Frallan - Mitt tecknade liv

Serier, några kåserier och lite övriga betraktelser.

Lärarkårar längst ryggen




Ja, jag sitter här under föreläsningen som erbjuds oss lärarstudenter och skäms. Jag kommer nämligen på mig själv att avundas de som välsignats med dåligt ordsinne och därför får små, fina häften direktlevererade till sin plats i aulan. Förvisso blir dessa fyra skapligt utpekade, men samtidigt känns de också liiite viktigare än oss andra, och inte alls utpekade på ett dåligt sätt. Jag vill också få ett häfte av fröken! Ja, så tänker jag… och skäms.

Jag försöker envist att hålla mig fokuserad under föreläsningen som handlar om blablablaa i relation till blablabla. Efter fem minuter har blicken och tanken redan seglat iväg och jag granskar så där snyggt skelande min bänkkamrats anteckningar för att se om det sägs något viktigt. Tydligen inte, för denne vuxna kvinna sitter nämligen och klottrar ”High School Musical” men fina, bubbliga bokstäver. Jag sneglar lite ytterligare och får anstränga mig för att inte lägga mig rakt i hennes anteckningar. Hon fortsätter klottret. Nu skriver hon alfabetet, A… B… C…, ja, ni kan det. När hon kommit till Ö så börjar hon skriva glosor på respektive bokstav. R = rödbeta, T = tiger, tomat, U = uggla, V = vitlök osv., osv. Jag blir osäker på om det verkligen är en vuxen kvinna här bredvid mig eller om det bara är en väldigt stor 8 – åring i en alldeles för stor dunjacka. Men som svar på mina funderingar så skriver hon W = Whiskey.

Plötsligt skriver hon Q = Quit, vilket gör att jag ryggar tillbaka lite och blir rädd att hon ska börja skriva arga meddelanden riktade bara till mig för att på så sätt få mig att avsluta mitt spioneri. Men det verkar bara vara ett snabbt infall av amerikanisering, vilket är positivt, eftersom att denna kvinna antagligen kommer att arbeta som lärare någons barn så känns det ju tryggt att veta att hon kan åtminstonde några ord på engelska, sånt är ju bra att kunna… Plötsligt slutar hon skriva och sätter pennan tillmunnen och pannan i djupa veck. Hon funderar så det kokar. Nu, nu kanske det kommer, att hon släpper loss och börjar citera Dante eller textar en välformulerad strof som får mig att bli imponerad! Plötsligt släpper det och hon skriver snabbt och något lättad dit B = Banan, Benny och Bamse.

Här slutar jag spionera. Jag återgår en kort stund till att försöka se engagerad ut men det tar inte mer än några sekunder innan mina ögon kanar likt sega gele´hallon tillbaka till hennes anteckningsblock. Nu har hon tydligen gjort sig bekväm med alfabetet och gått över till hela meningar. Hon skriver: ” Du vet väl om att du är värdefull… Du är lika värdefull som alla andra” Jahapp, då känner jag mig hemsk igen, här har jag suttit och gjort mig lustig inombords åt en ensam liten flicka som bara vill känna sig värdefull, usch, jag är en hemsk människa!! Narrar både dyslexier och ... ehn… alfabets intresserade vuxna.

Hon fortsätter att skriva: ”Jag är busig, men försöker att vara lugn och trevlig ändå” Och plötsligt slår det mig, denna människa som sitter bredvid mig kanske är psykopat! Hon som ser så snäll ut! Jag ser scener ur filmen Lida lite snabbt utspelas bakom hornhinnan och jag känner mig plötsligt rädd. I ren skräck så byter jag ljudligt ben och hostar till så det ekar i föreläsningssalen. Fan, jag kanske skulle ha valt att utbilda mig till ekonom eller programmerare istället, de här lärarstudenterna gör mig bara rädd och osäker på om det kommer att finnas en enda arbetsplats där det finns trevliga, normala arbetskamrater som inte skrämmer livet ur en.

Jag byter ben igen och drar upp halsduken över ansikten och gömmer mig så en stund och hoppas på att ingen ser mig. Vilket de säkert gör ändå, för tjejer bredvid mig har iakttagit mig i smyg en bra stund nu, undrar vad hon tänker?

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: