Det där äktenskapliga är i mina ögon en galet mogen företeelse och i många fall även ett dumt infall som tycks inträffa någonstans mellan ett och ett halvt barn och husköp eller i värsta fall ca tre månader efter ett storgräl som egentligen borde ha slutat med separation.
Tjusningen med att gifta sig av kärlek har för länge sedan dunstat upp i ett moln av gemensamma lån och samboavtal. Förr i tiden så var det ju i alla fall så att de nyförälskade krakarna inte hade så mycket annat att välja på än att gifta sig när hjärtat och andra delar av kroppen började dunka. Inte kunde de då ha "prova på" perioder av samboende och kattinförskaffning, vad skulle resten av socken anse om det? De skulle förstås bli anklagade för otukt och eventuellt även sinnessvaghet! Idag hinner vi istället både bli kära, förbannade och less på varandra och säkert snackas det om både könsbyte och partnerbyte innan ringbyte kommer på tal i många fall.
Jag har ett par i min umgängeskrets som inom kort ska till att byta ringar med varandra och svära inför gud och hela släkten att de minsann kommer att älska varandra både i glada och värdelösa stunder under resten av livet. Jag försöker desperat att se det där rosa ljusskimret som en del påstår sig se när det snackas bröllop, men jag ser bara bröllopets jobbiga tal och tafatta kyssar och krystat gråt från svärmödrar som egentligen ger fan i vilket huvudsaken de har ett ordentligt jobb båda två... Gemensamt liv, bla, bla, bla... skilsmässa.
Trots att detta är så långt ifrån vad jag skulle vilja ha så kan jag inte hjälpa att mitt 26- åriga ringfinger börjar rycka lite av avundsjuka. Ibland så hör jag mig själv säga till min partner:
"När ska vi gifta oss då" För att sedan vänta på hans reaktion i ungefär en halv sekund. Sen frustar jag kvickt ur mig ett neurotiskt skratt och knuffar honom kamratligt i ryggen och släpper en ljudlig fjärt,
- Tjohoooo! Ja ba skämta!!Skriker jag glatt. För att sedan smyga iväg och gömma mig i ett hörn, gråtandes över att han inte gjorde det minsta anspänning till att fria under den fjärdedels sekund han faktiskt hade på sig. Kanske är det så att det är min nyfyllda 26 års ålder som gör att det börjar rycka i giftastarmen, kanske är det en strävan efter fullkomlighet som automatiskt kommer alltefter som kraven på ett felfritt leverne höjs desto äldre man blir? Jag menar, förr kunde man ju göra lite mera "galna" saker, som att bli påkommen med att sno toapapper från restaurangtoaletten... Gud förbjude om man skulle göra något sådant idag, 26 år och giftasmogen och låtsasvuxen. Nu är det på något sätt "Svenssonlivet"
som hägrar och de rebeller man förut rökte brass med sitter idag och pratar bolån och bergvärme och familjegravar. Så jag inbillar mig ibland att det som vore mest rätt och riktigt att göra just nu antagligen är följande: Skaffa mig minst ett halvt barn till. Köpa en hund som heter Fido. Få fram minst tre bästa väninnor som jag egentligen hatar. Ge ett sken av att jag bantar och motionerar trots att jag aldrig gör det för att sedan skylla eventuell övervikt på kraftig benstomme. Aldrig tillåta mig själv att vara nöjd över min man, klaga så ofta jag kan på honom... för alla jag träffar... Alltid. Börja använda stora hårspolar, grön ansiktsmask och gurkskivor på ögonen.
Lyckligtvis så slipper jag detta patetiska "svensson" liv än på ett tag i alla fall. För när min älskade sambo säger att han tycker att det är bra att vi har något att se fram emot och att vi därför inte behöver gifta oss redan, så håller jag ju med... Och när han säger att det i alla fall alltid slutar med skilsmässa mellan människorna nuförtiden så håller jag ju också med... Och när han säger att giftermålet ändå är vackert och romantiskt och något som man absolut kan göra i vår ålder utan att folk tycker att man är tokig och att han verkligen vill gifta sig med mig och bara mig i hela världen så fort det går, så håller jag absolut med om det med... Fast så säger han aldrig förståss...
Fast, i och för sig så var det ju inte riktigt tre månader sen vi hade ett riktigt storgräl, ge mig några veckor till bara så kanske, kanske...