Inte den här gången heller...




Asch, nu har L fått magsjuka igen! Men tro inte att hela familjen ligger och våndas, nädå... hon håller egotrippat fast i dessa sjukdomsalstrande mikroorganismer och delar inte med sig överhuvudtaget till sin stackars bantningssugna moder.

Till alla er kräksjuke gnällare därute, jag har kommit på knepet för att aldrig få magsjuka! Jo, det är sant! Här kommer det, håll i er: Man säger högt och ljudligt till var och varannan att man VILL ha magsjuka! Att man tycker att det vore skönt med en liten sanering och att det dessutom skulle kunna fungera som en kickstart till bantningen. Det är så ni ska göra. Och det verkar ju vara förbannat effektivt dessutom. För här har jag genomlidit två magsjuke epidemier och då snackar vi inte bara en lite kräkning i hörnen utan två riktiga magsjukor. Den nuvarande så pass alvarlig att vi taxade oss iväg till akuten på söndagsmorgonen bara för att kolla om det verkligen var magsjuka (och lite för att söndagar är ju så tråkiga annars, söndagar är bästa dagarna att åka till akuten, både spänning, blod och omvårdnad) eller om det kanske var någon annan mystiskt åkomma som skolbarnen lyckats alstra.

Efter att ha suttit i isoleringscell i tre timmar så fick vi såklart veta att det bara var en vanlig tråkig magsjuka. Tack och lov så tiggde L till sig två klistermärken istället för ett efter blodprovet så vi fick lite valuta för pengarna iallafall.

Men det var mycket roligt och helt klart värt 600 spänn i taxiresa, helt klart… För säg, när annars får du sova på britsar i isoleringsceller? Eller hjälpa folk att kissa i muggar? Eller övertala en rabiat 7 åring att hon antagligen inte alls kommer att dö av ett litet stick i långfingret. Säg mig, när får man annars ha det så roligt?? På en söndag alltså!? suck...

Så trots att jag gjort som en redig moder och torkat och pussat och pysslat så har inte ungen lyckats smitta mig med en endaste lite baskelusk! Inte ens en enda ynklig liten kräks har jag lyckats klämma fram.

Det känns som om den här bantningen aldrig vill sätta igång. Jag hade ju förlitat mig på vinterkräksjukan detta år, den skulle ju bli såå hemsk och såå många skulle ju drabbas... Sure! Vart ligger dessa då? Inte fan ligger de på isoleringen på akutmottagningen, för där har jag redan letat!

Suck, nåja, jag får ju kanske ha lite förtröstan, jag har ju iallafall lite ont i huvudet. Så jag håller tummarna en stund till…

Nyårs bantning nr. 4010 ungefär...




Ok, bilden är liiite tillfixad...liiite, inte mycket alls.


Jahapp, då var jag igång med bantningen igen då. Dag nr tre och jag har redan fuskat med tre (ok, fem) små kaffekola (ok, sju) som jag inbillar mig att om man suger länge på dem så blir det inte så mycket kalorier och det jämnar ut sig lixom lite depottablett aktigt... För att stilla det dåliga samvetet så åt jag ett äpple dessutom så kändes det genast lite bättre.

Men huvudsaken är ju att man rör sig kan man tänka, och det har jag minsann gjort. Med undantag från igår då vi hade filmkväll med vänner så har jag tagit en hurtig 45 minuters upptäcktspromenad dit näsan pekar här i byn. Jag har bestämt mig för att ta en ny väg varje dag så att det inte blir tråkigt. Efter dagens promenad så börjar jag dock bli lite orolig för att det kanske inte finns några flera vägar att gå... Vi bor ju inte direkt inne i stan längre. Kanske jag måste spatsera rakt ut i skogen snart, och det blir ju spännande. Har jag tur så går jag vilse och kommer tillbaka om några veckor fleeera kilo lättare.

Nåja. Jag har laddat med en ny träningskalender där jag ska anteckna mina fram och snedsteg. Jag har dessutom visualiserat mig en bra motivationsbild av mig själv som en vältränad atlet. Jag försöker dessutom skrämma mig själv till motion genom att ha ställt upp en helfigurs spegel i badrummet så att jag tvingas skåda spektaklet i nakenskrud och i lysrörsljus vare sig jag vill eller ej. Jag har kommit fram till att om jag står snett bakifrån och sliter undan allt extrafett från rygg och höft och bak till en stor deg frampå och gömmer den där så man inte ser det i spegeln, så ser det rätt skapligt ut minsann. Men jag kan ju inte gå omkring så bland folk förståss.

Nä, nu ska jag återgå till att leta motivation på internet och drömma mig vidare till bikiniväder där jag avslappnat står och kastar frisbee utan att överarmarna ofrivilligt klappar i takt eller skinkorna agerar vindspel.

Jag återkommer med resultat. Skulle det nu bli så att jag inte nämner någonting mera om detta så har det skitit sig och då tycker jag att vi bestämmer att aldrig mera pratar om det, utan vi kommer bara överens om att ni inte påpekar mig vikt alls nästa gång vi möts helt enkelt. Men som sagt vi får ju se. Jag brukar inte ge upp förens om tre veckor...



 

När inte beach 2007 blev av...

Efter att ha suttit och huttrat sig blå över vinterns frostfyllda nätter och vårens dystra duskväder år 2007 så kommer då helt plötsligt sommaren. Helt utan förvarning springer termometern upp till 25 grader och det vallfärdas till skönhetssalongernas brun-utan-sol hyllor. I år hade man ingen chans att förbereda sig!! Plötsligt ska man stå där i sin blekfeta vinterskrud och se avslappnad ut på en fullsatt strand i en bikini. En bikini som i mitt fall för säkerhets skull är en storlek för stor så att ingen ska råka undgå att jag faktiskt kan vara till och med både en och några storlekar större än vad jag är.

Just när jag lyckats sätta mig till rätta och fixat till bikiniöverdelen så att ingenting förargelseväckande sticker ut, och placerat handduken "spontant? glömd över magen och höfterna och lagt mig till ro, där jag tänker fortsätta ligga tills jag till mina medsolares förtret ska försöka vända på denna bleka fläskpannkaka väääälldigt diskret efter en timme. Då ställer sig naturligtvis min underbara dotter på 5 år å skriker att jag minsann mååååste följa med henne ut i vattnet. När jag försöker fräsväsviska till henne att jag inte riktigt vågar ännu, för det förmodligen är alldeles för kallt i vattnet, så kontrar prinsessan ljudligt: - Men det är klart att du vågar mamma! Du är väl inte rädd för någonting!

Folket omkring mig ler åt hennes förtjusande uppmuntran till sin strama mor och de lägger huvudet på sned för att på så sätt få mig att förstå att jag minsann inte kaaaann säga emot en sådan raring efter det argumentet, de sitter där med sina skeva huvuden och flackar med blicken likt värsta Marilyn och jag måste inse att jag faktiskt inte har något annat val än att resa mig upp ur tryggheten under handduken, att ta de 6 dallriga stegen ut till vattnet, för att där "tappa" handduken i en slarvig hög alldeles vid strandkanten, medan jag samtidigt ska se förvånad och lite irriterad ut som glömde handuken kvar på kroppen och inte lite nonchalant lät den ligga kvar flera hundra meter upp på stranden medans jag slow motion sprang ned mot vattnet. Sedan gäller det att slita med sig ungen i ett fast armgrepp för att så snabbt som möjligt ta sig ut på det djupa, över naveln och man är räddad!!

Puh... Jag kikar upp mot de förbannade trugarna som pressat mig mot min vilja ut i vattnet för att visa att jag visst är en bra mor som heeeelt avspänt tar ett dopp med mitt lilla barn, men nu låtsas de inte ens se åt mitt håll... Ni vet sådär som man kan göra om man ser någon utan armar eller med tre öron, att man blickar förvånat, men man "tittar" inte... jag lockas i en halv minut att plötsligt ta på mig ett krigaransikte, skrika: AAAATTTTTAAACKK!!!!! och springa upp alldeles utan handuk mitt på stranden för att på så sätt skrämma iväg alla! Så kunde jag ligga där själv i godan ro med mitt barn utan att någon runtomkring försöker gömma glasspapper i mina celluliter. Men detta gör jag naturligtvis inte, inte utan handuk, då går det faktiskt inte!


När dottern är nöjd med mitt deltagande och jag hoppas att min kropp blivit åtminstone röd av kylan i vattnet så att jag inte ska stråla med min blekhet när jag nu ska blotta mig igen . Som tur ä så "glömde" jag ju handduken alldeles vid vattenbrynet så jag kan ju faktiskt gå vackert framåtlutad i stort sätt hela vägen i vattnet för att jag måste ju faktiskt plocka upp den och när jag nu ändå plockat upp den så kan man väl lika gärna passa på att vira in sig ordentligt i den så att man inte blir förkyld!

Sedan går jag så lite avslappnat till min filt och sätter mig tillrätta igen och tar en välförtjänt kaffepaus och intalar mig själv att på måndag ska det minsann bli förändring, DÅ ska jag börja äta nyttigt och motionera, på riktigt denna gång, inte som alla år innan, för nu är det beach 2008 som gäller!!!

Skakad, inte störd!

image11

Hjälp!

Jag är nytränad. Kan inte lyfta armarna. Det är svårt att skriva dessutom, aj, aj aj aj aaaa!

Jag följde idag med min (betydligt mera vältränade) väninna till det absolut dyraste och trendigaste gymmet i denna småstora stad och försökte mig tappert på ett bodypump pass. Passet går helt enkelt ut på att man ska pumpa sönder sin fysik fullständigt när den sedan börjar producera så pass mycket mjölksyra att du kan göra egen oboy om du bara hade haft pulverpåsar i fickan har du tränat klart.

Jag stod och skvalpade likt en pastej där mitt på golvet (inte alls så långt bak i hörnet som jag egentligen ville). Dessutom skulle vi kasta runt med en lång och tung stång. Jag stod där med stången vinglandes över huvudet och försökte att se så naturlig som möjligt ut i denna fashionabla miljö.
Det lyckades jag inte med.

Vad som hände häremellan är ren plåga. Styrda av ett speedat muskelknippe som muntert gastade:

- Neej, det finns ingen anledning att ge upp, kom igen nu era latmaskar!!

Jag tog detta som direkta påhopp och svarade:

- Det är lätt för dig att säga! Hur många barn har du klämt ut ur din lilla platta mage din jävla tönt! Hur många gånger har du blivit tvingad att äta kakor och fika bara för att få barnen att känna av den där familjära fikastunden som främjar deras barndom och för att du samtidigt ska se ut som en perfekt hemmafru. Och har du ens provat att gå ut och jogga med en treåring hängandes i mjukbyxan!!? Hur jävla lätt tror du att det egentligen är!? VAA!?

Tur att han inte hörde mig, för då hade jag nog inte fått berömmet som jag faktiskt fick av honom när passet äntligen var slut. Jag ändrade snabbt åsikt och beslutade mig för att tycka om honom istället. Stackarn, han har ju ett ganska tufft jobb. Hur kul kan det vara att se otränade tjockisar iklädda gymkläder från åttitalet flåsa sig rödlila i ett osynkat tempo? Det KAN inte vara roligt alla gånger, hoppas de har företagshälsovård så han får hjälp pojken.

Äntligen var plågan över och jag skulle nu bara lyckas dallra mig nedför de etthundratusenen trappstegen till den befriande utgången. Men det som om mina ben drabbades av spasmliknande grimaser, fruktansvärt pinsamt. Nedanför trappan var det självklart inte tomt, som det skulle ha varit om någon annan gick där med fullständigt normalt skak i benen, utan där satt ju förstås alla enormt vältränade instruktörerna i en välformad klunga, bekymrat betraktande dessa fladdrande ben som kom nedknyckandes från övervåningen. Uppepå benen kom så även jag. Jag kunde så klart inte uppträda normalt utan skränade lite lagom lätt:

-Nej, det här går inte, jag kan inte gå ner, mina ben kan inte gå i trappan!! Här behövs en pulka! Hahahahah...

De skrattade, men inte tillräckligt tyckte jag.

-Jag får hoppa ned såhär på skinkorna istället!! Bonk, bonk, bonk.

Jag demonstrerar tydligt hur tokigt det nu skulle se ut genom att studsa på rumpan nedför trappan, samtidigt som jag i smyg är uppriktigt oroad över om huruvida jag kommer att kunna ställa mig på denna slackande spiror någonsin igen. De skrattar lite mera, men fortfarande tycker jag att det känns liiiite för jobbigt det här med mina skakande ben att jag måste visa dem hur fantastiskt rolig jag kan vara, skälvande ben till trots, varpå jag med kraftig ansträngning häver upp mitt ena mjölksyrefyllda ben mot trappstången och hotar med att glida ned längst räcket istället...

- Jag glider ner istället! Jag glider! Hahahhahah...


Där någonstans slutade de skratta helt.


Jag försökte så gott jag kunde se ut som om jag skämtade, men hela vägen hem fick jag verkligen fokusera på att inte ramla omkull. Det var som om mina muskler hade gått ut på en amishspringa och de var nu på väg att lämna mig. Tack och lov så har jag bunkrat upp med skyddande underhudsfett, så de tar sig ingenvart än så länge!

Men efter imorgon då jag ska prova cirkel och corepass. Och definitivt efter onsdag då jag ska prova Afro Power Dance. DÅ kommer jag antagligen att förlora alla mina stackars små muskler och muskeltrådar för alltid och risken är att detta är den sista gången jag skriver överhuvudet taget...

I alla fall med kroppen i behåll.

Men vad gör man inte för lite skönhet, och får man offra benskörhet för benskönhet så skall det göras!


Ofrivilligt sol-och-vårad!




image8



Med tyfonsteg märker vi nu hur kroppar brister och duvorna häckar, späda blommor med näpna namn dyker upp här och var och maskrosorna hetsar till allsång:


- Jag lät alla mina maskrosor fiiinaaaas fast jag vet att de kallas ogräs och bör rotas UUUTTTT men det är så skönt att sitta och miiiiinaaas små solar i gräset när sommaren är sluuut... osv, osv.


Samtidigt blir vi trevligare och påtagligt gladare (Vi är alla överens om att vi kan skylla på solen! Vi är naturligtvis fortfarande bittra och otillfredsställda med våra liv egentligen, om inte vore för att den där förbannade solen skulle få oss på så bra humör bara!!). Våren för alltid med sig en blomstrande stämning av förändring och vi vaknar sakta upp ur den vinterdvala vi legat och tjurat i under ett halvår.


Nu förväntas vi vara lyckliga över detta fantastiska årstidsskifte, vilket vi såklart är också, men ett liiitet läskigt faktum kvarstår dock, och det är att efter vår... kommer SOMMAR!!! Och vad betyder det då? Vad gör man när det är sommar? Vaaaad är det man som småbarnsförälder måste göra vareviga sommar tills barnen tack gode gud börjar tycka att det är för pinsamt? Vad är det som är blött och slaskigt och kissvarmt och framkallar både drunkning, vatten i ögonen och anorexi? BAD! ATT BADA!! Och BIKINII!!!


Detta år hade jag svurit dyrt och heligt svurit på att jag minsann skulle ha både körkort och klä i kortkort, men inget av det blev det... Jag hade ju i och för sig min lilla motionmotivationssvacka alldeles efter nyår men den känslan har jag nu lyckats undertrycka och bemästra och jag står inte alls och ser mallig ut med min träningsväska nu längre...

Jag gissar att det var den lilla, lilla händelsen med vågen, (jag såg fel på 9 kilo och trodde i ett helt dygn att jag tappat denna vikt, tills jag dagen efter lyckades konstatera att så inte var fallet utan jag hade helt enkelt sett fel på vågen). Det kan ha varit detta som fick mig att känna en aning gymnastikmörker. Sedan blir det ju inte bättre av att min älskade sambo nu minsann i ren ondska har sett till att bli värsta träningsförståsigpåaren och joggar runt här hemma som en manhaftig Blossom och gastar på Paolo Roberotiska:

- Fan, har du gett upp helt eller? Ska du skita i det här? Vill du smaka proteindrink eller?

Jag bemöter honom oftast med en förgiftad blick, eller så blir jag obstinat och börja våldsäta godis och chips framför honom så att han ska bli sugen och falla för frestelsen så att jag sen kan ge tillbaka:
-Hurru, haru gett upp nu eller? va?va?va? VA? Och sticka in ett hårt pekfinger i hans mage - Ska du skita i det här eller?du?du?du? Vill du smaka proteindrink eller? Jag har gjort den på trä, strumpor och linfröolja, Man kräks nästan inte och så är det JÄTTENYTTIGT!!!

Men istället för att få möjlighet att få njuta av denna hämningsaktion så småjoggar han istället iväg till skafferiet för att hämta ALLT onyttigt vi har samlat på oss under fyra år och så slänger han till mig det och tjoar:

- Det är ju JÄTTEBRA!! Ät upp allt vi har så slipper jag se det och bli sugen! Det gör ju inget om du äter upp det! Du är ju ändå ett hopplöst fall!! Du kommer ju aldrig att bli smal, du kommer att vara en knubbig gråsäl i hela ditt liv! Tjockis!!

Ok, de där sista fyra meningarna säger han inte, men ändå...

Jag ska iallafall köra igång igen nu på måndag! Funderar bara på om det skulle vara bättre om jag helt enkelt lät bli att äta under en vecka eller två som mjukstart... Om jag inte äter någonting alls på två veckor så borde det väl ge effekt!? vad tror ni? det borde väl funka? Jag behöver ändå inte vara så jävla pigg och glad i sommar, ska ju bara ligga och sola på stranden! Måste man väl inte ha näring för att fixa.

Nä, på måndag börjar alltså min nya träningsdagbok. Det kommer att bli skittråkigt för er som inte har börjat träna ännu, för jag ska minsann sätta in bilder på hur smal och snygg jag blir sedan, och då får ni SKÄMMAS!! Bara så ni vet!!

Måste äta lite chips så jag inte har kvar något till på måndag! Hej så länge.


RSS 2.0