Frallan - Mitt tecknade liv

"Julen är ju roligast för alla som är små" hette då jag var liten.

Inte visste man då den brutala sanning som vuxenvärlden skulle komma att bjuda på! Inte visste man att snälla gamla tant Agda som såg så rosenkindat rar ut kunde förvandlas till en hysterisk köknuffare som med livet som insats och utan att tveka skulle kunna kvadda några små skitungar på vägen till bästa platsen i bussen!

Sånt visste man minsann inte!

Idag har jag avverkat ytterligare en dag av julshopping och om jag hade liten tro i mänskligheten sedan innan så är den idag obefintlig. VAD ÄR DET MED DOM!!!??? Denna hysteriska kommers är ju helt befängd. Idag har jag fått höja rösten till främlingar två gånger på en och samma dag, och även om jag generellt sätt kan betraktas som en piplisa så är det mycket till och med för mig.

Första gången var på bussen, på väg in till kaoset. Jag och min dotter sätter oss ner och blir påtvingade en otroligt pubertal telefonterror i form av tonårs pladder från flickan på sätet bakom oss. Själva snackandet och typ-andet och ba-andet må väl vara då, men när jag sedan hör en dovare stämma som ekar repliker i bakgrunden likt en sufflös så irritationsvänder jag mig plötsligt och får där se en 40+ tonårsmamma med lika gammal kajal runt ögonen som hon kladdat dit i ett misslyckat försök att se ut som en 14 - åring även hon. Hon är minst lika frenetiskt som sin dotter gällande skvallrandet, inte bara det förresten, det är hon som berättar för flickan vad hon ska sprida för dynga. Allt utgått ifrån på moderns sena utegång kvällen innan.

Jag slog råbandsknop på mina tentakler och försökte ignorera verkligheten för en stund. När flickan sedan utbrister ”Då kom det en JÄVLA SVARTSKALLE” högt och ljudligt och utan att få en reaktion av vare sig sagda vårdnadshavare eller annan medmänniska så blir jag naturligtvis tvungen att reagera. Jag ställde mig bestämt upp och stirrade argt och mässade: ”- NeJ! KOM så byter vi plats, här vill jag då rakt inte sitta!!” För att sedan gunga fram till bussens främre del med min något förvånade dotter hängandes i kapptyget.

Som om denna aktion nu skulle skydda mig eller min dotter från dessa ofantligt korkade människor... nä... antagligen inte, men man måste väl ändå reagera!

Denna lilla happening lade grunden för kvarstående dag och mitt humör gick inte att återställa. Fortfarande i skrivande stund sitter jag med små plirande ögon och ihopsnirklad mun och muttrar fördömanden till folk som inte hör.

Tre gånger blev jag puttad idag. Två gånger var det folk som trängde sig före min dotter i kön! (Japp, jag grälade såklart om det, WOFF!) Tjugo gånger ignorerades vi av dessa urholkade skinn som står och ser dumma ut mitt i gångarna på leksaksaffärerna. Varför gör de så? Är det en desperat jakt efter närhet? Eller vad är problemet? Kan vi inte vara mänskliga och ödmjuka nog inför varandras behov att vi åtminstone tar ett halvt litet steg åt vänster!?

Nä, fy tusan! Jag ska från och med nu börja föra anteckningsbok över dessa julefrids förbrytare och sedan skicka in mitt register till tomten, så får de vara utan klappar i år ta mig fan!

//GRRRRrrrrrrrrrrrrrr