Frallan - Mitt tecknade liv

                                           

 

Min familj är sjuk.Snoriga, håglösa, eländiga, trista och bedrövliga. En hyvens medmänniska skulle kanske spontant stryka lite moderligt på deras varma kinder och visa lite medlidande. Men det går tyvärr inte idag. Jag försökte under flera minuter, men jag har ingen empati känsla i kroppen alls. Som tur är så är jag kvinna och kan skylla alla sådana psykiskt labila företeelser på PMS. Jeii!

Så istället för att ömka de små liven så funderade jag på att byta ut min sjuka familj mot en sån där rosenkindad, energisk en som man ibland får se på teve. Såna där som skuttar runt och kittlas och kastar kuddar på varandra under reklampausen istället för att fnittra åt vem som fes ljudligast. Kanske skulle min nya familj komma studsande likt hurtiga getter när de hör mig komma hem istället för att göra som dessa två fuktiga mjölpåsar. Jo då, de ansträngde sig djupt båda två för att fixera blicken på mig och bort från filmen (den fjärde på raken) i ungefär en halv sekund för att stöna ur sig en lång ramsa av vokaler i olika styrkor. UÄääoouää. Jag tror det skulle översättas ”Välkommen hem”, men det är en grov gissning.

Dagen fortsatte sedan med stönande läten från soffan som lät som "maaaaammmmaaa...du som ändå är friiisk, kan du hämta vatten, isglass, macka, tidning till miiig" Jag låtsades naturligtvis inte höra. Bortsett från ett tillfälle då den feberklibbiga 8-åringen fastnade runt mitt knä och väste likt ett avgrundsväsen något om att jag ska ”bhhäääära henne tilll toaletten!!” Jag säger naturligtvis nej och ser istället till den andra, äldre sjuklingen. Jag såg honom först inte riktigt, men när jag tittade riktigt noga ner i fåtöljen som stod placerad en centimeter från vår gigantiska plattskärmsteve så såg jag en transparent, muntorr stackare som säkerligen var han. Med jämna mellanrum stönade han något om AIK och fotboll samtidigt som han spelade fotbollsspel under kolossal koncentration. Jag tror han blev nästan upprörd en gång, för då hörde jag honom andas...

Barnet läste de sju serietidningarna jag införskaffat och åt tre isglassar. Sedan hade hon gjort sitt och efter en liten snyftvisa om hur trött hon var, så trött att hon inte ens oooorrrkade borsta tänderna, så somnade hon mitt i en snyft. Den äldre sjuklingen stukade antagligen tummarna av den intensiva tevespelsmatchen och utvisade strax därefter sig själv till sängen.

Själv är jag frisk som en nötskrika. Inte är jag den som säckar ihop bara ett litet virus kittlar mig i halsen inte. Lite feber har ingen dött av. Aptitlöshet ser jag snarare som ett sundhetstecken inför sommartider och inte ett sjukdomssymtom. Jajamensan, klackarna i tacket, tjo vad det var livat, woooh!! WWooohoOOO!!

... suck...