Varje år vid precis den här tiden drabbas svenska folket av den hjärtlöse landsmannens åkomma. Detta märker man tydlig vid det tillfälle du skenar runt likt en huggen höna och kippar efter andetag i panik över att finna lämpliga julklappar som både signalerar kärlek och omsorg. Har du oturen att dessutom behöva åka buss så stöter man på den rent påtagligt. Ett av kännetecknen för denna sjuka är nämligen en total brist på rumsuppfattning. Passagerarna pressar sig tjurskalligt in i bussen med enorma berg av paket och kassar, spänstigt för de sig bakåt i bussen mot närmaste lediga dubbelsits. De hårda knockar som bifogade paket frambringar verkar inte beröra sjuklingen nämnvärt.  Övriga resenärer rasar likt dominobrickor när han/hon paketstormar bussen med rynkade ögonbryn. Knappt har du fått upp den knockade 98-åringen som ligger och skriker under rullatorn kommer nästa eftersvansande shoppingbag och bonkar ner oss igen.

 

I Sverige säger man inte heller till när folk gör på detta viset, det är väldigt viktigt, för det kan skapa IRRITATION, och är det något man inte får åstadkomma under denna helgade högtid så är det IRRRITATION! Man tittar stället menande mot de andra nedslagna hjältarna och börjar snabbt bryta bröd och dela vattenflaska och lypsyl med varandra för att demonstrera sig egen solidariska medvetenhet minsann.



Barnens högtid har ju dessutom julen marknadsförts som under våra två senaste seklen. "Låtom barnen komma till mig" ropar numera BR istället för Jesus bara. Bortglömda barn i vassen som tidigare nämndes i bibeln, är numera bortglömda på lekavdelningen.  Detta är inget hoppsan minsann, utan föräldrar placerat helt enkelt ungarna där, eventuellt vill de att småttingarna då ska hinna leka halvt ihjäl sig så att de i slutändan blir extasglada över en billig skitgrej från ÖB på julafton.

 

Väl bortglömd på leksaksavdelningen så slåss och snorar barnen på och kring varandra. De skriker efter olika mammor, adopterar i värsta fall någon stackars vuxen som av rent misstag råkade passera och tvingar denne stackare att lyssna på vad Hanna Montana och Spyro the dragon kan göra i tevespelet som är aaashäftigt... "Mamma Birgitta och pappa Lennart, kom till kassa två, där er son Oskar väntar på er" hör man i högtalarna, "Fan, han har upptäckt att vi varit borta i två timmar, vi låtsas som om vi inte hörde det där i en timma till, de kan ju inte bara låta honom stå där och lipa, han får säkert en pepparkaka". Hör man bakom bokhyllorna.



Några tappra föräldrar försöker dock in i det sista att få en gemytlig julshoppingtur. Dessa föräldrar ser fram emot att hela familjen sitter samman och myssmuttar på en cafémodernt stor kopp varm choklad med vispad grädde på och diskuterar familjens önskelistor under fnitter och hemlighetsfulla leenden. De försöker iallafall, men man hör hur deras röster spricker när ungarna börjar gråta över att chokladen smakar salt, brorsan slåss och kissnödigheter kom preciiis när de väl satt sig ned.

 

Dessa föräldrar är duktiga. Det är deras barn som inte är det. De har totalt missuppfattat mysigheten kring jul och tvekar inte en sekund på att hota morsan och farsan med stryk om de jävlar i mig inte får ett Wee Fit i julklapp!

 

Problemet, tror jag är, att dessa barn har blivit förda bakom juleljuset. Deras föräldrar har fram tills 5 års ålder behandlat barnen med stort föräldraansvar men samtidigt har de tyvärr glömt bort att viska. Det är VISKNINGARNA som gör det!

 

Har man berövat barnen på deras tissel och tassel bakom stängda dörrar under deras första 5 levnadsår så kommer de tyvärr aldrig att få till det rätta choklad-med-grädde-önskelista-samtalet. De har inte förstått att detta är en högtid som i första hand går ut på att ge kärleksfulla tankar till sina medmänniskor. De har under sin korta levnadstid endast fått bevittna svettiga föräldrar som, med livet som insats, gjort ALLT för att det ska bli en så perfekt jul som möjligt redan när han/hon är två månader. Ungen har flängt runt i barnvagnen och blivit överöst av information om hur själva julfirandet ska gå till. Morfar ska vara tomte, faster Stina full, alla barn ska få öppna sina julklappar först och de vuxna ska baaaara ge något litet till varandra. Vad dessa föräldrar missat är att denna lilla snoriga klase barn som nedbäddats i barnvagnen bland luciaglitter och småtomtar hör vartenda ord de säger, och vips så har de redan avslöjat julen och barnet blir likgiltigt inför den.

 

Ja, men nu har vi ju löst detta och genom att göra er uppmärksamma så hoppas jag kunna rädda någon lite stackare där ute.Ta tillvara på denna medvetenhet och svär på att från och med nu vara julen lojal i alla lägen!



Jag impulsshoppar vidare och sjunger med i storköpets julmusik, "last christmas... i wrappded up presenters..." och aktar mig noga för att passera vare sig barnavdelning eller varmchoklad fik.


 

Idag har vi förkovrat oss i kultur. Direkt efter skolor och jobb så sprang vi iväg till kulturskolans julmarknad. Eller tja... sprang och sprang, det var väl kanske inte så att vi grät av iver att gå dit men en tredjedel av oss påstod att hon minsann sett fram emot detta under heeela veckan. Sanningen är att vi försökta muta vårt kära kulturbitna barn med både godis och pengar för att få slippa spektaklet, men nehej då. Den pepparkaksgubben gick inte och det var bara att släpa sig dit. Eftersom båda jag och min man drabbats av ryggvärk precis lagom till denna aktivitet så är släpade ett ganska bra ord om hur vi hasade oss in på denna marknad.



Marknaden utspelade sig i en byggnad som för tankarna till en "Folkets park" byggnad a´la 80 -tal. På de två scenerna skulle det erbjudas olika musikframföranden av de barn som gått mer än en termin på kulturskolans musikundervisning. En bunt av nervösa violinspelande åttaåringar var först med sitt uppträdande, det lät... Det lät.

 

Vår dotter sprang snabbt på en liten väninna och försvann snart i vimlet. Vi vuxna, ryggskadade själar placerade oss istället med gnisslande ryggar och högljudda stånkanden på en plats bland publiken. Där satt vi och masserade varandras fallfärdiga kroppar samtidigt som vi apatiskt applåderade till någon stackars Anna, Lisa eller Emil som bjöd på tveksamt inövade fiolgnisslande tolkningar av "jag såg mamma kyssa tomten".



När öronen till slut hade förlamats tillräckligt kände vi oss redo att vanka runt i byggnaden på jakt efter lite marknadsshopping. Vi fann ett pysselrum. I denna sal var det 20 bord utplacerade. På borden låt sönderriva pappersark, limskadade paljetter och urholkade limstift. Med detta samt en låda pennor i fula färger skulle nu barnen inspireras till kreativt tänkande och så småningom skapa de mest fantastiska julkort. Det var inte alls vackra kort som skapades. Det var knappast ens barn i salen.  Utan stolarna fylldes istället upp av pysselsugna föräldrar som slet de stackars fulgröna pappersarken med sträckgubbstomtar på ur händerna på sina barn, med en sträng uppmaning att leta reda på det fina pysslet som dessutom var GRATIS. Barnen såg skärrade ut och flera av dem hade påtagligt svårt att smälta att mamma och pappa nu satt med limstift i hand och slet bokmärkesänglar ur nyporna på varandra.



Vår dotter gjorde sin plikt och vek ett blått papper på mitten, klistrade planlöst dit tre paljetter, skrev god jul och ritade en gran. Vi applåderade tyst men möttes av stickande blickar från föräldrar som tagit på sig lekledarrollen och som förbannade oss i smyg över att vi inte tog pysslet på ALLVAR! Jag tyckte mig ana en svettig mamma sitta i ett hörn och riva pappersbitar för att skapa en papier maiche jesuskrubba som hon sedan med barnslig stil undertecknade med AmaNdA. Stackars Amanda stod i sin tur och betraktade sin mamma och grubblade över vad hon egentligen gjorde med hennes fina snögubbeteckning.




Precis innan vi hade fått nog och skulle rymma från hela evenemanget så uppdagades ett stort bord med allsköns konfektyr av blåsinstrument. Jag vaggade stiligt fram och frågade gubben blås om jag inte fick testa en av saxarna. "Ja, kan du spela?" undrade han. Kan jag spela? Så dum fråga, vem fan spelar saxofon nu för tiden när det finns Guitar Hero? Men jag svarade ändå "ja, när jag var liten hade jag en elektrisk saxofon som jag spelade på". Att det egentligen var en batteridriven barnsaxofon i plast och med inbyggt komp tyckte inte jag att han behövde veta.

 

Jag fick på mig 10 000 kronors saxen och blåste lite kaxigt i pipan. Det kom inget ljud alls. Jag tog i hårdare och lyckades skrämma slag på en tant på fjärde våningen med ett ljudligt falsettpiiiiip. Blåsgubben tittade skeptiskt på mig och var på väg att slita saxofonen ur händerna på mig. Min man erbjöd sig då att prova ett tut. Han pep i och fick iväg ett ordenligt bröl. Blåsgubben applåderade ivrigt varpå jag slet tillbaka saxofonen och började låtsas spela. Sannerligen fick jag ut en hel del toner och jag tror att jag lyckades se ut som om det var medvetet dessutom. Efter några blås så kunde jag riffa av inledningen till "Oh when the Saints", vilken var den första och sista låten jag någonsin lärt mig på min batteridrivna sax som barn.  När blåsfarfar äntligen lyckats berömma mig för mitt musiköra kunde jag släppa saxofonen och även låta min dotter prova. Jag förberedde henne naturligtvis på att det är jäääättesvårt... Varpå hon utan några som helst problem jazzade loss den ena tonen efter den andra.



Bara för att bibehålla min musikaliska stolthet var jag nu tvungen att även prova en av de tiotal gitarrerna. Det hördes visserligen ingenting av mitt spelande genom alla vrål från omusikaliska barns klubb och kvasimusicerande trumpetare, men jag tog tydligt alla baréackord jag kunde och såg väldigt avslappnad och musikbegåvad ut.

 

Nu kunde vi äntligen gå hem. Förhoppningarna över att jag nu ska få en saxofon i present från min käre man är väl kanske inte jättestora, men roligt var det och ryggvärken var även den som bortblåst.




Denna onsdag var det dags för ytterligare ett av de där fantastiskt spännande spontanbesöken på akuten. I vanliga fall brukar vi tajma in detta under lördagar, men det blev lite mera en mittiveckan happening denna gång. Problemet var mitt huvud. Denna konstanta och regelbundna värk i knoppen hade eskalerat så till den grad att jag skevt lutande fick fumla mig fram till närmaste kiropraktor där jag raskt slängde av mig kläderna för att få min lekamen skruvat i rätt form igen. Men icke, 350 kr senare och med ömmande muskler i bihang till huvudvärken så skenade jag därifrån och in på närmaste vårdcentral.

Detta måste ha varit en otäck syn. En vuxen kvinna som kommer inspringande med huvudet inpressat i armhålan och tårarna sprejandes. "HJÄLP MIG!! MITT HUVUD DÖDAR MIG!!"

De vänliga sköterskorna placerade mig i ett torftigt rum, samma rum där jag tidigare stått och rapporterat om denna förtörnade värk ett flertal gånger med lugnande besked om att det antingen är migrän, spänningshuvudvärk, hormonellt betingat, eller som nu sista gången, möjligtvis en tumör i hypofysen. Ingen av dessa diagnoser låter särskilt lockande men helt ärligt så bryr jag mig inte ett dugg om vad det heter, bara det går bort, undan, iväg.

Efter att akutdoktorn lekt "röra näsan med fingertopparna" med mig, vilket jag så här i efterhand kan tycka var ett ganska illa valt tillfälle att leka lekar på i och för sig, så skickade hon upp mig till akuten för skiktröntgen. Jojo, så som jag tjöt så trodde man väl förståss antingen att mitt huvud helt sonika höll på att ramla av eller att något var på väg att torpederas därinne. Som om hjärnkontoret nu var en tickande bomb så forslades jag raskt upp på akuten av en hjälpsam väninna som jag kanske skrämt iväg för all framtid. När så även min man kom på plats några minuter senare så kändes det en smula bättre och jag blev plötsligt lite rädd för att smärtan skulle gå över! Så pinsamt! Att ha suttit där och vrålat som en stucken sugga, fått remiss till något så läskigt som hjärnröntgen, och sedan bara ställa sig upp och borsta plåstrarna av sig och be om ursäkt för uppehället.

Som tur är så höll lidandet i sig och jag gjorde alla patientföreteelser alldeles rätt. Skjutsas fram på en brits med filten över huvudet (jag lekte vid ett tillfälle död så att de förbipasserade skulle ha något annat än sina brutna ben och armar att tänka på), kräkas i en plastringsförsedd plastpåse, påminna sköterskan om att byta påse. Varpå hon förvånande nog hojtade till "ja men det är skillnad på lite kräks och en gammal mans urin!!!" Då kunde man ju inte hålla sig för skratt, ens om man låg där och sprängdes!

Efter scanningen så fick vi vänta i vårt rum en stund, värktabletterna hade satt in små puffar och jag kunde prata utan falsettläge vid det här laget. En doktor kom in, slängde ur sig något om att det inte synes något på bilderna och att detta med största sannolikhet var en kraftig späningshuvudvärk/migrän. Han mumlade något om medicin och sedan såg vi rocktyget svischa ut genom dörren.

Vi satt kvar som två använda plåster och utfrågade varandra på vad denne doktor precis sagt. Med absolut osäkerhet så packade vi ihop oss och började smyga oss ut från rummet. Plötsligt kom då en manlig sköterska springande mot oss. Spruuuutan!! Ni ska få spruuuutan!! Jahaokejojdå... svarade vi och försökte låtsas att vi bara var på en liten kissepromenad och att vi inte alls var på väg därifrån. Men med ytterkläder och väskor under armen så var det kanske ingen idé.

"Jag ska bara ge dig en liten spruta i låret" "Ok, jaha… kan man ta sprutor i låret mot migrääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNNNNNNNNN!!! AJSOMFANSJÄVLAAAAARRR!! Den sved... Min man råkade skratta till över mitt förvånade utbrott. Det gjorde visserligen jag med och trots att alla krafter som fanns kvar i min sargade kropp vill döda denna stickvänlige lille sjukbrorsa så samlade vi oss och begav oss hemåt.


Nu, tre dagar senare så har vi fått 3 recept på mediciner som jag muntert knaprat i mig under dessa satans påfundsdagar som huvudet protesterat mot min nya frisyr på detta högljudda sätt. Jag har fått remiss till provtagning om det kan vara en inflammation i kärlen jag har, samt ytterligare en scanning med kontrastvätska i kroppen.  Jag misstänker som vanligt att dessa remisser bara är ett spel för galleriet då alla läkare egentligen är övertygade om att jag är en uppmärksamhetssökande, uttråkad hemmafru som bara suktar efter att folk ska behandla mig som döende... Det ligger visserligen en del i det, och så här i efterhand så funderar jag lite skamset på om jag inte grät lite i onödan mycket endå... för migrääään... så pyttigt... hade det varit en fotbollstumör eller en propp eller så så ok, då bör man gråta på, men migrääään, kan det verkligen stämma... nåja... Jag återkommer med bild av hur jag skrikgråter vid nästa attack.

Tills dess: Håll huvudet högt!



RSS 2.0