SPA…rsmakad


Jag och min man beslutade oss för att pyssla om oss själva lite extra en helg och bokade in oss på spa. För att vara helt säkra på att vi skulle komma därifrån avslappnade likt höga geléhallon så bokade vi för säkerhets skull in oss två nätter.

 

Överraskande snabbt efter att vi släpat in vår resväska till hotellrummet seglade vi fram längs stengolvet, iklädda de fluffiga men dock larmförsedda morgonrockarna och de kostnadsfria tofflorna som hotellet så generöst försett oss med.

 

En liten detalj som är en smula annorlunda så här på ett spahotell är ju att man visserligen delar hela anläggningen med andra gäster, men alla går ju inte till spa avdelningen samtidigt. Det betyder att du, så avslappnat du någonsin kan, får slira dig igenom klungor av på och fin- klädda människor i hotellfoajé, restaurang och bar, och detta iklädd endast badkläder och en fluffig frottébadrock. En väldigt, väldigt kort sekund kändes detta helt ok och jag hann övertyga mig själv om att jag kanske till och med såg ut som en kändis när jag kom skridande genom cocktailbaren. Där hade hotellet placerat en spegel och jag insåg snabbt att sommarens semesterkilon tillsammans med denna fluffiga morgonrock gjorde att jag snarare såg ut som en vanlig hushållsrulle med skärp. Jag slutade omedelbart med att skrida och hasade resten av vägen mot omklädningsrummet.

 

Väl inne i poolområdet hängde vi av oss rockarna och ställde tofflorna på något smart ställe som vi snart skulle glömma. Inte en enda badgäst hade, i sin nyfunna utmattning, någon koll på sina identiska tofflor. Att sitta centimeternära främlingar, delandes både hudavlagringar och diverse kroppsvätskor visade sig vara rena barnleken mot att råka se någon placera sina synnerligen vältvättade russinfötter i någon annans gratistoffla. Därför kunde vi finna små knarkgömmor med tofflor lite här och där, för att ingen skulle råka ta fel!  Fel toffla! HUÄÄÄää!!

 

Bara för att vi nu tog oss råd att åka på spa ska ni inte inbilla er att vi ägnade oss åt förströelse. Nej, nej. Det finns gränser. Vi gottade oss, men de kan inte lura av oss fler surt tjänade penningar än vad det kostade att komma dit. Vi skulle givetvis få valuta för pengarna!

Vi avstod från de superdyra middagar och luncher som hotellet erbjöd. Istället smugglade vi med oss både nudlar, vin och ansiktsmasker in med resväskan. Nudlarna värmde vi upp i det kostnadsfria tevatten som vi så rödblommigt oskuldsfullt frågat om vi fick ta upp på rummet. Där satt vi sen och sörplade nudlar, vin och skrattade högt och kluckande åt vår egen briljans, iklädda billiga ansiktsmasker från Kina i ansiktena istället för de flera hundrakronors krämer hotellet försökte lura på oss.

 

Mätta och belåtna genomförde vi vår påtvingade mannekängvisning genom finkostymerna i foajén återigen. Något mera rutinerat denna gång då vi numera dels fått i oss vin samt att… nej, mest på grund av att vi druckit vin.

 

Inne bland poolerna så fanns några olika rum att välja på. Det var djävulska grytor, skogsdungar och ängsmarker och isvakar. Den enda, och något sparsamma skillnaden var dock färgen på lamporna och det mycket klena ljudspår som knappt hördes i respektive rum. Om man tyckte sig höra ett svagt sprakande och lamporna blev röda. Ja, då förstod du snabbt att du satt dig i djävulens kittel.

 

Vi hade gott om tid till att släpa oss mellan de olika vattenhålen likt sömniga sjökor på bete. Vi fick provflyta i flertalet olika rum och flytsova djupt tills vi väcktes av vårt eget eller någons annans snarkande som ekade till i den förtrollande skogen, bland tallbarrsdoft, svagt fågelkvitter och ett och annat borttappat plåster.

 

Efter två dagar så kände vi oss färdigspaande. Vi visste nu att vi var proffs på  att flyta och de tofflor vi hade med oss hem var nästan garanterat de tofflor som vi fick från början. Vi hade lärt oss nya saker både om miljön runt omkring och om oss själva, så som att vi kan somna flytandes i nästan vilket rum som helst. Att vi kan kedja ihop våra kroppsdelar så att vi inte flyter iväg från varandra om vi nu någon gång skulle råka i sjönöd i ett salthaltigt och varmt hav. Att ett havsdopp där kolossala brännmaneter ligger nedan för bryggan och väntar inte är så lockande, hur mycket pengar någon än skulle erbjuda. Samt att det ser väldigt mäktigt ut när ett stort stim med makrillar simmar alldeles nära stranden.

 

Det var verkligen fantastiskt att få vila upp kroppen på detta sätt. Nu behövdes minst ett par dagar för att vila upp oss från allt detta vilande.


Norrländska (o)byggdens marknad




När man är på besök upp i de norrländska skogarna så gäller det minsann att anamma de happenings som erbjuds på affischtavlorna för att inte stadspulsen ska ge upp helt och man börjar visa symtom på lappsjuka. Därför berikade vi idag vår norrländska vardag med att ge oss ut på utflykt. Målet var en marknad i Mensånger (fiktivt namn, men det riktiga var minsann inte långt ifrån).


För er som aldrig varit och säkerligen aldrig heller kommer att vara på marknad i Mensånger så ska jag berätta ungefär hur det är, så att ni kan sitta där i era innerstads lägenheter och riktigt avundas fjällrävarna uppe i norr.

När man går på marknad i Mensånger så möts man av 4 stånd. Ett som erbjuder samma kläder som går att köpa oavsett vart i detta avlånga land du än befinner dig. Ni vet de där fula tunikorna med blommönster och de tunna capri byxorna av tveksam kvalitet och färgval. Efter att du ignorerat dig igenom detta så möts du av en pratsam gubbe som sitter ensam i ett litet stånd och säljer rullskridskohjul. " Det bästa me dom här ä att man kan schpänna på dom på vilka schkor som helscht". Jag reagerade naturligtvis imponerat, men skulle knappast vinna en oskar för mitt agerande, det ansåg tydligen gubben och uppfattade min skräckblandade förtjusning som en raggningsinvit och gav mig sitt kort. "Schå att du inte glöm bort mä". Kortet pryddes med en adress till en dåligt uppdaterad hemsida som han kallade " Meråväljpå"... Jag tackade och sprang iväg utan rullskridskohjul på fötterna till nästa stånd.


Där kunde man köpa surströmmingsklämma. En klämma för 40 kronor. Det var mycket gott och en smula orealistisk att stå i en klunga av inhemska norrlänningar och slaska i sig en surströmmingsklämma på stående fot mitt i Mensånger. Men det gick.

Efter det var det dags för barnaktivitet. Några av byabarnen hade satt ihop en liten show a lá småstjärnorna, där de tävlade om vem som var den bästa mimaren till populärmusik som Spice girls och Sarek låtar. Hela byn var samlad och sjöng med. En pappa försökte till och med dansa men blev snabbt nedröstad av sin gigantiska fru som gav honom onda norrlandsögat, och det mina vänner är flera gånger hårdare än ett tjurigt nollåtta öga minsann. Vinnare blev tre flickor som mimade till EMD:S "Baby good bye" samtidigt som de hyfsat synkat svängde runt med långa skohorn istället för käppar. Alla applåderade ivrigt men när de skulle köra vinnarnumret ytterligare en gång blev till och med min sjuåring less och vi gick till vad som skulle vara häst ridning. Min dotter betalade 25 kronor...och fick rida 25 meter. Sedan var det slut. Vi fotograferade en livs levande hästbajshög som stolt lyste upp marknadens centrum likt stormens öga.
 

Runt omkring oss lunkade apatiska barn med ansiktsmålningar. Inte var det de där färgglada fjärilsmålningarna som man har sett förut inte, utan här hade de helt enkelt målat de små raringarna helt svarta i ansiktet. Bortsett från en unge som istället festat till det med en svensk flagga rakt i nunan. Inte såg barnen gladare ut för det inte. Bredvid oss stod en otvättad och orakad gubbe som jag förmodar bytte kläder vid tidigt 80-tal och därefter glömt dem på, han mumlade och fräste på suraste bondska att det här var då en " riktigt dåli marknad". Jag ville nicka instämmande men kände mig tvingad att försöka upprätthålla någon form av livsglädje till denna festliga dag. Med surströmming i magen och sedvanliga torggodisremmar i påsen så halvjoggade vi ut från marknaden för att så snabbt som möjligt sätta på radion och se om vi fortfarande hade kontakt med omvärlden.


Ja, vad säger man... Sverige är fantastiskt... eller hur.


RSS 2.0