Omedvetna drifter

 

Häromdagen stod jag i en snabbköpskassa och gungade med fötterna. Redo till tårna med att demonstrativt rycka till mig ”varu-skiljar-pinnen” vid bandet. Bakom mig, tätt småputtandes, med dra-maten väskan uppkörd mot min bak stod en äldre dam. Det var strax hennes tur att få betala, hon stod på tredje plats i kön. Plötsligt utropar en apatisk kassörska:

 

-          Det går bra i denna kassa också!

 

Det är då som att en blixt slår ned och denna späda, veka, oskuldsfulla käring bakom mig blev som förbytt. Hon skumpade till. Vräkte snabbt upp sina tre varor i den knarrande famnen och armbågade sig fram till den nyöppnade kassan! Ja jösses! Hon satte hela sitt liv på spel där hon vacklande sprang fram på de sköra, åderbråcksprängda spirorna... Hon kom förvisso inte fram först utan blev på fjärde plats i kön… från en tredjeplats till en fjärdeplats alltså. Det blev inga stående ovationer för det besväret minsann. När hon lugnat ned efter det överraskande anfallet så tittade hon skamset upp och såg lite överraskad och förvirrad ut i de gamla gråstarriga ögonen… Varför i hela friden gjorde jag så där för? Så såg man att hon tänkte.

 

För det är ju så, ibland gör man saker så spontant och snabbt att man inte hinner tänka och plösligt står man där med fingret i röven och undrar hur i helvete det kom dit. Nu är ju jag kvinna, påstår en del, så därför kan jag ju bara tala ur ett kvinnligt perspektiv. Men är det helt galet att våga påstå att ni karlar har en tendens att lägga till med sådana här spontana ageranden lite emellanåt ni med? Då ni gör något utan att tänka? Då ni rutinmässigt beter er på det sätt som ni tror förväntas av er bara för att behålla freden i hemmet? Eller är jag helt utan cykelhjälm?

 

Jag kommer så väl ihåg en fridfull promenad som jag och min man genomförde för en tid sedan… Vi passerade ett bostadsområde med hyreshus. I sedvanlig anda så tittade vi naturligtvis, skamlöst in genom fönstren för att få en uppfattning om vilka som bor där. Plötsligt så ser jag en bekant kökslampa på andra våningen:

 

– Kolla, de har en likadan kökslampa som vi! Utropar jag (med en fullständigt irrationell glädje över detta faktum.)

 

– Mm… ja kolla! Säger min man och ser åtminstone lite glad ut.

 

En kort stund trodde jag nästan att han lyssnade… Men när jag sen ser att hans blick är riktad åt ett helt annat håll, mot ett helt annat hus, med ett helt annat fönster... som inte alls har en lampa som på något sätt påminner om vår, så inser jag att så inte är fallet…

 

Detta var ett exempel på en väl inövad, spontan reaktion som kräver så lite tankeverksamhet som möjligt.

 

Men vad gör väl det, snart är jag gammal och springer själv runt som en huggen höna kring de olika kassorna i jakten efter den som går snabbast. Snart är det jag som nickar frenetiskt åt någons påstående som jag egentligen inte alls förstår, snart är det jag som… köper en likadan kökslampa som dig.

 

Och din man kommer aldrig, aldrig, någonsin att märka det.


Kommentarer
Postat av: kristina burén

Hej Jenny!

Jag gillar vekligen din blogg! Du har nog rätt i att du snart kanske också springer till kassan "på åderbråcksspräckliga ben", m e n det är faktiskt rätt kul att kunna hinna före någon gaphals som oftast har någon liten energidryck eller något annat litet. Kom ihåg att vi tanter kan vara riktigt fulla i ... ! Under det stripiga håret och de igenimmade glasögonen kan döja sig en riktig witch! :)

Kramar till Dig och Din fina familj och en riktigt skön Första Maj!

Moster Kri

2010-05-01 @ 11:13:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0