Ingen har väl kunnat undgå att vi alla medborgare nuförtiden har lyckats enats i en väldigt viktig fråga. Inte jämställdhet, rasism, miljöfrågor eller något sådant trams. Istället har vi unisont enats om att en eventuell apokalyps eller ragnarök med stor sannolikhet kan överlevas om vi bara förser oss med tillräckliga mängder av handsprit, värktabletter, pasta och... toalettpapper!
Vi är något sent ute kanske, men igår bestämde även vi oss, det var dags att lite motvilligt ge vika för det sociala trycket som råder. Det var nu på tiden att vi införskaffade en konservburkssamling och diverse lumpenföda för att rusta oss inför en eventuell lock down. Med två kundkorgar laddade med skyddsrumsvänliga varor. Så som kaffekapslar, en falukorvsring, pilsnerkorvar (som vi råkade äta upp redan första kvällen), dyrglass (som vi också råkade äta upp samma kväll), ett megapack med jordnötter, fil, knäckebröd och nudlar, kände vi oss redo att ta emot nästan vilket virus som helst.
Mitt i butiken stod en medelålders kvinna iklädd en trasig tunika och såg vilsen ut. Tomstirrandes rakt ut i kundvimlet stod hon där med sina två dragkorgar, proppade med toalettpapper. Ingenting annat. Bara massor av toalettpapper...
Jag har visserligen hört om eventuella symtom på denna influensa, det låter såklart inte trevligt och även jag har förstått allvaret i det hela. Men det som oroar mig absolut mest inför denna sjukdom är den enorma mängd avföring som vi alla tydligen ska börja producera vid eventuell smitta! Det är balar! Alltså BALAR av toalettpapper som här ska torkas Coronarumpor med!
Vi har ännu inte drabbats av någon Corona i vår familj. Eller jo, vid ett kort tillfälle började vår älskade och något lättängsliga tonårsdotter hosta väldigt kraftigt. Från den första hostningen till att hon fick upp det hårstrå hon satt i halsen så var hon i alla högsta grad drabbad av den allra otäckaste Coronasmittan! Hon ringde oss direkt efter hostattacken och ropade att hon alldeles nyss förmodligen smittats med Corona, men att det bara var ett hårstrå, så det är lugnt nu... Det är kanske ingenting som vi kommer att lägga till släkthistorien som den värsta smittepisoden i familjeminnet, men ändå.
Det känns ändå lite bättre nu när vi fyllt på i skafferiet... Tänker jag och räknar lugnt ut hur många dagar kaffekapslarna kommer att räcka. Precis då! Känner jag hur kinderna börjar hetta till och febertermometern visar en olycksbådande uppåtstigande kurva. Inte helt säker på om det är inbillning eller ej så harklar jag upp allt hundhår ur halsen, ransonerar ut nudelpaketen, staplar upp toalettrullarna fint, putsar upp toalettsitsen och gör mig redo för en influensa utan dess like. Här ska bajsas!