Ja, jag sitter här under föreläsningen som erbjuds oss lärarstudenter och skäms. Jag kommer nämligen på mig själv att avundas de som välsignats med dåligt ordsinne och därför får små, fina häften direktlevererade till sin plats i aulan. Förvisso blir dessa fyra skapligt utpekade, men samtidigt känns de också liiite viktigare än oss andra, och inte alls utpekade på ett dåligt sätt. Jag vill också få ett häfte av fröken! Ja, så tänker jag… och skäms.

Jag försöker envist att hålla mig fokuserad under föreläsningen som handlar om blablablaa i relation till blablabla. Efter fem minuter har blicken och tanken redan seglat iväg och jag granskar så där snyggt skelande min bänkkamrats anteckningar för att se om det sägs något viktigt. Tydligen inte, för denne vuxna kvinna sitter nämligen och klottrar ”High School Musical” men fina, bubbliga bokstäver. Jag sneglar lite ytterligare och får anstränga mig för att inte lägga mig rakt i hennes anteckningar. Hon fortsätter klottret. Nu skriver hon alfabetet, A… B… C…, ja, ni kan det. När hon kommit till Ö så börjar hon skriva glosor på respektive bokstav. R = rödbeta, T = tiger, tomat, U = uggla, V = vitlök osv., osv. Jag blir osäker på om det verkligen är en vuxen kvinna här bredvid mig eller om det bara är en väldigt stor 8 – åring i en alldeles för stor dunjacka. Men som svar på mina funderingar så skriver hon W = Whiskey.

Plötsligt skriver hon Q = Quit, vilket gör att jag ryggar tillbaka lite och blir rädd att hon ska börja skriva arga meddelanden riktade bara till mig för att på så sätt få mig att avsluta mitt spioneri. Men det verkar bara vara ett snabbt infall av amerikanisering, vilket är positivt, eftersom att denna kvinna antagligen kommer att arbeta som lärare någons barn så känns det ju tryggt att veta att hon kan åtminstonde några ord på engelska, sånt är ju bra att kunna… Plötsligt slutar hon skriva och sätter pennan tillmunnen och pannan i djupa veck. Hon funderar så det kokar. Nu, nu kanske det kommer, att hon släpper loss och börjar citera Dante eller textar en välformulerad strof som får mig att bli imponerad! Plötsligt släpper det och hon skriver snabbt och något lättad dit B = Banan, Benny och Bamse.

Här slutar jag spionera. Jag återgår en kort stund till att försöka se engagerad ut men det tar inte mer än några sekunder innan mina ögon kanar likt sega gele´hallon tillbaka till hennes anteckningsblock. Nu har hon tydligen gjort sig bekväm med alfabetet och gått över till hela meningar. Hon skriver: ” Du vet väl om att du är värdefull… Du är lika värdefull som alla andra” Jahapp, då känner jag mig hemsk igen, här har jag suttit och gjort mig lustig inombords åt en ensam liten flicka som bara vill känna sig värdefull, usch, jag är en hemsk människa!! Narrar både dyslexier och ... ehn… alfabets intresserade vuxna.

Hon fortsätter att skriva: ”Jag är busig, men försöker att vara lugn och trevlig ändå” Och plötsligt slår det mig, denna människa som sitter bredvid mig kanske är psykopat! Hon som ser så snäll ut! Jag ser scener ur filmen Lida lite snabbt utspelas bakom hornhinnan och jag känner mig plötsligt rädd. I ren skräck så byter jag ljudligt ben och hostar till så det ekar i föreläsningssalen. Fan, jag kanske skulle ha valt att utbilda mig till ekonom eller programmerare istället, de här lärarstudenterna gör mig bara rädd och osäker på om det kommer att finnas en enda arbetsplats där det finns trevliga, normala arbetskamrater som inte skrämmer livet ur en.

Jag byter ben igen och drar upp halsduken över ansikten och gömmer mig så en stund och hoppas på att ingen ser mig. Vilket de säkert gör ändå, för tjejer bredvid mig har iakttagit mig i smyg en bra stund nu, undrar vad hon tänker?





Jag har ju den förmånen att kunna kråma mig med att vara något så modernt som sångerska. Inte bara så att jag gnolar rent allmänt i diverse sammanhang utan jag får faktiskt betalt, och då får man, för det har jag kollat upp, kalla sig professionell! Det ni...


Detta har ju gjort att även jag vill lägga till med ett sådant däringa häftigt artistpseudonym förståss. Typ Dilba, Madonna eller Feven! Problemet är bara att jag inte har någon vidare utgångspunkt att gå ifrån. Mitt förnamn, Jenny, är ju inte det mest originella och skriker snarare alldeles alldaglig, småmullig svenne än häftig, originell, färgstark förebild som jag egentligen vill bli associerad med. Vilka häftiga, kända Jenny finns det? Jenny Lind? OOOOhhh verkligen jättehäftig...


För att inte tala om mitt efternamn, ett namn som uppstod av en mans identitetskris när han under ett förvirrat ögonblick blev förväxlad med en kissemiss. När min farfar var en ungdomlig och lagom aggressiv flottare med ett alldeles vanligt efternamn så råkade han höra en tant hojta: "Karlsson! Karlsssooooon!"Hövlig som han var min kära farfar så svarade han såklart på tilltal:" Jaa! Här är jag! "Men tanten fortsatte:" KAAAARLSSSON! VART ÄÄÄRRRR DU!? " " Jaa! Här är jag!" Upprepade farfar. Men tanten fortsatte ytterligare en gång: "KAAAARLSSSON! VART ÄÄÄRRRR DU!?" Farfar tyckte vid det här laget att det började bli lite överdrivet och blygsam som han var så utbrast han:" MEN JAAA! FÖR HELVETE JAG ÄR JU HÄR!" När det då visade sig att det inte alls var farfar hon så intensivt ropat efter utan att föremålet för hennes saknad var helt enkelt en ... katt. Då valde farfar att storma in på närmaste pastorsexpedition och där det då enligt honom låg en namnkatalog som han då raskt skummade igenom för att slutligen hitta sitt nya namn som ingen förbenad katt eller annat kräk skulle komma att döpas till! Så kom alltså, enligt farfar, vårt namn till, Falestål.


Det förstår ni ju själva att det är svårt att låta avslappnat cool med det namnet. Jag som är internationell, proffisionell sångerska och allt... host, host. Jag försökte övertala skivbolaget om att bara direktöversätta, Dangersteal! Det tyckte jag var häftigt, det tyckte inte dom...


Sedan satt jag och provskrev autografer som jag gjort tidigare i livet, men då som sju åring. Nu satt jag alltså 20 år senare och gjorde samma sak, men nu dög helt plötsligt inte mitt eget namn längre. Nu skulle jag hitta på något nytt. Det skulle ju passa mig, vara tufft, men inte hårdrock, passa till musikstilen och samtidigt ha åtminstone ett litet drag av mitt eget "original" namn. Jenaya? Jenna? Janna? Joune? Jennennanny? Herregud, det är svårt! Jag bestämde att det skulle vara ett för och efternamn i alla fall... Jenny kanske funkar i alla fall. Jo, Jenny får det vara, Jenny någonting... Alla namn jag kom på lät som porrnamn och om ni någonsin sett mig i baddräkt så vet ni att det är absolut inte vad jag signalerar. Efter ordentligt övervägande kom jag då fram till Jenny Bliss, inte med z: a då, Det hade blivit för coolt, och jag är sannerligen lite småtöntig, så Bliss fick räcka. Så, då var det internationella artistnamnet klart.


Men problemet blir nu vad jag ska heta när jag sjunger här i Sverige... Den 1: a november ska jag harkla mig offentligt i en kyrka under en minnesgudstjänst och kantorn kröp bokstavligen till korset och erkände att det fanns en liiiiten risk att hon nämnt fel namn till annonsen som skulle publiceras i tidningen... Möjligtvis kommer det att vara en Jenny Faluberg som ska sjunga, och inte alls någon Jenny Falestål. (Hur kunde hon tro att någon kan heta Faluberg då, det låter ju hellöjligt!) (Jag har förövrigt hört om en Ann Ahlberg, vissa ska ju inte få skaffa barn, än mindre namnge dem!) Jag funderar på om jag ska gå dit i alla fall och se om den där Falubergaren dyker upp. Annars får jag väl vara stand in...

Professionell som jag är och allt...





I väntan på stundande tandläkartid gjorde jag mig själv en otjänst och satte mig på Mc Donalds idag. Trots att jag inte alls var hungrig så beställde jag minsann ett helt meal av någon slags Hawaiiburgare som såklart smakade precis likadant som alla de andra torra köttslamsorna som McDonald's envisas med att lura på oss genom sina glättiga färger och amerikanska kladd. Jag envisas till min egen förvåning med att fortfarande bli snopen när min lilla måltid inte alls föreställer bilden som tindrade mot mig bakom huvudet på den pinsamt tillgjorde säljaren.



Denna gång blev jag så besviken att jag faktiskt gick fram för att klaga. Jag låtsades först hämta mera servetter och kollade i smyg en gång till på bilden för att verkligen förvissa mig själv om att jag faktiskt visst sett någon form av sås på den smaskigt svulstiga hamburgare som presenterades på affischen. Visst var det så, jag halvjoggade tillbaka med rynkade ögonbryn, fast besluten att gräla på föreståndaren om denna falska marknadsföring och kanske på så sätt lyckas locka till mig en livstids premuneration på Happy meal -bladet eller kanske till och med gratis kaffe i ett helt år!



Jag lyfte på locket på köttskorpan och lyckades dock tyvärr efter några minuters grävande faktiskt hitta en liten, liten vit klick av något som skulle föreställa sås... Det var antagligen den som skulle vara Hawaii... Jag kände mig rånad men åt lydigt upp hela burgaren.



Jag var iallafall väldigt noga med att stirra elakt på mannen som jag misstänkte var chef på stället som nu tydligen bestämt sig för att hålla ett säljmöte med några nasare mitt under min måltid och nu satt de nästan mellan mina torra bröd och jonglerade dito skämt mellan varandra. De avbröts endast av när chefen tydligen blev osäker på om inte alla matgäster förstått att han var chef, varpå han utropade ett högt och nästan krigisk: "Tjena grabbar" Till passerande matgäster som alldeles uppenbart inte kände igen honom lika väl som han kände dem. Jag stirrade elakt hela mötet och när det sedan äntligen avslutades kunde en fruktpåse urskilja att han gjort en riktigt bra affär. Han var närapå att hoppa jämfota av glädje över dealen han höll på att ro i land och de små säljnissarna hann knappt komma ut genom de kladdiga dörrarna innan han kastade sig över sin vokaltelefon för att ringa upp någon annan överklädd snobb som då tydligen skulle bli imponerad över den glada nyheten om nya burgare eller köksbänkar till Mackedonken.



Sedan följen ett scenario som jag fick svårt att acceptera och som resulterade i att jag helt resolut gick ut från restaurangen utan att ens lämna in brickan! Han SATTE sig på bordet och fortsatte sitt samtal! SATTE sig på bordet! Bordet som vi ska sitta och knapra på dessa torra köttfärskottar, köttfärskottar som vi betalat surt förtjänade kosingar för! Inte konstigt att han såg så oövervinnerlig ut. Där sitter han med arsle på våran matplats och vi, de små skamsna hundarna, betalar honom för att få äta på hans rövs viloplats! Suck... Nästa gång, då jävlar, då ska jag minsann strunta i att sopsortera, ska inte ens vika ihop Happy mealet!! De kan dom gott få de jävlarna!


RSS 2.0