kul tur... Jazzå?

 

Idag har vi förkovrat oss i kultur. Direkt efter skolor och jobb så sprang vi iväg till kulturskolans julmarknad. Eller tja... sprang och sprang, det var väl kanske inte så att vi grät av iver att gå dit men en tredjedel av oss påstod att hon minsann sett fram emot detta under heeela veckan. Sanningen är att vi försökta muta vårt kära kulturbitna barn med både godis och pengar för att få slippa spektaklet, men nehej då. Den pepparkaksgubben gick inte och det var bara att släpa sig dit. Eftersom båda jag och min man drabbats av ryggvärk precis lagom till denna aktivitet så är släpade ett ganska bra ord om hur vi hasade oss in på denna marknad.



Marknaden utspelade sig i en byggnad som för tankarna till en "Folkets park" byggnad a´la 80 -tal. På de två scenerna skulle det erbjudas olika musikframföranden av de barn som gått mer än en termin på kulturskolans musikundervisning. En bunt av nervösa violinspelande åttaåringar var först med sitt uppträdande, det lät... Det lät.

 

Vår dotter sprang snabbt på en liten väninna och försvann snart i vimlet. Vi vuxna, ryggskadade själar placerade oss istället med gnisslande ryggar och högljudda stånkanden på en plats bland publiken. Där satt vi och masserade varandras fallfärdiga kroppar samtidigt som vi apatiskt applåderade till någon stackars Anna, Lisa eller Emil som bjöd på tveksamt inövade fiolgnisslande tolkningar av "jag såg mamma kyssa tomten".



När öronen till slut hade förlamats tillräckligt kände vi oss redo att vanka runt i byggnaden på jakt efter lite marknadsshopping. Vi fann ett pysselrum. I denna sal var det 20 bord utplacerade. På borden låt sönderriva pappersark, limskadade paljetter och urholkade limstift. Med detta samt en låda pennor i fula färger skulle nu barnen inspireras till kreativt tänkande och så småningom skapa de mest fantastiska julkort. Det var inte alls vackra kort som skapades. Det var knappast ens barn i salen.  Utan stolarna fylldes istället upp av pysselsugna föräldrar som slet de stackars fulgröna pappersarken med sträckgubbstomtar på ur händerna på sina barn, med en sträng uppmaning att leta reda på det fina pysslet som dessutom var GRATIS. Barnen såg skärrade ut och flera av dem hade påtagligt svårt att smälta att mamma och pappa nu satt med limstift i hand och slet bokmärkesänglar ur nyporna på varandra.



Vår dotter gjorde sin plikt och vek ett blått papper på mitten, klistrade planlöst dit tre paljetter, skrev god jul och ritade en gran. Vi applåderade tyst men möttes av stickande blickar från föräldrar som tagit på sig lekledarrollen och som förbannade oss i smyg över att vi inte tog pysslet på ALLVAR! Jag tyckte mig ana en svettig mamma sitta i ett hörn och riva pappersbitar för att skapa en papier maiche jesuskrubba som hon sedan med barnslig stil undertecknade med AmaNdA. Stackars Amanda stod i sin tur och betraktade sin mamma och grubblade över vad hon egentligen gjorde med hennes fina snögubbeteckning.




Precis innan vi hade fått nog och skulle rymma från hela evenemanget så uppdagades ett stort bord med allsköns konfektyr av blåsinstrument. Jag vaggade stiligt fram och frågade gubben blås om jag inte fick testa en av saxarna. "Ja, kan du spela?" undrade han. Kan jag spela? Så dum fråga, vem fan spelar saxofon nu för tiden när det finns Guitar Hero? Men jag svarade ändå "ja, när jag var liten hade jag en elektrisk saxofon som jag spelade på". Att det egentligen var en batteridriven barnsaxofon i plast och med inbyggt komp tyckte inte jag att han behövde veta.

 

Jag fick på mig 10 000 kronors saxen och blåste lite kaxigt i pipan. Det kom inget ljud alls. Jag tog i hårdare och lyckades skrämma slag på en tant på fjärde våningen med ett ljudligt falsettpiiiiip. Blåsgubben tittade skeptiskt på mig och var på väg att slita saxofonen ur händerna på mig. Min man erbjöd sig då att prova ett tut. Han pep i och fick iväg ett ordenligt bröl. Blåsgubben applåderade ivrigt varpå jag slet tillbaka saxofonen och började låtsas spela. Sannerligen fick jag ut en hel del toner och jag tror att jag lyckades se ut som om det var medvetet dessutom. Efter några blås så kunde jag riffa av inledningen till "Oh when the Saints", vilken var den första och sista låten jag någonsin lärt mig på min batteridrivna sax som barn.  När blåsfarfar äntligen lyckats berömma mig för mitt musiköra kunde jag släppa saxofonen och även låta min dotter prova. Jag förberedde henne naturligtvis på att det är jäääättesvårt... Varpå hon utan några som helst problem jazzade loss den ena tonen efter den andra.



Bara för att bibehålla min musikaliska stolthet var jag nu tvungen att även prova en av de tiotal gitarrerna. Det hördes visserligen ingenting av mitt spelande genom alla vrål från omusikaliska barns klubb och kvasimusicerande trumpetare, men jag tog tydligt alla baréackord jag kunde och såg väldigt avslappnad och musikbegåvad ut.

 

Nu kunde vi äntligen gå hem. Förhoppningarna över att jag nu ska få en saxofon i present från min käre man är väl kanske inte jättestora, men roligt var det och ryggvärken var även den som bortblåst.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0