Hur var det nu när vi var små.. 
Värsta kriget var i skolmatsalen 
då Marcus fick ett slag i magen 
och när Jill blev arg för att Anna hittat på. 

Det var krig runt om i världen då, men det var ingenting man tänkte på. 
Då var fred nånting vi bara sjöng om och vi åt all mat med tanke
på dom som... 

Levde så långt, långt borta, så hemskt, så långt vi inte kunde se. Men avstånden har blitt korta, 
plötsligt står det där barnet, som var hungrigt breve.

Det verkar som om vi glömmer bort all gratis trygghet som vi fått. Inte lika trygga nu idag. Vi glömmer allt gott som hände förr, släck din dator, lås din dörr. Dina tankar dina skäl. Dimman kommer snabbare nu... Väl? 

De som krigar de är en annan sort, det läser vi i en politisk rapport. Vi vill hjälpa men tar avstånd, Håglöst lämnar vi nåt bistånd.  Vi blir rädd för folk från det där landet så långt bort, och som stannat här förmodligen för gott. 
Gör det egentligen så mycket då? Den trygghet som han fått? Om han åker hem till krig då? Horisonten är ju ändå bara fem kilometer bort...

Trygghet är ingen garanti, och inget som är oss exklusivt. Vi är rädd att nått ska hända... Men den här vågen kan vi vända. 
Om vi bryr oss om världen, både vi och oss och dem...

Så ska säkert tillslut allihopa hitta hem.

Hela världen kommer närmre inom kort.. Horisonten är alltid 5 kilometer bort.




RSS 2.0