Bortom horisonten

Hur var det nu när vi var små.. 
Värsta kriget var i skolmatsalen 
då Marcus fick ett slag i magen 
och när Jill blev arg för att Anna hittat på. 

Det var krig runt om i världen då, men det var ingenting man tänkte på. 
Då var fred nånting vi bara sjöng om och vi åt all mat med tanke
på dom som... 

Levde så långt, långt borta, så hemskt, så långt vi inte kunde se. Men avstånden har blitt korta, 
plötsligt står det där barnet, som var hungrigt breve.

Det verkar som om vi glömmer bort all gratis trygghet som vi fått. Inte lika trygga nu idag. Vi glömmer allt gott som hände förr, släck din dator, lås din dörr. Dina tankar dina skäl. Dimman kommer snabbare nu... Väl? 

De som krigar de är en annan sort, det läser vi i en politisk rapport. Vi vill hjälpa men tar avstånd, Håglöst lämnar vi nåt bistånd.  Vi blir rädd för folk från det där landet så långt bort, och som stannat här förmodligen för gott. 
Gör det egentligen så mycket då? Den trygghet som han fått? Om han åker hem till krig då? Horisonten är ju ändå bara fem kilometer bort...

Trygghet är ingen garanti, och inget som är oss exklusivt. Vi är rädd att nått ska hända... Men den här vågen kan vi vända. 
Om vi bryr oss om världen, både vi och oss och dem...

Så ska säkert tillslut allihopa hitta hem.

Hela världen kommer närmre inom kort.. Horisonten är alltid 5 kilometer bort.




Summa solarium

Så här strax innan årstiden av mörker och heltäckande kläder så passar jag på att steka på mitt bacon till en mera gyllenbrun nyans... Till ingen annans glädje än min egen då förstås. Men det känns på något sätt bättre att matcha pepparkakan än att bli tagen för mandeln i glöggen om ni förstår.

Nåväl. Jag begav mig igår till det obemannade solariet. Växlade till mynt i automaten och därefter ska man smyga runt bland de olika rummen likt ett medium och försöka gissa sig till vilket av dessa solarium som kommer att göra mig extra gyllenbrun och vacker. När jag riktat in mig på ett som en laminerad lapp påstår har "nya rör" så kommer en ung tjej flygande och kastar sig över myntinkasten och slänger en segrande blick över sin axel mot mig.

Jag får nöja mig med det näst bästa solariet. Gamla rör. Några hårstrån har fastnat under plastbädden och i lysrören. Jag blev stående en lång stund för att fundera ut hur detta egentligen har kunnat uppstå. Har någon tagit bort plastunderlaget, fastnat med håret och sedan lagt på det igen? Jag kommer aldrig att få veta.

Jag ställer alltid stolen för dörren i min lilla hytt. Trots att jag låst den. Jag inbillar mig att jag då kommer att höra stolsbensskrapet om det kommer in en fluktare som vill tjuvkika på min nyansförändrande kropp. Det kommer aldrig någon. Sen har man bråttom. Rengör liggplatsen, för säkerhets skull, tänk om något äckel gör som jag och solar naken och sedan suttit och gnuggat sitt kön eller svett mot plastbristen... Det gör visserligen inte jag, men man kan ju tänka sig!

Du har nu två minuter på dig att klä av dig, regla dörren, tvätta britsen och sedan tränga dig ner på det kalla liggunderlaget. Du ska helst hinna att fixa den märkliga "kudden" av hårdplast som är formad på något mycket dåligt ergonomiskt vis. Jag förstår aldrig hur den ska ligga, så jag chansar, men jag gör det fort så att solariet inte hinner starta och jag inte hinner sträcka ut halsen... Vilket skulle medföra dubbelhaksränder.
 
Därefter måste man slita upp skinkorna så långt det går så att det inte blir några osmickrande vita skinklappar under rumpan. Isär med armarna för att undvika vita armhålor och trycka ned svanken så att inte skulle kunna bli någon skugga på grund av min inbillade svankrygg.
 
Jag solar även mina tänder... Jag drar upp överläppen, gör den torr, knölar upp läppen a'la Bert Carlsson style, sedan är det bara att sola. Det var någon som sa att tänderna blir vitare då... Och jag tror på vad folk säger.

Du drar ned det onödigt tunga, knarrande locket så nära ditt ansikte att du nästan kan slicka på det. För då inbillar jag mig att det tar bättre.

Sen startar det. Det gäller att ligga helt stilla. Annars tar det inte. Du får absolut inte gå upp för att torka bort svetten som du snart ligger och plaskar i, för då tar det inte. Du får knappt sträcka dig efter volymknappen på radion, för då... Har du förstört allting och du kommer aldrig att bli brun.

Där ligger man sen. Halkandes i varm svett. Efter ett tag blir man trött och trots den obekväma kropps ställningen så börjar man sjunka ännu längre ner i ryggsvetten för att somna. Men plötsligt inser man att, om man somnar, kommer man aldrig märka om någon råkar stoppa i mera pengar i pengalådan som dumt nog är placerad utanför dörren! Kanske skulle någon råka kasta i några tior till så att tiden förlängdes massor!? Om man då somnar kommer man aldrig att veta hur länge man solar och vaknar kanske upp efter en timme med läderhud och cancer!
 
Jag håller mig oftast halvvaken, med jämna mellanrum måste jag dra upp skinkorna, som halkat ned i platt läge igen. Där ligger man ända tills det piper högt i apparaten för att varna om att den soliga stunden snart är slut, eller bara för att skrämmas, man blir lika rädd och överraskad varje gång.

Man trycker med all sin kraft upp det gnisslande locket, torkar av svett floden på britsen, därefter är det dags för granskningen. Märkligt nog ser man alltid brunare ut i spegeln i solarierummet. Oj, oj, det tog bra, nästan fräknar, så gulligt. Därefter vänder du på dig...

Det ser ut som om en blek böna har kladdat av sig rakt över ditt stjärtveck!! Hur kan detta komma sig? Du särade och slet för att alla två skinkor skulle få sin solbrända chans, men ändå har de på något sätt klämt ihop sig och gömt sig för ljuset!? Tur att man inte går runt med rumpan bar särskilt ofta.

När du inspekterat och lekt med din nyvunna semesterbränna en stund så klär du på dig och går ut från solariet med i ett varmt, småsvettandes, solariedoftandes tillstånd. Du mår ganska bra. Brun, fräsch och absolut lite cool som bryr dig så om ditt utseende och inte är den som tillåter sig förfalla minsann. Sådär känns det hela vägen hem. När du så kommer hem, med samma känsla, känns det alltid lite tråkigt att ingen kommer och skriker -VAD BRUUUUN DU ÄR!! Du går till spegeln för att påminna dig själv om din fräschhet... I spegeln ser du något rött. Något rött med en ännu rödare näsa... Det är du. Din semesterkänsla försvinner i ett nafs och nu står du istället och skäms över att du solat så länge. Det röda tycks öka och trots lite puder så ser du ändå ut som den där överviktiga ungen i gympan som nästan såg ut att sprängas efter tre hopp.

75 kronor fattigare, med en ytterst osmickrande tattuering på skinkorna, säkert ännu närmare hudcancer så står du nu och skäms. Du tänker att det röda kommer att gå över och sedan bli brunt... Det gör det inte. Det blir jätterött, rött, mindre rött sen blek igen.

The modern family



Som tre utsktna äppelskrutt ligger nu hela familjen i sängen.

Mamma, pappa, barn. I fantasin kan man få för sig att vi ligger och småpratar och fnittrar över minnen och framtidsvisioner, men inte då. Istället ligger mamman med en laptop på magen, pappan pillar med en Iphone och dottern med en iPad. Att umgås ordentligt på en lördags eftermiddagen borde vara förbjudet. Varför ägna tiden åt att samtala en massa när man iställe kan rikta sin uppmärksamhet åt tekniska mojänger som kan tillfredställa alla möjliga behov här i världen!?

Jag gissar att vi kommer att lbli liggande på liknande sätt i ca fem år till. Då har dottern kommit ur sitt liv som tonåring och såklart hunnit med att byta ut sin iPad mot mera pubertala aktiviteter som smink, killar, sex, kompistryck, fylla och allehanda droger. Vilket vi naturligtvis inte kommer att märka. För under tiden har marknaden naturligtvis försett oss med ytterligare tekniska modeprylar som vi enkelt kan fly verkligheten med.

Efter gemensam röstning i familjen beslutar vi att lägga ned detta och istället aktivera oss i ett parti ordyatzy eller alfapet bara för att stilla vårt dåliga samvete.

Sjukskriven med fina naglar

Flaskan med nagellacksborttagningsmedel är nästan slut. I lådan intill ligger de 43 nagellacken i en färgsprakande ormgrop. Nagelbanden är ömma och bomullspadsen ligger på bordet och ser ut som att de blivit utsatta för diverse ohyggliga övergrepp. Roligare än så här blir det inte. Att vara sjukskriven kan vara både nyttigt för ens välbefinnande, något som troligtvis är tanken på själva sjukskrivningen, men det kan också vara direkt skittråkigt dessutom.

 

Medan varenda genomsnittlig människa går till jobbet och skvallrar om kollegor och svär över oförståndiga chefer så blir dagarna för en sjukskriven istället en enda lång morgonstund. Det är svårt att veta när man ska ta kafferasten, så det slutar med att man tar sig en kopp hela tiden.Man kanske skulle kunna tycka att man nu hade all tid i världen för att ta sig an allt det där som man som arbetare förbannade sig över att aldrig hinna med. Men det kan man inte heller, man är ju sjuk så kroppen säger stopp. En disk sen är du slut. En titt på tvätthögen, sen måste du vila. Att gå ut med hunden är det mest rutinmässiga under dagen. Är man smart så ser man till att gå på toa samtidigt så vet man att man gör åtminstone det regelbundet.

 

Att måla naglarna tar tillräckligt på krafterna. Just nu har jag tre naglar med dödskallar på och sju med ränder i olika färger. Detta är det mest kreativa jag tagit mig an på över ett år. Nu blev jag trött igen...


Den sjukes klagan

Tanken på att vara sjuk är så mycket bättre än att verkligen vara det. Man inbillar sig att man kan vara myssjuk och ligga och slappa framför mysiga filmer under dygnets alla timmar samt att man på grund av avsaknad av aptit är helt berättigad att endast leva på glass och godis. Verkligheten är som alla egentligen vet så mycket sämre!

I fem dagar har jag nu legat fastklistrad av febersvett i den mörkgrå soffan som jag kameljontlikt håller på att bli ett med. Toalettpapperet tog under gårdagen slut så snytningarna fick ske i bättre begagnade tussar där jag med möda lyckats pilla fram ett osnorigt hörn.

De första dagarna hade jag ingen röst. Istället fick jag påkalla mina familjemedlemmars uppmärksamhet genom att släpa min feberslappa näve mot soffbordet och knacka så ljudligt jag förmådde... Ibland hördes det inte alls. Likt en amöba på zumbapass så var den fysiska ansträngningen inte direkt imponerande.

Att jag nu, på sjukdag 5 kan prata hjälper föga, alla andra är ju nämligen friska, välfungerande medborgare som gör sin samhälleliga plikt och arbetar. Ingen stannar hemma för att hålla mig sällskap! Jag är på vippen att ringa vårdcentralen bara för att ha någon att prata med.

Inte heller är det effektivt för figuren detta. Efter två dagar kände jag mig sådär härligt avmagrad och slapp som en catwalk modell kan se ut. Men efter att min kära familj har matat mig med glass, godis och chokladbollar så är jag numera inte bara blek, snorig, illaluktande och rödögd, utan tjock också.

Idag känner jag mig extra tragisk eftersom att jag precis kom på mig själv med att sitta och vara djupt försjunken i barnkanalens program om en hund som kallas Äggbert... Det börjar kännas som om Äggbert är min vän, och jag är lika mån över att finna trumpetträdsskogen som han och hans vänner...

Mina arbetskamrater har förmodligen glömt bort mig och soffkuddarna börjar se besvärade ut... suck...

Nä, om man kanske skulle försöka klä på sig lite idag... Sen... Ska bara vila lite först...


Alla fjärtans...

Upp med händerna alla ni som känner er uttömda på romantik så här morgonen efter alla hjärtans dag!

Gårdagens mediapåtryck lyckades vagga in även mig i ett rosa moln av hjärtan, choklad och kärleksförklaringar. Vilket resulterade i kärleksbrev och småpresentkrafs till dotter och man. Det kändes ändå ganska fint, som tur är så älskar jag ju verkligen min familj så pass mycket som de små, fåniga gelehjärtanprydda korten påstod. Phu!

Stackars de kvinnor, män och barn som blir sittande framför ett hjärtformat litet kort för att försöka formulera kärleksuttryck till en man/fru/mappa som de egentligen är jävligt less på.

" Grattis på alla hjärtans dag! Jag älsk... Tycker o... Gill... Står ut med dig... Ett tag till...ish.."

Men nu är den dagen förbi och vi kan alla slappna av. Idag kan vi återigen sitta och tjura över morgonkaffet i vanlig ordning utan att skämmas och känna oss som känslokalla förbrytare.

Välkommen ut ur den tillfälliga kärleksdimman, det är vardag idag igen! På med fultrosan igen!


Täckbyxefis

Det absolut värsta med vintern och kylan (som ungefär en gång per år vid samma tidpunkt totalt överraskar oss nordbor) är, (förutom snoriga näsor som torkas med handflatorna, kalla morgonbussar, ständiga småpratsfraser om vädret samt tidningslöp om "skräckvinter", "dödshalka" och "vinterskräck") täckbyxefisar!

Föreställ dig att du står och väntar på bussen hem, smågungandes i dina varma termobyxor och bulliga dunjacka likt ett överdimensionerat dagisbarn. Plötsligt släpper du av en liten rökare som du i ditt stilla sinne tror ligger mjuk inbäddad och ljudisolerad i dunbolsterbaken.

Tre sekunder hinner du njuta av den avspänningen tills den ofarliga och fullständigt diskreta rackaren har lyckats leta sig upp under den michelininspererade vinterskruden, för att därefter smyga sig ut i bästa lufthål... Ca fem centimeter under din egen näsa!!

Det är inte lika diskret att försöka vifta bort en smygis i vintervaddering må ni tro!! Full av fasa och äckel står man där med en känsla av skam, obehag och oro.

Oro över att något ska komma och krama om en... Puff...

DET är det värsta med vintern!


Måndagspepp med depp


Man hör ju ofta hur folk ska ta tag i och förändra sitt liv till det bättre just under denna veckodag... På måndag börjar dieten, träningen, studierna, arbetssökandet, skillsmässan, nikotin stoppet... osv. Men jag undrar varför, VARFÖR just på måndagar? Det är ju kanske den allra minst inspirerande dagen under veckan och jag misstänker att det ligger in vår natur att konstant vara allmänt negativa under denna dag. Tänk bara om alla skulla ta tag i sina liv på tisdagarna istället! Det är ju då livslusten kommer och den sanna andan kommer in!

Nåja, jag vet att jag inte är ensam  om detta fenomen men måndagsdepp, men jag har bestämt för att göra någonting åt det! Istället för måndagsdepp har jag införskaffat måndagspepp!

Så, för att lyckas bevara någon slags positiv framtidstro mitt i allt elände som kommer över en på måndagsmorgonen så har jag sett till att prenumerera på ett dundrande peptalk mejl som kommer tidigt varje måndagsmorgon.


I detta uppfriskande och affirmativa mejl får jag tips på hur man får ett sagolikt liv. Där får jag förslag hur jag ska filosofera för att på bästa sätt falla i positiv mylla istället för att ligga i en mental dynghög och kräla med ett täcke av självförsorgelse över mig.  

Nej, nej, inte jag inte…  efter detta mejl ska jag istället finna mig själv smågnolande på blott sorglösa trudelutter samtidigt som jag med överväldigande glädje bemöter alla underbara problem som vardagen har att erbjuda med ett rungande ”JAAAAAAAAAAA! ÄNTLIGEN FÅR JAG KÄNNA ATT JAG LEEEEEVER!”


Det är en fantastisk grej verkligen, detta mejl.  Om än en smuuula svårt att ta till sig när man sitter där grådaskig, hålögd och jävlig på måndagsmorgonen... Innan kaffet, med mensvärk och en ytterst deprimerande inställning till denna förbannade dag som tvingade mig upp ur den sköna sömnen med en ytterst liten tilltro till att dagen har något makalöst att erbjuda som grundläggande inställning.

Det är då man som mest behöver höra detta.

Dagens peptalk  - (med måndagsmorgonsreflektioner):

"Idag är det läge att dra ett streck och gå vidare. Livet väntar där ute. Gå ut och var glad, vad ska du annars ha allt det här till?"

– Jag springer ut till busstationen med barnet fastklämt i armhålan, bussen är sen, chauffören otrevlig. Jaha, jo jag försökte sjunga vackra julsånger i väntan på bussen... ingen så glad ut... Min dotter utbrast något surt om att hon inte känner mig.

"Du är vad du gör. Du är dina val, dina handlingar. Lämna ditt rum och gå ut och var glad"

– Jag lämnar köket. Bemödar mig att le mot mig själv i spegeln. Möts av en trött, mossig kärring som på ett frånstötande, missbildat sätt formar munnen till något som kanske ska föreställa ett leende... alternativt att hon vill visa mig sin nyutdragna kindtand... Blir inte gladare.

"Lär dig italienska. Boka en resa. Sponsra en späckhuggare. Var inte lat.”

– Italienska? Slänger ur mig lite ”Kommo stas” och ”Bonjorno” här och där… får inga vänner för det. Har inte råd med en resa det kommande decenniet. Såg aldrig Rädda Willy så jag har inga större sympatier för späckhuggare. Lat!? Jag är ju för fan uppe i ottan och försöker bli positiv!

"Hitta en livskamrat igen. Odla vänskap."

– En NY livskamrat!? Här har jag kämpat i 11 år med att arbeta fram en perfekt man, ska jag börja om nu? Nej tack. Odla vänskap? Visa mig den galning som faller för mitt vanskapta morgonleende, som tycker det är charmigt att jag kan två italienska ord, som uppskattar min skojfriska morgonsång…


"Lev ditt liv som du vill. Som du kan och vill. Du kan sitta där i Paris i maj med ost och bröd och vin. Du kan om du vill."

– Men det var ett jävla tjat, Italienska, Paris... HAR INTE RÅD MED EN RESA!

"Törs slåss för din sak också när mörkret faller. Följ linjen i din hand. Börja drömma."

– Kollar förtvivlat efter linjen i händerna. Det finns flera. Menas det att jag ska gå i samma rikting? Det kommer ju att uppfattas jävligt märkligt att gå runt med en imaginär handkompass! 

"Du är en gladiator som rymt, det är ett pris på ditt huvud. Men kom ihåg: Det är inte synd om dig."

– Ehhh... va? Om jag går runt och inbillar mig att jag är en professionell krigare från antikens Rom, OM det dessutom är ett offentligt pris på mitt huvud, så ÄR det ju synd om mig!

"Du är en människa full av liv. Dom vill fånga in dig och tämja dig, men du ska vara vild och fri. Utan tårar får du inte den friheten. Nån slår igen dörren i ansiktet på dig, men du klämmer in din fot."

– En fulgråtande dammsugarförsäljare... jojo, det låter verkligen som en bra ambition...

"Gå ut och tänd lite hopp. Få det att sjuda och sjunga en stund i någons kropp. Få någon att glömma det som glömmas skall."

– Försökte som sagt med julsånger på busshållsplatsen. Ingen sjöng med mig. Det sjöd inte i någons kropp, förutom i min dotters som sjöd av skamkänsla möjligtvis.


"Vad du drömmer om vet du bara själv. Gå ut och var glad. Gå ut och var vacker och stolt”

– Hmm... Jag sitter i gympabyxor, med snus under läppen, trasiga nagelband, morgon frilla, osminkad på ett bibliotek... om jag dessutom ler, då tror ju folk att jag är galen. På en måndagsmorgon dessutom...


”Du kan om du vill. Var glad att du lever, var glad att du finns.
"

– Jag är glad att jag finns, men visst vore det…

fantastiskt skönt…

om man kunde ställa in på autopilot emellanåt?... I alla fall på måndagar...


En skitsak

 

Det här med att gå på toaletten på offentliga platser är ett riktigt lidande för mig. När jag är på toaletten så gör jag såklart det som förväntas att göras av en normal toalettbesökare. Detta gör jag dessutom utan direkta problem och jag klarar av det alldeles själv. Vad som däremot är lite jobbigt är när man har kastat sig in på toa för att "ta sig en rejäl funderare" för att sedan i sluttampen upptäcka att det börjar bildas en mindre folkmassa utanför dörren, som alla väntar på att du ska "fundera" klart.

Där blir det problem för min del.

För man vill liksom inte ha in dem... Iallafall inte så länge som ens "funderingar" ligger kvar som en tjock, dunkel dimma i det lilla, lilla rummet. Om man nu skulle råka ha en tändsticksask i fickan så kan man snabbt komma undan eventuella pinsamheter genom att tända en sticka och vips så är luften ren igen. Eller parfym, det vore så lätt. Men när man nu inte har det... Vad gör man då?

När man precis "funder..." äsch, tokbajsat färdigt och febrilt försöker att eliminera denna... eh... hallondoftande bouquet, med alla medel som tänkas kan. T.ex. genom att sminka sig massor och hoppas att doften av kosmetika skulle överta luftrummet. Försöka fladdra intensivt med kläderna för att på så sätt lyckas sprida ut små sköljmedelspartiklar. Springa runt i en pytteliten cirkel flera varv och hoppas på att man börjar svettas lite (ja, hellre svettis än snuskbajsar´n). När ingenting annat hjälper så tvättar jag slutligen händerna i 15 minuter och dränker handfatet med den (såklart neutralt doftande) tvålen... Men ingenting hjälper, det finns fortfarande en stark arom i rummet.

Folket utanför börjar som på en given signal att bröla och låtsasrycka i dörren, precis som om de inte aaalllls ser att det var låst. Alla vet ju att de bara gör så för att den som har barrikerat sig därinne ska fatta att man faktiskt måste skynda sig. Men det är inte alltid så jävla lätt alla gånger. Alternativet är att stå kvar därinne och riskera att någon ringer en vaktmästare som inför allas forskande blickar kommer och lirkar upp dörren, och där står man, i en odör utan dess like, med röda kinder och väldigt rena händer. ELLER så låtsas man som ingenting och stormar ut och håller sig demonstrativt för näsan och anklagar högt den som var innan med ett: "usch, det var inte trevligt därinne" eller: "Nää, jag höll på att kräkas, håll för näsan ordentligt, någon här har ätit för mycket fibrer!" Men risken är då att ingen tror en och att alla kommer att peka och titta på dig i smyg och kanske drar du på dig smeknamn som "storbajsarn" eller "stinkis" vilket inte är fullt så smickrande!

Jag brukar iallafall välja att sitta kvar... Eller sitta och sitta, jag står där med örat tryckt mot dörren för att lyssna om folksamlingen därutanför har gett upp. Först brukar jag inbilla mig att de bara kommit överens om att vara alldeles knäpptysta för att locka ut denna hemlige toalettgömmare och sedan, när jag sticker ut huvudet, falla ut i ett gemensamt "bllluääääää!" och nypa tag i alla kroppsöppningar de välsignats med bara för att få mig att förstå hur otroligt äcklig och osmaklig jag är som har suttit därinne på toaletten och BAJSAT!!!

Det brukar dom inte göra, har aldrig gjort heller... men tänk om!

För säkerhets skull så brukar jag småjogga därifrån, fort som ögan,  så att ingen ska få en ordentlig glimt av mig ifall det nu skulle stå någon bakom ett hörn och tjuvkika på hur en toalettcampare ser ut. Jag tar på mig min icket nybajsade min och strosar vidare och lovar mig själv att hålla mig tills jag kommer hem nästa gång här ska bajsas!

Kärt barn har många namn..?

 

 

Jag heter Jenny. Att jag heter Jenny och inte den något lättsammare varianten "Jennie" är endast av den anledningen att min kära mor skulle kunna få lite mera klös i tillsägelserna. Det är ju betydligt lättare att rynka pannan till en Jenny än en Jennie!

 

Under 80-talet var det visst vansinnigt populärt att döpa sina små rundkindade pyren till just Jenny. Idag är det istället vansinnigt opopulärt. Just nu finns det 47305 kvinnor och 2 män som välsignats med detta tilltalsnamn. TROTS det så verkar det vara ett namn som lyser med sin frånvaro kring kändiseliten! Hur många skådespelarJenny känner man till? Sångerskor?( Ja, Jenny Lind, men kom över det, hon är död för länge sen!) Idrottsstjärnor? Politiker? Författare?

 

Nej, jag märker en klar brist på Jennyar i mediesamhälle! Någonstans tycker man väl ändå att de två manliga Jennyarna borde kunna skapa någon form av rubrik kring sig?

 

De mest populära flicknamnen idag är istället Alice, Maja, Ella. Ni hör ju, det är ju som att läsa direkt ur Aftonbladet!

”Här kommer den nya tjejgruppen A.M.E!! Men vänta, hade ni inte ytterligare en medlem förut? – Ja, det stämmer, det hade vi, men hon har fått sluta. Hon hade nämligen cendréfärgat hår, blekgula tänder, melerade ögon och alldeles vanlig blandhy. Hon var med andra ord inte riktig A.M.E stoff! Sen heter hon Jenny dessutom. A.M.E.J, J.A.M.E, M.A.J.E… ja men ni hör ju. Det förstör ju allting!”

 

Så är det när man heter Jenny. Inte kan man hitta på något kul med det namnet heller.  Jempa? Jenna? Jenjen? Ynnej? Det enda namnbaserade smeknamnet jag välsignats med är ”Jennyflenny”… Att ”flänna” betyder ungefär ”fulgråta” på norrländska, så det var ju inget status i det heller. Nä… Det var antagligen därför mitt smeknamn från 8 års ålder blev Frallan. Frallan… ni förstår ju själva vad det kan göra med en ung kvinnas självbild!

 

Men hur det än är med det så är ju både Jenny och Frallan ett mycket vackrare tilltalsnamn än denna nu så högaktuella kändis vulkanen ”Eyjafjallajokull” i alla fall. Det är ju inte annat än att man förstår varför den där stackarn står där på Island och kräks! Det hade jag med gjort med ett sådant namn.

 

Men tänk vad pinsamt för henne när alla andra vulkanbarnen ska leka ”Alla barnen”. Alla barnen satt och metade, utom Göte för han fick vara flöte. Alla barnen stampade utom Katrin, det var hennes kanin.

Alla barnen luktade gott utom Eyjafjallajokull... för hon luktade…

 

Näää… Stackars!

 

 

 

 

 

 


Skit i hörnen

 

 

 

Om man kommer hem till oss så kanske man kan få ett intryck av att vi inte har det så där "Ikea hem" städat som alla andra människor verkar ha det. Men detta kan jag snabbt försvara om jag får en chans att upplysa er om min sporadiska städmani sjuka.

 

Detta betyder alltså att om och när jag råkar komma på att jag borde skura golven så drabbas jag, i samma stund jag tar ett grepp om moppen, av den illvillige städdjävulen. Detta innebär att jag absolut måste idiotstäda precis hela lägenheten jätte noga, oftast måsta jag samtidigt möblera om dessutom för att de vansinnigt fina, glänsande golven verkligen ska matcha med det övriga möblemanget.

 

Förra veckan köpte jag två nya gardiner på rea på Hemtex. Det slutade med att jag bytte tevebänk, sydde ett litet skynke till denna för att gömma videon (jaa, vi har fortfarande video, än sen då). Jag möblerade om hela vardagsrummet och putsade två bord och lackade dem med klarlack. När klockan sedan var 3 på natten och jag hade slutfört mitt uppdrag så hade jag kraftig släng av ischias, reumatism och huvudvärk av lackdoften och slocknade med en trasa i handen.

 

Ibland låter jag även disken stå i någon dag. Eftersom jag vet att jag antagligen kommer att bli tvungen att städa precis hela jävla köket ifall jag råkar skölja ur en kopp. Denna hybris tycks även eskalera vid de tillfällen vi väntar besök. Om någon ringer och vill komma förbi en sväng så utbrister jag - jaaaa! Vad trevligt! Ni är såå välkomna sååå! Sedan vänder jag mig om och möter skräcken i mina älskades ögon samtidigt som de långsamt börjar smyga bakåt och ut genom dörren innan jag transformeras likt hulken till en helt obehärskat, hysteriskt städgalning. Jag springer runt med gamla tandborstar och borstar listerna och dammsuger under soffkuddarna bara ifall våra gäster skulle få för sig att ta en titt där under. Detta samtidigt som jag okontrollerat skenar runt och skriker order till de övriga familjemedlemmarna om saker som ska hinnas med. När jag sedan tvingar 8 åringen att putsa våra fönster så bestämmer sig min sambo för att de istället går ut och köper diskmedel. Sedan är de mystiskt försvunna i minst tre timmar. Men det märker i och för sig inte jag, jag har ju fullt upp med att städa, putsa, damma, skura, sopa, eventuellt måla och renovera!

 

När min bästa väninna skulle komma hit så städade jag konstant i 3 dagar innan, endast med nödvändiga avbrott. När den lilla raringen sedan dyker upp så går hon den obligatoriska husesynen, för att sedan muntert utbrista! - Tänk, det är så skönt att komma hit, man slappnar liksom av och inser att det faktiskt inte gör något om det är lite skit i hörnen.

 

- Skit!!?? SKIT I HÖRNEN!!?? Här har jag städat i tre dagar och så är det SKIT i hörnen!! Jag har ju till och med rengjort ugnen!! - Jo, men gumman man måste även tvätta ruuunt spisplattorna, piper den lilla nollåttan. Gärna med en hård svamp!

 

Hon hade vart hos oss i en halvtimma och jag var nära att slänga ut henne, fast istället så demonstrerade jag mitt missnöje genom att slänga all smutstvätt och lite brödsmulor i hennes säng och glömma att spola efter mig bara för att visa hur skönt det skulle vara med lite skit i hörnen!

 

För tillfället så behöver jag inte städa lika hysteriskt i alla fall, för jag har nya snittblommor på bordet! Och det vet väl vem som helst att de som har nya snittblommor på bordet är jätte propra!



Omedvetna drifter

 

Häromdagen stod jag i en snabbköpskassa och gungade med fötterna. Redo till tårna med att demonstrativt rycka till mig ”varu-skiljar-pinnen” vid bandet. Bakom mig, tätt småputtandes, med dra-maten väskan uppkörd mot min bak stod en äldre dam. Det var strax hennes tur att få betala, hon stod på tredje plats i kön. Plötsligt utropar en apatisk kassörska:

 

-          Det går bra i denna kassa också!

 

Det är då som att en blixt slår ned och denna späda, veka, oskuldsfulla käring bakom mig blev som förbytt. Hon skumpade till. Vräkte snabbt upp sina tre varor i den knarrande famnen och armbågade sig fram till den nyöppnade kassan! Ja jösses! Hon satte hela sitt liv på spel där hon vacklande sprang fram på de sköra, åderbråcksprängda spirorna... Hon kom förvisso inte fram först utan blev på fjärde plats i kön… från en tredjeplats till en fjärdeplats alltså. Det blev inga stående ovationer för det besväret minsann. När hon lugnat ned efter det överraskande anfallet så tittade hon skamset upp och såg lite överraskad och förvirrad ut i de gamla gråstarriga ögonen… Varför i hela friden gjorde jag så där för? Så såg man att hon tänkte.

 

För det är ju så, ibland gör man saker så spontant och snabbt att man inte hinner tänka och plösligt står man där med fingret i röven och undrar hur i helvete det kom dit. Nu är ju jag kvinna, påstår en del, så därför kan jag ju bara tala ur ett kvinnligt perspektiv. Men är det helt galet att våga påstå att ni karlar har en tendens att lägga till med sådana här spontana ageranden lite emellanåt ni med? Då ni gör något utan att tänka? Då ni rutinmässigt beter er på det sätt som ni tror förväntas av er bara för att behålla freden i hemmet? Eller är jag helt utan cykelhjälm?

 

Jag kommer så väl ihåg en fridfull promenad som jag och min man genomförde för en tid sedan… Vi passerade ett bostadsområde med hyreshus. I sedvanlig anda så tittade vi naturligtvis, skamlöst in genom fönstren för att få en uppfattning om vilka som bor där. Plötsligt så ser jag en bekant kökslampa på andra våningen:

 

– Kolla, de har en likadan kökslampa som vi! Utropar jag (med en fullständigt irrationell glädje över detta faktum.)

 

– Mm… ja kolla! Säger min man och ser åtminstone lite glad ut.

 

En kort stund trodde jag nästan att han lyssnade… Men när jag sen ser att hans blick är riktad åt ett helt annat håll, mot ett helt annat hus, med ett helt annat fönster... som inte alls har en lampa som på något sätt påminner om vår, så inser jag att så inte är fallet…

 

Detta var ett exempel på en väl inövad, spontan reaktion som kräver så lite tankeverksamhet som möjligt.

 

Men vad gör väl det, snart är jag gammal och springer själv runt som en huggen höna kring de olika kassorna i jakten efter den som går snabbast. Snart är det jag som nickar frenetiskt åt någons påstående som jag egentligen inte alls förstår, snart är det jag som… köper en likadan kökslampa som dig.

 

Och din man kommer aldrig, aldrig, någonsin att märka det.


Dödsviktigt!





Under en promenad på kyrkogården häromdagen råkade min melodramatiska åttaåriga dotter se en gravplats som garnerats med teddybjörnar och ett brev med orden: ”Till Nelly på ett års dagen”. Varpå hon kom i en liten kris och utropade: ”Varför skulle jag läsa det däääär för!?” dramatiskt vaggande på sitt lilla, bedrövade huvud. Den pedagogiska fadern försökte sig på en lindrande och överkomlig utläggning över att den lilla flickan kanske varit väldigt sjuk och att hon hade lidit enormt om hon hade levt längre än hon gjort.

 

"Eller så avlivade dom henne!?" Utbrast dotter med sina stora, olyckliga ögon.

"Nej, det får man inte göra, det gör man bara med djur om man måste, inte med människor" upplyser den tröstande pappan henne.

"Men... får man inte göra det med gamla heller?"

"Nej, inte ens då"

"Det tycker jag att man borde få... (funderar en stund)... om man är gammal och vill dö, för om man tar livet av sig blir det ju så himla mycket skriverier i tidningen!"



Åtta år gammal och redan för aktiv dödshjälp alltså.

Denna lilla anekdot värmer ett mammahjärta med skräckblandad förtjusning! Min dotter vill å ena sidan avliva folk, men å andra sidan inser hon det livsodugliga i att ligga gammal och sjuk och dessutom oförmögen att ens kunna ta sitt liv. Jag känner mig stolt och förvirrad på samma gång.


Jag håller dock med min lilla tös och ber å det blidaste om att om ni någonsin finner mig liggandes på ett dåligt bemannat vårdhem, sugandes på en gnutta löstand och brödsmulor. Med totalt bristande karaktär och totalt avskalad på minnen… så snälla skjut mig! Dra ur proppen, släck ljuset och sätt min sista potatis!

 

Inte ens om man föreställer sig att detta liv är det enda liv man har och att vi kanske bara har den här chansen så känner jag att det finns någonting man skulle kunna få ut av att sitta och senilsuga på livets sista bittra droppar.

 

Men istället för att oroa oss för vad som kommer i framtiden så kan vi bara helt lugnt konstatera med en högfärdigt, predikande röst att vi alla ska den vägen vandra och så tar vi varandra i händerna och låter helt och hållet bli att sjunga ”we shall overcome”. Istället tycker jag att vi kommer överens om att vi alla passar på att leva riktigt ordentligt nu istället och låter bli att ta livet av oss så länge.

 

” för om man tar livet av sig blir det ju så himla mycket skriverier i tidningen!"

 

 

Jag har placerat min blogg i Boråsbloggkartan.se!

Det våras för rynkan!

 

 

 

 

Jahapp, då var solen här igen. Visst är det underbart när det bränner i hyn och man får sitta och kisa med sina små ljuskänsliga ögon mot en blekblå himmel, äntligen.

 

MEN när man sedan kommer in och entusiastiskt joggar fram till spegel för att se om de skrala solstrålarna lyckats mörka till den grisskära färgtonen i ansiktet och istället möts av en påbörjad klyvning av huvudet mellan ögonbrynen så känns det inte fullt så ljuvligt. Jag försöker med våld att slita isär rynkan och intalar mig att om jag gnuggar våldsamt på den så kommer blodcirkulationen att medföra en välkommen uppsvällning precis på rynkeländet. Men denna kvasivetenskapliga metod visar sig inte åstadkomma någonting annat än svidande smärta. Eftersom att jag bestämt har babblat mot användandet av botox för att rätta till liknande skavanker så skulle det ju tyckas något absurt om jag skulle anamma den metoden. Istället försöker jag att fundera ut på hur denna rynka och jag skulle kunna komma överens.

 

Följande positiva fördelar kom jag fram till med att ha en kraftig rynka mellan ögonbrynen:

  • Man kan använda den till att spara femkronan till kundvagnen däri, så att man slipper stå där i dragkamp med shoppinglystna kärringar och att det sedan visar sig att man inte kan ”köpa loss” vagnjäveln, ett problem som annars är ganska vanligt.
  • Jag skulle kunna pryda den med läppstift och på fullt allvar hävda att det är min extramun och som partytrix kan jag springa runt och kyssa folk med den. Säkert väldigt festligt och uppskattat.
  • Jag kan tänka på flera spännande sexuella aktiviteter med ett extra kvinnligt könsorgan i pannan… kanske inte så upphetsande, men dock spännande.
  • Man kan på rent bus använda den till att sträcka fram biobiljetten på ett tokroligt sätt.
  • Man skulle kunna använda den i rent maktsyfte. Vad jag än säger så kommer jag att se arg ut och på så sätt sätter jag kanske lite fruktan i min omgivning, som sakta kommer att formas till slavar under mig och min rynka.
  • Folk kanske börjar ta mig för en riktig grubblare med pannan konstant i djupa veck. Detta kan ju förståss medföra en gratis statusskjuts och folk kommer att börja lyssna intresserat på mig och min nya Dylan a´la Beverly Hills rynka.
  • Om jag skulle få för mig att bli knarkare kan detta vara en utomordentlig gömma för mitt kokain. Ingen skulle väl söka därinne? Det har då i alla fall aldrig jag sett i vare sig Beck- eller Falkfilmerna!
  • Ni vet ibland när man råkar klia sig i näsan och det råkar klibba fast en liten… grej… på fingret och man inte riktigt vet hur man ska smyga bort den… NU vet jag var.
  • Nu har jag äntligen ett kroppsligt kännetecken som jag annars saknat hela mitt liv. Jag kan vara ”hon med rynkan” istället för ”hon den där hysteriska sladdertackan”.


Japp. Så får det bli. Jag välkomnar alltså härmed denna rynka och ser fram emot en skön, solig sommar tillsammans!

 


Jag bygger hus jag!


 




Jajjemensan! Ett jättebamse hus. Jag och Lovisa och Jonas bor där och vi har en fantastisk utsikt över en vacker trädgård med damm och vackra blommor. Öppen spiiis, gym, garaaaage... Sedan är vi ofattbart förmögna dessutom! Behöver inte ens jobba, utan är hemma hela dagarna och övar upp våra färdigheter inom målning, musik, logik och träning...

Ja iallafall under nätterna. Sims 3 förtrollade mig i natt och som i trance satt jag nästintill orörlig och skapade mitt nya liv. Klockan 23.00 började min kära man lite sådar lagom gulligt att peka på mig med ett hårt finger för att påminna mig om att jag faktiskt skulle släpa mig upp i ottan och kanske därför istället skulle tänka på eventuellt godnattande istället för färg på tapeterna i låtsashallen. Två timmar senare höll jag med honom och kastade mig själv i säng.

Därför sitter jag som en säck potatis här idag... Jag var visserligen på lektionen men jag är inte helt säker på vad den handlade om. Vi broderade iallafall, det är jag ganska säker på för jag har trådbitar på kläderna. Nu ska jag sitta här som ett sömnigt garnnystan och vänta tills jag får hämta min tenta. Jag satsar 1000 simdaler på att jag inte klarat den. Har jag det ialla fall, så kanske det blir kalas på Sims i natt!!

"Varför ska man ha ett liv nä man kan fusken i Sims 3" - Citat från en opigg trådrulle av okänt årtal


Jaaa,jaaa, jag kommer!




Jag kommer tillbaka, men även om ni nu verkligen inte tror det så har jag ju ett liv också! Jag måste tillexempel pyssla färdigt alla inbjudningskort så att det inte blandar ihop sig med semestrar och bröllop för folk, så att det i slutändan bara blir jag och J på vår bröllopsfest! Dessutom måste jag skriva allvarsamma, yrkesmässiga mejl till folk som faktiskt vill köpa mina texter. Detta tar naturligtvis på mina krafter. Jag måste hålla en allvarsam ton i mitt skrivande i flera meningar efter varandra. För att uppväga allvaret så gör jag pruttljud i armhålan emellanåt och försöker säga "bajs" på alla olika dialekter jag kan komma på. Det visar sig visst bli roligast på bred norrländska. Prova själv.

Sedan är det faktiskt vansinnigt stressande att sitta och veta att jag har en del skolarbeten som jag borde gjort för länge sedan, det är otroligt tidskrävande att sitta och tänka på dessa saker! Jag måste bara sitta och tänka på detta någon dag till, till dagen innan inlämningsdatum eller så, det är då jag bruka ta mig i kragen nämligen. Sen jag kommer tillbaka med stormsteg!

Jag skrev förövrigt en ny sketch häromdagen, det var en man och en kvinna som hade en dialog innan de skulle in till sin egen vigsel... Jag skickade den till några revyer för utlåtande. Troligtvis är det bara jag som tycker att den är rolig, jag sitter och grymtskrattar högt åt mig själv flera gånger om dagen... suck...

Jag fick paket på posten idag dessutom! Det var en mycket trevlig människa från Torsåsrevyn som ville att jag skulle få se deras tolkningar av min text "Till sängs". Nu ska jag bara hitta play knappen på denna tekniska mojäng sedan får vi se vad som händer. Det är ju så himla gulligt att de skickar dessa videos, jag har fått tre stycken nu. Dessa ska jag lägga i min egosamling och ta fram en dag då jag sitter och bedrövar mig själv över att jag är jag. Revyfolk är bra folk minsann... Det har ju jag alltid sagt... host, host...

L  skrev en dikt till mig idag:




Jag vet att man kanske inte egentligen borde göra det, men jag tar det som en enorm komplimang att se ut som en jordgubb i huvudet!

Hon är magisk, mitt lilla hjärta!

Blondin korven



I kväll har jag färgat håret... först blekte det sedan la jag i en mera råttbruna aktig nyans...

suck...








Så kan det gå när inte färgtuben sitter på...

Nä, fy vad äckligt med vår!


Nä, nu skiner ju solen så att det gör riktigt ont i ansiktet! Detta  kan väl aldrig vara nyttigt!? Ni ser ju själva så plågade vi är:





Jag tycker så synd om barnen med.





Suck, vi får ju helt enkelt hitta på sätt att roa oss på bara för att hålla livsgnistan uppe! Tex. genom en spontan kräftskiva i miniformat, men det är ju i och för sig inte så trevligt alls.





Det enda som är positivt med våren är att man äntligen får ta på sig sina efterlängtade vårkläder så att man kan se lite representabel ut när man åker in till stadens mera modemedvetna centrum! Som idag, denna outfit har jag riktigt saknat, den smalnar till mina ben så, samt att jag får en så avslappnad approach:




Nä, om jag kanske skulle sätta mig på balkongen, termometern skriker 37 grader i solen... så nu får man väl soleksem eller något annat jobbigt... Åh, vad jag längtar tillbaka till den kalla, gråa, slaskiga vintern!

Vintern rasar ut!





Medans andra jobbade och slet så har vi bara varit ute och njutit och vårat... vi hittade inga blommor, men hela rabatten är full av knoppar av spännande oidentifierade växter!


Våååren är här, sjung klocka ring! Eller hur var det nu..



Jag låter vårbilderna tala för sig själv!







Återkommer senare med mera vårbevis, var bara tvungen att dela med mig. Nu ska vi gå ut på vårjakt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0