I väntan på stundande tandläkartid gjorde jag mig själv en otjänst och satte mig på Mc Donalds idag. Trots att jag inte alls var hungrig så beställde jag minsann ett helt meal av någon slags Hawaiiburgare som såklart smakade precis likadant som alla de andra torra köttslamsorna som McDonald's envisas med att lura på oss genom sina glättiga färger och amerikanska kladd. Jag envisas till min egen förvåning med att fortfarande bli snopen när min lilla måltid inte alls föreställer bilden som tindrade mot mig bakom huvudet på den pinsamt tillgjorde säljaren.
Denna gång blev jag så besviken att jag faktiskt gick fram för att klaga. Jag låtsades först hämta mera servetter och kollade i smyg en gång till på bilden för att verkligen förvissa mig själv om att jag faktiskt visst sett någon form av sås på den smaskigt svulstiga hamburgare som presenterades på affischen. Visst var det så, jag halvjoggade tillbaka med rynkade ögonbryn, fast besluten att gräla på föreståndaren om denna falska marknadsföring och kanske på så sätt lyckas locka till mig en livstids premuneration på Happy meal -bladet eller kanske till och med gratis kaffe i ett helt år!
Jag lyfte på locket på köttskorpan och lyckades dock tyvärr efter några minuters grävande faktiskt hitta en liten, liten vit klick av något som skulle föreställa sås... Det var antagligen den som skulle vara Hawaii... Jag kände mig rånad men åt lydigt upp hela burgaren.
Jag var iallafall väldigt noga med att stirra elakt på mannen som jag misstänkte var chef på stället som nu tydligen bestämt sig för att hålla ett säljmöte med några nasare mitt under min måltid och nu satt de nästan mellan mina torra bröd och jonglerade dito skämt mellan varandra. De avbröts endast av när chefen tydligen blev osäker på om inte alla matgäster förstått att han var chef, varpå han utropade ett högt och nästan krigisk: "Tjena grabbar" Till passerande matgäster som alldeles uppenbart inte kände igen honom lika väl som han kände dem. Jag stirrade elakt hela mötet och när det sedan äntligen avslutades kunde en fruktpåse urskilja att han gjort en riktigt bra affär. Han var närapå att hoppa jämfota av glädje över dealen han höll på att ro i land och de små säljnissarna hann knappt komma ut genom de kladdiga dörrarna innan han kastade sig över sin vokaltelefon för att ringa upp någon annan överklädd snobb som då tydligen skulle bli imponerad över den glada nyheten om nya burgare eller köksbänkar till Mackedonken.
Sedan följen ett scenario som jag fick svårt att acceptera och som resulterade i att jag helt resolut gick ut från restaurangen utan att ens lämna in brickan! Han SATTE sig på bordet och fortsatte sitt samtal! SATTE sig på bordet! Bordet som vi ska sitta och knapra på dessa torra köttfärskottar, köttfärskottar som vi betalat surt förtjänade kosingar för! Inte konstigt att han såg så oövervinnerlig ut. Där sitter han med arsle på våran matplats och vi, de små skamsna hundarna, betalar honom för att få äta på hans rövs viloplats! Suck... Nästa gång, då jävlar, då ska jag minsann strunta i att sopsortera, ska inte ens vika ihop Happy mealet!! De kan dom gott få de jävlarna!