Javisst, ni missade väl inte när jag blinkade förbi inte bara en, utan tre (3!!) gånger i teverutan där hemma i den röda stugorna!?


OM ni nu råkade missa detta. Så är ni inte ensamma om det för det gjorde jag med. Men mina hjälpsamma vänner som satt klistrade vid rutan skötte naturligtvis sin vänskapsplikt på bästa sätt och såg till att jag fick veta om detta, mitt televisions genombrott!

Kolla själva:

Jag påminner igen om att det är jag som har den sköna, gröna jackan på mig!!

http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.779486

Ni ser väl dessutom att Magnus skrattar härligt äkta åt just mig, och bara för att förtydliga, där sjunger jag inte! Utan där står jag och berättar om att jag och min auditionskamrat leker julgran... Jorååsåattteee... Min humor är mycket uppskattad av kändisar... Fråga till exempel Peter Settman, han kunde nog inte sluta skratta sedan jag petade honom i magen och utbrast - Å, men duuu, Busgrabbeeeeennn!!


Jojjo, nu har man påbörjat sina 15 minuter som Andy warhol utlovade så jag har väl bara en 14 och en halv kvar nu då...

God jul på er alla!



För som min kloka dotter uttryckte det i ett spontant julpynt:




Och så är det ju... Men eftersom att jag är född norrlänning så trodde jag mycket länge att texten snarare var ett konstaterande på detta vis:

"Nu är det jul igen och nu är det jul igen och julen varar int` till påska"

Vilken jag fortfarande anser är betydligt mer realistiskt än att den varar intill påska... Men ärligt då, vem orkar fira jul och hålla sig rosenkindad och mullgullig så länge då? Ärligt...


Dessutom så sa vi att vi inte skulle köpa julklappar till varandra i år... det gick sådär med det och nu ligger det en hög under plastgranen lika förgrenat. Jag har räknat alla mina och tyvärr verkar det som om den lilla i familjen har varit snällast då hennes hon får alla stora och hårda paket.

Men, men... jag sitter ju här med nya juletjocksockar och är jätteglad över att jag äntligen blev vuxen... jätteglad... verkligen... suck.






"Julen är ju roligast för alla som är små" hette då jag var liten.

Inte visste man då den brutala sanning som vuxenvärlden skulle komma att bjuda på! Inte visste man att snälla gamla tant Agda som såg så rosenkindat rar ut kunde förvandlas till en hysterisk köknuffare som med livet som insats och utan att tveka skulle kunna kvadda några små skitungar på vägen till bästa platsen i bussen!

Sånt visste man minsann inte!

Idag har jag avverkat ytterligare en dag av julshopping och om jag hade liten tro i mänskligheten sedan innan så är den idag obefintlig. VAD ÄR DET MED DOM!!!??? Denna hysteriska kommers är ju helt befängd. Idag har jag fått höja rösten till främlingar två gånger på en och samma dag, och även om jag generellt sätt kan betraktas som en piplisa så är det mycket till och med för mig.

Första gången var på bussen, på väg in till kaoset. Jag och min dotter sätter oss ner och blir påtvingade en otroligt pubertal telefonterror i form av tonårs pladder från flickan på sätet bakom oss. Själva snackandet och typ-andet och ba-andet må väl vara då, men när jag sedan hör en dovare stämma som ekar repliker i bakgrunden likt en sufflös så irritationsvänder jag mig plötsligt och får där se en 40+ tonårsmamma med lika gammal kajal runt ögonen som hon kladdat dit i ett misslyckat försök att se ut som en 14 - åring även hon. Hon är minst lika frenetiskt som sin dotter gällande skvallrandet, inte bara det förresten, det är hon som berättar för flickan vad hon ska sprida för dynga. Allt utgått ifrån på moderns sena utegång kvällen innan.

Jag slog råbandsknop på mina tentakler och försökte ignorera verkligheten för en stund. När flickan sedan utbrister ”Då kom det en JÄVLA SVARTSKALLE” högt och ljudligt och utan att få en reaktion av vare sig sagda vårdnadshavare eller annan medmänniska så blir jag naturligtvis tvungen att reagera. Jag ställde mig bestämt upp och stirrade argt och mässade: ”- NeJ! KOM så byter vi plats, här vill jag då rakt inte sitta!!” För att sedan gunga fram till bussens främre del med min något förvånade dotter hängandes i kapptyget.

Som om denna aktion nu skulle skydda mig eller min dotter från dessa ofantligt korkade människor... nä... antagligen inte, men man måste väl ändå reagera!

Denna lilla happening lade grunden för kvarstående dag och mitt humör gick inte att återställa. Fortfarande i skrivande stund sitter jag med små plirande ögon och ihopsnirklad mun och muttrar fördömanden till folk som inte hör.

Tre gånger blev jag puttad idag. Två gånger var det folk som trängde sig före min dotter i kön! (Japp, jag grälade såklart om det, WOFF!) Tjugo gånger ignorerades vi av dessa urholkade skinn som står och ser dumma ut mitt i gångarna på leksaksaffärerna. Varför gör de så? Är det en desperat jakt efter närhet? Eller vad är problemet? Kan vi inte vara mänskliga och ödmjuka nog inför varandras behov att vi åtminstone tar ett halvt litet steg åt vänster!?

Nä, fy tusan! Jag ska från och med nu börja föra anteckningsbok över dessa julefrids förbrytare och sedan skicka in mitt register till tomten, så får de vara utan klappar i år ta mig fan!

//GRRRRrrrrrrrrrrrrrr



Jahapp...

Sådärja. Då var julgodiset fixat! Årets julgodis resulterade i följande:







  • Knäck och knäckstrutar
  • Lakritscola
  • 1 st bränd plastbunke
  • Marsipan figurer med ofantligt mycket karamellfärg på
  • Tre brända fingrar
  • riskaka med mörkchoklad
  • Ett karamellfärgsskadat köksbord
  • Marsipan bollar doppade i choklad
  • 1 st magsjuka

Det som gick så bra detta år. Ingen fastnade i det smälta sockret. Nästan inga tårar.

1 st magsjuka. Javisst, ni läste rätt. Preciiiis när vårt godisbak är färdigt och när den sista trasan får gno den sista knäckfläcken så är det dags för årets första och (förhoppningsvis) sista magsjuka. Hela natten ägnades åt luggupphållning och hinksköljning. Nu sover kräksängeln iallafall och tröstar sig med våra löften om att hon kommer att hinna bli frisk till julafton.

Självklart kommer inte jag att bli smittad... Jag vet inte hur många år jag bett om vinterkräksjukor och andra kräkepidemier. Aldrig har jag lyckats få dem! J kommer naturlivs att få det. Även om han inte får den riktiga varianten kommer det garanterat smyga på honom en placebo kräksjuka bara för att han vet att risken finns...

Så kommer de sitta där, tunna och ursköljda med ett alldeles lagom sug efter julmat och med ett eller två kilo till godo som de med gott samvete kan fylla på. Allt medans jag sitter och frossar leverpastej och knäck tills det rinner ut ur näsan på mig. Inte kommer jag att ha ett naturligt stopp, inte kommer jag att kunna fylla några förlorade kilo med gott samvete… nähädå.

Jag kommer antagligen att vara den enda i den här familjen som inte bara kommer att lägga mig med den sedvanliga illamåendekänslan utan även med en extra fettvalk som julklapp.

Hurra...









Idag har jag högskolat mig ordentligt!

Första ramlade jag in direkt hemkommen från nattarbetet med dessa fantastiska ungar på kortis, för att sedan slå mig ner i datasalen och se intelligent ut igen. Jag lurade antagligen ingen. Förmodligen såg jag bara arg ut, vilket jag gör när jag är koncentrerad... Arg med en kraftig rynka mellan ögonen... (Tack för den föressten mamma. Inte ditt mörka, vackra hår eller ditt fantastiska pigment... nädå, rynkan fick det bli).

Nåja så satt jag iallafall och koncentrerade mig och skrev detta som kallas något så fånigt som essäää. Man fick skriva om vad man ville, bara det hade att göra med vad vi hittills lärt oss under denna första termin som lärarstudent. Jag valde bland:

* Hur många gånger en människa kan somna under en och samma föreläsning?
* Hur mycket kan folk omkring en prassla och småprata under en föreläsning innan man slår dem hårt i huvudet?
* Hur hatad kan man bli när man återkommande berättar anekdoter från sitt eget liv och sina alldeles perfekta lilla dotter?
* Hur lite studentlitteratur kan en del läsa och ÄNDÅ klara sig igenom lärarkurserna?
* Hur många mandariner kan jag äta utan att kräkas?
* Hur högt måste man sörpla sitt kaffe för att en medelsvensk ska vända sig om och nästan titta på en?
* Hur mycket bakterier finns det på musen på de gemensamma datorerna på en normalstor högskola?

Ja, som ni ser så har vi hunnit gå igenom en massa intressanta områden!

PLUS att vi nu vet att barn mår bra av att känna sig trygga (!!!) och att det finns en ryss vid namn Vygotskij som är jämngod med Gud moder och som får alla föreläsare att skälva på rösten och tala i värsta Enya anda när de nämner hans namn.

PLUS att vi fått veta att vi i Sverige håller på att fucka up totalt (läste ni!!?? COOLT uttrykt av mig va!!?? Ungdomligt! Eller hur!!?) när det gäller matte i skolan. Vi är katastrof dåliga. Sedan mätningar som gjordes från 60- talet fram tills förra året så visar det sig att vi bara blir sämre och sämre dessutom.

Detta valde jag att undersöka som min uppgift... trots det intressanta utbudet.Att fundera över den perfekta matteboken för lågstadiet och hur den skulle kunna se ut.

Jag tänker inte tråka ihjäl er med att berätta hur, men jag vill bara göra mig lite lustig över mig själv och min fantastiska egenskap att börja tokbrinna för något sådär på en hundradels sekund och verkligen bygga upp framtidssyner med mig och en Ugly Betty inspirerad mattebok i färgglada papper och tyg hängandes runt i kring. Jag bestämde mig visst samtidigt för att detta skulle bli mitt examensarbete... Känner mig lite överaskad över det så här i efterhand dock...

Det är ju inte det att jag inte är liiite söt som blir så engagerad. Men det är ändå så otroligt typiskt mig. Jag brinner så intensivt att jag under ett arbete om Buddism blir på vippen att konvertera, bara för att sedan plötsligt slockna och tappa lysten totalt.

Detta är ju något jag är medveten om och faktiskt har arbetet mycket med. Nu förtiden finns det ju faktiskt flera saker som jag lyckats fullfölja!! Som t.ex:

En graviditet!
Att sluta röka!
Att inte dricka en droppe sprit på ett helt år! (För mellanöl räknades  faktiskt inte!)
Att ehhh...
ehhhhh....
aaaaaattttt......hmm....
JO! Ljusen jag stöpte innan!!! Inte avslutade jag dem mitt i bara för att det blev dödligt tråkigt efter femhundra timmar dödstråkigt stöpande inte, nähääedå!!

Ni ser... Jag är på bättringsvägen!

Nu går jag och lägger mig, och drömmer om min fantastiskt kreativa mattebok...



*Plötsligt kändes det inte allt lika inspirerande… suck*







Idag var vi på borås djurparks julmarknad. Iklädda de varmaste täckbyxorna och nopprigaste underställen så gick vi runt och svettades i plusgrader i ca tre timmar. Man kanske kan tycka att det är alldeles för nära jul för att kasta pengar på något så onödigt och fånigt som julmarknad, men det tyckte inte vi.Vi såg till att dela upp vår kassa rättvist och hade alltså en hundralapp var till förströelse. Vi rusade alla i kapp till första presentlotteriet... På något sätt så har vi fått för oss at det är där vi "brukar" vinna, efterssom att vi gjorde det en gång för 4 år sedan. Då vann vi flera presenter av blandat skräp som vi faktiskt fortfarande har kvar... alltså känns det lite hemma för oss att snubbla in i högen av desperata presentlottköpare för att snuva dem på den hemmagjorda knätofsarna, tantiga förkläderna och dvd- filmerna från 80-talet.

Vi lämnade ståndet som vinnare även i år, eller iallafall en av oss. L såg till att vinna hela 4 paket medans hennes stackars föräldrar förblev lottlösa... Jag försökte skoja med J och hojtade glatt... Nääää, och inte ens tur i kärlek har vi! Men jag vet inte om blicken han gav mig var av uppskattning eller vrede. Jag visslade vidare och låtsades såklart inte som om jag sett den alls.

Väl framme vid stallet så möts vi av en något annorlunda syn. Där står det en litet flickstackare med en hand uppstoppad i baken på en apa!! På alldeles riktigt!

Detta var tydligen en show av något slag och eftersom vi hade överlistat alla andra Boråsare genom att gå fel väg detta året så var vi alltså först framme vid slutet, så det var inte alls mycket folk här för att se "handen i rumpan -showen" just då. Jag beordrade naturligtvis fram en fotosession och det blev ett mycket trevlig möte.




Apan heter Totte och tjejen Zilla. De vann talang 2007 och är som en fortsättning på Anki och Pytte. Vet ni inte heller vilka dom är så kan ni lika gärna hoppa över detta stycke och sluta läsa vid " Där står det en litet flickstackare med en hand uppstoppad i baken på en apa!!" Att jag sen hade svårt att prata med den buktalande flickan istället för med dockapan är ju något som jag får skämmas över i tysthet.


Vi lärde oss även andra spännande saker idag. Tex att det är viktigt att illustrera varningstexter på ett sätt som gör att alla kan förstå, även de små barnen. Borås djurpark är ju vansinnigt pedagogiska!



Ni ser ju själva! Det är ju farliga djur i lejonburen så klart, så om du inte aktar dina små händer kommer det någon med perfekt tandrad och biter en alldeles perfekt liten tugga av din perfekta lilla hand!



Var dag, ny lärdom!

En inköpslista över julmat har gjorts idag och jag varnar er för starka bilder denna följande vecka då det kommer att kretsa runt julmat och julgodis. Bara varnar alltså...

Hej så länge!


Nattens vaka gick riktigt bra. Jag hadde tippat på att ungen skulle somna kl tolv och jag gjorde verkligen allt för att hon skulle bli trött. Vi släckte neeer, såg på fiiilm, läste bööööcker... men nej då! Klockan halv tre ligger hon skelande trött i sängen och som svar på mitt förslag om vi inte bara skulle provsomna en pyttestund svarar hon: - Nä, *gäsp* Vi går upp och bakar istället!...


Det festligaste på hela kvällen var Idolfinalen som jag blev lämnad själv framför. Där satt jag och var riktigt ivrig i mitt hållande på Kevin. Jag tände fyra tomtebloss samtidigt bara för att få det riktigt festligt...suck..





Klockan 3 så lyckades jag iallafall övertala (lura) lilltösen att vi ställer klockan och bara vilar i en halvtimma... För att sedan snart skutta upp ur sängen igen, vakna och pigga som näktergalar! Det lyckades och två sekunder senare sov hon... 5 sekunder efter det även jag... Behöver jag säga att jag inte alls ställde någon klocka?

Idag känns det ju vansinnigt värt det att vi försökte hålla oss vakna hela natten... bara för att Pappa i familjen gjorde det på sitt jobb och kom inramlandes vid nio tiden på morgonen för att sedan bosätta sig under täcket resten av dagen, men en kort paus för promenad till och från soffan... Tur att vi andra ändå somnade så att någon har kunnat vara mer aktiv än en sköldpadda idag.

Vi har ju faktiskt varit ute och motionerat. L har plockat fram sin skidor och gjorde en helvända med dem. Det gäller ju att passa på såhär i södra delarna av landet där snön är mera sällsynt än en vilsen säl på gatan. Det var iallafall hysteriskt kul. Hon uttryckte det själv under  försöket att resa sig upp bland alla dessa skidor och stavar spretande som ett plockepinn för den tretusonde gånger: "Det här skulle vara bra på Americas funnies videos" hehe...





Hon var så fantastiskt duktig!!!

Jag skrattade dessvärre högt åt henne och var inte alls så hjälpsam och pedagogisk som jag brukar, utan min trötthet satte sig direkt på min skadeglädje och ju mera hon nystade ihop sig, dessto mera skrattade jag. Jag så hur ett par som passerade oss slog nummret till barnavårdcentralen, men jag räddade situationen genom att skrika ett äkta: "BRAAAA JOBBAT!" Precis i rättan tid.

Nu ska vi dricka the och njuta av vår nya familjemedlem:





Namnförslag tages tacksamt emot!






Här sitter jag och känner mig en smula ensam men tydligen...TYDLIGEN (!!!) så har jag 12 nya meddelande någonstans i cyberrymden! Så här säger de nämligen på Facebook åt mig: (8) Friends in Borås said they would kiss you.  (4) People said they would do more...

Jag blir så förvirrad... Dessa 8 stackars människor som förgäves sitter och plutar med munnarna åt mitt håll, varför har de aldrig sagt något till mig? Vågar de kanske inte? Är de blyga? Är de rädda att förstöra mitt nuvarande förhållande med kille och barn om de berättar sina sanna känslor för mig? Gråter de om nätterna för att jag inte besvarar deras hemliga kärlek? Är det så att det sitter 8 människor i Borås och är hemligt förälskade i MIG? I lilla... nåja... halvtjocka MIG!!??  Och de stackars 4 personerna som vill göra  more med mig då? Har de verkligen aldrig sett mig i badräkt? Är de riktigt normalskapta? Eller är det bara någon av de där desperata "kl 2 på natten raggarna" som kommer ihåg mig som i en sexig dimma sen jag jobbade som servitris på Harrys och graciös gav dem lite närkontakt genom att slänga ut dem? Som sagt... förvirrad. Men det måste ju vara samma personer som tydligen skickat mig  detta,  (3) Free Ringtones have been sent to you by your friends. Vilka är dessa vänner som skickar kärlek och presenter som jag aldrig får se röken av? RING MIG!

Mitt i min egocentrerande självförsörjande romantiska sinnesstämmning slås jag av en annan verklighet! Tydligen...TYDLIGEN så är det 3 personer i Borås som HATAR mig dessutom!!! Fattar ni!! Hatar mig!!! Bara tre!!!

*You Have (5) Hate Letters
(2) people have a crush on you in Borås.
(3)
people hate you.
*

Jag går omkring här i mitt liv och är inte riktigt övertygad av att man gör någon som helt påverkan på sina medmänniskor, men så visar Facebook mig att så inte alls är fallet och att människor riktigt sitter och tänker ordentligt på mig. De både är kära, vill ligga och hatar... Alldeles fantastiskt.

Tack Cybervärld, tack Facebook, för att ni kan visa mig vem jag verkligen är!



Denna eviga väntan på dessa eviga bussar som evigt är sena. Förutom de gånger jag redan börjat springa förståss, då känner de på sig att jag dundrar fram minsann och på pin kiv så slirar de iväg rakt framför ögonen på mig gärna någon minut före deras egentliga tid! Bara för att sedan oskyldigt köra förbi mig på andra sidan vägen och smygskratta åt denna huttrande istapp som sitter kvar ensam och vibrerar på bänken!






Nu när termometrarna här nere i knalletrakten så smått börjat sjunka nedåt mot de välkända minusgraderna är det speciellt plågsamt att leva. Men man ska samtidigt gå omkring och verka tacksam över detta naturmirakel förståss, för baaaarnens skull. "OHohohoh SNÖÖÖ!!! FROST!!! ISTAPPAR!!!! Det är ju alldeles underrrbart, jätteroligt... helt fantastiskt..." För här har man ju tydligen gått omkring och smålängtat efter kyla och huttrande morgonar, rinnande näsor och näshår som fastnar i varandra bara för att barnen ska få sin vita jävla jul!!

I mitt nästa liv ska jag bo på en varm plats. Där det endast är snö och lagom kyla på julafton och möjligtvis en dag efter det. Ja men varför tror ni jag flyttade från norrland!? Inte fan var det för att jag sökte efter en annan plats att sitta och ruva i osexiga Hellyhansenunderställ inte!

Det enda som är bra med vintern är (bortsett från julen då som är så myyyyyyyyy(falsett)yyyysigt... hosthost) Så är det de tillfällen när man kan värma sig från denna kyla. Antingen genom att krypa ner i ett kokande badkar, eller genom att bädda ner sig framför en varm brasa eller så virkar man ihop sig med sin familj under ett varmt täcke och leker korsstygn tills man fått upp värmen.

Men om det nu är så att man inte kan göra något av dessa ovanstående på en gång då man faktiskt står och fryser ihjäl, så kan man också gå till badhuset!





Där kan man oavsett minusgrader ute i det kalla mörkret sedan sitta och trivas bland håriga gubbar och snoriga ungar och riktigt stormysa i värmen! Gårdagens besök innehöll följande:

* Upptäkten av kanske Borås hårigaste människa.. och det var en kvinna...
* Ett blåmärke på knäet efter en abrupt vurpa i bäbiskanan, vem av oss som vurpade säger jag inte...
* Ett skrapsår på vuxenknäet efter en hyvling av bassängbotten när de tokroliga jävla vågorna höll på att dränka mig.
* En bruten rygg, när jag grasiöst försökte simma över de flytande gränsrullarna som delar simbanorna i vattnet, men råkade simma för nära fästet i väggen, vilket betydde att den inte alls dök under av min vikt utan jag fick bäst jag kunde glida mig däröver som en strandad valross med en ordentligt svankad rygg... Visualisera inte ens snälla.
* 1 st hamburgetallrik med härsken dressing.
* 4 kallsupar.

MEN en lååång bubbling, en bastutur och en rejäl dos värme. Vilket gjorde att allt var värt det i slutändan.

Idag ska vi lussevaka... vi ska vara vakna hela natten tydligen påstår min dotter. Klockan är nu halv sex och jag funderar redan på ursäkter för att få sova! Hjälp...









Jag sitter här och beundrar mina foton av den snyggaste killen i världen... Vilka ögon, vilket leende, vilken panna! Jag är helt såld! Mitt i min fascination så inser jag att denna sköna skapelse faktiskt ligger där uppe i min säng! Varför tar jag då inte och gör skäl i att kalla mig själv för "14 inuti" och tonårshormonstörta upp till honom!? Så kan jag ju ligga där och titta på honom live, där han ligger och småsnarkar och dreglar och är precis lika vacker som på fotot. Men jag drar mig lite för det...

Sanningen är att jag faktiskt är lite rädd för att komma in i sovrummet när J väl har somnat. Inte för att väcka honom eller så, utan för att han ska börja med sina märkliga sömnsnackar utbrott! Jag menar det när jag säger att han fan är läskigare än uppskjutet på Liseberg! Skenet bedrar nämligen och denna fantastiskt vackra man förvandlas under nattetid till ett hysteriskt monster. Igår skrek han: -47! 47!! När jag kom insmygande tyst som en fästing vid ettsnåret. Jag blir förståss överraskad och rädd, men inte särskilt förvånad, det var lindrigt. Snart förstår ni...

När jag var i nionde månaden i graviditeten så var det som för alla andra tjockisar ett ständigt kissande hela tiden. Eftersom att jag var rent otroligt tjock med mina 91 kilo så orkade jag av naturliga skäl inte riktigt resa mig ur sängen när Lovisa kickade till blåsan och jag var tvungen att gå på toaletten mitt i nätterna. Istället så hasade jag mig fruktansvärt osmidigt nedåt för att på så sätt komma ur sängen. När jag så var halvägs ut så vaknar "monstret" ovanför med ett desperat skrik efter hjälp och hugger tag i mina händer: - Hjälp! HJÄÄLP! Skriker han och försöker slita upp mig på sängen igen... Vilket han naturligtvis inte orkade utan det blev några minuters ruckade och dragande innan jag kommer ur chockskadan och lyckas avbryta denna "räddningsmanöver" genom att fråga vad han sysslade med. Det visar sig att han drömt och i halvvaka trott att det var någon som höll på att dra ur mig ur sängen.

Så här i efterhand tänker man ju att det var gulligt av honom att försöka rädda sin stora kvinnoval så intensivt. Men var det inte lika roligt. Jag fick faktiskt uppsöka läkare dagen efter eftersom att jag hade blivit så rädd över detta utfall att jag sträckt en muskel intill hjärtat!!

En annan gång, i början av vårt förhållande vaknar jag runt 4 snåret av att J sitter på kanten av sängen och skriker: "- Den är borta, DEN ÄR BORTA!!!" Samtidigt som han lagt upp sin ena fot i knäet och bankar skiten ur den... Han blev lite paff efter en stund då han vaknade till liv och såg hur han betedde sig. Jag var då 21 år... Hade jag idag, 9 kloka år senare,  sovit hos en kille och vaknat av detta så hade jag antagligen lämnat rummet... Men inte då inte, istället såg jag till att bli gravid med honom, hur jag såg detta som positiva faders egenskaper kan jag inte svara på idag.

Eller kanske ska jag berätta om den natten för ungefär ett år sedan då jag skulle smyga ner i sängen bredvid min älskling som redan låg och sov. När han då hävde sig upp på armen med en kudde i handen trodde jag såklart att han ville pussas och mysa till det lite... Men det var såklart inte fallet, istället pressade han sakta, sakta in kudden mot mitt ansikte. Så satt han en liten stund och jag var som förstelnad. Tillslut frågade jag från inuti kudden vad han håller på med varpå han svarar: " Jag tänkte puffa upp kudden lite bara" fullkomligt oskyldigt. Han vaknar av att jag skrattar och kommer då på vad han gjort och brister ut i skratt...

Eller...

En annan sen natt... Jag ligger i sängen och halvsover och J rullan nära inpå mig och småmyser och fnittrar. Jag kramar honom tillbaka såklart kärleksfull som man är, men när han sedan utbrister: - Får man parkera bilen eller?Är det några bilar i garaget!? Då brister det för mig och jag väcker honom ur hans romantiska koma. Det blev inget parkerande för hans del den natten kan jag bara understryka, men vi hade väldigt roligt åt det ett bra tag framöver.


Suck... nä, nu längtar jag efter honom... Jag kanske ska införa en Nattens J också, där jag antecknar hans sömnsnackeri!?



Idag hade vi fått nog av att slappa som värsta överklassen. Nu är det dags att vässa arbetarnävarna igen och ta sig an lite hederrligt arbete. Upp till kamp gick vi så mot ( den ekoloooogiska) pepparkaksdegen! Eller vi och vi... jag kokade visserligen knäck och la mig inte märkvärdigt mycket i brudarnas begerande.Bortsätt från att jag bestämt men mycket vänligt avstyrde att en degklump stor som en manhaftig vänsternäve blev ungsbakad i hopp om att det skulle bli en pepparkaksfotboll... suck.

Resultatet blev trots det till slut alldeles fantastiskt. Allt detta fixades dessutomutan några som helst tårar eller vattniga ögon. Inte ens med ett överdrivet spill på golvet. Jag hade visserligen garderat mig med att säga att pappa J minsann hade klampat omkring med sina uteskor på golvet så om de skulle tappa något så var det skölja eller slänga som gäller. Det funkade över förväntan och ungarna tycktes utveckla en fobi över att tappa saker. " Har pappa gått här?" "- Näää, där under köksbordet har han kanske inte gått men..." "Har han gått här då?" "Nää, kanske inte precis där i hörnet men..." Jag undrade i tysthet över vad de egentligen föreställde sig att J går i för äckliga högar när han är ute.











Själv gjorde jag alltså knäck. Det gick inte alls bra.  Första satsen, med den enda grädden och den sista sirapen jag hade, brändes naturligtvis och satsen efter det fick alltså improviseras fram.Efterssom att jag har ett litet problem med auktoriteter i form av recept så skapade jag ett eget, som visade sig vara riktigt lyckat och som jag härmed gärna delar med mig av:




Jennys goda knäckfastegentligenvanligkola:

2 dl sirap ( Då den vanliga, ljusa sirapen tog slut vid den första satsen så fick jag nöja mig med mörk brödsirap... vilket jag inte alls rekommenderar!)

2 dl grädde ( Eftersom den sista grädden i mitt fall nästan brann upp så blev det istället en djupdykning i soporne efter gräddtetran. I med en liten skvätt vatten i den och skaka ordentligt, VIPS så har du något som iallafall ser ut som grädde)

2 dl socker (eftersom att brödsirap är så mycket äckligare än vanig sirap så kompenserade jag det genom att slänga i en två- tre extra decilitrar på en höft sådär)
 
2 msk smör ( Detta när jag efter 20 minuters kokning insåg att vattengrädden var alltför mycket vatten och aldrig i livet skulle lyckas knyta ihop den här smeten till något kolaliknande)

1 liten nypa bakpulver (Ja, jag vet inte varför... fick för mig att jag läst det någonstans. Tror att det ska bli lite sprödare då... ja, spröööödare ska det bli, om jag nu inte blandat ihop receptet med sockerkaka...nåja..)

1 msk kakao (ifall det blir skitäckligt så ser det åtminstone gott ut)

Gör så här:

Rör ihop i en stor kastrull och koka i ca 20 minuter, eller tills du ger upp hoppet om en kolasmet och kasta då som sista desperata åtgärd i en stor klick smör. Smeten ska inte koka över ett visst antal grader, då blir den alldeles för hård. Vad det är för grader har jag ingen aning om. Man kan använta termometer och febertermometer går INTE bra (det vet jag sedan ett tidigare experiment med mig och en polkagrissmet). Undertiden det kokar så kan du fundera på om du vill lägga något spännande, som en liten överaskning i botten av knäckformarna. Själv samlade jag ihop lite blandat skräp från skafferiet, russin, gammal hård mandelmassa, ynkliga bitar av kvarlämnad blockchoklad. Men man kan också strunta i det så slipper man en massa onödigt pill med något som ingen iallafall kommer att känna smaken av.

Ta nu bort kastrullen från plattan fort som fan. Lägg sen supersnappt upp de små, små, pyttejävlasmå pappersformarna på ett fat eller bricka. Nu häller du i smeten i dem. SPILL INTE, för det går aldrig i helvetet bort det där jävla sockret!! När du sen fyllt alla små frimärksformar så märker du att du nu har flera liter kola kvar i kastrullen och du måste därför på nytt lägga upp några hundratusentals av dessa små jävulskap till formar. Om nu smeten inte har stelnat när du är klar så fortsätter du att fylla formar tills du har mjölksyra i armen, eller tills smeten är slut.

Ställ nu int faten i frysen och passa på att slänga alla gamla frystorkade grönsakspåsar som du köpt när du lurade dig själv att du skulle börja äta nyttigare som nu bara ligger och tar upp bra knäckplats i frysen. Vänta i några minuter, typ 2, ta sedan den första av en hel massa hemmagjord knäcksomegentligenärvanligkola som nu är färdig!


Låt väl smaka!



Det blev en sån här kväll igår kväll... AAAAhhhhhh... jag älskar att leva!




Det är ju fanimig typiskt! Här försöker jag apa mig och bli modern och lika trendig som alla andra. Försöker köpa produkter som ser moderna ut och som ska få mig att gnistra och glimma i julemörkret som värsta Eko ljuskedjan! Men jag fattar verkligen inte grejen. Sitter nu med en hårprodukt inkladdad på skalpen som tydligen ska göra mig magnetisk på alla sätt och vis. Enligt förpackningen ska denna ofärgade gegga dra till sig uppmärksamhet mot mig. Tydligen ska den skapa en kemisk reaktion som får folk att hänga sig på mig som om jag vore ett kylskåp... Visserligen låter det inte så smickrande när jag skriver det...

Men, vad jag missade var att denna fantastiska pryl var att den är tillverkad för män, och det är ju inte jag. Norrlänning, men inte riktigt man. Inte bara skapad för vanliga män heller utan män utan doftsinne dessutom! Den luktar nämligen en blandning av gammal köttfärs och orakad gubbe. Om nu denna hårgelé är skapad för att få tjejer att hänga sådär förvånat runt halsen på en så måste det vara tjejer som opererat näsan en gång för mycket för detta luktar inte hallon minsann! Något som jag kom på alltför sent efter att jag, under två dagar, gått omkring och sniffat anklagande på oskyldiga människor och djur med menande blick.

Så nu sitter jag här på högskolan i Borås och väntar på någon kemisk reaktion hos människor... Inget har hänt ännu, men jag tyckte att de på bussen rynkade på näsan, det kanske var lite magnetiskt. Och min dotters avskedskram var inte alls så generös som vanligt, lite som om man sätter två minusmagneter mot varandra. Ahaaaa, magnetiskt!

Jag ger gelén en dag till, sedan ryker den till neseccären med oanvändbara skönhetsbrodukter tillsammans med större bröst- och anticellulit krämen.



Jajamensan!! Nu när man bor såhär i parhus bland en massa andra likadana hus så faller det sig liksom mera naturligt att man måste vara med i kampen om julefriden. Det betyder att man måste ha minst en uppsättning ljus runt balkongen, minst en ljuslykta vid dörren, samt en välkomnande krans på ytterdörren som av ren juleautomatik gör så att alla förstår att här, här inne är det RIKTIGT, riktigt julefridigt!

Vi har kommit en bra bit på väg i vårt julsmyckande och för att vara förstagångs julare på egen tomt så tycker jag att vi gör ett kanonjobb! Vi har idag satt upp en sådant där ljusnät med flera hundra lampor i. Vi visste redan när vi tog upp kartongen ut Eko påsen att det här skulle gå åt skogen. Detta blev vi betydligt mera varse om när vi packar upp ljusen. Om ni inte vet hur ett sådant ljusnät ser ut så kan ni enkelt föreställa er ett ljustäcke som består av ett fiskenätsliknande trassel men små lampor i. Redan innan vi hasar ned detta täcke över balkongen och ned mot den stora enen som skall få befordras till utejulgran i år, så ser vi att två rader ljus inte alls lyser och att vi nu förmodligen måste byta ut iallafall en lampa av alla dessa tusen, nu gällde det bara att hitta vilken!!! Efter att vi provbytt femton stycken så gör min älskade man en sådan där typisk mansgrej där han kliar sig i huvudet och ruckar lite i kontakten och *hepp*!  Hans manlighet växte alltså med flera decimeter och man såg hur hans skägg genast blev grövre och rösten djupare. – Sådärja!
 

Jaja, han får väl den äran av mig för denna gång då, det är ju snart jul och så...

Resultatet av dagens ljusarrangemang blev alltså följande:

En ljusslinga med flera hundra ljus runt balkongen.
Ett stycke ljusnät över en stor en som leker julgran.
Två brinnande marschaller på gården bara så att grannarna verkligen INTE missar hur julemysiga vi är!

Ja men hallå! Se själva! Grannarna ser ju direkt olyckliga ut jämfört med oss!!! Vadå tappat konceptet av julen!? phss, fhnnsss och fnyyyys!


Suck...vi är SÅ BRA!

Puss och kram på oss!

Och juleljus på er!


 

 

Schhh!

Ikväll var jag och dottern ute på granrisjakt.

 


Dum som jag var så råkade jag berätta att man absolut inte får gå och slita ner granris hur som helst. Detta lilla utlåtande ledde till att min kära vän fick för sig att vi skulle göra något som vi eventuellt skulle komma att hamna i finkan för. Jag tycker inte alls att hon överreagerade utan det fick mig istället att tänka på en gång då jag och min familj hade varit ute att plocka vitsippor.

De vuxna hade då diskuterat om huruvida det var vit eller blå sippor som var fridlysta och med en enkel nyck på de vuxna axlarna som svar så lämnande de mig stående i bestörtning med en redan plockad bukett sippor! När vi satt i bilen på väg hem igen så var jag både kallsvettig och fullständigt medveten om att något fruktansvärt skulle hända, och jag bad till gud att jag skulle ta hand om dessa sippor som vore det mina barn så att plockningen inte hade varit förgäves. PRECIS när jag lyckats lugna ned mig en smula så blir vi stoppade av en POLISKONTROLL!!! Jag kommer ihåg hur jag knycklade ihop de stackars blommorna bakom ryggen och gjorde mitt allra bästa för att se ut som en helt vanlig, ickekriminell 7-åring. Poliserna lyste misstroget med ficklampa mot oss i baksätet och så här i efterhand ser jag ju att det förvisso måste ha sett en smula märkligt ut med tre tårögda barn med vettskrämda miner och händerna bakom ryggen. Men, eftersom att man i Sverige oftast måste ha ett huvud hängande löst för att få hjälp av dessa poliskonstaplar så släppte de oss naturligtvis...

Jag väntade ända tills vi kom hem med att ta fram mitt stöldgods och då var det i form av en sörjig tepåse. De hade krossats där bakom mig skrämda rygg. Inte hade jag tagit väl hand om dem som jag lovat!! Detta var sista gången jag någonsin behandlat naturen med så dålig respekt. Nu för tiden är jag ytterst noga med att inte plocka fridlysta varken orkidéer, våradonis eller gulkronill.

Så, min lilla väns oro var befogad och välmotiverad. Men klok mor, som man är, så förklarade jag att vi självklart endast skulle ta granris från de trasiga träden som ändå skulle dö. Dom träden skulle ju bli lyckliga om de fick hänga på vår balkong sina sista veckor i livet, istället för att hänga där ensamma mitt ute i skogen. Planen fungerade och vi kunde alltså plocka granris utan någon oro. Vi letade upp granar som blivit antastade av någon Gudrun eller Pär och knipsade försiktigt bort små grenar. Sedan tackade vi trädet och letade vidare. Mycket smidigt och jättemysigt och helt utan dåligt samvete!



(Jepp, John Bauer måste ha vetat att vi skulle finnas!)

Nu måste jag bara gå ut en runda till idag, för det räckte visserligen bara till halva balkongen, men idag går jag ensam så vi får se om mitt samvete säger mig att jag bör vara lika naturpedagogisk idag... Något säger mig att jag kommer det iallafall... suck...

Återkommer.



Idag har jag suttit i tre timmar och väntat och väntat. Väntat på att få sjunga en liten stump på två minuteroch på så sätt se om jag duger till att få vara med i "körslaget" tv 4:s storsatsning där folkkära artister samlar ihop sin egen kör och som sedan får tävla mot varandra live på teve. Det ni.




Jag kom till auditionen lagom sent. Släntrade noncharlant in vid fyra snåret och tittade medlidsamt på de stackare som redan suttit och väntat en timma tidigare. Jag hamnade lyckligtvis brevid en kvinna i röd jacka. Det var inte för jackans skull det var lyckligtvis, utan det visade sig vara en riktigt trevlig prick! Vi konstaterade då muntert att vi tillsammans såg ut som en julgran, där jag (med min klargröna jacka) var granen och hon en kula. Jag var nöjd med den fördelningen då jag misstänker att jag inte känt mig särskilt bekväm som kula. Senare adopterade vi även en annan mycket trevlig kvinna, hon fick då vara julgransfot...




Julgransfot till vänster, kula till höger.

Efter en tids väntan och med märklig avsaknad av fjärilar i maggropen så var det alltså dags för vår tur. Vi gick 5 st per gång och leddes in till ett litet dovt rum där akustiken kunde få Céline Dion att låta som en ko i målbrottet. Där inne fick vi sjunga inför en konstnärligt klädd kille som enda publik och som nu skulle halshugga oss en efter en . Nä, kanske inte riktigt halshugga, men ta oss vidare på nästa omgång i auditionen iallafall då man fick sjunga inför Magnus Karlsson himself.



Kvinnan i röd jacka, hade tidigare under kvällen konstaterat att hon antagligen gjorde bäst i att hålla sig till mig för hon kände att turen skulle gå hennes väg då, hon fick energi av mig sa hon! Det var roligt! Det var bara liiiiite trist att jag tydligen gett henne alldeles för mycket. Hon gick vidare, inte jag... suck...

Jag fick alltså skamsen gå hemåt med min gröna jacka hängandes på de slokande axlarna...





Ni kanske tror (precis som jag gör just nu för stunden) att jag inte kom med för att jag är så katastrofalt värdelös? Men det är naturligtvis inte alls orsaken! (Det är vad jag kommer att intala mig imorgon) Anledningen ligger ju i att jag var en hyffsad 30 åring med ett glatt leende, sånna finns det gott om. Julgranskulan som gick vidare i min grupp var en strålande 45 -nåntingare men ett ljudligt skratt och en härlig utstrålning, dom finns det färre av!

Så ikväll får vi hålla tummarna för att hon kommer vidare ytterligare en gång och så småningom att hon får stå och skråla i direktsändning. Min julgranskula! ;)


Dålig förlorare som jag är så kommer jag att tjura hela kvällen och kommer eventuellt att återhämta mig från botten imorgon, så vi får höras vidare då...

PS. Jag blev iallafall intervjuad av Magnus framför en stooor tevekamera så liiite kändis är jag allt iallfall ;)



Idag har varit en synnerligen lukrativ dag!

Jag har fått lyssna på tre långa föreläsningar om fascinerande saker som jag redan glömt och sedan hade vi ett studiegruppsarbete där vi resonerade oss trötta på ett trevligt sätt utan att för den sakens skull vara alltför ambitiösa. När jag sedan hämtade jag min dotter på skolan fick jag lite oväntat berättat lite om Skapelsen för mig. De håller tydligen på att impregnera lågstadiebarnen med kristendomen såhär lagom till jul och allt. Förmodligen för att de små ska förstå bakgrunden till julen och att det egentligen är något helt annat än att byta pengar med varandra i form av hysterishoppade klappar i dyra omslag. Eller så har de provision från kyrkan som hoppas få några nya anhängare till sin barnaskara. Själv var jag djupt troende som barn. Jesus var min homie och gud nåde den som svor!! Då skulle man minsann bocka och buga och "be gud om förlåtelse"! Det ni, No Mercy!

Jag vet inte vad som hände med min och Jesses vänskap, men den rann allt eftersom ut i sanden och det var som om höra om en gammal polare när jag nu fick höra min dotter berättelse om skapelsen. Idag hade de lärt sig om Noas ark.

J (Jag)- Jaha, berätta för mig, hur låg det till med det där egentligen? Vem var Noah?
L (Lovisa)- Han var en kompis med gud som byggde en båt.
J - Jaha, ok, men varför byggde han en båt då?
L - Det var gud som sa det till honom, för att människorna skulle sluta kriga. Han visste att det skulle bli översvämning så han sa åt honom att bygga en.
J- Ok. Vad skulle han ha på båten då?
L- Två av varje djur.
J- Jaha... Men varför hade han två av varje?
L- För att det skulle bli flera.
J- Ok...
L- Ja, alltså, Gud gjorde översvämning för att människorna krigade.
J- ok. Tror du att det var så det var på riktigt?
L- Ja.
J- Jaha… På riktigt riktigt alltså?
L- Ja… Fast jag tror inte på gud.
J- Men, du tror ju att det här hände, och du sa ju att de var guds idé, då måste du väl tro på honom?
L- Nä... Det kanske var Jesus som sa det!? Och honom tror jag ju på!!

SÅ, där var han igen min gamle vän! Jesus, Jessebjesse... Det är tydligen någon i hans utstrålning som lockar till sig barn. Han ska vara tacksam att han inte är här i kroppslig skepnad, för då hade jag varit MYCKET misstänksam mot honom!

Nåja, med Jesus tillbaka i vårt liv och allt annat religionsprat så satt vi på väntade på bussen och försökte bryta den frikyrkliga känslan med lite hårdrocks poser. Den lilla av oss klarade det galant:



Medan jag till min fasa upptäckte att jag inte kan göra hårdrocksfingrar med vänsterhanden!

Jag får sendrag i ringfingret och det känns inte alls hårdrockigt, tänk dig att klaga på det under en Metallica konsert!

För att dränka min sorg över mina nyfunna spasmiska fingrar samt inspirerade av allt skapelsesnack så gick vi hem och skapade oss, inte en ark, men en sparbössa!

Det syns inte så bra, men hon har ett hål i magen där stålarna går in... Är hon inte snygg!? Där ska hon stå vid trappan för att samla in pengar till oss, och vem kan motstå att stoppa slantar när man möts av dessa... Ehn... uppmanande ögon?


: Busschaufförerna var osedvanligt trevliga idag, de sa ingenting. Däremot blev jag nästan omkulltrampad av en kärring i päls så jag var tvungen att ta i med hårdhanskarna! Alltså stirra hårt och argt på henne... Vadå, jag är svensk.


RSS 2.0