Frallan - Mitt tecknade liv

Att leva i ett förhållande är ju, som vi lär oss från balladerna, en alldeles fantastisk upplevelse. Vi får lära oss att "we can`t hurry love" att "notning compares to you" och att vi "can´t live when living is without you" osv. osv. Vad balladerna sällan talar om för oss är förhållandenas baksida... familjemedlemmarna.

Jag har personligen alltid genomlidigt långa, utdragna kärleksförhållanden. Man kan gissa att det beror på att jag upplevt antingen riktigt trevliga förhållanden, besitter benhård ihärdighet eller lider av en förfärlig separationsångest men inget av det är rätt. Den egentliga boven i dessa långkörare är egentligen denna "tillhörande släkt skräck" som jag ofrivilligt lyckats utveckla men som gynnar mitt nuvarande förhållande på det sätt att jag aldrig någonsin kommer att gå ifrån min nuvarande man. Det kanske tillkommer liiite andra grejer till det valet förutom detta, men det hör inte hit nu.

Vad som skrämmer mig så förfärligt är alltså dessa nödtvungna nya bekantskaper som man släpas in i och som påverkar ens beteende till yttersta pinsamhet. Dessa skrynkliga fastrar, påträngande farbröder, förslavade svägerskor och bortklemade kusiner som du plötsligt ska bli låtsasglad över att träffa.

Det börjar i samma stund det avgörs att man från och med nu ska kila stadigt. *PANG* så befinner du dig plötsligt i en obehaglig svärmors kök, där du stelbent tvingas avvärja nyfikna blickar på ditt maghull och du ser hur hon undrar;
Ska det verkligen vara så plufsigt eller är det rent av en liten byting som ligger där och gror?

Man blir i samma ögonblick vansinnigt angelägen om vad denna okända tant anser om en. Alla flickvänners våta dröm är därför att hon spontant utbrister:
- Du är ju såå mycket bättre än hans ex, och mycket snyggare dessutom, jag älskar dig, du är som den dotter jag aldrig haft!!
Detta säger de sällan. Utan vi nöjer oss istället med ett tack för kaffet och tar det som en tydlig invit till gemensamt bullbak.

Denna euforiska känsla avtar som regel efter en tid, för att istället övergå till en mera realistisk bild av denna "urmoder". Det blir efter hand alldeles tydligt att hennes sockerkakor inte alls smakar sådär speciellt som alla i hans släkt skryter om. De tjusiga, genomtänkta presenterna du fått av henne visar sig vara "rea på rean" fynd från närmaste loppis och charmen i hennes spontana påhälsningar hos er flera vändor om dagen har för länge sedan avdunstat i ett moln av skepsis.

När du så till slut lyckats hitta alla brister och psykiska avvikelser hos din nya svärmor så börjar du plötsligt dessutom se hur hans övriga släktingar fullkomligt kryllar av defekter och outtalade diagnoser. Systern är manodepressiv, brorsan sexuellt besatt av bilar, pappan tydligt utvecklingsstörd och mormodern schizofren. Vid detta laget har du generellt sett redan fixat så att även din partner blivit väl medveten om dessa sjukliga åkommor och därför brutit all kontakt med dessa idioter. När du sedan riktigt lyckats slita sönder banden mellan dem ordentligt och han precis bytt efternamn så får du panik och inser att om ni två ska få barn någon dag så kommer ju detta barn att ärva från hans vidriga familj med och inte bara från din egen, alldeles perfekta härkomst!!! Hur ska du kunna älska ett barn som ser ut som hans syster, pratar som hans mormor och är lika dum i huvudet som hans mamma!!?? Du gör naturligtvis det enda rätta och dumpar honom innan det är försent.

När du sedan kommit över den första sorgen efter ert gemensamma tevespel så inleder du så ett nytt förhållande och nu ser det ju bättre ut minsann!

Hans mamma verkar underbar! Verkligen! Och hon tycker att du är såå mycket bättre än hans idiot till ex som bara dumpade honom helt plötsligt! Nu är du bara såå kär....

För ett tag iallafall... suck.