Att rätta sig efter en efterrätt är inte lätt.


Att bli bjuden på en middag kan vara både socialt stimulerande, roligt, intressant och … direkt plågsamt...
 
Någon eller några gånger under livet har väl kanske många av oss blivit inbjudna till en middag innehållande människor, dryck och föda som skall intagas tillsammans och gärna samtidigt. Folk klär upp sig. Fina gå bort-presenter inhandlas och en och annan mentoltablett intas för att bjuda på sitt allra bästa jag.

Redan vid inbjudan till en sådan sammankomst känner jag hur paniken kommer hasande. Inte på grund av tveksamheter gällande utstyrsel. Utan mer över vad denna människa förväntar sig av mig och mitt deltagande. Ska jag ha en dyr present med mig? Ska jag hålla i lekar? Är det jag som ska hålla låda och stå för alla tårdrypande skämt hela kvällen eller är jag den tysta utfyllnadsgästen som mest bara ska äta och se glad ut? Jag tycker sånt borde vara tydligt i inbjudan.

” Hej och välkommen till mig på lördag. Jag förväntar mig trevliga kläder, billig present (max 50 kronor). Du har även tilldelats känslan:

Martyr: Du ska under hela kvällen vältra dig i dina sorger och ingående berätta om heroiska uppoffringar du gjort inom valfritt ämne och söka medlidande hos alla som tar kontakt med dig.

Eller:
Glad: Du skall skratta högt och mycket, komma med tokiga anekdoter och gärna ramla eller bjuda på dig själv på något liknande sätt så att alla skrattar åt dig.

Eller.
Blyg: Du ska titta ner i din tallrik och äta under tystnad. Du skall så mycket som det bara går undvika att skratta högt så att det hörs. Om du senare under kvällen känner för att bli ordentligt packad och istället börja skrika, sjunga, dansa på bordet för att sedan bryta ihop i tårar går detta alldeles utmärkt.

Eller:
Arrogant: Jag ser helst att du, under hela kvällen, pratar högt och mycket samt endast om dig själv. Du får endast ställa frågor till dina bordskamrater om du gör detta för att håna, vara nedlåtande eller dumförklara vederbörande. Du får fritt välja tre olika saker eller händelser under ditt liv som du alltigenom skrytsamt kopplar alla konversationer till.

Eller:
Lismande: Din uppgift under kvällen är att ha full koll på mig och allt som mig tillhör. Jag vill att du ljudligt skall berömma, smickra, uppmärksamma och uppskatta allting som har med mig samt mina ägor att göra. Om du märker att jag har en åsikt så bör du naturligtvis hålla med mig.


Jag ser mycket fram emot att ni kommer men kom ihåg att inte stanna för länge, det är endast min närmaste vänner som får göra det. Tänk även på att ge mig en kram, men inte för lång, vid välkomnande samt när ni går.


Välkommen.”


Denna typ av inbjudan skulle underlätta betydligt för mig. Då skulle jag slippa att gå igenom alla nämnda roller bara för att försöka passa in i det sociala spelet. Detta blir ju annars en utmaning när jag inte sedan innan känner eller vet vilka roller de övriga gästerna har.

Någon gång har jag redan innan bjudningen bestämt mig för att spela lite cool. Sådär som en mystisk skådespelerska som inte riktigt låtsas om att hon är världsstjärna och leker lite ödmjukt med det vanliga folket. Men den masken tappar jag efter ca 10 minuter då jag ser den fina middagsbjudningen. För plötsligt finner jag mig själv hånglandes med middagsbordet och berömmer euforiskt och högmält stygnen i duken, vecken på servetterna och bladen i blommorna...


Alla andra som befinner sig på denna typ av middag vet oftast spelreglerna sedan innan. Den som har den bästa presenten kommer under hela middagsbjudningen att ses som den absolut bästa gästen. Den som är allergiker eller vegetarian och har ”speciell” mat är förnäm och tror sig själv vara märkvärdig. Den som är allergiker eller vegetarian och som INTE meddelat detta till värden/värdinnan orsakar kaos och rubbar omedelbart stämningen. Kanske borde denne person snarast se till att få en allergichock och åka hem, personen kommer fortsättningsvis inte att bli omtyckt oavsett vad som görs eller sägs ändå.

Andra regler. Man väntar med att äta tills värden/värdinnan sagt varsågod och man klunkar INTE i sig välkomstdrinken som om det vore en energidryck under ett skidlopp. Man ska även tänka på att ta redan på vart toaletten är för att motverka att man börjar springa runt i garderober och rycka i dörrar och således framstå som en potentiell tjuv. Undvik att drabbas av ett plötsligt och ljudligt skratt när du har mat eller dryck i hela munnen. Ät inte för fort. Inte för mycket. Ta inte mer mat om du inte blir uppmanad till det. Gör inte. Säg inte. Se inte. Andas inte.....


Men... Man kan också skita i det... och bara stanna hemma och mysfisa i sin egen soffa istället.

Norrlands(re)publiken




Eftersom att jag nu befinner mig i de norra delarna av landet så betyder det tyvärr dessutom att mitt datafokus har fått en våldsam knuff åt sidan för att istället ägna sig åt fokus på gamla vänner och släktingar.

Det är fantastiskt roligt att återupptäcka de gamla fröna som man delade smygcigaretter med bakom slitna skjul. De gamla bilraggarna som vänligen skjutsade runt oss uppkäftiga fjortisar, samt de rebeller som man så storögt såg upp till på den gamla oskuldsfulla tiden.

Samtidigt är det lite skrämmande att se hur en del av dem verkar ha använd dålig solkräm och visar tydliga tecken på slitage, det betyder ju då att även jag torde ha blivit lite småskavd i kanterna, och inte alls ser ut som den kajalsminkade, halvkonstiga, uppkäftiga rökarunge som man var då. Något som jag gladerligen bestrider genom att dra mina bästa avföringsskämt i rädsla för att folk annars anar att jag förvandlats till en regelrätt vuxen.

Nu har jag ju stationerat mig här några dagar längre än vanligt så det medför ju att jag inte alls kan flaxa igenom min vistelse på sedvanligt manér utan nu måste jag tillochmed anpassa mig till detta norrländska leverne... något som är svårare än man faktiskt kan tro för de ovetande. Jag måste till exempel snabbt försöka ta reda på vilken humor som gäller i byn innan jag börjar vika mig dubbel över torftig Boråshumor. Jag måste dessutom försöka komma ihåg de personer som tas upp i snacket, och om man inte fort nog kommer i håg vem Blobben, Tjoppen, AndersTjuven och Tjockanette är så försvinner man ekande snabbt bort från disskussionens centrum. Jag måste snappa upp vem som är nuvarande president av brännvinsfesterna i byn och om det fortfarande är inne med att skrika "visa pattarna" när man glider förbi den lokala pizzerian... sånt kan ju annars bli fruktansvärt pinsamt om man inte gör riktigt rätt...

Nå, trots detta så är det vansinnigt spännande, intressant och dessutom roligt att återuppliva gamla förträngda minnen om än bara för några dagar, och preciiiis när jag kommer på hur Fenan eller Vegan såg ut så återkommer jag till min vardag... där folk kommer att gullstöna uppmuntrande åt min nygamla, norrländska dialekt...

Scchoooooo...

Påsk med både mat, häxskratt och ockultism






Vilken påsk! Denna annars så otroligt överskattade och hyperkommersiella högtid har slagit mig med häpnad detta år. Inte bara det att vi nu kunde sitta ute på en egen bakgård och lysa upp himlen med våra blekfeta överarmar. Utan även för att vi fick så otroligt härligt besök av två norske piger. En stor och en liten.


Ingen som såg oss, och inte heller vi, kunde väl någonsin tro att det var 9 år sedan vi träffades sist. Så roligt har vi haft. Vi har laddat internskämtskrinet med flera roligheter som bara vi förstår och vi har skrattat oavbrutet till tvivelaktig humor som vi sugit i oss... Till sist fick min tilltänkta man plötslig nackspärr och valde att avvika från vår sida. Samma sak hände märkligt nog då en annan god vän till mig var här. Mitt i falsettskratten så började han stöna lite försiktigt och ta sig åt nacken... ”Nämen ojojoj… nu måste jag visst gå in och lägga mig, hoppas jag inte är otrevlig”.  Vad ska man säga när han står där då... skev och lidande. Det var ju bara till att släppa kopplet och låta honom löpa.


Men från påskmys och grälla, skrälliga häxskratt till andra mystiska företeelser.


Mitt i allting så fick vi veta läskigt spännande information om vårt hittills ganska anonyma grannskap. Det har blinkat och blixtrat på ett alarmerande nyfiket sätt uppe vid kyrkan där vi bor nu under en längre tid. Vi är alltså många som har funderat och spekulerat i vad det är för blinkningar som dessa människor håller på med för att nu, äntligen, genom gammalt hederligt grannskvaller få reda på sanningen. Håll i dig!

Det är tydligen våra grannar, två medelålders (och dessutom, enligt ryktet, lesbiska… om det nu kan klargöra saken, jag vet inte) kvinnor med tillhörande nervsjukdomar, som går ut varje kväll, inte bara för att ta ut den (tidigare nämnda) aggressiva hunden, utan även för att spela in spökljud och ta spökbilder med en bandspelare och en blixtrande kamera!

Detta är dagen sanning. Det står alltså två 50 +:are där uppe och blixtrar med en inställd kamera för att på så sätt lyckas skrämma slag på någon gammal osalig rackare och så försöker de snacka med denne. Om man har de kontakter jag har så kan man se dessa inspelningar och foton på You Tube (kontakta mig så får du länken… länge leve informationssamhället!)

Där kan man till exempel höra följande inspelning:

Spraaak, spraaaak... (fågelkvitter)... Spraaaak... Brummande billjud…

Kvinnan som filmar översätter här med text:

”Här hör vi tre andar. De talar dock samtidigt så det kan vara svårt att höra (!!!) Men de säger:

Ande 1= Anna...

 Ande 2: Vad gör ni här?

Ande 3: Ge hit pipan...


Detta hör de alltså Samtidigt. För oss vanliga människor så låter det naturligtvis som helt vanligt fågelkvitter och en helt vanlig bil som brummar, men detta är alltså icke sant. Tydligen... TYDLIGEN... så finns det dessutom en historia bakom detta utlåtande:

(Kvinnan skriver)

"Jag tror att dessa andar är från 1800 - talet. Anledningen till det är för att man på den tiden kallade varandra vi "ni" och inte "du"." Hon syftar på "kommentaren" "Vad gör ni här" alltså...

Dessutom:

" Jag tror att detta var platsen där dessa andar har stått och tjuvrök, det är därför de ber oss att "ge hit pipan""

Ni förstår ju själva hur otroligt roligt vi har haft åt detta!

Ibland känner jag mig inte ett dugg förvånad över att jag tappat nästintill all tro på mänskligheten.

För att sedan naturligtvis återfå den när jag får den äran att som i helgen umgås med glada, obesvärliga, roliga, fantasifulla och omtänksamma människor, vilket jag och min familj ju fick under hela påskhelgen!

Om vi nu kan bortse från den lilla. lilla detaljen att min vän somnade mitt i mitt allra allvarligaste samtal, men det är ju bara en detalj, man ska inte vara så kräsen inte ;)








IRL



Japp, jag har haft min första nätdate! Ja alltså. ingen date som date (jag ska ju gifta mig så det vore ju slarvigt nu när vi bokat kyrka och allt). Men om man skulle slå upp nätdate på wikipedia så skulle antagligen den rätta benämningen vara:

"Fysiskt möte mellan två människor som aldrig tidigare träffats i verkligheten men som känner varandra genom kontakt på internet."

Något sånt borde det vara och det var just vad som hände idag!

Precis när jag och min dotter bänkat oss på första parkett i bussen på väg hem så stövlar det på en högljudd herre med finhalsduk. Jag känner igen honom och inser snabbt att det är min bloggvän vars blogg jag dagligen läser och som jag så många gånger berömt och utbroderat som en så klok man inför mina nära. Nu blev det lite jobbigt. Jag funderar som hastigast om jag ska låtsas leta efter intressanta snorkråkor under sätet precis när han ska passera. Men förstår snabbt att platsen är alldeles för trång och jag är alldeles för stor för att kunna komma undan med det utan att denna högljudda osvenne skulle uppfatta mitt flyktförsök. Han skulle antagligen rycka tag i jackärmen på mig och fråga varför i hela friden jag ligger och krälar på bussgolvet. Han verkar vara en sån, som inte blygs för sig. Det skulle bli alldeles för pinsamt att bli ertappad på det sättet så istället hoppar jag verbalt på honom och halvskriker hans blogg alias...  Det kan hända att jag råkade peka på honom dessutom.

– WOB!!  Skriksäger jag. Han tvekade dock någon hundradels för länge så jag började snabbt tveka och bad till henne därovan att ordet WOB inte kunde tolkas som en förolämpning på något språk.

– Jenny Falukorv! Försökte jag förklara mig med. Om detta nu inte alls hade varit denne man som kallade sig WOB på sin blogg så hade det förstås i detta lag kunnat bli rejält pinsamt! Något som jag misstänker att en tonårstjej på sätet intill plockade upp. Hon rodnade å mina vägnar... omtänksamt nog. Istället för att springa sårad och konfunderad ifrån denna märkliga falukorvsdyrkande kvinna så säger mannen istället; - Ser väl jag det, det ser jag ju! Och han såg inte alls förolämpad ut, bara förvånad. Hoppas jag. Jag känner ju i och för sig inte honom och vet inte alls hur han väljer att yttra sina känslor utåt. Men jag tolkade det som förvånad då.

Efter att ha stannat upp hela påstigningsprocessen i bussen och övertygat minst tre personer om att vi antagligen var narkomaner, alkoholister eller bara obehagligt annorlunda så klämde vi ihop oss på ett säte mitt emot varandra. Här började det blir lite obehagligt. Vad säger man nu? Ska man referera till inlägg som man läst på dennes blogg? Ska man presentera sig och sina intressen? Nä, det vet han ju om han läst min blogg. Vad säger man? Och efter att han då plötsligt utbrister något om att jag är så talangfull och att jag sjunger som en ängel och att jag minsann borde skriva i tidningar så får jag ju dessutom prestationsångest och tänker att herregud, nu måste jag vara rolig också. Och jag kan ju bara vara rolig spontant, annars får jag panik och börjar prata bolåneräntor och avkastningar i ren anarki mot den påtvingade humorn! Jag kommer inte ihåg vad jag sa, men särskilt rolig var jag definitivt inte.

Vi skämde ut oss lagom mycket och vi hann prata om att åka buss, att ha eller inte ha körkort, falukorvar som skriker vid stekning och gamla gubbar som går aggressivt med rullatorer. Detta på ca 12 minuter. Kan vara ett nervöst inslag i denna diskussion. I alla fall från min sida. Vi är framme på vår hållplats. Vi säger adjö på ett ganska normalt sätt och mötet är slut.

Missförstå mig rätt nu. Det är absolut inte så att det är obehagligt att träffa denna herre, tvärtom, jag vill fika i timmar med honom och prata skit om samhället och all annan djävulskap. Men det kändes helt enkelt för oförberett konstigt. Vi pratar ju endast med varandra genom kommentarer på våra bloggar, efter att ha läst alla konstiga reflektioner man har om livet. Sedan ska man plötsligt sitta och prata på riktigt, utan att kunna läsa vad människan tänker först. Jättekonstigt. Jag undrar om han kände detsamma...

Nåja, efter denna omtumlande upplevelse så är det mys med familj, tacos ooooooch MELLODELLO som gäller!!! Jag håller på Lili och Sussie. Det vore coolt om de vann!

RSS 2.0