För ca 5 miljarder år sedan föddes jorden. Någonstans där i mitten på tidslinjen från dess och fram tills idag så var det två lyckligt förälskade människor som faktiskt verkade ha det rätt skönt och som tycktes uppskatta livet. De satt och njöt under ett äppelträd och omgav sig med både djur och växter på ett mycket harmoniskt sätt.
Därefter var det något som gick snett med den allmänna lyckan…
Efter att ha slagit och supit ihjäl varandra i århundraden. Uthärdat digerdöd och högljudda danskar. Axelvaddar och myggjagare. Storblommigt och batikfärgat. Har vi så nu, genom allehanda modeflugor, jobbat oss fram till vad vi tycker passar in i vårt liv som allra bäst idag 2008… Inte är det några fjantiga växter och fikonlöv inte, utan… *tadaaa* Dödskallar! Javisst, det finns idag inte en enda liten pinal som inte blivit beprydd med dödens signum. Plåsteraskar, potatisskalare, packtejp, brödstämplar, kakformar, nappar, pasta, diskborstar, hängslen, påslakan, mattor, kondomer, hus, bilar, människor, världsdelar,
planeter ja ALLT!
Varför? Är det ett sätt att spegla oss själva? Identifierar vi oss med dessa skelett? Inte ens skelett, bara skallar. Döda, avskalade, beniga huvudskålar. Är det människans ideal 2008?
Istället för att hylla livet och jaga svar på livsfrågor genom Buddhameditation eller pilgrimsvandringar så jagar vi idag istället dödskalletryck för glatta livet. Vi omringar oss istället av dödens skepnad och ser till att göra allt i vår makt för att kunna fly vårt kaos av fullständig, total villrådighet gällande detta virrvarr av känslor, pengar och semesterresor som blivit vårt liv. Vi super och knarkar, till och med bloggar ihjäl oss själva i flykten.
Det är precis som om vi äntligen har insett att det enda som vi vet på riktigt här i livet är att vi kommer att dö. Det är det enda vi kan vara absolut på det klara med. Valen vi föds med är alltså; leva… eller dö. Inget mellanting. Visst kan du välja att leva ett riktigt dåligt liv, men skyll dig själv i så fall din idiot…
Inte så skojigt det här kanske.
Visst var det roligare förr i så fall, då vi fortfarande kunde förlita oss på att det faktiskt fanns en gud eller flera gudar som skulle ta hand om oss om vi bara gjorde rätt. Eller mystiska naturväsen som kunde se till att vi fick dansa med älvor en evighet om vi misskötte oss. Dansa med älvor, det låter bättre än att skiktröntgas det… Idag vet vi däremot att J.R. R Tolkien har hittat på alltihopa och att Aslan aldrig vandrat i dessa skogar. Ingen trollkarl kommer att skjuta blixtar med staven för vår skull och han där ovan har sedan länge bett oss dra åt... jorden.
DÄRFÖR väljer vi att inte ens ge alla dessa jobbiga funderingar utrymme i våra liv och ser alltså istället till att vi dagligen får chans att stirra döden i vitögat så att vi på så sätt kanske lyckas vänja oss vid tanken.
Jag utmanar dig nu människa, att byta ut alla dina dödskallar och ersätta dem med något som representerar något levande. Vi provar… så får vi se om vi kanske kan få två lyckligt förälskade människor som hellre omger sig med blommor här på jorden igen…