Om sanningen ska fram... ännu mer...


Jamen visst är väl Eric Amarillos dänga Om sanningen ska fram riktigt fyndig!

Jag tycker att han har fattat galoppen riktigt bra!

Under en liten försommarsglass - paus satt jag och mina väninnor och filosoferade kring om det finns något ytterligare våra kära manfolk kunde ta hänsyn till för att underlätta...eh... sam..samarbe...samvaron..

Resultatet blev, efter tio timmar, detta:




Nåja, visst är det en hel del att tänka på... men...  uttryck så som "Den som väntar på något gott" och "skam den som ger sig" har väl egentligen aldrig känns helt fel... ;


Mellodelloooosser!



Under alla mina år har jag följt Melodifestivalen med skräckblandad förtjusning över hemska kreationer, falsksång och ljuvliga tonartshöjningar. Även om jag sannerligen är en riktigt dålig patriot så brukar jag hålla tummarna extra hårt för Sverige bara för sakens skull. Vi brukar dessutom ha mysiga mellodellokvällar med tacos och goda vänner under dessa tillställningar, precis som alla andra normala familjer. Men detta får nu ett abrupt slut!


Detta år kommer vi alltså inte ens att delta i detta stora, extravaganta spektakel. Inga carolafläktar, inga tokroliga skämt från Stockholmsjuryn, inga blonda små fäbojäntor som skuttar runt och försöker se riktigt svenskklämmiga ut på scenen.


Anna... Anna... Anna... Stackars lilla gympasko flicka! Tänk er att vara den, vars prestation resulterar i denna svenska chock. Vi svenskar har ju egentligen varit lite avslappnade och lutat oss malligt åt Abba och Carola när det kommer till melodifestivalsammanhang. Vi namedroppar Björn Skift och Fredrik Kempe med överlägsen min bara för att vi kan. På samma sätt som vi har en avslappnad inställning till krig och visar upp total avsaknad av förståelse för olika världsliga konflikter och bryr oss inte riktigt om att hålla koll på vad det egentligen är Israel och Palestina tjafsar om, så har vi blivit lika bortskämda med att komma på hyfsad placering i Eurovision Song Contest.


Men nu har verkligheten alltså kommit ikapp oss, nu har vi till slut fått suga på den sista G - klaven. Med huvudena sänkta ska vi nu se till att skämmas över att vi trots alla överdrivna delfinaler inte lyckats skrapa fram någonting bättre än en medioker, liten gympasko som ironiskt nog sjunger om att det är hennes tid nu...


Nåja, nu får vi istället se det positivt. Detta kanske kan bidra till att göra oss mindre främlingsfientliga genom att vi får lov att finna våra favoriter utanför landets gränser. Själv tänker jag hålla tummarna för Turkiet. Då min svärfar är turk så känner jag mig fortfarande lojal och skäms inte det minsta över det.


Så håll era turkiska tummar eller vad det nu blir så får vi försöka se detta som en läxa och istället se till att vi nästa år skickar in en riktigt, rejäl, slagdänga med Abba status så att vi lika malligt som innan kan påstå att vi är grymma på musikproduktion i Sverige.


kul tur... Jazzå?

 

Idag har vi förkovrat oss i kultur. Direkt efter skolor och jobb så sprang vi iväg till kulturskolans julmarknad. Eller tja... sprang och sprang, det var väl kanske inte så att vi grät av iver att gå dit men en tredjedel av oss påstod att hon minsann sett fram emot detta under heeela veckan. Sanningen är att vi försökta muta vårt kära kulturbitna barn med både godis och pengar för att få slippa spektaklet, men nehej då. Den pepparkaksgubben gick inte och det var bara att släpa sig dit. Eftersom båda jag och min man drabbats av ryggvärk precis lagom till denna aktivitet så är släpade ett ganska bra ord om hur vi hasade oss in på denna marknad.



Marknaden utspelade sig i en byggnad som för tankarna till en "Folkets park" byggnad a´la 80 -tal. På de två scenerna skulle det erbjudas olika musikframföranden av de barn som gått mer än en termin på kulturskolans musikundervisning. En bunt av nervösa violinspelande åttaåringar var först med sitt uppträdande, det lät... Det lät.

 

Vår dotter sprang snabbt på en liten väninna och försvann snart i vimlet. Vi vuxna, ryggskadade själar placerade oss istället med gnisslande ryggar och högljudda stånkanden på en plats bland publiken. Där satt vi och masserade varandras fallfärdiga kroppar samtidigt som vi apatiskt applåderade till någon stackars Anna, Lisa eller Emil som bjöd på tveksamt inövade fiolgnisslande tolkningar av "jag såg mamma kyssa tomten".



När öronen till slut hade förlamats tillräckligt kände vi oss redo att vanka runt i byggnaden på jakt efter lite marknadsshopping. Vi fann ett pysselrum. I denna sal var det 20 bord utplacerade. På borden låt sönderriva pappersark, limskadade paljetter och urholkade limstift. Med detta samt en låda pennor i fula färger skulle nu barnen inspireras till kreativt tänkande och så småningom skapa de mest fantastiska julkort. Det var inte alls vackra kort som skapades. Det var knappast ens barn i salen.  Utan stolarna fylldes istället upp av pysselsugna föräldrar som slet de stackars fulgröna pappersarken med sträckgubbstomtar på ur händerna på sina barn, med en sträng uppmaning att leta reda på det fina pysslet som dessutom var GRATIS. Barnen såg skärrade ut och flera av dem hade påtagligt svårt att smälta att mamma och pappa nu satt med limstift i hand och slet bokmärkesänglar ur nyporna på varandra.



Vår dotter gjorde sin plikt och vek ett blått papper på mitten, klistrade planlöst dit tre paljetter, skrev god jul och ritade en gran. Vi applåderade tyst men möttes av stickande blickar från föräldrar som tagit på sig lekledarrollen och som förbannade oss i smyg över att vi inte tog pysslet på ALLVAR! Jag tyckte mig ana en svettig mamma sitta i ett hörn och riva pappersbitar för att skapa en papier maiche jesuskrubba som hon sedan med barnslig stil undertecknade med AmaNdA. Stackars Amanda stod i sin tur och betraktade sin mamma och grubblade över vad hon egentligen gjorde med hennes fina snögubbeteckning.




Precis innan vi hade fått nog och skulle rymma från hela evenemanget så uppdagades ett stort bord med allsköns konfektyr av blåsinstrument. Jag vaggade stiligt fram och frågade gubben blås om jag inte fick testa en av saxarna. "Ja, kan du spela?" undrade han. Kan jag spela? Så dum fråga, vem fan spelar saxofon nu för tiden när det finns Guitar Hero? Men jag svarade ändå "ja, när jag var liten hade jag en elektrisk saxofon som jag spelade på". Att det egentligen var en batteridriven barnsaxofon i plast och med inbyggt komp tyckte inte jag att han behövde veta.

 

Jag fick på mig 10 000 kronors saxen och blåste lite kaxigt i pipan. Det kom inget ljud alls. Jag tog i hårdare och lyckades skrämma slag på en tant på fjärde våningen med ett ljudligt falsettpiiiiip. Blåsgubben tittade skeptiskt på mig och var på väg att slita saxofonen ur händerna på mig. Min man erbjöd sig då att prova ett tut. Han pep i och fick iväg ett ordenligt bröl. Blåsgubben applåderade ivrigt varpå jag slet tillbaka saxofonen och började låtsas spela. Sannerligen fick jag ut en hel del toner och jag tror att jag lyckades se ut som om det var medvetet dessutom. Efter några blås så kunde jag riffa av inledningen till "Oh when the Saints", vilken var den första och sista låten jag någonsin lärt mig på min batteridrivna sax som barn.  När blåsfarfar äntligen lyckats berömma mig för mitt musiköra kunde jag släppa saxofonen och även låta min dotter prova. Jag förberedde henne naturligtvis på att det är jäääättesvårt... Varpå hon utan några som helst problem jazzade loss den ena tonen efter den andra.



Bara för att bibehålla min musikaliska stolthet var jag nu tvungen att även prova en av de tiotal gitarrerna. Det hördes visserligen ingenting av mitt spelande genom alla vrål från omusikaliska barns klubb och kvasimusicerande trumpetare, men jag tog tydligt alla baréackord jag kunde och såg väldigt avslappnad och musikbegåvad ut.

 

Nu kunde vi äntligen gå hem. Förhoppningarna över att jag nu ska få en saxofon i present från min käre man är väl kanske inte jättestora, men roligt var det och ryggvärken var även den som bortblåst.


Splittrade stämmor och svullna fingertoppar blandat med en stänk katturin



Jag har sjungit in våren idag... eller, ja, typ. Jag satt på balkongen och kände att jag höll på att bränna mig i solen. I ren tristress så spelade jag in några låtar. Ni får gärna lyssna här:

http://jenny.musicblogg.se/

Förövrigt så har jag idag agerat pitbullgranne och skällt så det skallat mellan knutarna här i förorten. Det gällde lösa vakthundar som skrämmer färgen av oss samt kriminella katter som bryter sig in när vi lämnar balkongdörren öppen, bara för att kissa på vårt golv och sedan lägga sig i vår soffa och dra sig. Så jag stormade hysteriskt de två metrarna till deras port och pustade och frustade… eller ja, jag plingade iallafall på dörren och förklarade vänligt men bestämt att jag minsann ringer mister polis om jag ser deras stora, aggressiva vovve springa lös ute land småbarn och minihundar igen. Det ni! Jag tror det tog skruv dessutom. För i slutet av samtalet så påstods det att tre av deras fyra (!!) katter skulle avlivas snarast och hunden skulle skänkas till en gård ute på landet nu under april. Inget dåligt resultat jag fick genom den tillrättavisningen alltså. Med den dödssiffran så är jag tacksam att jag inte föddes som efterträdare till någon hemsk diktator, något säger mig att jag skulle vara framgångsrik…

Sedan var det bara till att gå in och skura upp de avslöjande kissfläckarna som en av dessa iförbannade katter fördelat i vårt hus medans jag, intet ont anande, suttit med hörlurar och skrålat. Det kan väl i och för sig ha varit av rädsla för min skriande sång som denne ovälkomne gäst kissade på sig flera gånger på golvet... Kan ha varit...

Nåja, nu skurade jag i alla fall muntert upp dessa med ett ekande häxskratt åt denne lille gynnares förtret. Så går det när man kissar på falukorvar!

Mellodello 2009

 

 

Måns Zelmerlöw - Hope & Glory

 

Ja mamma, visst är han söt. Men det räcker ju inte. Om denne man flirtar med ögat bara en gång till mot mig så finns det risk att jag blir illamående. Ska han dessutom fortsätta spritta sådär energiskt i sina rörelser i käcka "hoppsan, hejsan" alá friskis och svettis pass så kanske jag till och med kräks en smula! Låten i övrigt är ju en klassisk schlager dänga som rycker tag i en och motvilligt så finner man sig själv sitta och poppa med tårna i hurtbulletakt.

Caroline af Ugglas - Snälla snälla

 

Ja, visst är vi snälla, snälla! Att denna låt kom tvåa i år säger en hel del om det svenska folket. Är det så att det är de små haschtomtarna som man satt och bolmade skumma fimpar med som nu vuxit upp och istället sitter bland familjemedlemmar och huslån och drömmer sig tillbaka till den forna Janis Joplin inspirerade ungdomens dagar. ELLER är det så att det är vårt promiskuösa leverne som gör att flera miljoner svenskar känner igen sig i denna sorgsna ballad om att bli övergiven? OAVSETT så tycker jag att det är uppfriskande med en kvinna som inte står och putar och flirtar med sina behag utan som bara sjunger sådär halvkackigt i samklang med en ljusblåögonskugga. Härligt! Mera unika flickor!

Agnes - Love love love

 

Nä, jag kommer inte ihåg att denna låt var med, hur gick den? Det enda jag kommer ihåg var att hon påminde lite om de bortglömda topsar som legat alltför länge längst ned i min handväska. Fast de har såklart inte ett sånt där guldfodral runt sig. Men vem har det egentligen då... någonsin...


H.E.A.T - 1000 Miles

 

Jag vet inte. Kanske beror det på att jag impregnerats med 80-tals rock genom min storebrors vägg som barn, och därför också revolterat genom att istället lyssna på pojkbandspop. Eller så är det för att jag får en känsla av att dessa upplandsväsbygossar tar sig på lite för stort allvar. Trummisen är helt säker på att han är det sexigaste som någonsin skådats i ett par cykelbyxor. Så kan visserligen vara fallet eftersom att det i sig inte är ett särskilt välbekant afrodisiaka. Att sångaren sedan ser ut som en vibrerande duracellkanin med löshår och moppemustasch gör inte det hela bättre. Jag lockas att tro att vibratot han lyckas få fram i rösten är ett resultat av dessa små och mycket dansanta skutthopp som han gör, hela showen, hela tiden… hjälp, tänk er mjölksyran!


Emilia - You're My World

 

Ja men hon är ju så söt Emilia! Problemen för mig blir istället att jag inte kan sluta att höra Jason Mraz söndertuggade dänga i refrängen. ”I won't hesitate no more, no more
It cannot wait, I'm yours " Bara för att jag hör den så måste jag ju då naturligtvis få alla mina medlyssnare att höra att det är samma fyra ackord även i denna låt. Därför har jag sällan lyckats höra igenom låten helt utan yttre påverkan av mig själv. Ett annat något störande moment är när flickan börjar dansa bredbent uppe på podiet. Bredbent gungande. Då är hon plötsligt inte så söt längre. Varför var hon tvungen att göra så?

 

Alcazar - Stay The Night

 

Jag vet inte. När tre 40+ are trippar in på en scen iklädda latexklänningar och med rosa dildos i näven, skrikande att vi ska stanna hela natten så blir jag automatiskt lite rädd. Nää jag vill faktiskt inte stanna till kvällen... Jag vill inte ens komma till dig.


Sarah Dawn Finer - Moving On

 

Nä, snacka om att hon lägger ner för mycket hopp på att hennes röst ska räcka för att fortrolla oss. Hon ser i stort sett fastskruvad ut och det är kanske tack vara den otroligt åtsittande gördeln som hon lyckas komma upp i de toner som vi luras att ro att hon galant ska fixa, för inte är hennes röst helt ok inte. Med en arrogant blick som hennes så måste man se till att skaffa sig en röst som sopar mattan helt enkelt. Den enda gång hon lyckas är när hon skriker ”Nothing will brake me down" Om hon bara höll den nivån helt igenom så skulle det vara jättebra... Men tyvärr, trots specialbeställd lift och en stark ”tjocka tjejer är visst vackra” -känsla så föll denna platt som en pannkaka.


E.M.D. - Baby, Goodbye

 

Ja, hejdå. Jag hoppades att detta skulle vara något i stil med Robbie Williams eller så, men det är inte alls bra. Sången är som en evighetsmaskin som går ruint,runt,runt... Stämmorna är osäkra och knaggliga. Koreografin är smart, man tror att de dansar och rör på sig, men när man tänker på det så är det inte många avancerade steg det rör sig om. Sedan påverkas jag kanske lite av att min kära producent Tomas Skyldeberg (du ser Tomas, this is namedropping!!) nyligen har spelat in en låt med Danny och därför blev lite förälskad i honom. För han hade ju sååå fiiin röst. Då måste jag ju sätta mig lite emot bara för att han konkurrerar om min studiotid, mest bara därför...


Sofia - Alla

 

Refrängen fastnar ju, även om jag gärna vill att den ska fortsätta och bara gå "Alla,alla,alla,lalla,allalalalalala" i all evighet så att jag slipper lära mig grekiska. Jag hörde låten på radion häromdagen och kom på mig själv med att sjunga med (ja, i alla,alla,lallalal då förståss) Men när man tvingas se på henne så blir hela låten så mycket sämre. Varför tar hon på sig en mörkblå baddräkt med axelvaddar från teveserien V?


Molly Sandén - Så vill stjärnorna

 

Ja men hon är ju så söt så att man får diabetes. Men låten, suck... jag somnade halvägs in. zzzzzzzzzz. Det är så synd för flickan har en fantastik röst och hade väl kunnat få en bättre låt att pråla med. Nåja, hon har ju några år på sig så hon kommer nog igen. Detta var förövrigt min dotters favorit. Hon ringde minsann och röstade två gånger, bara för att se att det var de enda ynkans poäng hon fick dessutom... Hon grät när poängen var färdigsatta. Jag är rädd att vi laddat denna tävling med lite för mycket förväntan *gulp* Opps!

 

Malena Ernman - La Voix

 

Allvarligt så trodde jag att detta var ett skämt de första sekunderna. Hon ser ju så komisk ut, som om hon hela tiden ska brista ut i fulgrimasen. Istället så blir det till min förvåning opera... mycket märkligt! Jag kan inte gilla denna låt och även om denna, för mig, hittills helt okända kvinna säkert är både trevlig, snygg, talangfull, rolig och smart så gör det iallafall inte att jag någonstans känner att låten blir bättre för det. Det finns många sådana kvinnor i Sverige, men inte behöver de få vinna mellodello för det va? Nä, snälla, snälla, snälla, snälla... låt mig inte sitta ensam här och skämmas!!

Även artisten får en del av den kommersiella kakan!






Jag fick ett mail för ett halvår sedan av en knutte i Amerika med jänkarnamn som påstod att jag hade royalties att hämta hos dem minsann! Jojo, jag skulle bara fylla i en hel bibba med dokument som på byråkrat amerikanska förklarade hur jag skulle kryssa i och när. Vilket jag inte alls förstod. Jag skickade därför en liten blygsam förfrågan om hur mycket det rörde sig om och om det ens var värt att vässa pennan för. Jag får då tillbaka ett mail där det förklaras att det är närmare 1000 Dollares som ligger och väntar på mamma Bliss. Jag vässar nu pennor för fulla muggar efter att ha sprungit runt på högskolan i ett desperat försök att finna någon intelligent förståsigpåare som kunde hjälpa mig med denna lilla uppgift, men förgäves. Jag tänker nu istället vända mig direkt till det amerikanska företaget och på svengelska förklara mina problem.

- Dear Amerikanas. I relly want those monney, but i dont now how to fill in the papper! Pliis hälp me!

Man vill ju lixom göra det rätt så att man inte får THE IRS springande bakom hälarna på en. För det har man ju sett på film att det inte verkar så kul alls. Amerikanska skattemyndigheterna är nog inte lika gråstela som de svenska... Det hör man ju på namnet, IRS = Inte Riktigt Svenskt. Jag föreställer mig en van med FBI- utrustning som avlyssnar mina samtal, stjäl mina trädgårdstomtar och som hotar min familj. Plötsligt måste vi fly och flytta runt hela världen för att undkomma dem och för att hindra dem från att förstöra vår familj... Allt bara för att vi har superkrafter! Eller?! Nä... Det var ju Heroes... sorry, fel film. Men iallafall så känns det viktigt att inte messa med the IRS.

Iallafall så ska jag inom snar framtid skicka en korrekt ifylld liten lapp och så också få min lilla check på 1000 dollars och shoppa mig en frisörtid så att jag kan få bli nääästan lika snygg som de som lyssnar på min musik säkert tror att jag är.

Mellodello



Så här spända blir riktiga schlager fans under röstningen!!





Vi röstade på:

J
Caroline af Ugglas
Emilia - You're my world
Alcazar - Stay the night

L
Jonathan Fagerlund - Welcome to my life
Alcazar - Stay the night
Scotts - Jag tror på oss

Jag kommer inte ihåg så mycket. Vi åt nämligen tacos och efter att ha levt på pulverdiet en vecka så blev det närmast en religiös upplevelse! Men dessa låtar var iallafall vad som hördes genom tacos knastret. Hoppas ni alla hade en trevlig kväll med!


Kiss The Rain



En låt till på:

http://jenny.musicblogg.se/


En sång till...



Mmm, nu när jag kommit på hur så kommer ni inte att bli av med detta i första taget. Som läsare av min blogg har ni obligatiorisk närvaroplikt till denna musiksida. Ni behöver inte lyssna mer än en gång på varje låt och ni bör skicka en kommentar... Det är kriterierna för godkänt. Gödkänd bloggläsare...ok!?

Ni kan ju i värsta fall skicka iväg ett : "Men gumman så fint" eller "Oooh, tårarna pockar på, tårarna, tårarna!!", eller "det där har du ärvt av mig". Observera att ni kan göra detta utan att lyssna på sångerna alls då jag inte kommer att kunna kolla det. Eventuellt kör jag stickprov bland er och förhör er på låtarnas titel då, men det kommer iallafall inte att ske denna vecka...

Ni lyssnar här alltså:


 http://jenny.musicblogg.se/

Dax för lite Jennysång nu va!?



Men eftersom att det inte går att lägga in egen musik på denna blogg så har jag startat en annan. Den kommer BARA att ha mina inspelningar och inte något annat. Jag lägger länken här så hoppas jag att ni går in och lyssnar!

Inspelningarna kommer inte att vara det bästa eftersom att jag tyvärr inte välsignats med en egen studio så det får bli lite som det blir, men jag tycker det blev hyffsat ändå. Lite knastrigt kanske, men ni behöver ju inte skruva på så högt...

Kram!

http://jenny.musicblogg.se


Heloj, diss is Miss Bliss calling Chicago!






Ja, som ni kanske redan vet så är ju jag en världskändis, en riktig supernova med lösögonfransaaar och finbehååå och damunderställ... nåja, en del tror det iallafall.

Jag har ju av ren flax fått släppa två singlar "Over There" under mitt egenkomponerade alias ”Jenny Bliss” och därför måste jag ibland slänga av mig mysbrallan och försöka se lite celeber ut emellanåt. Speciellt då jag får fanmejl från någon svettig stackare i Florida eller så, som bedyrar kärlek gentemot mig. Jag tycker det är fasansfullt roligt att de i USA har så osvenskt lätt att hävda att de älskar en. I LOOOOVE YOU utropar dom, I LOOOVE YOU I LOVVE YOU LOVELOVE!

Medans vi i en del hörn av Sverige som mest kan krysta fram en halväkta ”Du är fin du” (efter att vi passerat vår 14 – års kris då vi var geografiskt förvirrade och snackade svengelska och försökte oss på osäkra kindpussar).  Men de älskar mig alltså. Efter att ha lyssnat på lite trallande. Jag skulle ju visserligen kunna vara en helskinande idiot för det. Men, de röstade ju fram Busch som president så jag kanske inte ska ha för höga krav på deras bristande källkritik... 

Nu är ju inte jag en riktig värsting idiot så ofta iallafall, och svensk som jag är så vill jag ju desperat att alla ska älska mig så jag svarar naturligtvis på deras kärleksbrev. Ibland får jag då tillbaka förvånade rader från Ohioer eller NewYorkare som uppriktigt överraskade undrar om det verkligen är jag som svarar dem eller om det är någon anställd som sitter och multisvarar på alla miljarders fanbrev.

Här sitter jag i stortrosor och urtvättad morgonrock och försöker desperat känna mig lite Hollywoodig. Jag lurar ingen. Men jag avslöjar inte heller att jag sitter nedsjunken i en datastol som en urtvättad Team Sportia strumpa för de stackars ovetande Amerikanerna, de kan gott få leva med visionen av den exklusiva Miss Bliss som lever i glitter och flärd, en Jenny Bliss som aldrig, ALDRIG skulle obducera en dammsugare av ren leda. Inte behöver de veta att det närmast glamour jag kommer är när jag råkat tvätta mina nya nyårs glitter trosor tillsammans med övrig tvätt och allt blivit nyårssprakande glimmande.

Som sagt, ibland glömmer jag bort detta alter ego som jag fått och påminns endast vid tillfällen då jag får sådan mejl som de jag fick idag:

Congratulations!

Jenny Bliss "All About Me" is #40 on the Fusion Radio Chicago Top 100 of 2008!

You can hear it on The Top 100 of 2008 hosted by Dave Tripper on December 31 @ 6pm Chicago time, replayed on January 1 @ 6pm.

And we would love to have you on the show, via LINERS and/or separately in an INTERVIEW. Simply contact me here via email (dave@mejl) or call me @ telefonnummer

DEADLINE FOR LINERS: The deadline for liners is 10pm Monday, December 29.

Because of the tight deadline, you can call me to arrange an over-the-phone recording of liners. OR, if you have time, record the LINERS in-studio, making them studio quality since we will be playing these over the coming months and years!

Before the actual liners, it’d be great if you could record a short liner talking about the single that hit our charts, telling a story of what inspired it or a funny/interesting story about performing it during the year. AFTER THAT, here’s the actual liners:

1. Hi, this is _____________, and you’re listening to Fusion Radio Chicago, The Future of Dance.

2. Hi, this is _______________, and you’re listening to Dave Tripper on Fusion Radio Chicago, The Future of Dance.

3. You can do another Dave Tripper liner, using your humor, smartassness, or any other creative way you want to do it, using the general format of the previous liners as a template or any other way you’d like.

4. And, if you can do a general “Happy Holidays” liner too, that would be great.

If you’d like to do an INTERVIEW, I have a very open schedule throughout the holidays to accommodate your schedule.

Thank you so much, and I look forward to you adding to what will be a great end of 2008 and a fantastic 2009!

Sincerely,

Dave Tripper
On-Air Host/Associate Program Director
Fusion Radio Chicago

Dave Dave Dave... Jag ringde faktiskt till honom för tre år sedan, men då låg jag etta på samma lista (före Madonna och hon har knappast stortrosor!!) DÅ utlovades jag en present för att jag blivit etta... Den har fortfarande inte kommit så som svar på detta brev svarade jag:

Hello Dave!

Wait a minute... Is it 2009 already? But I`m still waiting for that something you were going to send me for being NO. 1 -05!! ;)

Nice to see that Chicago`s still listening ;)

Have a great year!

// Jenny Bliss

KAXIGT VA!!!?? Jojjo, komma här och utlova presenter till en girig norrlänning för att sedan aldrig skicka dem. Den gubben går inte även om man är i från storstan i storlandet! Jag ringde inte i år alltså. Jag hade alldeles för mycket att göra med min dammsugare. Även stjärnor måste få pauser...

Som ni ser så tog jag bort direkt numret, synd för er va!?... Jag listade minsann ut att ni knappast skulle låta den chansen att ringa och låtsasinläsa ett Jenny Bliss meddelande rinna er ur händerna!? Men se den gubben gick inte... hoppas jag... gulp.

Jag - Den gröna jackan på körslaget...



Javisst, ni missade väl inte när jag blinkade förbi inte bara en, utan tre (3!!) gånger i teverutan där hemma i den röda stugorna!?


OM ni nu råkade missa detta. Så är ni inte ensamma om det för det gjorde jag med. Men mina hjälpsamma vänner som satt klistrade vid rutan skötte naturligtvis sin vänskapsplikt på bästa sätt och såg till att jag fick veta om detta, mitt televisions genombrott!

Kolla själva:

Jag påminner igen om att det är jag som har den sköna, gröna jackan på mig!!

http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.779486

Ni ser väl dessutom att Magnus skrattar härligt äkta åt just mig, och bara för att förtydliga, där sjunger jag inte! Utan där står jag och berättar om att jag och min auditionskamrat leker julgran... Jorååsåattteee... Min humor är mycket uppskattad av kändisar... Fråga till exempel Peter Settman, han kunde nog inte sluta skratta sedan jag petade honom i magen och utbrast - Å, men duuu, Busgrabbeeeeennn!!


Jojjo, nu har man påbörjat sina 15 minuter som Andy warhol utlovade så jag har väl bara en 14 och en halv kvar nu då...

God jul på er alla!

Kör (bak) slaget


Idag har jag suttit i tre timmar och väntat och väntat. Väntat på att få sjunga en liten stump på två minuteroch på så sätt se om jag duger till att få vara med i "körslaget" tv 4:s storsatsning där folkkära artister samlar ihop sin egen kör och som sedan får tävla mot varandra live på teve. Det ni.




Jag kom till auditionen lagom sent. Släntrade noncharlant in vid fyra snåret och tittade medlidsamt på de stackare som redan suttit och väntat en timma tidigare. Jag hamnade lyckligtvis brevid en kvinna i röd jacka. Det var inte för jackans skull det var lyckligtvis, utan det visade sig vara en riktigt trevlig prick! Vi konstaterade då muntert att vi tillsammans såg ut som en julgran, där jag (med min klargröna jacka) var granen och hon en kula. Jag var nöjd med den fördelningen då jag misstänker att jag inte känt mig särskilt bekväm som kula. Senare adopterade vi även en annan mycket trevlig kvinna, hon fick då vara julgransfot...




Julgransfot till vänster, kula till höger.

Efter en tids väntan och med märklig avsaknad av fjärilar i maggropen så var det alltså dags för vår tur. Vi gick 5 st per gång och leddes in till ett litet dovt rum där akustiken kunde få Céline Dion att låta som en ko i målbrottet. Där inne fick vi sjunga inför en konstnärligt klädd kille som enda publik och som nu skulle halshugga oss en efter en . Nä, kanske inte riktigt halshugga, men ta oss vidare på nästa omgång i auditionen iallafall då man fick sjunga inför Magnus Karlsson himself.



Kvinnan i röd jacka, hade tidigare under kvällen konstaterat att hon antagligen gjorde bäst i att hålla sig till mig för hon kände att turen skulle gå hennes väg då, hon fick energi av mig sa hon! Det var roligt! Det var bara liiiiite trist att jag tydligen gett henne alldeles för mycket. Hon gick vidare, inte jag... suck...

Jag fick alltså skamsen gå hemåt med min gröna jacka hängandes på de slokande axlarna...





Ni kanske tror (precis som jag gör just nu för stunden) att jag inte kom med för att jag är så katastrofalt värdelös? Men det är naturligtvis inte alls orsaken! (Det är vad jag kommer att intala mig imorgon) Anledningen ligger ju i att jag var en hyffsad 30 åring med ett glatt leende, sånna finns det gott om. Julgranskulan som gick vidare i min grupp var en strålande 45 -nåntingare men ett ljudligt skratt och en härlig utstrålning, dom finns det färre av!

Så ikväll får vi hålla tummarna för att hon kommer vidare ytterligare en gång och så småningom att hon får stå och skråla i direktsändning. Min julgranskula! ;)


Dålig förlorare som jag är så kommer jag att tjura hela kvällen och kommer eventuellt att återhämta mig från botten imorgon, så vi får höras vidare då...

PS. Jag blev iallafall intervjuad av Magnus framför en stooor tevekamera så liiite kändis är jag allt iallfall ;)

Music For The Masses






Utan musik är livet tomt och tråkigt. Så därför har jag lagt till en liten musikspelare här ovanför. Musiken är såklart mina egna favoriter och ni får hemskt gärna komma med egna förslag så kommer en enhällig juru bestående av mig att överväga om det är ett godkänt val eller ej. JA, då måste ni ju skriva inlägg med, vad roligt!!! Tihiii...

Lite om låtarna:

1. All I Want For Christmas Is You - My Chemical Romance - Det är ju juuuul och detta är ju en av de bästa jul sångerna!

2. Falling slowly - Glen Hansard, Soundtrack från filmen "Once" (2006) - Den är ju underbar. "Take this sinking boat and point it home, We've still got time. Raise your hopeful voice you had a choice. You've made it now. Falling slowly sing your melody. I'll sing along" - En underbar "ge aldrig upp"- rackare som kan få en på andra tankar när man sitter och självförsorger sig.

3. See you again - Jenny Bliss - Ja, men det är ju jag, och jag måste väl få marknadsföra mig lite... Jag försökte lägga till den andra singeln med, men jag hittade den inte här, eller jo, en 7 sekunders version, men kolla på min myspace - sida (följ länken här nere vid ögonen) Sen är den inte heldålig denna låt heller förståss ;) "Jag känner mig fri när jag är med dig" Det är ju en ganska skön känsla det med :)

4. Citizen Of The Planet - Alanis Morissette - Jag älskar hennes låtar, denna handlar om att vi alla är medborgare på denna planeten jorden och hon ger en alternativ, idealistisk bild av hur det borde vara, Kwan Yin - Barmhärtighetens Gudinna som president vore väl ändå något!?

5.
Don't stop believing - Journey - Denna är min "dansa-runt-och-sjung-i-din-ensamhet" låt. Sluta aldrig tro! Det är ju fantastiskt!

6. Black Boys on Mopeds - Sinead O'Connor - En högst politisk låt som både är tankfull och vacker. "England är inte det mytomspunna land av Madame, George och rosor. Det är hem med en polis som dödar svarta pojkar på mopeder och jag älskar min pojke och det är därför jag reser, Jag vill inte att han ska vara medveten om att det finns något sådant som sörjande - En ung mor nere på Smithfield, 5 på natten, letar efter mat för hennes barn.I hennes famn hon har tre kalla spädbarn, och det första ordet som de lärt sig var "snälla"...

7. Torch - Alanis Morissette - Mmm- längtan efter en förlorad kärlek, kanske den man har, eller haft, den känslan känner väl alla igen sig i. Man tror att allt är som det alltid kommer att vara för en tid, sedan är det inte så mera, alltid sorgligt och ett avslut. BUhuuuuuuu! ;) MEN, ur det så kommer det ju något nytt så förändringar är ju inte alltid dåliga!

8. A Little Fall of Rain - Från musikalen Les Miserables - Det utspelar sig under den franska revolutionen och just i denna scen dör Eponine som har sprungit ett ärende åt sin älskade Marius. Marius i sin tur är tyvärr förälskad i en annan och nu dör Eponine av att hon blev skjuten när hon sprang för att hämta ett brev från den andra kvinnan till honom. Men hon är så lycklig att bara få vara nära honom för en stund och dör i hans famn.

9. Fuck Her Gentley - Tenacious D - Ja men visst, så är det ju ibland ;)

10. Come What May - Från filmen/musikalen Moulin Rouge - Den är ju en fantastisk kärleksballad, jag får rysningar i tårna av den!! "Vad som än händer, vad som än händer, Jag kommer att älska dig tills den dag jag dör"

11. It Takes A Fool To Remain Sane - The Ark - Alla är olyckliga, och varför är de det? För de har glömt hur man spelar, eller kanske de är rädda att skämmas, att verka underliga, att vara sinnessjuka,
att gå upp i vikt, att vara gay. Men jag säger er: Att det krävs en dåre för att förbli frisk!

12. Hallelujah - Jeff Buckley - En sorglig låt om att bli lämnad. Det är väldigt vacker. Och jag tycker faktiskt Amanda Jensens (Idol) gjorde en riktigt fin versin av den, tyvärr hittade jag inte den så det fick duga med denna... och den duger alldeles perfekt!

13. Rescue me - Bell, book & candle - Var min favorit för många år sedan och är fortfarande, det är min "Sjunga-jättehögt-till-när-du-tror-att-ingen-hör"- låt. Och texten då, "Let your amazement grow" sluta aldrig förundras över livet! Det är hemligheten till ett lyckligt liv. Denna låten är hemligheten...hehe...

Så där ja, skriv gärna några rader om en låt som betyder mycket för er.

På återskrivelse


Hybris med humor - Fortsättning på tidigare Nom de guerre




Ville bara stilla er oro. Det stog Falestål i annonsen!! Inte Falumark eller Falesson eller, hemska tanke, Faluberg! Jag var alltså på plats i kyrkan och skrålade alldeles högt och ljudligt med tindrande, himlande och kanske något skelande ögon. Först var det en sorgsen låt om saknad efter döden och sedan en som handlar om att kärleken är. VAD den egentligen ÄR kärleken ger aldrig sången ett direkt svar på men det var i alla fall ingen som kom fram och frågade mig om det efter skönsången. Hade det gjort det så hade jag bara lite dumdrygt hänvisat till Jill Jonsson eller kanske ännu hellre textförfattaren Ingela Forsman. (Undrar föresten om Ingela "Pling" Forsman någonsin träffade Barbro "Bang" Alving? Det vore ju bara så roligt om de hade sammanstrålat! Tänk er presentationen: - Goddag, Pling. - Hej hej! Bang. ÅÅåå, där kommer mitt efternamn in igen som ett problem. Mitt i dessa framstående svenska kvinnor så ska jag alltså försöka tränga mig in. - God dag, Pling. - Tjenare, Falestål här! - Hej hej! Bang. Det vore ju i just det tillfället festligare om jag hette Krasch eller Klonk... Nåja, nu är det ju som det är med det.)

Eftersom att mitt efternamn stod rätt i tidningen så var jag då alltså i kyrkan i lördags och sjöng inför ett femtiotal som satt där och sörjde de sina. I publiken sitter min kära man och dotter. När prästen så meddelade att de då skulle tända ett varsitt ljus för alla som fallit ifrån under året och visar på de tusentals (nåja, trettio i alla fall) stearinstumpar som stod uppradade framför honom så var det nästan att jag kände min sambo djupa klagan och hörde hur min 7 -åriga dotter ljudligt hostade till av ren uttråkning. Som ni säker vet så går ju ingenting i kyrkan direkt i räserfart och när de stackars 123- åriga kyrkovärdarna så äntligen fått fyr på ett ljus så skulle de halta sig vidare till nästa, vilket tog en halv evighet. Prästen mässade: "Vi tänder ett ljus och ber för". Sedan följde en massa namn. Mitt bland alla namn var det en Nils Karlsson, ni vet, Nils Karlsson "Pyssling" och av ren leda så råkade jag fnissa till, men jag låtsades snabbt som om det var en uppvärmning inför sången, "sss, sss, ssssss" ljudade jag och höll mig demonstrativt runt midjan... Jag böjde mig fram och viskade "Diafragmaaaan" till en av körmedlemmarna och tror jag kom undan.

Efter vad som kändes som tre timmar och med endast några namn kvar så kände man att man vaknade till igen och jag började få ont i ögonbrynen av att se så bekymrad och ledsen-för-deras-skullig ut. Min dotter får då ett ryck och visar att hon är sin mors dotter och efter att prästen predikat upp några, Lars Johansson, Stig Johansson, Anders JOHANSSON så skrattar hon till och tjongar sin armbåge i sidan på sin far och skrattviskar; "Har dom hela familjen här eller? Fniss, fniss..." Jag hör tyvärr inte detta upp till läktaren utan jag hör bara hur min sambo utbrister i ett ljudligt, och något generat "Schhhhhhhh! Och får sedan förklarat för mig detta lilla "missöde". Jag blir stolt och ser att min dotter utan tvekan ärvt min humor! Att det kan tyckas var avsaknad av empati avfärdar jag snabbt och försvarar oss med ett: "Hallå, vi ska ju alla dö, varför så allvarligt!?" Och håller sedan för öronen och springer iväg, så det är ingen idé att ni säger något annat!

Såhär dagarna efter så känner jag mig lite frireligiös och troende så detta är en bra tid att mejla mig om allsköns problem så kan jag använda denna hybris som direktlänk till hon däruppe och se om vi kan snacka ihop oss om en lösning på era problem.


Nom de guerre




Jag har ju den förmånen att kunna kråma mig med att vara något så modernt som sångerska. Inte bara så att jag gnolar rent allmänt i diverse sammanhang utan jag får faktiskt betalt, och då får man, för det har jag kollat upp, kalla sig professionell! Det ni...


Detta har ju gjort att även jag vill lägga till med ett sådant däringa häftigt artistpseudonym förståss. Typ Dilba, Madonna eller Feven! Problemet är bara att jag inte har någon vidare utgångspunkt att gå ifrån. Mitt förnamn, Jenny, är ju inte det mest originella och skriker snarare alldeles alldaglig, småmullig svenne än häftig, originell, färgstark förebild som jag egentligen vill bli associerad med. Vilka häftiga, kända Jenny finns det? Jenny Lind? OOOOhhh verkligen jättehäftig...


För att inte tala om mitt efternamn, ett namn som uppstod av en mans identitetskris när han under ett förvirrat ögonblick blev förväxlad med en kissemiss. När min farfar var en ungdomlig och lagom aggressiv flottare med ett alldeles vanligt efternamn så råkade han höra en tant hojta: "Karlsson! Karlsssooooon!"Hövlig som han var min kära farfar så svarade han såklart på tilltal:" Jaa! Här är jag! "Men tanten fortsatte:" KAAAARLSSSON! VART ÄÄÄRRRR DU!? " " Jaa! Här är jag!" Upprepade farfar. Men tanten fortsatte ytterligare en gång: "KAAAARLSSSON! VART ÄÄÄRRRR DU!?" Farfar tyckte vid det här laget att det började bli lite överdrivet och blygsam som han var så utbrast han:" MEN JAAA! FÖR HELVETE JAG ÄR JU HÄR!" När det då visade sig att det inte alls var farfar hon så intensivt ropat efter utan att föremålet för hennes saknad var helt enkelt en ... katt. Då valde farfar att storma in på närmaste pastorsexpedition och där det då enligt honom låg en namnkatalog som han då raskt skummade igenom för att slutligen hitta sitt nya namn som ingen förbenad katt eller annat kräk skulle komma att döpas till! Så kom alltså, enligt farfar, vårt namn till, Falestål.


Det förstår ni ju själva att det är svårt att låta avslappnat cool med det namnet. Jag som är internationell, proffisionell sångerska och allt... host, host. Jag försökte övertala skivbolaget om att bara direktöversätta, Dangersteal! Det tyckte jag var häftigt, det tyckte inte dom...


Sedan satt jag och provskrev autografer som jag gjort tidigare i livet, men då som sju åring. Nu satt jag alltså 20 år senare och gjorde samma sak, men nu dög helt plötsligt inte mitt eget namn längre. Nu skulle jag hitta på något nytt. Det skulle ju passa mig, vara tufft, men inte hårdrock, passa till musikstilen och samtidigt ha åtminstone ett litet drag av mitt eget "original" namn. Jenaya? Jenna? Janna? Joune? Jennennanny? Herregud, det är svårt! Jag bestämde att det skulle vara ett för och efternamn i alla fall... Jenny kanske funkar i alla fall. Jo, Jenny får det vara, Jenny någonting... Alla namn jag kom på lät som porrnamn och om ni någonsin sett mig i baddräkt så vet ni att det är absolut inte vad jag signalerar. Efter ordentligt övervägande kom jag då fram till Jenny Bliss, inte med z: a då, Det hade blivit för coolt, och jag är sannerligen lite småtöntig, så Bliss fick räcka. Så, då var det internationella artistnamnet klart.


Men problemet blir nu vad jag ska heta när jag sjunger här i Sverige... Den 1: a november ska jag harkla mig offentligt i en kyrka under en minnesgudstjänst och kantorn kröp bokstavligen till korset och erkände att det fanns en liiiiten risk att hon nämnt fel namn till annonsen som skulle publiceras i tidningen... Möjligtvis kommer det att vara en Jenny Faluberg som ska sjunga, och inte alls någon Jenny Falestål. (Hur kunde hon tro att någon kan heta Faluberg då, det låter ju hellöjligt!) (Jag har förövrigt hört om en Ann Ahlberg, vissa ska ju inte få skaffa barn, än mindre namnge dem!) Jag funderar på om jag ska gå dit i alla fall och se om den där Falubergaren dyker upp. Annars får jag väl vara stand in...

Professionell som jag är och allt...


RSS 2.0