Under ett ytterst avslappnat tillstånd råkade jag igår placera mina trötta ögon mot teverutan. Programmet som visades handlade om kärlekstörstande bönder i olika modeller som under allmän beskådan sökte efter fruar. Bönderna har under sommaren bekantat sig med en drös kvinnor som sett dem på teve och därför också sedermera bestämt sig för att gifta sig med valfri bonde. Japp, ungefär så romantiskt som det låter.
SÅ, nu efter flera veckor av allmänt accepterad polygami inför hela svenska folket så är statusen följande:
Av alla bönder så har den medelålderliga bonden verkar så här i sluttampen i alla fall ha funnit rätt och efter att ha provhånglat med flera sköna kvinnfolk så har han valt kvar en blond skönhet som han och hans väl tilltagna haka numera klamrat sig fast vid. Det hela är väldigt romantiskt.
Jag suckar kärleksfullt åt deras nyvunna kärlek och slumrar till en stund under programmets gång. Vaknar med ett ryck när jag plötsligt hör något om förlovning, giftermål och samflytt. Plötsligt ska detta förälskade tevepar förlova sig! Detta gör dom i samma avsnitt och alla tittare förväntas säkerligen falla ut i en kyrkoklockeringande fingråt. Jag funderar istället på hur länge jag egentligen slumrat till, men då kaffet fortfarande är varmt i min bortglömda kopp så var det nog inte så länge ändå. Jag tittar med något piggare ögon vidare på programmet. Vid ett tillfälle när denna bondetörstande kvinna bedyrar sin kärlek så nämner hon något om att de antagligen är gjorda för varandra, att det är som om de tänker samma saker, att de avslutar varandras meningar...
Någon som känner igen sig?
Jag svävar tillbaka elva år i tiden och får en minnesbild av hur jag och min man ligger bredvid varandra, med fötterna uppsträckta mot taket. Fullkomligt fascinerade över att våra fötter ser EXAKT likadana ut... Likadant lutande tår, likadan hålfot... Det var verkligen samma fötter, om än hans var lite större då, men ändå, WOW!!
Inte nog med det, döm om vår förvåning när vi under en filmkväll småhånglar till Starwars. Pernilla August dyker plötsligt upp i rutan och vi båda två konstaterar samtidigt att hon är så lika våra respektive mammor! Det har vi alllllltid tyckt! Nu börjar det bli obehagligt.
När vi sedan helt sonika börjar bli genuint chockskadade när den ena ringer då den andre preciiis tänkte på honom/henne, samt när vi inser att vi har samma begynnelsebokstav i förnamnen så beslutar även vi oss för att vi är gjorda för varandra och antagligen skapats ur samma form och att det alltid har varit meningen att vi skulle mötas.
Jag önskar dessa nykära bönder all lycka och kärlek, men det är med viss sarkasm jag kan konstatera att mina och min mans fötter idag har vuxit från varandra, våra mammor påminner på inget sätt om varandra och ingen av oss har, efter elva års träning, utvecklat telepatisk förmåga...
Men våra begynnelsebokstäver... dom är fortfarande det samma!
Länge leve kärleken!