Schhh!
Ikväll var jag och dottern ute på granrisjakt.
Dum som jag var så råkade jag berätta att man absolut inte får gå och slita ner granris hur som helst. Detta lilla utlåtande ledde till att min kära vän fick för sig att vi skulle göra något som vi eventuellt skulle komma att hamna i finkan för. Jag tycker inte alls att hon överreagerade utan det fick mig istället att tänka på en gång då jag och min familj hade varit ute att plocka vitsippor.
De vuxna hade då diskuterat om huruvida det var vit eller blå sippor som var fridlysta och med en enkel nyck på de vuxna axlarna som svar så lämnande de mig stående i bestörtning med en redan plockad bukett sippor! När vi satt i bilen på väg hem igen så var jag både kallsvettig och fullständigt medveten om att något fruktansvärt skulle hända, och jag bad till gud att jag skulle ta hand om dessa sippor som vore det mina barn så att plockningen inte hade varit förgäves. PRECIS när jag lyckats lugna ned mig en smula så blir vi stoppade av en POLISKONTROLL!!! Jag kommer ihåg hur jag knycklade ihop de stackars blommorna bakom ryggen och gjorde mitt allra bästa för att se ut som en helt vanlig, ickekriminell 7-åring. Poliserna lyste misstroget med ficklampa mot oss i baksätet och så här i efterhand ser jag ju att det förvisso måste ha sett en smula märkligt ut med tre tårögda barn med vettskrämda miner och händerna bakom ryggen. Men, eftersom att man i Sverige oftast måste ha ett huvud hängande löst för att få hjälp av dessa poliskonstaplar så släppte de oss naturligtvis...
Jag väntade ända tills vi kom hem med att ta fram mitt stöldgods och då var det i form av en sörjig tepåse. De hade krossats där bakom mig skrämda rygg. Inte hade jag tagit väl hand om dem som jag lovat!! Detta var sista gången jag någonsin behandlat naturen med så dålig respekt. Nu för tiden är jag ytterst noga med att inte plocka fridlysta varken orkidéer, våradonis eller gulkronill.
Så, min lilla väns oro var befogad och välmotiverad. Men klok mor, som man är, så förklarade jag att vi självklart endast skulle ta granris från de trasiga träden som ändå skulle dö. Dom träden skulle ju bli lyckliga om de fick hänga på vår balkong sina sista veckor i livet, istället för att hänga där ensamma mitt ute i skogen. Planen fungerade och vi kunde alltså plocka granris utan någon oro. Vi letade upp granar som blivit antastade av någon Gudrun eller Pär och knipsade försiktigt bort små grenar. Sedan tackade vi trädet och letade vidare. Mycket smidigt och jättemysigt och helt utan dåligt samvete!
(Jepp, John Bauer måste ha vetat att vi skulle finnas!)
Nu måste jag bara gå ut en runda till idag, för det räckte visserligen bara till halva balkongen, men idag går jag ensam så vi får se om mitt samvete säger mig att jag bör vara lika naturpedagogisk idag... Något säger mig att jag kommer det iallafall... suck...
Återkommer.
Jo, så var det,de stulna blåsipporna, jag minns det som igår...och nu granris...bilderna är slående lika.