IRL



Japp, jag har haft min första nätdate! Ja alltså. ingen date som date (jag ska ju gifta mig så det vore ju slarvigt nu när vi bokat kyrka och allt). Men om man skulle slå upp nätdate på wikipedia så skulle antagligen den rätta benämningen vara:

"Fysiskt möte mellan två människor som aldrig tidigare träffats i verkligheten men som känner varandra genom kontakt på internet."

Något sånt borde det vara och det var just vad som hände idag!

Precis när jag och min dotter bänkat oss på första parkett i bussen på väg hem så stövlar det på en högljudd herre med finhalsduk. Jag känner igen honom och inser snabbt att det är min bloggvän vars blogg jag dagligen läser och som jag så många gånger berömt och utbroderat som en så klok man inför mina nära. Nu blev det lite jobbigt. Jag funderar som hastigast om jag ska låtsas leta efter intressanta snorkråkor under sätet precis när han ska passera. Men förstår snabbt att platsen är alldeles för trång och jag är alldeles för stor för att kunna komma undan med det utan att denna högljudda osvenne skulle uppfatta mitt flyktförsök. Han skulle antagligen rycka tag i jackärmen på mig och fråga varför i hela friden jag ligger och krälar på bussgolvet. Han verkar vara en sån, som inte blygs för sig. Det skulle bli alldeles för pinsamt att bli ertappad på det sättet så istället hoppar jag verbalt på honom och halvskriker hans blogg alias...  Det kan hända att jag råkade peka på honom dessutom.

– WOB!!  Skriksäger jag. Han tvekade dock någon hundradels för länge så jag började snabbt tveka och bad till henne därovan att ordet WOB inte kunde tolkas som en förolämpning på något språk.

– Jenny Falukorv! Försökte jag förklara mig med. Om detta nu inte alls hade varit denne man som kallade sig WOB på sin blogg så hade det förstås i detta lag kunnat bli rejält pinsamt! Något som jag misstänker att en tonårstjej på sätet intill plockade upp. Hon rodnade å mina vägnar... omtänksamt nog. Istället för att springa sårad och konfunderad ifrån denna märkliga falukorvsdyrkande kvinna så säger mannen istället; - Ser väl jag det, det ser jag ju! Och han såg inte alls förolämpad ut, bara förvånad. Hoppas jag. Jag känner ju i och för sig inte honom och vet inte alls hur han väljer att yttra sina känslor utåt. Men jag tolkade det som förvånad då.

Efter att ha stannat upp hela påstigningsprocessen i bussen och övertygat minst tre personer om att vi antagligen var narkomaner, alkoholister eller bara obehagligt annorlunda så klämde vi ihop oss på ett säte mitt emot varandra. Här började det blir lite obehagligt. Vad säger man nu? Ska man referera till inlägg som man läst på dennes blogg? Ska man presentera sig och sina intressen? Nä, det vet han ju om han läst min blogg. Vad säger man? Och efter att han då plötsligt utbrister något om att jag är så talangfull och att jag sjunger som en ängel och att jag minsann borde skriva i tidningar så får jag ju dessutom prestationsångest och tänker att herregud, nu måste jag vara rolig också. Och jag kan ju bara vara rolig spontant, annars får jag panik och börjar prata bolåneräntor och avkastningar i ren anarki mot den påtvingade humorn! Jag kommer inte ihåg vad jag sa, men särskilt rolig var jag definitivt inte.

Vi skämde ut oss lagom mycket och vi hann prata om att åka buss, att ha eller inte ha körkort, falukorvar som skriker vid stekning och gamla gubbar som går aggressivt med rullatorer. Detta på ca 12 minuter. Kan vara ett nervöst inslag i denna diskussion. I alla fall från min sida. Vi är framme på vår hållplats. Vi säger adjö på ett ganska normalt sätt och mötet är slut.

Missförstå mig rätt nu. Det är absolut inte så att det är obehagligt att träffa denna herre, tvärtom, jag vill fika i timmar med honom och prata skit om samhället och all annan djävulskap. Men det kändes helt enkelt för oförberett konstigt. Vi pratar ju endast med varandra genom kommentarer på våra bloggar, efter att ha läst alla konstiga reflektioner man har om livet. Sedan ska man plötsligt sitta och prata på riktigt, utan att kunna läsa vad människan tänker först. Jättekonstigt. Jag undrar om han kände detsamma...

Nåja, efter denna omtumlande upplevelse så är det mys med familj, tacos ooooooch MELLODELLO som gäller!!! Jag håller på Lili och Sussie. Det vore coolt om de vann!

Kommentarer
Postat av: Wob

Tja jag hade den mest trivsamma bussresan jag någonsin haft :-) Närmast otrevligt att finna att en så begåvad kvinna på nätet var ännu mer begåvad IRL som ungdomarna säger. Till råga på allt så blev jag så upplivad så att jag fortsatte med att terrorisera den oerhört vackra lilla damen bredvid mig med frågor som "vad läser du" och allt annat efter att ni gått av. Fika? Det kan du ge dig fan på. Ta med karl, barn, mormor och obskyra kusiner och pengar så ska vi fika så det skvätter om det. Så länge jag får droppa vodka i kaffet :-) Jonas carlzon. Släng upp på FB vettja :-)

2009-02-15 @ 13:26:58
URL: http://wob.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0