Över hela Sverige pågår idag en osynlig kamp, det är kampen om vem som bär på det genuina knätofs anlaget. Vem kan hissa sin blågula högst utan att skämmas och vem kan anse sig vara den mest korrekta ursvennen? Denna kamp är som sagt osynlig till en början, under de månader som dessa "allmoge wannabes" arbetar på sina vanliga jobb, när de jagar dagisplats och förstaplats i köerna. Det är först när den efterlängtade semestern sätter igång som dessa semesteratleter sätter igång på allvar och hoppar i träskorna med Björn Borg svettband runt huvudet.
Den människa som tidigare i veckan inhandlade importerat flaskvatten med smak av svåruttalade frukter kokar nu istället saft i den nedärvda saftmajan så att det alldeles stänker om det. Barnen som för bara några dagar sedan draperades i rykande färska märkeskläder och inbyggda hårflätor har nu istället påtvingats farfars fars gammelfarbrors förlegade paltor. Efter en halvtimmas huserande vallas de sedan bort till det fallfärdiga utedasset under muntra påtryckningar, som om det vore det mest naturliga här i världen att skita familjepyramider i en murken barack. De lyckostar som till och med har skaffat sig dubbeldass med tvåsits tar självfallet tillfället i akt och ser till att inviga de stackars stadsbarnen till den förtrollande upplevelsen "sällskapande skitstunder". Barnen genomgår märkligt nog denna förändring med öppna sinnen och ifrågasätter aldrig eller sällan sina föräldrars vanvett utan börjar istället leka "Astrid Lindgren värld" med aktivt letande efter grådvärgar och fattighjon i buskagen.
Samma barn som veckan innan skulle sitta fint, tala tyst och andas regelbundet släpps nu ut på grönbete och beordras till kojbygge, trädklättring och sällskapsbajsning under allmän förvirring.
Detta är Sverige i en näverask och inte heller finns det någon som utses till "på landet proffs" trots detta ihärdiga kämpande. Detta beror antagligen på att varje vuxen av idag har sin alldeles egna erfarenhet och verklighet från sin "på landet" barndom som de sedan under sin vuxna semester skryter om. Och sanningen är väl ändå att smultron och blåbär smakar i stort sätt likadant oavsett hur eller vart eller i vilken mängd du plockar dem.
Jag skulle iallafall vilja utse de människor som på slutet av semestern faktiskt kommer att sörja utedassets charmiga vinddrag mot stjärten. De som numera vant sig vid handdisk i sämre begagnat vatten. De som på fullt allvar kommer att tråna efter de generationsärvda kvalstersängarna som vi muntert gnott ned våra trötta semesterhuvuden i. Dessa människor stannar oftast kvar på landet när vi andra åker hem till storstan igen. Det är dem vi stadsbor senare kommer att kalla "jävla hippies", excentriker och eremiter. Det är dem som vi senare kommer att anklaga för att vara obehagligt märkliga som inte har förstånd nog till att anpassa sig till vårt moderna, svenska samhälle som det sig bör.
Det är dessa människor som vinner pokalen.
Men misströsta ej, vi andra vinner bonusmedalj som...
helgjutna svenskar!
Trevlig sommar på er alla. Vi ses på stan...