Frallan - Mitt tecknade liv

Ville bara stilla er oro. Det stog Falestål i annonsen!! Inte Falumark eller Falesson eller, hemska tanke, Faluberg! Jag var alltså på plats i kyrkan och skrålade alldeles högt och ljudligt med tindrande, himlande och kanske något skelande ögon. Först var det en sorgsen låt om saknad efter döden och sedan en som handlar om att kärleken är. VAD den egentligen ÄR kärleken ger aldrig sången ett direkt svar på men det var i alla fall ingen som kom fram och frågade mig om det efter skönsången. Hade det gjort det så hade jag bara lite dumdrygt hänvisat till Jill Jonsson eller kanske ännu hellre textförfattaren Ingela Forsman. (Undrar föresten om Ingela "Pling" Forsman någonsin träffade Barbro "Bang" Alving? Det vore ju bara så roligt om de hade sammanstrålat! Tänk er presentationen: - Goddag, Pling. - Hej hej! Bang. ÅÅåå, där kommer mitt efternamn in igen som ett problem. Mitt i dessa framstående svenska kvinnor så ska jag alltså försöka tränga mig in. - God dag, Pling. - Tjenare, Falestål här! - Hej hej! Bang. Det vore ju i just det tillfället festligare om jag hette Krasch eller Klonk... Nåja, nu är det ju som det är med det.)

Eftersom att mitt efternamn stod rätt i tidningen så var jag då alltså i kyrkan i lördags och sjöng inför ett femtiotal som satt där och sörjde de sina. I publiken sitter min kära man och dotter. När prästen så meddelade att de då skulle tända ett varsitt ljus för alla som fallit ifrån under året och visar på de tusentals (nåja, trettio i alla fall) stearinstumpar som stod uppradade framför honom så var det nästan att jag kände min sambo djupa klagan och hörde hur min 7 -åriga dotter ljudligt hostade till av ren uttråkning. Som ni säker vet så går ju ingenting i kyrkan direkt i räserfart och när de stackars 123- åriga kyrkovärdarna så äntligen fått fyr på ett ljus så skulle de halta sig vidare till nästa, vilket tog en halv evighet. Prästen mässade: "Vi tänder ett ljus och ber för". Sedan följde en massa namn. Mitt bland alla namn var det en Nils Karlsson, ni vet, Nils Karlsson "Pyssling" och av ren leda så råkade jag fnissa till, men jag låtsades snabbt som om det var en uppvärmning inför sången, "sss, sss, ssssss" ljudade jag och höll mig demonstrativt runt midjan... Jag böjde mig fram och viskade "Diafragmaaaan" till en av körmedlemmarna och tror jag kom undan.

Efter vad som kändes som tre timmar och med endast några namn kvar så kände man att man vaknade till igen och jag började få ont i ögonbrynen av att se så bekymrad och ledsen-för-deras-skullig ut. Min dotter får då ett ryck och visar att hon är sin mors dotter och efter att prästen predikat upp några, Lars Johansson, Stig Johansson, Anders JOHANSSON så skrattar hon till och tjongar sin armbåge i sidan på sin far och skrattviskar; "Har dom hela familjen här eller? Fniss, fniss..." Jag hör tyvärr inte detta upp till läktaren utan jag hör bara hur min sambo utbrister i ett ljudligt, och något generat "Schhhhhhhh! Och får sedan förklarat för mig detta lilla "missöde". Jag blir stolt och ser att min dotter utan tvekan ärvt min humor! Att det kan tyckas var avsaknad av empati avfärdar jag snabbt och försvarar oss med ett: "Hallå, vi ska ju alla dö, varför så allvarligt!?" Och håller sedan för öronen och springer iväg, så det är ingen idé att ni säger något annat!

Såhär dagarna efter så känner jag mig lite frireligiös och troende så detta är en bra tid att mejla mig om allsköns problem så kan jag använda denna hybris som direktlänk till hon däruppe och se om vi kan snacka ihop oss om en lösning på era problem.