Frallan - Mitt tecknade liv

Vad händer om vi pyntar Göteborgs konserthus med en massa spets och volang? Smäller in en massa fjäskiga säljare som vill pracka på folk bröllopsklänningar, fotografer och överklass resor? Om vi dessutom dekorerar alltsammans med konstgjorda blommor samtidigt som vi bjuder på konfekt och räkor, vad blir det då? Jo, bröllops mässa!

Vi hade ganska höga förväntningar på detta event som faktiskt kostade flera matkassar på Netto. I annonsen utlovades både provsmakning av champagne, tävlingar och annat inspirationshöjande inför kommande bröllop. Men som vanligt så blir det aldrig riktigt som man tänkt sig. Något bubbel såg vi inte droppen av. Istället svettades vi omkring i en trång samlingssal med giftassugna ungmör samtidigt som vi med jämna plågor blev påhoppade av försäljare som singlade visitkort i ansiktet på oss. På ett ställe gick det så långt att kvinnorna i montern valde att gå omkring i underkläderna bara för att visa hur man inte skulle se ut under klänningen... eller hur var det nu? När jag småskrattande plockade på mig en behå i storlek dubbel ö eller så och demonstrerade för J hur tacksam han hela tiden ska vara för mina alldeles lagom hanterliga behag så fladdrade en av de halvnakna kvinnorna över mig och slet av mig bysthållaren, tydligen gällde ”se men inte röra” - skylten kläderna, inte kvinnorna i montern.

För att borsta av mig obehagskänslan av att få en kvinnas armhåla uppkörd i ansiktet i en kamp om ett brösttält så gick vi vidare i salongen. Några meter fram så såg vi minsann att det bjöds på godsaker. Det smaskades på för fullt och vi försummade flera bord i vår iver att få komma fram till gratismaten. Vi kände hur visitkorten från hetsade fotografer och bröllopskoordinatörer riktigt ven kring öronen på oss och vi slungade oss fram över resten av folket för att komma fram till... räkorna. Av all mat i världen som de hade kunnat bjuda på så väljer de oskalade räkor. Oskalade räkor med massor av små räkägg. Som plåster på såren så fick man i alla fall citrondoftande våtservetter så att man sedan kunde återgå till att se ut som om man hade ett högbudget bröllop i sikte. Det är ju svårt att göra annars med räkrom i ansiktet och små tentakler utspretandes mellan tänder och naglar stinkandes Feskekörka. Jag äter såklart inte skalade räkor med rom på. Jag skalar dem inte heller. Men det gör J, otroligt snabbt och förvånande proffsigt dessutom. Jag fick blunda och han matade mig. Jag låtsasnjöt i flera sekunder medans jag egentligen föreställde mig hur jag nu knastrade på små oskyldiga räkbarn som intet ont gjort i världen.

Som tur är så var nästa provsmak bröllopstårta! En med hallon och en med choklad. Jag spelade urskuldande och frågade allra vördnadsfullast om hur man i all sin dag man skulle bete sig om man nu ville smaka av dem båda, för det fick man väl förståss inte an, då skulle de väl ha betalt? Men jodå, det var bara att ta en av varje (som om jag inte visste det redan, jag lurades ju bara för att de skulle få för sig att jag var en hälsosam kvinna som minsann inte glufsade i mig två tårtbitar sådär ohämmat utan krumbukter och omsvep). Båda bitarna gick snabbt ner. Att dessa tårtor säkerligen innehöll ägg var inget jag skämdes över, för tydligen anser någonting i mig att små räkbarn är mer oskyldiga än små, ulliga kycklingar... Men det kan ju inte jag rå för.

Efter två timmars trängandes och låtsasintresserande så tog vi sista varvet. Sista varvet på en mässa innebär alltid att man då mera oförsiktigt springer runt och tömmer godisskålarna utan att för den delen se ut som om du faktiskt vill köpa deras fula klänningar. Sedan gav vi upp.

Inte var våra bröllopsplaner mycket klarare efter denna röriga upplevelse. Om inte annat så fick vi ju i alla fall lite egentid då vi kunde känna oss som vuxna bara i varandras sällskap utan att bli tvångsinkvarterad på en leksaksaffär av en övertrött 7-åring och bara det var ju värt allt!

Vi gick på restaurang och kollade igenom våra mässpåsar efter fynd. Sedan tog vi bussen hem till ett kraftigt snöoväder som tydligt fick min kära vän att pulsera av norrländsk djupsnö längtan. Jag frös och muttrade att jag minsann satte mitt hopp till den påstådda globala uppvärmningen som min värmande frälsning.