image14



Helgen efter jul så beslutar vi oss för att besöka min bästa väninna med familj som bor i Stockholm. Vi hade inte träffats på ett tag och var som vanligt upprymda och ivriga över hur otroligt, fantastiskt roligt vi skulle komma att ha det. Väl framme så bestämmer vi oss för att göra en familjär kälke tur till närmaste kulle för att ha det sådär "last christmas" mysigt. Sex snoriga små och lite större näsor begav sig så med muntra kliv till backen. Som senare visade sig vara en väldigt reslig backe... nästan ett litet fjäll. Naturligtvis så fanns det även små kullar intill denna mastodont till urberg, som de små kunde åka i med ett fullständigt normalt pirr i magen. Men när vi efter att ha tagit en vandring uppför berget och kommit fram till denna alptopp och blickade ner utöver trädkronorna, och när min lilla sockersöta 08-väninna piper ur sig: - Nej, usch, hur kan de där små glina våga åka i denna backe?jag skulle aldrig...


Jag svarar då genom att plötsligt bli besatt av en anarkistisk norrländsk hin håle och utbrister stöddigt ; Jojomänsan! Vi tar boben! Sätt dig här bak å håll i de. He je bar å ååk!! Jag kände hur jag instinktivt sökte med tungspetsen under överläppen efter en stor och rinnande snus, och drog in en ordentlig snorloska för att på så sätt lyckas förvissa denna stackars stockholmare, som förmodligen knappast sett en bob i hela sitt liv, att jag hade fullständig kontroll över läget och att vi dagligen gjorde dessa vansinnesutflykter där hemma i norrland. Att det absolut inte hör till vardagen att kasta sig ut på vansinnes färder i bobar eller pulkor när man är 25 där heller och att det därtill var närmare 10 år sedan jag bodde där brydde jag mig inte om att påminna henne om.

Men lydig som hon är min vän så placerar hon sin lilla gump bakom sin bästa väns, i hopp och tron över att jag aldrig någonsin skulle kunna utsätta henne för risker som var direkt dödliga. Innan hennes små, frusna huvudstadsfingrar hunnit runt min hållbara midja och mina fötter på bromsen så passar hennes TOKROLIGA pojkvän på att ge oss en liten extra knuff, för att försäkra sig om att det minsann skulle gå riktigt fort i denna 90 graders lutning! Vi hade förvisso aldrig tvekat om att det skulle göra det innan heller, så knuffen kom något överraskande och innan jag han tänka hembränt i min norrländska, egotrippade hjärna så fann jag mig själv sitta på en liten jävla plast bob som rusade nedför backen i 190 knyck och med en falsettskrikande nollåtta fasthängd vid ryggen.

Jag försökte någon sekund att nå bromsen med ena handen men det var fullständigt omöjligt eftersom jag samtidigt var tvungen att styra så att vi inte åkte i full karriär ut på motorvägen som låg en bit bort åt vänster. Hade jag istället svängt åt höger så hade antagligen våra kära familjer fått bevittna hur vi slutat våra dagar som röda trädsvampar fastvuxna i de hårda björkarna. Mitt enda alternativ var att köra rakt fram mot det gupp som någon idiot hade byggt upp i slutet av backen.

Mitt nästa minne är att jag försöker andas utan att lyckas, min väninna drabbades av chockskada och ligger intill mig och bara tok skrattar, blandat med ljud som uttrycker smärta, - Ajajajhahaajajjajajajahhahhahah! Själv försöker jag få ut ord och till slut lyckas jag väsa ur mig - Jag... kan... inte.... andas!!!

Min väninna har märkligt nog slagits av total avsaknad av empati och fortsätter i stället att vrida sig av skratt och plågor. Den jäveln!! Hinner jag tänka. Hon bara skrattar under tiden som jag ligger här med brutet ben och säkert ett brutet revben som nu stuckit hål på min lunga så jag sakta men säkert kommer att ligga här och dö, fan vad genant sätt att gå bort på! Själv så satt hon ju bakom mig och behövde inte få ratten intryckt ända till ryggkotorna utan hon gjorde säkerligen ett graciöst bockhopp över min stackars rygg medan hon tryckte ner mig ytterligare mot detta öde! Jag slutade vara arg i nästa sekund då jag återfick andan och förstod att jag faktiskt hade mig själv att skylla, och hennes jävla pojkvän förståss. Vi låg alldeles orörliga i ca tre minuter och undertiden så stod alltså våra familjer högst uppe på berget med två små treåringar i var sin hand som stirrade med tefatsstora ögon på detta spektakel. "Pappa... Är dom döda?" Utbrast min väninnas förskräckta son.


När de gick nedför backen så vaknade vi emellertid till liv och lyckades vrida lite på kropparna. Jag kunde lyckligt konstatera att mina lungor höll och att det antagligen hade att göra med flera års rökning som räddat mig tack vare lungornas tjocka lager av tjära som fungerat som en form av airbag. När de så äntligen kom ner så stod de bara där med en något klentrogen min och stirrade på oss med nästan upprivna blickar. Jag pep ur mig något om att detta gjorde mamma för att visa er barn hur man INTE ska göra! Min dotter tog min hand och sa så klokt som bara hon kan. "Nu åker vi i den lilla backen istället mamma".

Två veckor senare så haltade jag fortfarande, och jag hoppas innerligt att jag aldrig mera ska inbilla mig att är någon form av bobsleigh proffs och att även jag kanske, kanske ska få bli vuxen någon gång...

I alla fall lagom vuxen?


image15



Jag har funderat lite på sex. Jag har funderat på vad som egentligen har hänt med det generella sexlivet. När man skulle ha sex förr i tiden så räckte det med att man låg där naken och var lite sugen... för att sedan slingra sig runt sin älskade i en regelrätt missionärställning... Idag måste man istället, i god tid innan samlaget, kasta sig in i duschen för att raka bort varje uns av kvarstående bevis på att vi en gång härstammat från aporna. För att sedan skyndsamt rigga upp både film och kamera utrustning innan man tar sig en sista titt i spegeln och förbannar sig själv för att de håligheter man normalt har i kroppen antagligen inte kommer att räcka till för att tillfredsställa sin partner. Jag har en teori om att dagens piercingar kommer utvecklas från små näs och navel smycken till att man helt enkelt piercar in nya vaginor lite här och var på kroppen istället. Ni ser ju redan på dessa gigantiska öronpiercingar att detta redan börjat komma. Man kan lätt luras att tro att dessa cylindrar i örsnibbarna endast är för att bärarna av detta vill visa sina sympatier för bortglömda afrikanska stammedlemmar... Men jag vet bättre...


Antagligen så beror denna hysteri gällande att man ska kunna ha möjligheten till att bli penetrerad både fram och bak, över och under... och gärna igenom, på att man idag inte bara ska dela denna sexuella njutning med sin partner, utan helst med tre, fyra stycken till, och det säger ju då sig själv att vi kvinnor så helt enkelt inte räcker till med de penetrerings utbud vi har... Förr i tiden så var även det egentliga och allmänna sexredskapet dildon. Men idag så har man blivit så pass förvirrad av porrindustrins fantasi att man i stort sätt blir lite fnittrig bara man ser någon dammsuga...


Sedan så måste man väl även få påstå att denna storlekshysteri som härjar angående mannens könsorgan likväl som kvinnans bröst har gått en smula för långt. Inte nog med att man ska lyckas tillfredställa 3-4 karlar, de ska dessutom vara utrustade med genmanipulerade falukorvar till kön för att det överhuvudtaget ska räknas som samlag. Samtidigt som man ska leka akrobat iklädd 18 storlekar förstora tuttar! Jag är lite orolig för att detta ska utvecklas till att unga pojkar, i rena förvirringen, på kort sikt kommer att bli övertygade om att det inte är av smärta vi kvinnor stönar vid förlossningarna... Det har ju inte heller gått helt obemärkt förbi denna hysteri över att alla plötsligt ska var bisexuella... Är man inte det så är man både tråkig och ointressant. Så även om du aldrig tidigare ens varit nära denna typ av känsla för en medmänniska av samma kön så ska du ändå plötsligt komma ut ur den garderob som du luras att tro att du sitter i bara för att var på den säkra sidan!


Tanken slår mig att vad folk EGENTLIGEN blev upprörda över när ett hemlöst par för en tid sedan helt enkelt ställde en säng mitt på Sergels torg i Stockholm, för att utöva sexuell aktivitet i, inte alls var för att de på ett sådant osmakligt sätt protesterade mot bostadsbristen. Utan det som upprörde var antagligen det att de gjorde det på fel sätt... Varken grupp- anal- eller homosex var det. Och det är väl förståeligt att dagens barnföräldrar blev upprörda när deras barn fick bevittna detta. Barnen kan ju få för sig att det är SÅ det blev till och inte på det sätt som det snackas om på rasterna. För när man är liten så är man ju trots allt nyfiken på sex. Och man suger in varje liten partikel av information som lyckats smita från den hemliga vuxenvärlden angående detta ämne. När jag själv var lite så hade naturligtvis mina Barbiedockor sex när de skulle skaffa barn. Man bankade då helt enkelt de nakna dockorna hårt mot varandra och så blev det barn... Snart kommer väl Barbie dockorna istället att utrustas med både ben och armar av töjbart gummi för att de ska ge ett verklighetstroget intryck vid dessa "sammanslagningar" och föräldrarna kan börja misstänka vad barnen lekt när alla Barbies ligger hopknutna i en ormgrop i barbiehuset.


Ett annat inslag i porrens värld som förvånar mig mycket är denna totala förnedring som männen ska utsätta kvinnan/kvinnorna för. Jag fasar för om jag skulle bli singel idag. Efter några dater med den nya pojkvännen så skulle man gå hem till honom på rosa små moln och när det börjat hetta till så skulle jag antagligen helt plötsligt stå där rakt upp och ner med en stol uppkörd i baken och med en slemmig snorloska i ansiktet. När jag då, efter att jag slagit honom gul och blå, stormat ut ur hans lägenhet, så kanske han på fullast allvar skulle sitta där helt förlägen på sängkanten och undra vad han gjort för fel...


Så, efter denna hysteriska förberedelse till sex som man idag måste genom gå inför varje samlag. Och med tanke på alla de akrobatiska övningar man måsta behärska med alla inblandade, så är det ju inte så konstigt att prestationsökände sexpiller har blivit dagens motsvarighet till Ipren. Annars så skulle man antagligen ramla ihop totalt utmattad redan innan sexet istället för efteråt... Så som man gjorde på den gamla goda tiden...


image17



Det där äktenskapliga är i mina ögon en galet mogen företeelse och i många fall även ett dumt infall som tycks inträffa någonstans mellan ett och ett halvt barn och husköp eller i värsta fall ca tre månader efter ett storgräl som egentligen borde ha slutat med separation.


Tjusningen med att gifta sig av kärlek har för länge sedan dunstat upp i ett moln av gemensamma lån och samboavtal. Förr i tiden så var det ju i alla fall så att de nyförälskade krakarna inte hade så mycket annat att välja på än att gifta sig när hjärtat och andra delar av kroppen började dunka. Inte kunde de då ha "prova på" perioder av samboende och kattinförskaffning, vad skulle resten av socken anse om det? De skulle förstås bli anklagade för otukt och eventuellt även sinnessvaghet! Idag hinner vi istället både bli kära, förbannade och less på varandra och säkert snackas det om både könsbyte och partnerbyte innan ringbyte kommer på tal i många fall.


Jag har ett par i min umgängeskrets som inom kort ska till att byta ringar med varandra och svära inför gud och hela släkten att de minsann kommer att älska varandra både i glada och värdelösa stunder under resten av livet. Jag försöker desperat att se det där rosa ljusskimret som en del påstår sig se när det snackas bröllop, men jag ser bara bröllopets jobbiga tal och tafatta kyssar och krystat gråt från svärmödrar som egentligen ger fan i vilket huvudsaken de har ett ordentligt jobb båda två... Gemensamt liv, bla, bla, bla... skilsmässa.


Trots att detta är så långt ifrån vad jag skulle vilja ha så kan jag inte hjälpa att mitt 26- åriga ringfinger börjar rycka lite av avundsjuka. Ibland så hör jag mig själv säga till min partner:
"När ska vi gifta oss då" För att sedan vänta på hans reaktion i ungefär en halv sekund. Sen frustar jag kvickt ur mig ett neurotiskt skratt och knuffar honom kamratligt i ryggen och släpper en ljudlig fjärt,
- Tjohoooo! Ja ba skämta!!Skriker jag glatt. För att sedan smyga iväg och gömma mig i ett hörn, gråtandes över att han inte gjorde det minsta anspänning till att fria under den fjärdedels sekund han faktiskt hade på sig. Kanske är det så att det är min nyfyllda 26 års ålder som gör att det börjar rycka i giftastarmen, kanske är det en strävan efter fullkomlighet som automatiskt kommer alltefter som kraven på ett felfritt leverne höjs desto äldre man blir? Jag menar, förr kunde man ju göra lite mera "galna" saker, som att bli påkommen med att sno toapapper från restaurangtoaletten... Gud förbjude om man skulle göra något sådant idag, 26 år och giftasmogen och låtsasvuxen. Nu är det på något sätt "Svenssonlivet"
som hägrar och de rebeller man förut rökte brass med sitter idag och pratar bolån och bergvärme och familjegravar. Så jag inbillar mig ibland att det som vore mest rätt och riktigt att göra just nu antagligen är följande: Skaffa mig minst ett halvt barn till. Köpa en hund som heter Fido. Få fram minst tre bästa väninnor som jag egentligen hatar. Ge ett sken av att jag bantar och motionerar trots att jag aldrig gör det för att sedan skylla eventuell övervikt på kraftig benstomme. Aldrig tillåta mig själv att vara nöjd över min man, klaga så ofta jag kan på honom... för alla jag träffar... Alltid. Börja använda stora hårspolar, grön ansiktsmask och gurkskivor på ögonen.


Lyckligtvis så slipper jag detta patetiska "svensson" liv än på ett tag i alla fall. För när min älskade sambo säger att han tycker att det är bra att vi har något att se fram emot och att vi därför inte behöver gifta oss redan, så håller jag ju med... Och när han säger att det i alla fall alltid slutar med skilsmässa mellan människorna nuförtiden så håller jag ju också med... Och när han säger att giftermålet ändå är vackert och romantiskt och något som man absolut kan göra i vår ålder utan att folk tycker att man är tokig och att han verkligen vill gifta sig med mig och bara mig i hela världen så fort det går, så håller jag absolut med om det med... Fast så säger han aldrig förståss...


Fast, i och för sig så var det ju inte riktigt tre månader sen vi hade ett riktigt storgräl, ge mig några veckor till bara så kanske, kanske...

Efter att ha suttit och huttrat sig blå över vinterns frostfyllda nätter och vårens dystra duskväder år 2007 så kommer då helt plötsligt sommaren. Helt utan förvarning springer termometern upp till 25 grader och det vallfärdas till skönhetssalongernas brun-utan-sol hyllor. I år hade man ingen chans att förbereda sig!! Plötsligt ska man stå där i sin blekfeta vinterskrud och se avslappnad ut på en fullsatt strand i en bikini. En bikini som i mitt fall för säkerhets skull är en storlek för stor så att ingen ska råka undgå att jag faktiskt kan vara till och med både en och några storlekar större än vad jag är.

Just när jag lyckats sätta mig till rätta och fixat till bikiniöverdelen så att ingenting förargelseväckande sticker ut, och placerat handduken "spontant? glömd över magen och höfterna och lagt mig till ro, där jag tänker fortsätta ligga tills jag till mina medsolares förtret ska försöka vända på denna bleka fläskpannkaka väääälldigt diskret efter en timme. Då ställer sig naturligtvis min underbara dotter på 5 år å skriker att jag minsann mååååste följa med henne ut i vattnet. När jag försöker fräsväsviska till henne att jag inte riktigt vågar ännu, för det förmodligen är alldeles för kallt i vattnet, så kontrar prinsessan ljudligt: - Men det är klart att du vågar mamma! Du är väl inte rädd för någonting!

Folket omkring mig ler åt hennes förtjusande uppmuntran till sin strama mor och de lägger huvudet på sned för att på så sätt få mig att förstå att jag minsann inte kaaaann säga emot en sådan raring efter det argumentet, de sitter där med sina skeva huvuden och flackar med blicken likt värsta Marilyn och jag måste inse att jag faktiskt inte har något annat val än att resa mig upp ur tryggheten under handduken, att ta de 6 dallriga stegen ut till vattnet, för att där "tappa" handduken i en slarvig hög alldeles vid strandkanten, medan jag samtidigt ska se förvånad och lite irriterad ut som glömde handuken kvar på kroppen och inte lite nonchalant lät den ligga kvar flera hundra meter upp på stranden medans jag slow motion sprang ned mot vattnet. Sedan gäller det att slita med sig ungen i ett fast armgrepp för att så snabbt som möjligt ta sig ut på det djupa, över naveln och man är räddad!!

Puh... Jag kikar upp mot de förbannade trugarna som pressat mig mot min vilja ut i vattnet för att visa att jag visst är en bra mor som heeeelt avspänt tar ett dopp med mitt lilla barn, men nu låtsas de inte ens se åt mitt håll... Ni vet sådär som man kan göra om man ser någon utan armar eller med tre öron, att man blickar förvånat, men man "tittar" inte... jag lockas i en halv minut att plötsligt ta på mig ett krigaransikte, skrika: AAAATTTTTAAACKK!!!!! och springa upp alldeles utan handuk mitt på stranden för att på så sätt skrämma iväg alla! Så kunde jag ligga där själv i godan ro med mitt barn utan att någon runtomkring försöker gömma glasspapper i mina celluliter. Men detta gör jag naturligtvis inte, inte utan handuk, då går det faktiskt inte!


När dottern är nöjd med mitt deltagande och jag hoppas att min kropp blivit åtminstone röd av kylan i vattnet så att jag inte ska stråla med min blekhet när jag nu ska blotta mig igen . Som tur ä så "glömde" jag ju handduken alldeles vid vattenbrynet så jag kan ju faktiskt gå vackert framåtlutad i stort sätt hela vägen i vattnet för att jag måste ju faktiskt plocka upp den och när jag nu ändå plockat upp den så kan man väl lika gärna passa på att vira in sig ordentligt i den så att man inte blir förkyld!

Sedan går jag så lite avslappnat till min filt och sätter mig tillrätta igen och tar en välförtjänt kaffepaus och intalar mig själv att på måndag ska det minsann bli förändring, DÅ ska jag börja äta nyttigt och motionera, på riktigt denna gång, inte som alla år innan, för nu är det beach 2008 som gäller!!!

RSS 2.0