Bortom horisonten

Hur var det nu när vi var små.. 
Värsta kriget var i skolmatsalen 
då Marcus fick ett slag i magen 
och när Jill blev arg för att Anna hittat på. 

Det var krig runt om i världen då, men det var ingenting man tänkte på. 
Då var fred nånting vi bara sjöng om och vi åt all mat med tanke
på dom som... 

Levde så långt, långt borta, så hemskt, så långt vi inte kunde se. Men avstånden har blitt korta, 
plötsligt står det där barnet, som var hungrigt breve.

Det verkar som om vi glömmer bort all gratis trygghet som vi fått. Inte lika trygga nu idag. Vi glömmer allt gott som hände förr, släck din dator, lås din dörr. Dina tankar dina skäl. Dimman kommer snabbare nu... Väl? 

De som krigar de är en annan sort, det läser vi i en politisk rapport. Vi vill hjälpa men tar avstånd, Håglöst lämnar vi nåt bistånd.  Vi blir rädd för folk från det där landet så långt bort, och som stannat här förmodligen för gott. 
Gör det egentligen så mycket då? Den trygghet som han fått? Om han åker hem till krig då? Horisonten är ju ändå bara fem kilometer bort...

Trygghet är ingen garanti, och inget som är oss exklusivt. Vi är rädd att nått ska hända... Men den här vågen kan vi vända. 
Om vi bryr oss om världen, både vi och oss och dem...

Så ska säkert tillslut allihopa hitta hem.

Hela världen kommer närmre inom kort.. Horisonten är alltid 5 kilometer bort.




Att rätta sig efter en efterrätt är inte lätt.


Att bli bjuden på en middag kan vara både socialt stimulerande, roligt, intressant och … direkt plågsamt...
 
Någon eller några gånger under livet har väl kanske många av oss blivit inbjudna till en middag innehållande människor, dryck och föda som skall intagas tillsammans och gärna samtidigt. Folk klär upp sig. Fina gå bort-presenter inhandlas och en och annan mentoltablett intas för att bjuda på sitt allra bästa jag.

Redan vid inbjudan till en sådan sammankomst känner jag hur paniken kommer hasande. Inte på grund av tveksamheter gällande utstyrsel. Utan mer över vad denna människa förväntar sig av mig och mitt deltagande. Ska jag ha en dyr present med mig? Ska jag hålla i lekar? Är det jag som ska hålla låda och stå för alla tårdrypande skämt hela kvällen eller är jag den tysta utfyllnadsgästen som mest bara ska äta och se glad ut? Jag tycker sånt borde vara tydligt i inbjudan.

” Hej och välkommen till mig på lördag. Jag förväntar mig trevliga kläder, billig present (max 50 kronor). Du har även tilldelats känslan:

Martyr: Du ska under hela kvällen vältra dig i dina sorger och ingående berätta om heroiska uppoffringar du gjort inom valfritt ämne och söka medlidande hos alla som tar kontakt med dig.

Eller:
Glad: Du skall skratta högt och mycket, komma med tokiga anekdoter och gärna ramla eller bjuda på dig själv på något liknande sätt så att alla skrattar åt dig.

Eller.
Blyg: Du ska titta ner i din tallrik och äta under tystnad. Du skall så mycket som det bara går undvika att skratta högt så att det hörs. Om du senare under kvällen känner för att bli ordentligt packad och istället börja skrika, sjunga, dansa på bordet för att sedan bryta ihop i tårar går detta alldeles utmärkt.

Eller:
Arrogant: Jag ser helst att du, under hela kvällen, pratar högt och mycket samt endast om dig själv. Du får endast ställa frågor till dina bordskamrater om du gör detta för att håna, vara nedlåtande eller dumförklara vederbörande. Du får fritt välja tre olika saker eller händelser under ditt liv som du alltigenom skrytsamt kopplar alla konversationer till.

Eller:
Lismande: Din uppgift under kvällen är att ha full koll på mig och allt som mig tillhör. Jag vill att du ljudligt skall berömma, smickra, uppmärksamma och uppskatta allting som har med mig samt mina ägor att göra. Om du märker att jag har en åsikt så bör du naturligtvis hålla med mig.


Jag ser mycket fram emot att ni kommer men kom ihåg att inte stanna för länge, det är endast min närmaste vänner som får göra det. Tänk även på att ge mig en kram, men inte för lång, vid välkomnande samt när ni går.


Välkommen.”


Denna typ av inbjudan skulle underlätta betydligt för mig. Då skulle jag slippa att gå igenom alla nämnda roller bara för att försöka passa in i det sociala spelet. Detta blir ju annars en utmaning när jag inte sedan innan känner eller vet vilka roller de övriga gästerna har.

Någon gång har jag redan innan bjudningen bestämt mig för att spela lite cool. Sådär som en mystisk skådespelerska som inte riktigt låtsas om att hon är världsstjärna och leker lite ödmjukt med det vanliga folket. Men den masken tappar jag efter ca 10 minuter då jag ser den fina middagsbjudningen. För plötsligt finner jag mig själv hånglandes med middagsbordet och berömmer euforiskt och högmält stygnen i duken, vecken på servetterna och bladen i blommorna...


Alla andra som befinner sig på denna typ av middag vet oftast spelreglerna sedan innan. Den som har den bästa presenten kommer under hela middagsbjudningen att ses som den absolut bästa gästen. Den som är allergiker eller vegetarian och har ”speciell” mat är förnäm och tror sig själv vara märkvärdig. Den som är allergiker eller vegetarian och som INTE meddelat detta till värden/värdinnan orsakar kaos och rubbar omedelbart stämningen. Kanske borde denne person snarast se till att få en allergichock och åka hem, personen kommer fortsättningsvis inte att bli omtyckt oavsett vad som görs eller sägs ändå.

Andra regler. Man väntar med att äta tills värden/värdinnan sagt varsågod och man klunkar INTE i sig välkomstdrinken som om det vore en energidryck under ett skidlopp. Man ska även tänka på att ta redan på vart toaletten är för att motverka att man börjar springa runt i garderober och rycka i dörrar och således framstå som en potentiell tjuv. Undvik att drabbas av ett plötsligt och ljudligt skratt när du har mat eller dryck i hela munnen. Ät inte för fort. Inte för mycket. Ta inte mer mat om du inte blir uppmanad till det. Gör inte. Säg inte. Se inte. Andas inte.....


Men... Man kan också skita i det... och bara stanna hemma och mysfisa i sin egen soffa istället.

Summa solarium

Så här strax innan årstiden av mörker och heltäckande kläder så passar jag på att steka på mitt bacon till en mera gyllenbrun nyans... Till ingen annans glädje än min egen då förstås. Men det känns på något sätt bättre att matcha pepparkakan än att bli tagen för mandeln i glöggen om ni förstår.

Nåväl. Jag begav mig igår till det obemannade solariet. Växlade till mynt i automaten och därefter ska man smyga runt bland de olika rummen likt ett medium och försöka gissa sig till vilket av dessa solarium som kommer att göra mig extra gyllenbrun och vacker. När jag riktat in mig på ett som en laminerad lapp påstår har "nya rör" så kommer en ung tjej flygande och kastar sig över myntinkasten och slänger en segrande blick över sin axel mot mig.

Jag får nöja mig med det näst bästa solariet. Gamla rör. Några hårstrån har fastnat under plastbädden och i lysrören. Jag blev stående en lång stund för att fundera ut hur detta egentligen har kunnat uppstå. Har någon tagit bort plastunderlaget, fastnat med håret och sedan lagt på det igen? Jag kommer aldrig att få veta.

Jag ställer alltid stolen för dörren i min lilla hytt. Trots att jag låst den. Jag inbillar mig att jag då kommer att höra stolsbensskrapet om det kommer in en fluktare som vill tjuvkika på min nyansförändrande kropp. Det kommer aldrig någon. Sen har man bråttom. Rengör liggplatsen, för säkerhets skull, tänk om något äckel gör som jag och solar naken och sedan suttit och gnuggat sitt kön eller svett mot plastbristen... Det gör visserligen inte jag, men man kan ju tänka sig!

Du har nu två minuter på dig att klä av dig, regla dörren, tvätta britsen och sedan tränga dig ner på det kalla liggunderlaget. Du ska helst hinna att fixa den märkliga "kudden" av hårdplast som är formad på något mycket dåligt ergonomiskt vis. Jag förstår aldrig hur den ska ligga, så jag chansar, men jag gör det fort så att solariet inte hinner starta och jag inte hinner sträcka ut halsen... Vilket skulle medföra dubbelhaksränder.
 
Därefter måste man slita upp skinkorna så långt det går så att det inte blir några osmickrande vita skinklappar under rumpan. Isär med armarna för att undvika vita armhålor och trycka ned svanken så att inte skulle kunna bli någon skugga på grund av min inbillade svankrygg.
 
Jag solar även mina tänder... Jag drar upp överläppen, gör den torr, knölar upp läppen a'la Bert Carlsson style, sedan är det bara att sola. Det var någon som sa att tänderna blir vitare då... Och jag tror på vad folk säger.

Du drar ned det onödigt tunga, knarrande locket så nära ditt ansikte att du nästan kan slicka på det. För då inbillar jag mig att det tar bättre.

Sen startar det. Det gäller att ligga helt stilla. Annars tar det inte. Du får absolut inte gå upp för att torka bort svetten som du snart ligger och plaskar i, för då tar det inte. Du får knappt sträcka dig efter volymknappen på radion, för då... Har du förstört allting och du kommer aldrig att bli brun.

Där ligger man sen. Halkandes i varm svett. Efter ett tag blir man trött och trots den obekväma kropps ställningen så börjar man sjunka ännu längre ner i ryggsvetten för att somna. Men plötsligt inser man att, om man somnar, kommer man aldrig märka om någon råkar stoppa i mera pengar i pengalådan som dumt nog är placerad utanför dörren! Kanske skulle någon råka kasta i några tior till så att tiden förlängdes massor!? Om man då somnar kommer man aldrig att veta hur länge man solar och vaknar kanske upp efter en timme med läderhud och cancer!
 
Jag håller mig oftast halvvaken, med jämna mellanrum måste jag dra upp skinkorna, som halkat ned i platt läge igen. Där ligger man ända tills det piper högt i apparaten för att varna om att den soliga stunden snart är slut, eller bara för att skrämmas, man blir lika rädd och överraskad varje gång.

Man trycker med all sin kraft upp det gnisslande locket, torkar av svett floden på britsen, därefter är det dags för granskningen. Märkligt nog ser man alltid brunare ut i spegeln i solarierummet. Oj, oj, det tog bra, nästan fräknar, så gulligt. Därefter vänder du på dig...

Det ser ut som om en blek böna har kladdat av sig rakt över ditt stjärtveck!! Hur kan detta komma sig? Du särade och slet för att alla två skinkor skulle få sin solbrända chans, men ändå har de på något sätt klämt ihop sig och gömt sig för ljuset!? Tur att man inte går runt med rumpan bar särskilt ofta.

När du inspekterat och lekt med din nyvunna semesterbränna en stund så klär du på dig och går ut från solariet med i ett varmt, småsvettandes, solariedoftandes tillstånd. Du mår ganska bra. Brun, fräsch och absolut lite cool som bryr dig så om ditt utseende och inte är den som tillåter sig förfalla minsann. Sådär känns det hela vägen hem. När du så kommer hem, med samma känsla, känns det alltid lite tråkigt att ingen kommer och skriker -VAD BRUUUUN DU ÄR!! Du går till spegeln för att påminna dig själv om din fräschhet... I spegeln ser du något rött. Något rött med en ännu rödare näsa... Det är du. Din semesterkänsla försvinner i ett nafs och nu står du istället och skäms över att du solat så länge. Det röda tycks öka och trots lite puder så ser du ändå ut som den där överviktiga ungen i gympan som nästan såg ut att sprängas efter tre hopp.

75 kronor fattigare, med en ytterst osmickrande tattuering på skinkorna, säkert ännu närmare hudcancer så står du nu och skäms. Du tänker att det röda kommer att gå över och sedan bli brunt... Det gör det inte. Det blir jätterött, rött, mindre rött sen blek igen.

The modern family



Som tre utsktna äppelskrutt ligger nu hela familjen i sängen.

Mamma, pappa, barn. I fantasin kan man få för sig att vi ligger och småpratar och fnittrar över minnen och framtidsvisioner, men inte då. Istället ligger mamman med en laptop på magen, pappan pillar med en Iphone och dottern med en iPad. Att umgås ordentligt på en lördags eftermiddagen borde vara förbjudet. Varför ägna tiden åt att samtala en massa när man iställe kan rikta sin uppmärksamhet åt tekniska mojänger som kan tillfredställa alla möjliga behov här i världen!?

Jag gissar att vi kommer att lbli liggande på liknande sätt i ca fem år till. Då har dottern kommit ur sitt liv som tonåring och såklart hunnit med att byta ut sin iPad mot mera pubertala aktiviteter som smink, killar, sex, kompistryck, fylla och allehanda droger. Vilket vi naturligtvis inte kommer att märka. För under tiden har marknaden naturligtvis försett oss med ytterligare tekniska modeprylar som vi enkelt kan fly verkligheten med.

Efter gemensam röstning i familjen beslutar vi att lägga ned detta och istället aktivera oss i ett parti ordyatzy eller alfapet bara för att stilla vårt dåliga samvete.

Sjukskriven med fina naglar

Flaskan med nagellacksborttagningsmedel är nästan slut. I lådan intill ligger de 43 nagellacken i en färgsprakande ormgrop. Nagelbanden är ömma och bomullspadsen ligger på bordet och ser ut som att de blivit utsatta för diverse ohyggliga övergrepp. Roligare än så här blir det inte. Att vara sjukskriven kan vara både nyttigt för ens välbefinnande, något som troligtvis är tanken på själva sjukskrivningen, men det kan också vara direkt skittråkigt dessutom.

 

Medan varenda genomsnittlig människa går till jobbet och skvallrar om kollegor och svär över oförståndiga chefer så blir dagarna för en sjukskriven istället en enda lång morgonstund. Det är svårt att veta när man ska ta kafferasten, så det slutar med att man tar sig en kopp hela tiden.Man kanske skulle kunna tycka att man nu hade all tid i världen för att ta sig an allt det där som man som arbetare förbannade sig över att aldrig hinna med. Men det kan man inte heller, man är ju sjuk så kroppen säger stopp. En disk sen är du slut. En titt på tvätthögen, sen måste du vila. Att gå ut med hunden är det mest rutinmässiga under dagen. Är man smart så ser man till att gå på toa samtidigt så vet man att man gör åtminstone det regelbundet.

 

Att måla naglarna tar tillräckligt på krafterna. Just nu har jag tre naglar med dödskallar på och sju med ränder i olika färger. Detta är det mest kreativa jag tagit mig an på över ett år. Nu blev jag trött igen...


Den sjukes klagan

Tanken på att vara sjuk är så mycket bättre än att verkligen vara det. Man inbillar sig att man kan vara myssjuk och ligga och slappa framför mysiga filmer under dygnets alla timmar samt att man på grund av avsaknad av aptit är helt berättigad att endast leva på glass och godis. Verkligheten är som alla egentligen vet så mycket sämre!

I fem dagar har jag nu legat fastklistrad av febersvett i den mörkgrå soffan som jag kameljontlikt håller på att bli ett med. Toalettpapperet tog under gårdagen slut så snytningarna fick ske i bättre begagnade tussar där jag med möda lyckats pilla fram ett osnorigt hörn.

De första dagarna hade jag ingen röst. Istället fick jag påkalla mina familjemedlemmars uppmärksamhet genom att släpa min feberslappa näve mot soffbordet och knacka så ljudligt jag förmådde... Ibland hördes det inte alls. Likt en amöba på zumbapass så var den fysiska ansträngningen inte direkt imponerande.

Att jag nu, på sjukdag 5 kan prata hjälper föga, alla andra är ju nämligen friska, välfungerande medborgare som gör sin samhälleliga plikt och arbetar. Ingen stannar hemma för att hålla mig sällskap! Jag är på vippen att ringa vårdcentralen bara för att ha någon att prata med.

Inte heller är det effektivt för figuren detta. Efter två dagar kände jag mig sådär härligt avmagrad och slapp som en catwalk modell kan se ut. Men efter att min kära familj har matat mig med glass, godis och chokladbollar så är jag numera inte bara blek, snorig, illaluktande och rödögd, utan tjock också.

Idag känner jag mig extra tragisk eftersom att jag precis kom på mig själv med att sitta och vara djupt försjunken i barnkanalens program om en hund som kallas Äggbert... Det börjar kännas som om Äggbert är min vän, och jag är lika mån över att finna trumpetträdsskogen som han och hans vänner...

Mina arbetskamrater har förmodligen glömt bort mig och soffkuddarna börjar se besvärade ut... suck...

Nä, om man kanske skulle försöka klä på sig lite idag... Sen... Ska bara vila lite först...


Alla fjärtans...

Upp med händerna alla ni som känner er uttömda på romantik så här morgonen efter alla hjärtans dag!

Gårdagens mediapåtryck lyckades vagga in även mig i ett rosa moln av hjärtan, choklad och kärleksförklaringar. Vilket resulterade i kärleksbrev och småpresentkrafs till dotter och man. Det kändes ändå ganska fint, som tur är så älskar jag ju verkligen min familj så pass mycket som de små, fåniga gelehjärtanprydda korten påstod. Phu!

Stackars de kvinnor, män och barn som blir sittande framför ett hjärtformat litet kort för att försöka formulera kärleksuttryck till en man/fru/mappa som de egentligen är jävligt less på.

" Grattis på alla hjärtans dag! Jag älsk... Tycker o... Gill... Står ut med dig... Ett tag till...ish.."

Men nu är den dagen förbi och vi kan alla slappna av. Idag kan vi återigen sitta och tjura över morgonkaffet i vanlig ordning utan att skämmas och känna oss som känslokalla förbrytare.

Välkommen ut ur den tillfälliga kärleksdimman, det är vardag idag igen! På med fultrosan igen!


Täckbyxefis

Det absolut värsta med vintern och kylan (som ungefär en gång per år vid samma tidpunkt totalt överraskar oss nordbor) är, (förutom snoriga näsor som torkas med handflatorna, kalla morgonbussar, ständiga småpratsfraser om vädret samt tidningslöp om "skräckvinter", "dödshalka" och "vinterskräck") täckbyxefisar!

Föreställ dig att du står och väntar på bussen hem, smågungandes i dina varma termobyxor och bulliga dunjacka likt ett överdimensionerat dagisbarn. Plötsligt släpper du av en liten rökare som du i ditt stilla sinne tror ligger mjuk inbäddad och ljudisolerad i dunbolsterbaken.

Tre sekunder hinner du njuta av den avspänningen tills den ofarliga och fullständigt diskreta rackaren har lyckats leta sig upp under den michelininspererade vinterskruden, för att därefter smyga sig ut i bästa lufthål... Ca fem centimeter under din egen näsa!!

Det är inte lika diskret att försöka vifta bort en smygis i vintervaddering må ni tro!! Full av fasa och äckel står man där med en känsla av skam, obehag och oro.

Oro över att något ska komma och krama om en... Puff...

DET är det värsta med vintern!


Kvasiromantik på bondenivå

 

Under ett ytterst avslappnat tillstånd råkade jag igår placera mina trötta ögonkulor mot teverutan.

Programmet handlade om kärlekstörstande bönder i olika modeller som under allmän beskådan sökt efter fruar. Bönderna har under sommaren bekantat sig med en drös kvinnor som sett dem på teve och därför också sedermera bestämt sig för att gifta sig med valfri bonde. Japp, ungefär så romantiskt som det låter.

 

SÅ, nu efter flera veckor av allmän polygami inför hela svenska folket så är statusen följande:

 

Den unga bonden. Alla förstår att denna söta flicka antagligen är denna blyga, lite tafatta och tystlåtna bondes allra första flickvän, så därav kan man skönja en viss pubertal förtrollning kring kvinnan, med all förståelse. Lite romantiskt, men lite väl pubertalt för att man ska höra bröllopsklockor.

 

Den äldsta bonden. Han har lyckats sålla ut en tjusig dam som han verkar ha det riktigt trevligt med. Men mitt i trivsamheten så beslutar han sig drastiskt sig för att berätta för henne att polygamin steg honom åt huvudet och att han samtidigt är förälskad i en annan kvinna... iiiinte det allra bästa förförelseknepet kan man tycka.

 

Den kvinnliga bonden. Söker även hon en fru och har i sista avsnittet sparat en vardaglig, småmullig fnittertippa som hon säkerligen blir god vän med. Den sexuella spänningen är sedan länge som bortblåst och man har svårt att se hur det kan uppstå annat än småfnittrande åt eventuella smygfisar under det gemensamma täcket.

 

MEN, medelålders bonden verkar så här i sluttampen i alla fall ha funnit rätt och efter att ha provhånglat med flera sköna kvinnfolk så har han valt kvar en blond skönhet som han och hans väl tilltagna haka numera klamrat sig fast vid. Det hela är väldigt romantiskt.

 

Jag suckar kärleksfullt åt deras nyvunna kärlek och slumrar till en stund under programmets gång. Vaknar med ett ryck när jag plötsligt hör något om förlovning, giftermål och samflytt. Plötsligt ska detta förälskade tevepar förlova sig! Detta gör dom i samma avsnitt och alla tittare förväntas säkerligen falla ut i en kyrkoklockeringande fingråt. Jag funderar istället på hur länge jag egentligen slumrat till, men då kaffet fortfarande är varmt i min bortglömda kopp så var det nog inte så länge ändå. Jag tittar med något piggare ögon vidare på programmet. Vid ett tillfälle när denna bondetörstande kvinna bedyrar sin kärlek så nämner hon något om att de antagligen är gjorda för varandra, att det är som om de tänker samma saker, att de avslutar varandras meningar...

 

Någon som känner igen sig?

 

Jag svävar tillbaka elva år i tiden och får en minnesbild av hur jag och min man ligger bredvid varandra, med fötterna uppsträckta mot taket. Fullkomligt fascinerade över att våra fötter ser EXAKT likadana ut... Likadant lutande tår, likadan hålfot... Det var verkligen samma fötter, om än hans var lite större då, men ändå, WOW!!

 

Inte nog med det, döm om vår förvåning när vi under en filmkväll småhånglar till Starwars. Pernilla August dyker plötsligt upp i rutan och vi båda två konstaterar samtidigt att hon är så lika våra respektive mammor! Det har vi alllllltid tyckt! Nu börjar det bli obehagligt.

 

När vi sedan helt sonika börjar bli genuint chockskadade när den ena ringer då den andre preciiis tänkte på honom/henne, samt när vi inser att vi har samma begynnelsebokstav i förnamnen så beslutar även vi oss för att vi är gjorda för varandra och antagligen skapats ur samma form och att det alltid har varit meningen att vi skulle mötas.

 

Jag önskar dessa nykära bönder all lycka och kärlek, men det är med viss sarkasm jag kan konstatera att mina och min mans fötter idag har vuxit från varandra, våra mammor påminner på inget sätt om varandra och ingen av oss har, efter elva års träning, utvecklat telepatisk förmåga...

 

Men våra begynnelsebokstäver... dom är fortfarande det samma! Länge leve kärleken!


Måndagspepp med depp


Man hör ju ofta hur folk ska ta tag i och förändra sitt liv till det bättre just under denna veckodag... På måndag börjar dieten, träningen, studierna, arbetssökandet, skillsmässan, nikotin stoppet... osv. Men jag undrar varför, VARFÖR just på måndagar? Det är ju kanske den allra minst inspirerande dagen under veckan och jag misstänker att det ligger in vår natur att konstant vara allmänt negativa under denna dag. Tänk bara om alla skulla ta tag i sina liv på tisdagarna istället! Det är ju då livslusten kommer och den sanna andan kommer in!

Nåja, jag vet att jag inte är ensam  om detta fenomen men måndagsdepp, men jag har bestämt för att göra någonting åt det! Istället för måndagsdepp har jag införskaffat måndagspepp!

Så, för att lyckas bevara någon slags positiv framtidstro mitt i allt elände som kommer över en på måndagsmorgonen så har jag sett till att prenumerera på ett dundrande peptalk mejl som kommer tidigt varje måndagsmorgon.


I detta uppfriskande och affirmativa mejl får jag tips på hur man får ett sagolikt liv. Där får jag förslag hur jag ska filosofera för att på bästa sätt falla i positiv mylla istället för att ligga i en mental dynghög och kräla med ett täcke av självförsorgelse över mig.  

Nej, nej, inte jag inte…  efter detta mejl ska jag istället finna mig själv smågnolande på blott sorglösa trudelutter samtidigt som jag med överväldigande glädje bemöter alla underbara problem som vardagen har att erbjuda med ett rungande ”JAAAAAAAAAAA! ÄNTLIGEN FÅR JAG KÄNNA ATT JAG LEEEEEVER!”


Det är en fantastisk grej verkligen, detta mejl.  Om än en smuuula svårt att ta till sig när man sitter där grådaskig, hålögd och jävlig på måndagsmorgonen... Innan kaffet, med mensvärk och en ytterst deprimerande inställning till denna förbannade dag som tvingade mig upp ur den sköna sömnen med en ytterst liten tilltro till att dagen har något makalöst att erbjuda som grundläggande inställning.

Det är då man som mest behöver höra detta.

Dagens peptalk  - (med måndagsmorgonsreflektioner):

"Idag är det läge att dra ett streck och gå vidare. Livet väntar där ute. Gå ut och var glad, vad ska du annars ha allt det här till?"

– Jag springer ut till busstationen med barnet fastklämt i armhålan, bussen är sen, chauffören otrevlig. Jaha, jo jag försökte sjunga vackra julsånger i väntan på bussen... ingen så glad ut... Min dotter utbrast något surt om att hon inte känner mig.

"Du är vad du gör. Du är dina val, dina handlingar. Lämna ditt rum och gå ut och var glad"

– Jag lämnar köket. Bemödar mig att le mot mig själv i spegeln. Möts av en trött, mossig kärring som på ett frånstötande, missbildat sätt formar munnen till något som kanske ska föreställa ett leende... alternativt att hon vill visa mig sin nyutdragna kindtand... Blir inte gladare.

"Lär dig italienska. Boka en resa. Sponsra en späckhuggare. Var inte lat.”

– Italienska? Slänger ur mig lite ”Kommo stas” och ”Bonjorno” här och där… får inga vänner för det. Har inte råd med en resa det kommande decenniet. Såg aldrig Rädda Willy så jag har inga större sympatier för späckhuggare. Lat!? Jag är ju för fan uppe i ottan och försöker bli positiv!

"Hitta en livskamrat igen. Odla vänskap."

– En NY livskamrat!? Här har jag kämpat i 11 år med att arbeta fram en perfekt man, ska jag börja om nu? Nej tack. Odla vänskap? Visa mig den galning som faller för mitt vanskapta morgonleende, som tycker det är charmigt att jag kan två italienska ord, som uppskattar min skojfriska morgonsång…


"Lev ditt liv som du vill. Som du kan och vill. Du kan sitta där i Paris i maj med ost och bröd och vin. Du kan om du vill."

– Men det var ett jävla tjat, Italienska, Paris... HAR INTE RÅD MED EN RESA!

"Törs slåss för din sak också när mörkret faller. Följ linjen i din hand. Börja drömma."

– Kollar förtvivlat efter linjen i händerna. Det finns flera. Menas det att jag ska gå i samma rikting? Det kommer ju att uppfattas jävligt märkligt att gå runt med en imaginär handkompass! 

"Du är en gladiator som rymt, det är ett pris på ditt huvud. Men kom ihåg: Det är inte synd om dig."

– Ehhh... va? Om jag går runt och inbillar mig att jag är en professionell krigare från antikens Rom, OM det dessutom är ett offentligt pris på mitt huvud, så ÄR det ju synd om mig!

"Du är en människa full av liv. Dom vill fånga in dig och tämja dig, men du ska vara vild och fri. Utan tårar får du inte den friheten. Nån slår igen dörren i ansiktet på dig, men du klämmer in din fot."

– En fulgråtande dammsugarförsäljare... jojo, det låter verkligen som en bra ambition...

"Gå ut och tänd lite hopp. Få det att sjuda och sjunga en stund i någons kropp. Få någon att glömma det som glömmas skall."

– Försökte som sagt med julsånger på busshållsplatsen. Ingen sjöng med mig. Det sjöd inte i någons kropp, förutom i min dotters som sjöd av skamkänsla möjligtvis.


"Vad du drömmer om vet du bara själv. Gå ut och var glad. Gå ut och var vacker och stolt”

– Hmm... Jag sitter i gympabyxor, med snus under läppen, trasiga nagelband, morgon frilla, osminkad på ett bibliotek... om jag dessutom ler, då tror ju folk att jag är galen. På en måndagsmorgon dessutom...


”Du kan om du vill. Var glad att du lever, var glad att du finns.
"

– Jag är glad att jag finns, men visst vore det…

fantastiskt skönt…

om man kunde ställa in på autopilot emellanåt?... I alla fall på måndagar...


En skitsak

 

Det här med att gå på toaletten på offentliga platser är ett riktigt lidande för mig. När jag är på toaletten så gör jag såklart det som förväntas att göras av en normal toalettbesökare. Detta gör jag dessutom utan direkta problem och jag klarar av det alldeles själv. Vad som däremot är lite jobbigt är när man har kastat sig in på toa för att "ta sig en rejäl funderare" för att sedan i sluttampen upptäcka att det börjar bildas en mindre folkmassa utanför dörren, som alla väntar på att du ska "fundera" klart.

Där blir det problem för min del.

För man vill liksom inte ha in dem... Iallafall inte så länge som ens "funderingar" ligger kvar som en tjock, dunkel dimma i det lilla, lilla rummet. Om man nu skulle råka ha en tändsticksask i fickan så kan man snabbt komma undan eventuella pinsamheter genom att tända en sticka och vips så är luften ren igen. Eller parfym, det vore så lätt. Men när man nu inte har det... Vad gör man då?

När man precis "funder..." äsch, tokbajsat färdigt och febrilt försöker att eliminera denna... eh... hallondoftande bouquet, med alla medel som tänkas kan. T.ex. genom att sminka sig massor och hoppas att doften av kosmetika skulle överta luftrummet. Försöka fladdra intensivt med kläderna för att på så sätt lyckas sprida ut små sköljmedelspartiklar. Springa runt i en pytteliten cirkel flera varv och hoppas på att man börjar svettas lite (ja, hellre svettis än snuskbajsar´n). När ingenting annat hjälper så tvättar jag slutligen händerna i 15 minuter och dränker handfatet med den (såklart neutralt doftande) tvålen... Men ingenting hjälper, det finns fortfarande en stark arom i rummet.

Folket utanför börjar som på en given signal att bröla och låtsasrycka i dörren, precis som om de inte aaalllls ser att det var låst. Alla vet ju att de bara gör så för att den som har barrikerat sig därinne ska fatta att man faktiskt måste skynda sig. Men det är inte alltid så jävla lätt alla gånger. Alternativet är att stå kvar därinne och riskera att någon ringer en vaktmästare som inför allas forskande blickar kommer och lirkar upp dörren, och där står man, i en odör utan dess like, med röda kinder och väldigt rena händer. ELLER så låtsas man som ingenting och stormar ut och håller sig demonstrativt för näsan och anklagar högt den som var innan med ett: "usch, det var inte trevligt därinne" eller: "Nää, jag höll på att kräkas, håll för näsan ordentligt, någon här har ätit för mycket fibrer!" Men risken är då att ingen tror en och att alla kommer att peka och titta på dig i smyg och kanske drar du på dig smeknamn som "storbajsarn" eller "stinkis" vilket inte är fullt så smickrande!

Jag brukar iallafall välja att sitta kvar... Eller sitta och sitta, jag står där med örat tryckt mot dörren för att lyssna om folksamlingen därutanför har gett upp. Först brukar jag inbilla mig att de bara kommit överens om att vara alldeles knäpptysta för att locka ut denna hemlige toalettgömmare och sedan, när jag sticker ut huvudet, falla ut i ett gemensamt "bllluääääää!" och nypa tag i alla kroppsöppningar de välsignats med bara för att få mig att förstå hur otroligt äcklig och osmaklig jag är som har suttit därinne på toaletten och BAJSAT!!!

Det brukar dom inte göra, har aldrig gjort heller... men tänk om!

För säkerhets skull så brukar jag småjogga därifrån, fort som ögan,  så att ingen ska få en ordentlig glimt av mig ifall det nu skulle stå någon bakom ett hörn och tjuvkika på hur en toalettcampare ser ut. Jag tar på mig min icket nybajsade min och strosar vidare och lovar mig själv att hålla mig tills jag kommer hem nästa gång här ska bajsas!

Om sanningen ska fram... ännu mer...


Jamen visst är väl Eric Amarillos dänga Om sanningen ska fram riktigt fyndig!

Jag tycker att han har fattat galoppen riktigt bra!

Under en liten försommarsglass - paus satt jag och mina väninnor och filosoferade kring om det finns något ytterligare våra kära manfolk kunde ta hänsyn till för att underlätta...eh... sam..samarbe...samvaron..

Resultatet blev, efter tio timmar, detta:




Nåja, visst är det en hel del att tänka på... men...  uttryck så som "Den som väntar på något gott" och "skam den som ger sig" har väl egentligen aldrig känns helt fel... ;


Konvoj attacken - Konflikthanteringarnas bullkalas?


Innan ni fortsätter att läsa vill jag att ni alla ska veta att jag motsätter mig all form av våld och tar på inget sätt någons parti samtidigt som jag är väldigt ledsen för de familjer som förlorat anhöriga under denna aktion!



Sex fartyg med förnödenheter har alltså skeppas till Gaza fullastade med solidaritet. Men denna Friggebo hjärtliga fredsaktion går fullständigt galet.


Precis när vi börjat bli smått tårögda av att läsa på löpsedlarna om hur fruktansvärt snopet det är att våra nio ton av nybakta bullar och sällskapsspel och nyblandad cement inte kommer fram till de behövande samt att nio personer fått sätta livet till. Precis då, när tårarna nästan lyckas klämma sig fram ut ögonhålorna så möts man av en film där dessa fredliga aktivister (bestående bland annat av kända författare, journalister och någon politiker) brutalt gängkrossar de soldater som av någon anledning bordar skeppet med långa stålrör och transformeras från rödkindade fredsaktivister i batiktröja till en brutalt, vandaliserande folkhop. Det är inte heller den där lilla småsvensk rädda petningen med stålrör som gäller, utan ett riktigt massakrerar bank är vad det är. 

Jag tar genast tillbaka mina tårar och funderar istället på hur i helvete vi menar att dessa konvojer ska kunna bidra med någonting av värde i en konflikt som varat i så många år och som knappast verkar uppskatta att några råbarkade vikingar med förnödenheter och finexamen skall komma till räddning!?

Om vi bryter ned det hela.

Du kommer in i ett gängslagsmål, det ena gänget vill att det andra gänget skall dra ifrån deras område. De andra vägrar naturligtvis och anser att det är lika mycket deras kvarter. Tänk West Side Story alltså. Då, mitt i knivbråken då de dansar runt varandra med adrenalinet pumpandes, då kommer du med en korg med bullar och läsk.

 

Gängen blir mycket upprörda över att du lägger dig i och försöker få dig att gå. Du plockar då lite lagom smidigt fram ett järnrör ur fikakorgen och slår ihjäl några av dem.

Kvar står du med din bullkorg. Du ringer hem till mamma och förklarar hur orättvisa de var som inte ville äta av dina fina, nybakta bullar, som numera är täckta av blod visserligen, men ändå. Mamma ringer runt till släkten och lovsjunger din fina känsla för solidaritet och konflikthantering.

Du bestämmer dig för att göra ett nytt försök och går hem för att ladda upp med en rejäl bulldeg som ingen minsann ska kunna tacka nej till.

För visst är det så man löser en konflikt... eller?  


Mellodelloooosser!



Under alla mina år har jag följt Melodifestivalen med skräckblandad förtjusning över hemska kreationer, falsksång och ljuvliga tonartshöjningar. Även om jag sannerligen är en riktigt dålig patriot så brukar jag hålla tummarna extra hårt för Sverige bara för sakens skull. Vi brukar dessutom ha mysiga mellodellokvällar med tacos och goda vänner under dessa tillställningar, precis som alla andra normala familjer. Men detta får nu ett abrupt slut!


Detta år kommer vi alltså inte ens att delta i detta stora, extravaganta spektakel. Inga carolafläktar, inga tokroliga skämt från Stockholmsjuryn, inga blonda små fäbojäntor som skuttar runt och försöker se riktigt svenskklämmiga ut på scenen.


Anna... Anna... Anna... Stackars lilla gympasko flicka! Tänk er att vara den, vars prestation resulterar i denna svenska chock. Vi svenskar har ju egentligen varit lite avslappnade och lutat oss malligt åt Abba och Carola när det kommer till melodifestivalsammanhang. Vi namedroppar Björn Skift och Fredrik Kempe med överlägsen min bara för att vi kan. På samma sätt som vi har en avslappnad inställning till krig och visar upp total avsaknad av förståelse för olika världsliga konflikter och bryr oss inte riktigt om att hålla koll på vad det egentligen är Israel och Palestina tjafsar om, så har vi blivit lika bortskämda med att komma på hyfsad placering i Eurovision Song Contest.


Men nu har verkligheten alltså kommit ikapp oss, nu har vi till slut fått suga på den sista G - klaven. Med huvudena sänkta ska vi nu se till att skämmas över att vi trots alla överdrivna delfinaler inte lyckats skrapa fram någonting bättre än en medioker, liten gympasko som ironiskt nog sjunger om att det är hennes tid nu...


Nåja, nu får vi istället se det positivt. Detta kanske kan bidra till att göra oss mindre främlingsfientliga genom att vi får lov att finna våra favoriter utanför landets gränser. Själv tänker jag hålla tummarna för Turkiet. Då min svärfar är turk så känner jag mig fortfarande lojal och skäms inte det minsta över det.


Så håll era turkiska tummar eller vad det nu blir så får vi försöka se detta som en läxa och istället se till att vi nästa år skickar in en riktigt, rejäl, slagdänga med Abba status så att vi lika malligt som innan kan påstå att vi är grymma på musikproduktion i Sverige.


Ovanligt vanliga tjejer!





Idag mötter vi en bekant. Han berättade om ett filmprojekt som han hade på gång. Något som innefattade bröllopspar som skulle bedömas och granskas allt från stil, utsmyckning och bröllopsnerver.

"Jaså? Är det modetjejer som skall sitta och utvärdera deras klädsel och sånt då eller?" Undrade jag nyfiket och med en sådan där skeptisk min som man alltid får när man pratar om unga kvinnor som mest verkar ha klänningstyg innanför pannbenet.

"Nej, det är nog alldeles vanliga tjejer" Svarar filmprojektsvännen. Varpå min underbara dotter ljudligt fnysande inflikar, något förnärmad:

"Vanliga tjejer?! Vilka är ovanliga tjejer då? Alla är väl vanliga tjejer!?"



Hon är bäst!


RSS 2.0