Lärarrollkoll

 

 

Då det är lärare som visst har blivit mitt kall här i arbetslöshetens Sverige så är det väl som sig bör om jag nu redan innan starten av min karriär sätter mig ner och tar mig en funderare över vilken typ av lärare jag skulle vara. Det finns ju som bekant en hel del olika exemplar inom skolans betongväggar och det gäller att identifiera sig snabbt, annars äter barnen upp dig!

 

Kanske ska jag vara den käcka ”sätta sig på bänken” läraren med gympadojor och svenneslang på lagom töntvuxen nivå? Ni vet då man mycket väl är medveten om vilka nya ord ungdomarna svänger sig med, men likt ett utforskande barn så använder man dem på helt fel ställen: ”Tjenare! Idag är soft det riktigt kefft kallt ute, jätte fett, det äger och suger!!” Men tack vare mitt ungdomliga sätt och pinsamt charmiga ansträngning att vara en av dem så kommer jag också undan alla dessa verbala klavertramp.

 

Eller kommer jag kanske att vara den där mossiga lärarinnan som helt uppenbart aldrig får till det hemma och tar ut sin frustration över det på de stackars barnen. Hon som börjar gråta då någon stackare piper ur sig att de glömt att göra läxan och som på fullt allvar skulle vara fysiskt kapabel till att sätta fast pekpinnen i strängrynkan mellan ögonen.

 

Kanske är det den intelligenta Asperger läraren jag kommer att bli. Som har otrolig sakkunskap om diverse märkliga saker som ingen människa egentligen på fullt allvar bryr sig om. Så som gamla döda monarker, befolkningsmängd eller kvantfysik. Denna typ av lärare lyckas alltid få eleverna att känna sig fullständig dumma i huvudet och den entusiasm som de kanske hade de första två lektionerna dör snabbt i samma stund som läraren panikskriker att de ”kan väl för FAAAN inte jämföra atomer och elementarpartiklar! De har ju HELT olika växelverkan!”

 

Sedan kvarstår ju även läraren som enbart valde yrket på grund av sommar ledigheten. Det är dessa som egentligen vill arbeta med något helt annan än småglin och vars pedagogiska förmåga max sträcker sig till att åtminstone titta något sånär i barnets ansiktshöjd medans ungen entusiastiskt berättar om en spännande upplevelse. Denna typ av lärare visar total avsaknad av intresse för barnet utan befinner sig egentligen fortfarande mentalt i Turkiet och det mest pedagogiska aktivitet denne typen av lärare anstränger sig med är att försöka komma ihåg namnet på de elever som han/hon haft i fyra års tid nu.

 

Vad finns det kvar sen? Jo, den klassiska, den riktigt dåliga matteläraren. Som egentligen såg det som ett nederlag att utbilda alla dessa förbannade sifferdyslektier och som på varje ”varför” ilsket muttrar: ”Det bara ÄR så, det är en matematisk REGEL!” Istället för att försöka förklara. Dessa lärare är dock överrepresenterade i den svenska skolan och det finns inte en människa som utbildat sig mellan 60 – 90 talet som har en enda positiv erfarenhet av en mattelektion. Bortsett när de var inställda och hela klassen sprang omkring som kvigor på grönbete.

 

 

Nåja, jag har ytterligare 2 år på mig att finna min roll och med tanke på alla fantastiska referensramar man har i bagaget så borde det ju sannerligen inte vara något problem att finna sig till rätta.

 

 

 

Powered by WebRing.

Kommentarer
Postat av: Ida

haha!! välkommen tillbaka! har saknat dina roliga blogginlägg.. skrattar gott och igenkännande!

kram och fett puss!

2009-10-05 @ 18:52:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0