Man hör ju ofta hur folk ska ta tag i och förändra sitt liv till det bättre just under denna veckodag... På måndag börjar dieten, träningen, studierna, arbetssökandet, skillsmässan, nikotin stoppet... osv. Men jag undrar varför, VARFÖR just på måndagar? Det är ju kanske den allra minst inspirerande dagen under hela veckan och jag misstänker att det ligger i vår natur att konstant vara allmänt negativa under denna dag. Tänk bara om alla skulla ta tag i sina liv på tisdagarna istället! Det är ju då livslusten kommer och den sanna andan kommer in!
Nåja, jag vet att jag inte är ensam om detta fenomen men måndagsdepp, men jag har bestämt för att göra någonting åt det! Istället för måndagsdepp har jag införskaffat måndagspepp!
Så, för att lyckas bevara någon slags positiv framtidstro mitt i allt elände som kommer över en på måndagsmorgonen så har jag sett till att prenumerera på ett dundrande peptalk mejl som kommer tidigt varje måndagsmorgon.
I detta uppfriskande och affirmativa mejl får jag tips på hur man får ett sagolikt liv. Där får jag förslag hur jag ska filosofera för att på bästa sätt falla i positiv mylla istället för att ligga i en mental dynghög och kräla med ett täcke av självförsorgelse över mig.
Det är en fantastisk grej verkligen, detta mejl. Om än en smuuula svårt att ta till sig när man sitter där grådaskig, hålögd och jävlig på måndagsmorgonen... Innan kaffet, med mensvärk och en ytterst deprimerande inställning till denna förbannade dag som tvingade mig upp ur den sköna sömnen med en ytterst liten tilltro till att dagen har något makalöst att erbjuda som grundläggande inställning.
Det är då man som mest behöver höra detta.
Dagens peptalk - (med måndagsmorgonsreflektioner):
"Idag är det läge att dra ett streck och gå vidare. Livet väntar där ute. Gå ut och var glad, vad ska du annars ha allt det här till?"
– Jag springer ut till busstationen med barnet fastklämt i armhålan, bussen är sen, chauffören otrevlig. Jaha, jo jag försökte sjunga vackra julsånger i väntan på bussen... Ingen så glad ut över det... Min dotter utbrast något surt om att hon inte alls känner mig.
"Du är vad du gör. Du är dina val, dina handlingar. Lämna ditt rum och gå ut och var glad"
– Jag lämnar köket. Bemödar mig att le mot mig själv i spegeln. Möts av en trött, mossig kärring som på ett frånstötande sätt formar munnen till något som kanske ska föreställa ett leende... Blir inte gladare.
"Lär dig italienska. Boka en resa. Sponsra en späckhuggare. Var inte lat.”
– Italienska? Slänger ur mig lite ”Kommo stas” och ”Bonjorno” här och där… får inga vänner för det. Har inte råd med en resa det kommande decenniet. Såg aldrig Rädda Willy så jag har inga större sympatier för späckhuggare. Lat!? Jag är ju för fan uppe i ottan och försöker bli positiv!
"Hitta en livskamrat igen. Odla vänskap."
– En NY livskamrat!? Här har jag kämpat i 11 år med att arbeta fram en perfekt man, ska jag börja om nu? Nej tack. Odla vänskap? Visa mig den galning som faller för mitt påpressade morgonleende, som tycker det är charmigt att jag kan två italienska ord, som uppskattar min skojfriska morgonsång…
"Lev ditt liv som du vill. Som du kan och vill. Du kan sitta där i Paris i maj med ost och bröd och vin. Du kan om du vill."
– Men det var ett jävla tjat, Italienska, Paris...JAG HAR INTE RÅD MED EN RESA!
"Törs slåss för din sak också när mörkret faller. Följ linjen i din hand. Börja drömma."
– Kollar förtvivlat efter linjen i händerna. Det finns flera. Menas det att jag ska gå i samma rikting? Det kommer ju att uppfattas jävligt märkligt att gå runt med en imaginär kompass!
"Du är en gladiator som rymt, det är ett pris på ditt huvud. Men kom ihåg: Det är inte synd om dig."
– Ehhh... va? Om jag går runt och inbillar mig att jag är en professionell krigare från antikens Rom, OM det dessutom är ett offentligt pris på mitt huvud, så ÄR det ju synd om mig!
"Du är en människa full av liv. Dom vill fånga in dig och tämja dig, men du ska vara vild och fri. Utan tårar får du inte den friheten. Nån slår igen dörren i ansiktet på dig, men du klämmer in din fot."
– En fulgråtande dammsugarförsäljare... jojo, det låter verkligen som en bra ambition...
"Gå ut och tänd lite hopp. Få det att sjuda och sjunga en stund i någons kropp. Få någon att glömma det som glömmas skall."
– Försökte som sagt med julsånger på busshållsplatsen. Ingen sjöng med mig. Det sjöd inte i någons kropp, förutom i min dotters som sjöd av skamkänsla möjligtvis.
"Vad du drömmer om vet du bara själv. Gå ut och var glad. Gå ut och var vacker och stolt”
– Hmm... Jag sitter i gympabyxor, med snus under läppen, trasiga nagelband, morgon frilla, osminkad på ett bibliotek... om jag dessutom ler, då tror ju folk att jag är galen. På en måndagsmorgon dessutom...
”Du kan om du vill. Var glad att du lever, var glad att du finns."
– Jag är glad att jag finns, men visst vore det fantastiskt skönt…
om man kunde ställa in på autopilot emellanåt?...
I alla fall på måndagar...
Gör det du drömmer om - avboka det där klämkäcka ångestframkallande måndagsbrevet!