Helgen efter jul så beslutar vi oss för att besöka min bästa väninna med familj som bor i Stockholm. Vi hade inte träffats på ett tag och var som vanligt upprymda och ivriga över hur otroligt, fantastiskt roligt vi skulle komma att ha det. Väl framme så bestämmer vi oss för att göra en familjär kälke tur till närmaste kulle för att ha det sådär "last christmas" mysigt. Sex snoriga små och lite större näsor begav sig så med muntra kliv till backen. Som senare visade sig vara en väldigt reslig backe... nästan ett litet fjäll. Naturligtvis så fanns det även små kullar intill denna mastodont till urberg, som de små kunde åka i med ett fullständigt normalt pirr i magen. Men när vi efter att ha tagit en vandring uppför berget och kommit fram till denna alptopp och blickade ner utöver trädkronorna, och när min lilla sockersöta 08-väninna piper ur sig: - Nej, usch, hur kan de där små glina våga åka i denna backe?jag skulle aldrig...
Jag svarar då genom att plötsligt bli besatt av en anarkistisk norrländsk hin håle och utbrister stöddigt ; Jojomänsan! Vi tar boben! Sätt dig här bak å håll i de. He je bar å ååk!! Jag kände hur jag instinktivt sökte med tungspetsen under överläppen efter en stor och rinnande snus, och drog in en ordentlig snorloska för att på så sätt lyckas förvissa denna stackars stockholmare, som förmodligen knappast sett en bob i hela sitt liv, att jag hade fullständig kontroll över läget och att vi dagligen gjorde dessa vansinnesutflykter där hemma i norrland. Att det absolut inte hör till vardagen att kasta sig ut på vansinnes färder i bobar eller pulkor när man är 25 där heller och att det därtill var närmare 10 år sedan jag bodde där brydde jag mig inte om att påminna henne om.
Men lydig som hon är min vän så placerar hon sin lilla gump bakom sin bästa väns, i hopp och tron över att jag aldrig någonsin skulle kunna utsätta henne för risker som var direkt dödliga. Innan hennes små, frusna huvudstadsfingrar hunnit runt min hållbara midja och mina fötter på bromsen så passar hennes TOKROLIGA pojkvän på att ge oss en liten extra knuff, för att försäkra sig om att det minsann skulle gå riktigt fort i denna 90 graders lutning! Vi hade förvisso aldrig tvekat om att det skulle göra det innan heller, så knuffen kom något överraskande och innan jag han tänka hembränt i min norrländska, egotrippade hjärna så fann jag mig själv sitta på en liten jävla plast bob som rusade nedför backen i 190 knyck och med en falsettskrikande nollåtta fasthängd vid ryggen.
Jag försökte någon sekund att nå bromsen med ena handen men det var fullständigt omöjligt eftersom jag samtidigt var tvungen att styra så att vi inte åkte i full karriär ut på motorvägen som låg en bit bort åt vänster. Hade jag istället svängt åt höger så hade antagligen våra kära familjer fått bevittna hur vi slutat våra dagar som röda trädsvampar fastvuxna i de hårda björkarna. Mitt enda alternativ var att köra rakt fram mot det gupp som någon idiot hade byggt upp i slutet av backen.
Mitt nästa minne är att jag försöker andas utan att lyckas, min väninna drabbades av chockskada och ligger intill mig och bara tok skrattar, blandat med ljud som uttrycker smärta, - Ajajajhahaajajjajajajahhahhahah! Själv försöker jag få ut ord och till slut lyckas jag väsa ur mig - Jag... kan... inte.... andas!!!
Min väninna har märkligt nog slagits av total avsaknad av empati och fortsätter i stället att vrida sig av skratt och plågor. Den jäveln!! Hinner jag tänka. Hon bara skrattar under tiden som jag ligger här med brutet ben och säkert ett brutet revben som nu stuckit hål på min lunga så jag sakta men säkert kommer att ligga här och dö, fan vad genant sätt att gå bort på! Själv så satt hon ju bakom mig och behövde inte få ratten intryckt ända till ryggkotorna utan hon gjorde säkerligen ett graciöst bockhopp över min stackars rygg medan hon tryckte ner mig ytterligare mot detta öde! Jag slutade vara arg i nästa sekund då jag återfick andan och förstod att jag faktiskt hade mig själv att skylla, och hennes jävla pojkvän förståss. Vi låg alldeles orörliga i ca tre minuter och undertiden så stod alltså våra familjer högst uppe på berget med två små treåringar i var sin hand som stirrade med tefatsstora ögon på detta spektakel. "Pappa... Är dom döda?" Utbrast min väninnas förskräckta son.
När de gick nedför backen så vaknade vi emellertid till liv och lyckades vrida lite på kropparna. Jag kunde lyckligt konstatera att mina lungor höll och att det antagligen hade att göra med flera års rökning som räddat mig tack vare lungornas tjocka lager av tjära som fungerat som en form av airbag. När de så äntligen kom ner så stod de bara där med en något klentrogen min och stirrade på oss med nästan upprivna blickar. Jag pep ur mig något om att detta gjorde mamma för att visa er barn hur man INTE ska göra! Min dotter tog min hand och sa så klokt som bara hon kan. "Nu åker vi i den lilla backen istället mamma".
Två veckor senare så haltade jag fortfarande, och jag hoppas innerligt att jag aldrig mera ska inbilla mig att är någon form av bobsleigh proffs och att även jag kanske, kanske ska få bli vuxen någon gång...
I alla fall lagom vuxen?