Häromdagen stod jag i en snabbköpskassa och gungade med fötterna. Redo till tårna med att demonstrativt rycka till mig ”varu-skiljar-pinnen” vid bandet. Bakom mig, tätt småputtandes, med dra-maten väskan uppkörd mot min bak stod en äldre dam. Det var strax hennes tur att få betala, hon stod på tredje plats i kön. Plötsligt utropar en apatisk kassörska:

 

-          Det går bra i denna kassa också!

 

Det är då som att en blixt slår ned och denna späda, veka, oskuldsfulla käring bakom mig blev som förbytt. Hon skumpade till. Vräkte snabbt upp sina tre varor i den knarrande famnen och armbågade sig fram till den nyöppnade kassan! Ja jösses! Hon satte hela sitt liv på spel där hon vacklande sprang fram på de sköra, åderbråcksprängda spirorna... Hon kom förvisso inte fram först utan blev på fjärde plats i kön… från en tredjeplats till en fjärdeplats alltså. Det blev inga stående ovationer för det besväret minsann. När hon lugnat ned efter det överraskande anfallet så tittade hon skamset upp och såg lite överraskad och förvirrad ut i de gamla gråstarriga ögonen… Varför i hela friden gjorde jag så där för? Så såg man att hon tänkte.

 

För det är ju så, ibland gör man saker så spontant och snabbt att man inte hinner tänka och plösligt står man där med fingret i röven och undrar hur i helvete det kom dit. Nu är ju jag kvinna, påstår en del, så därför kan jag ju bara tala ur ett kvinnligt perspektiv. Men är det helt galet att våga påstå att ni karlar har en tendens att lägga till med sådana här spontana ageranden lite emellanåt ni med? Då ni gör något utan att tänka? Då ni rutinmässigt beter er på det sätt som ni tror förväntas av er bara för att behålla freden i hemmet? Eller är jag helt utan cykelhjälm?

 

Jag kommer så väl ihåg en fridfull promenad som jag och min man genomförde för en tid sedan… Vi passerade ett bostadsområde med hyreshus. I sedvanlig anda så tittade vi naturligtvis, skamlöst in genom fönstren för att få en uppfattning om vilka som bor där. Plötsligt så ser jag en bekant kökslampa på andra våningen:

 

– Kolla, de har en likadan kökslampa som vi! Utropar jag (med en fullständigt irrationell glädje över detta faktum.)

 

– Mm… ja kolla! Säger min man och ser åtminstone lite glad ut.

 

En kort stund trodde jag nästan att han lyssnade… Men när jag sen ser att hans blick är riktad åt ett helt annat håll, mot ett helt annat hus, med ett helt annat fönster... som inte alls har en lampa som på något sätt påminner om vår, så inser jag att så inte är fallet…

 

Detta var ett exempel på en väl inövad, spontan reaktion som kräver så lite tankeverksamhet som möjligt.

 

Men vad gör väl det, snart är jag gammal och springer själv runt som en huggen höna kring de olika kassorna i jakten efter den som går snabbast. Snart är det jag som nickar frenetiskt åt någons påstående som jag egentligen inte alls förstår, snart är det jag som… köper en likadan kökslampa som dig.

 

Och din man kommer aldrig, aldrig, någonsin att märka det.



 


 

 

Dating. Det måste ju vara ett av guds tio missar. Jag har personligen aldrig själv sysslat med denna gräsliga företeelse. Däremot har jag fått ta del av den på nära håll då diverse vänstackare lidit sig igenom det första generande mötet, plumpa kommentarer, det första urskuldande sexet och de taffliga samtalen om föredettingars futtigheter.

 

Varför i hela friden kunde inte vår skapare göra det lite lättare för oss, istället för att lämna det helt i vårt eget ansvar? Ett ansvar som resulterar parningslekar så som speed dating, singelresor, paradis Hotel, datande i becksvart mörker och missförstådda fylleragg som slutar med fängelsedomar!? Vi är förlorade!

 

Det är väl en jävla tur egentligen att en del av oss människor lyckas gå igenom denna första, vansinnigt obekväma situation för att gå vidare till att klyva den värsta sociala isen genom ett samlag så att det blir några barn gjorda överhuvudtaget. Men inte applåderar vi dessa tappra varelser som verkligen lyckas med sina tafatta raggningsförsök särkilt mycket ändå, nej nu kan man ju slippa hela tillställningen genom att åka till närmsta, spermaliberala land för att bli gravid utan att behöva fulfnittra, gömma magen med tröjan eller låtsasgilla några nya svärföräldrar överhuvudtaget!

 

Vi är ju så solklart orutinerade på detta med romantisk uppvaktning och dating, varför söker vi inte lite skaparanda bland djurlivet? I Borneo har till exempel naturforskarna nyligen upptäckt en typ av snigel som helt enkelt avfyrar harpunliknande spjut mot sin partner för att underlätta kärleksakten… Nja, kanske inte är den ultimata lösningen, men det är i alla fall tydligt och kan knappast skapa pinsamma missförstånd gällande flirtar som istället slutar som sexuella trakasserier.  Eller varför inte göra så som en typ av getter gör. Kissar sig själv på huvudet för att attrahera på sin partner? Då har vi åtminstone en strategi! Kanske kan vi komma överens om att vi gör som fjärilarna, att vi kvinnor ställer oss fladdrar med vingarna/armarna för att sprida vår doft och så fattar ni grabbar piken och hoppar på? Eller kanske bönsyrsan, hon blir så till tig i trasorna att hon äter upp huvudet på gubben, varpå dödsryckningarna resulterar i en juckande sexgalning med tillfredsställande juckningar som hon alltså nöjer sig med. Kanske inte sås bra för jämställdheten då…

 

 

Men någonting måste viväl hitta på, så här bökigt kan vi ju bara inte längre ha det! Vi kommer sakta men säkert att avbefolkas i takt med att vi kvinnor vaknar upp ur vår fåfänga koma och ställer högre krav på er grabbar än att ni ska kunna texten till ”alla som inte dansar är våldtäktsmän” samt ha minst en tribal- tatuering.

 

Jag uppmanare härmed er alla singlar att ta lärdom av djuren för att vi människor ska kunna leva vidare!

 

Själv värmer jag upp armarna, laddar harpunen, fyller blåsan med vatten, borstar tänderna för att sedan åka hem och uppvakta min man!






Under en promenad på kyrkogården häromdagen råkade min melodramatiska åttaåriga dotter se en gravplats som garnerats med teddybjörnar och ett brev med orden: ”Till Nelly på ett års dagen”. Varpå hon kom i en liten kris och utropade: ”Varför skulle jag läsa det däääär för!?” dramatiskt vaggande på sitt lilla, bedrövade huvud. Den pedagogiska fadern försökte sig på en lindrande och överkomlig utläggning över att den lilla flickan kanske varit väldigt sjuk och att hon hade lidit enormt om hon hade levt längre än hon gjort.

 

"Eller så avlivade dom henne!?" Utbrast dotter med sina stora, olyckliga ögon.

"Nej, det får man inte göra, det gör man bara med djur om man måste, inte med människor" upplyser den tröstande pappan henne.

"Men... får man inte göra det med gamla heller?"

"Nej, inte ens då"

"Det tycker jag att man borde få... (funderar en stund)... om man är gammal och vill dö, för om man tar livet av sig blir det ju så himla mycket skriverier i tidningen!"



Åtta år gammal och redan för aktiv dödshjälp alltså.

Denna lilla anekdot värmer ett mammahjärta med skräckblandad förtjusning! Min dotter vill å ena sidan avliva folk, men å andra sidan inser hon det livsodugliga i att ligga gammal och sjuk och dessutom oförmögen att ens kunna ta sitt liv. Jag känner mig stolt och förvirrad på samma gång.


Jag håller dock med min lilla tös och ber å det blidaste om att om ni någonsin finner mig liggandes på ett dåligt bemannat vårdhem, sugandes på en gnutta löstand och brödsmulor. Med totalt bristande karaktär och totalt avskalad på minnen… så snälla skjut mig! Dra ur proppen, släck ljuset och sätt min sista potatis!

 

Inte ens om man föreställer sig att detta liv är det enda liv man har och att vi kanske bara har den här chansen så känner jag att det finns någonting man skulle kunna få ut av att sitta och senilsuga på livets sista bittra droppar.

 

Men istället för att oroa oss för vad som kommer i framtiden så kan vi bara helt lugnt konstatera med en högfärdigt, predikande röst att vi alla ska den vägen vandra och så tar vi varandra i händerna och låter helt och hållet bli att sjunga ”we shall overcome”. Istället tycker jag att vi kommer överens om att vi alla passar på att leva riktigt ordentligt nu istället och låter bli att ta livet av oss så länge.

 

” för om man tar livet av sig blir det ju så himla mycket skriverier i tidningen!"

 

 

Jag har placerat min blogg i Boråsbloggkartan.se!

Följ min blogg med bloglovin

 

 

 

 

Min familj är sjuk.

 

Snoriga, håglösa, eländiga, trista, bedrövliga. En hyvens medmänniska skulle kanske spontant stryka lite moderligt på deras varma kinder och visa lite medlidande. Men det går tyvärr inte idag. Jag försökte under flera minuter, men jag har ingen ”synd om” känsla i kroppen alls. Som tur är så är jag kvinna och kan skylla alla sådana psykiskt labila företeelser på PMS. Jeii!

 

Så istället för att ömka de små liven så funderade jag på att byta ut min sjuka familj mot en sån där rosenkindad, energisk en som man ibland får se på teve. Såna där som skuttar runt och kittlas och kastar kuddar på varandra under reklampausen istället för att fnittra åt vem som fes ljudligast. Kanske skulle min nya familj komma studsande likt brunstiga getter när de hör mig komma hem istället för att göra som dessa två fuktiga mjölpåsar. Jo då, de ansträngde sig djupt båda två för att fixera blicken på mig och bort från filmen (den fjärde på raken) i ungefär en halv sekund för att stöna ur sig en lång ramsa av vokaler i olika styrkor. UÄääoouää. Jag tror det skulle översättas ”Välkommen hem”, men det är en grov gissning.

 

Dagen fortsatte sedan med stönande läten från soffan som lät som "maaaaammmmaaa...du som ändå är friiisk, kan du hämta vatten, isglass, macka, tidning till miiig" Jag låtsades naturligtvis inte höra. Bortsett från ett tillfälle då den feberklibbiga 8-åringen fastnade runt mitt knä och väste likt Linda Blair något om att jag ska ”bhhäääära henne tilll toaletten!!” Jag säger naturligtvis nej och ser istället till den andra, äldre sjuklingen. Jag såg honom först inte riktigt, men när jag tittade riktigt noga ner i fåtöljen som stod placerad en centimeter från vår gigantiska plattskärmsteve så såg jag en transparent, muntorr stackare som säkerligen var han. Med jämna mellanrum stönade han något om AIK och fotboll samtidigt som han spelade fotbollsspel under kolossal koncentration. Jag tror han blev nästan upprörd en gång, för då hörde jag honom andas...

 

Barnet läste de sju serietidningarna jag införskaffat och åt tre isglassar. Sedan hade hon gjort sitt och efter en liten snyftvisa om hur trött hon var, så trött att hon inte ens oooorrrkade borsta tänderna, så somnade hon fall och trall. Den äldre sjuklingen stukade antagligen tummarna av den intensiva tevespelsmatchen och utvisade strax därefter sig själv till sängen.

 

Själv är jag frisk som en nötskrika. Inte är jag den som säckar ihop bara ett litet virus kittlar mig i halsen inte. Lite feber har ingen dött av. Aptitlöshet ser jag snarare som ett sundhetstecken inför beach 2010 och inte ett sjukdomssymtom. Jajamensan, klackarna i tacket, tjo vad det var livat, galet!! Helvilt är det här hemma minsann!! Woooh!! WWooohoOOO!!

 

... suck...

 

Jag råkade prutta i biblioteket idag. Det kan faktiskt ha varit det mest upplyftande denna dag hade att bjuda på. Kanske ska göra om det imorgon bara för att få känna på lite fart och fläkt... hehehe... fart... hehehe... fattar ni? Ahhh… Helt crazy…


 

 

 

 

Jahapp, då var solen här igen. Visst är det underbart när det bränner i hyn och man får sitta och kisa med sina små ljuskänsliga ögon mot en blekblå himmel, äntligen.

 

MEN när man sedan kommer in och entusiastiskt joggar fram till spegel för att se om de skrala solstrålarna lyckats mörka till den grisskära färgtonen i ansiktet och istället möts av en påbörjad klyvning av huvudet mellan ögonbrynen så känns det inte fullt så ljuvligt. Jag försöker med våld att slita isär rynkan och intalar mig att om jag gnuggar våldsamt på den så kommer blodcirkulationen att medföra en välkommen uppsvällning precis på rynkeländet. Men denna kvasivetenskapliga metod visar sig inte åstadkomma någonting annat än svidande smärta. Eftersom att jag bestämt har babblat mot användandet av botox för att rätta till liknande skavanker så skulle det ju tyckas något absurt om jag skulle anamma den metoden. Istället försöker jag att fundera ut på hur denna rynka och jag skulle kunna komma överens.

 

Följande positiva fördelar kom jag fram till med att ha en kraftig rynka mellan ögonbrynen:

  • Man kan använda den till att spara femkronan till kundvagnen däri, så att man slipper stå där i dragkamp med shoppinglystna kärringar och att det sedan visar sig att man inte kan ”köpa loss” vagnjäveln, ett problem som annars är ganska vanligt.
  • Jag skulle kunna pryda den med läppstift och på fullt allvar hävda att det är min extramun och som partytrix kan jag springa runt och kyssa folk med den. Säkert väldigt festligt och uppskattat.
  • Jag kan tänka på flera spännande sexuella aktiviteter med ett extra kvinnligt könsorgan i pannan… kanske inte så upphetsande, men dock spännande.
  • Man kan på rent bus använda den till att sträcka fram biobiljetten på ett tokroligt sätt.
  • Man skulle kunna använda den i rent maktsyfte. Vad jag än säger så kommer jag att se arg ut och på så sätt sätter jag kanske lite fruktan i min omgivning, som sakta kommer att formas till slavar under mig och min rynka.
  • Folk kanske börjar ta mig för en riktig grubblare med pannan konstant i djupa veck. Detta kan ju förståss medföra en gratis statusskjuts och folk kommer att börja lyssna intresserat på mig och min nya Dylan a´la Beverly Hills rynka.
  • Om jag skulle få för mig att bli knarkare kan detta vara en utomordentlig gömma för mitt kokain. Ingen skulle väl söka därinne? Det har då i alla fall aldrig jag sett i vare sig Beck- eller Falkfilmerna!
  • Ni vet ibland när man råkar klia sig i näsan och det råkar klibba fast en liten… grej… på fingret och man inte riktigt vet hur man ska smyga bort den… NU vet jag var.
  • Nu har jag äntligen ett kroppsligt kännetecken som jag annars saknat hela mitt liv. Jag kan vara ”hon med rynkan” istället för ”hon den där hysteriska sladdertackan”.


Japp. Så får det bli. Jag välkomnar alltså härmed denna rynka och ser fram emot en skön, solig sommar tillsammans!

 


RSS 2.0