Huvudbryyyyt



Denna onsdag var det dags för ytterligare ett av de där fantastiskt spännande spontanbesöken på akuten. I vanliga fall brukar vi tajma in detta under lördagar, men det blev lite mera en mittiveckan happening denna gång. Problemet var mitt huvud. Denna konstanta och regelbundna värk i knoppen hade eskalerat så till den grad att jag skevt lutande fick fumla mig fram till närmaste kiropraktor där jag raskt slängde av mig kläderna för att få min lekamen skruvat i rätt form igen. Men icke, 350 kr senare och med ömmande muskler i bihang till huvudvärken så skenade jag därifrån och in på närmaste vårdcentral.

Detta måste ha varit en otäck syn. En vuxen kvinna som kommer inspringande med huvudet inpressat i armhålan och tårarna sprejandes. "HJÄLP MIG!! MITT HUVUD DÖDAR MIG!!"

De vänliga sköterskorna placerade mig i ett torftigt rum, samma rum där jag tidigare stått och rapporterat om denna förtörnade värk ett flertal gånger med lugnande besked om att det antingen är migrän, spänningshuvudvärk, hormonellt betingat, eller som nu sista gången, möjligtvis en tumör i hypofysen. Ingen av dessa diagnoser låter särskilt lockande men helt ärligt så bryr jag mig inte ett dugg om vad det heter, bara det går bort, undan, iväg.

Efter att akutdoktorn lekt "röra näsan med fingertopparna" med mig, vilket jag så här i efterhand kan tycka var ett ganska illa valt tillfälle att leka lekar på i och för sig, så skickade hon upp mig till akuten för skiktröntgen. Jojo, så som jag tjöt så trodde man väl förståss antingen att mitt huvud helt sonika höll på att ramla av eller att något var på väg att torpederas därinne. Som om hjärnkontoret nu var en tickande bomb så forslades jag raskt upp på akuten av en hjälpsam väninna som jag kanske skrämt iväg för all framtid. När så även min man kom på plats några minuter senare så kändes det en smula bättre och jag blev plötsligt lite rädd för att smärtan skulle gå över! Så pinsamt! Att ha suttit där och vrålat som en stucken sugga, fått remiss till något så läskigt som hjärnröntgen, och sedan bara ställa sig upp och borsta plåstrarna av sig och be om ursäkt för uppehället.

Som tur är så höll lidandet i sig och jag gjorde alla patientföreteelser alldeles rätt. Skjutsas fram på en brits med filten över huvudet (jag lekte vid ett tillfälle död så att de förbipasserade skulle ha något annat än sina brutna ben och armar att tänka på), kräkas i en plastringsförsedd plastpåse, påminna sköterskan om att byta påse. Varpå hon förvånande nog hojtade till "ja men det är skillnad på lite kräks och en gammal mans urin!!!" Då kunde man ju inte hålla sig för skratt, ens om man låg där och sprängdes!

Efter scanningen så fick vi vänta i vårt rum en stund, värktabletterna hade satt in små puffar och jag kunde prata utan falsettläge vid det här laget. En doktor kom in, slängde ur sig något om att det inte synes något på bilderna och att detta med största sannolikhet var en kraftig späningshuvudvärk/migrän. Han mumlade något om medicin och sedan såg vi rocktyget svischa ut genom dörren.

Vi satt kvar som två använda plåster och utfrågade varandra på vad denne doktor precis sagt. Med absolut osäkerhet så packade vi ihop oss och började smyga oss ut från rummet. Plötsligt kom då en manlig sköterska springande mot oss. Spruuuutan!! Ni ska få spruuuutan!! Jahaokejojdå... svarade vi och försökte låtsas att vi bara var på en liten kissepromenad och att vi inte alls var på väg därifrån. Men med ytterkläder och väskor under armen så var det kanske ingen idé.

"Jag ska bara ge dig en liten spruta i låret" "Ok, jaha… kan man ta sprutor i låret mot migrääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNNNNNNNNN!!! AJSOMFANSJÄVLAAAAARRR!! Den sved... Min man råkade skratta till över mitt förvånade utbrott. Det gjorde visserligen jag med och trots att alla krafter som fanns kvar i min sargade kropp vill döda denna stickvänlige lille sjukbrorsa så samlade vi oss och begav oss hemåt.


Nu, tre dagar senare så har vi fått 3 recept på mediciner som jag muntert knaprat i mig under dessa satans påfundsdagar som huvudet protesterat mot min nya frisyr på detta högljudda sätt. Jag har fått remiss till provtagning om det kan vara en inflammation i kärlen jag har, samt ytterligare en scanning med kontrastvätska i kroppen.  Jag misstänker som vanligt att dessa remisser bara är ett spel för galleriet då alla läkare egentligen är övertygade om att jag är en uppmärksamhetssökande, uttråkad hemmafru som bara suktar efter att folk ska behandla mig som döende... Det ligger visserligen en del i det, och så här i efterhand så funderar jag lite skamset på om jag inte grät lite i onödan mycket endå... för migrääään... så pyttigt... hade det varit en fotbollstumör eller en propp eller så så ok, då bör man gråta på, men migrääään, kan det verkligen stämma... nåja... Jag återkommer med bild av hur jag skrikgråter vid nästa attack.

Tills dess: Håll huvudet högt!



Kommentarer
Postat av: Moster Marie

Hoppas att du kan hitta någon orsak till huvudvärken. Det låter inte kul! (fast det är väldigt roligt när du skriver om det) Sköt om dig!!



Kram från M.Marie

2009-12-14 @ 10:09:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0