Den sjukes klagan

Tanken på att vara sjuk är så mycket bättre än att verkligen vara det. Man inbillar sig att man kan vara myssjuk och ligga och slappa framför mysiga filmer under dygnets alla timmar samt att man på grund av avsaknad av aptit är helt berättigad att endast leva på glass och godis. Verkligheten är som alla egentligen vet så mycket sämre!

I fem dagar har jag nu legat fastklistrad av febersvett i den mörkgrå soffan som jag kameljontlikt håller på att bli ett med. Toalettpapperet tog under gårdagen slut så snytningarna fick ske i bättre begagnade tussar där jag med möda lyckats pilla fram ett osnorigt hörn.

De första dagarna hade jag ingen röst. Istället fick jag påkalla mina familjemedlemmars uppmärksamhet genom att släpa min feberslappa näve mot soffbordet och knacka så ljudligt jag förmådde... Ibland hördes det inte alls. Likt en amöba på zumbapass så var den fysiska ansträngningen inte direkt imponerande.

Att jag nu, på sjukdag 5 kan prata hjälper föga, alla andra är ju nämligen friska, välfungerande medborgare som gör sin samhälleliga plikt och arbetar. Ingen stannar hemma för att hålla mig sällskap! Jag är på vippen att ringa vårdcentralen bara för att ha någon att prata med.

Inte heller är det effektivt för figuren detta. Efter två dagar kände jag mig sådär härligt avmagrad och slapp som en catwalk modell kan se ut. Men efter att min kära familj har matat mig med glass, godis och chokladbollar så är jag numera inte bara blek, snorig, illaluktande och rödögd, utan tjock också.

Idag känner jag mig extra tragisk eftersom att jag precis kom på mig själv med att sitta och vara djupt försjunken i barnkanalens program om en hund som kallas Äggbert... Det börjar kännas som om Äggbert är min vän, och jag är lika mån över att finna trumpetträdsskogen som han och hans vänner...

Mina arbetskamrater har förmodligen glömt bort mig och soffkuddarna börjar se besvärade ut... suck...

Nä, om man kanske skulle försöka klä på sig lite idag... Sen... Ska bara vila lite först...

Trackback
RSS 2.0