Jag var på föräldramöte i går. Då får man kika lite i pärmarna och kolla om barnet följer normerna för utvecklingsstandarden i Sverige. Lovisa skulle skriva en kärleksdikt på alla hjärtans dag på skolan:



Phu! Hon har fattat poängen med kärlek!!
Hon hade även skrivit och illustrerat  en egen bok:




Ett annat barn valde att gestalta saker och ting på ett annat sätt...




Ahhh, barn,barn! Jag önskar att de skylle styra världen istället för alla skäggiga tanter och gubbar som sitter och smygfiser!



Vad händer om vi pyntar Göteborgs konserthus med en massa spets och volang? Smäller in en massa fjäskiga säljare som vill pracka på folk bröllopsklänningar, fotografer och överklass resor? Om vi dessutom dekorerar alltsammans med konstgjorda blommor samtidigt som vi bjuder på konfekt och räkor, vad blir det då? Jo, bröllops mässa!

Vi hade ganska höga förväntningar på detta event som faktiskt kostade flera matkassar på Netto. I annonsen utlovades både provsmakning av champagne, tävlingar och annat inspirationshöjande inför kommande bröllop. Men som vanligt så blir det aldrig riktigt som man tänkt sig. Något bubbel såg vi inte droppen av. Istället svettades vi omkring i en trång samlingssal med giftassugna ungmör samtidigt som vi med jämna plågor blev påhoppade av försäljare som singlade visitkort i ansiktet på oss. På ett ställe gick det så långt att kvinnorna i montern valde att gå omkring i underkläderna bara för att visa hur man inte skulle se ut under klänningen... eller hur var det nu? När jag småskrattande plockade på mig en behå i storlek dubbel ö eller så och demonstrerade för J hur tacksam han hela tiden ska vara för mina alldeles lagom hanterliga behag så fladdrade en av de halvnakna kvinnorna över mig och slet av mig bysthållaren, tydligen gällde ”se men inte röra” - skylten kläderna, inte kvinnorna i montern.

För att borsta av mig obehagskänslan av att få en kvinnas armhåla uppkörd i ansiktet i en kamp om ett brösttält så gick vi vidare i salongen. Några meter fram så såg vi minsann att det bjöds på godsaker. Det smaskades på för fullt och vi försummade flera bord i vår iver att få komma fram till gratismaten. Vi kände hur visitkorten från hetsade fotografer och bröllopskoordinatörer riktigt ven kring öronen på oss och vi slungade oss fram över resten av folket för att komma fram till... räkorna. Av all mat i världen som de hade kunnat bjuda på så väljer de oskalade räkor. Oskalade räkor med massor av små räkägg. Som plåster på såren så fick man i alla fall citrondoftande våtservetter så att man sedan kunde återgå till att se ut som om man hade ett högbudget bröllop i sikte. Det är ju svårt att göra annars med räkrom i ansiktet och små tentakler utspretandes mellan tänder och naglar stinkandes Feskekörka. Jag äter såklart inte skalade räkor med rom på. Jag skalar dem inte heller. Men det gör J, otroligt snabbt och förvånande proffsigt dessutom. Jag fick blunda och han matade mig. Jag låtsasnjöt i flera sekunder medans jag egentligen föreställde mig hur jag nu knastrade på små oskyldiga räkbarn som intet ont gjort i världen.

Som tur är så var nästa provsmak bröllopstårta! En med hallon och en med choklad. Jag spelade urskuldande och frågade allra vördnadsfullast om hur man i all sin dag man skulle bete sig om man nu ville smaka av dem båda, för det fick man väl förståss inte an, då skulle de väl ha betalt? Men jodå, det var bara att ta en av varje (som om jag inte visste det redan, jag lurades ju bara för att de skulle få för sig att jag var en hälsosam kvinna som minsann inte glufsade i mig två tårtbitar sådär ohämmat utan krumbukter och omsvep). Båda bitarna gick snabbt ner. Att dessa tårtor säkerligen innehöll ägg var inget jag skämdes över, för tydligen anser någonting i mig att små räkbarn är mer oskyldiga än små, ulliga kycklingar... Men det kan ju inte jag rå för.

Efter två timmars trängandes och låtsasintresserande så tog vi sista varvet. Sista varvet på en mässa innebär alltid att man då mera oförsiktigt springer runt och tömmer godisskålarna utan att för den delen se ut som om du faktiskt vill köpa deras fula klänningar. Sedan gav vi upp.

Inte var våra bröllopsplaner mycket klarare efter denna röriga upplevelse. Om inte annat så fick vi ju i alla fall lite egentid då vi kunde känna oss som vuxna bara i varandras sällskap utan att bli tvångsinkvarterad på en leksaksaffär av en övertrött 7-åring och bara det var ju värt allt!

Vi gick på restaurang och kollade igenom våra mässpåsar efter fynd. Sedan tog vi bussen hem till ett kraftigt snöoväder som tydligt fick min kära vän att pulsera av norrländsk djupsnö längtan. Jag frös och muttrade att jag minsann satte mitt hopp till den påstådda globala uppvärmningen som min värmande frälsning.








Jag fick ett mail för ett halvår sedan av en knutte i Amerika med jänkarnamn som påstod att jag hade royalties att hämta hos dem minsann! Jojo, jag skulle bara fylla i en hel bibba med dokument som på byråkrat amerikanska förklarade hur jag skulle kryssa i och när. Vilket jag inte alls förstod. Jag skickade därför en liten blygsam förfrågan om hur mycket det rörde sig om och om det ens var värt att vässa pennan för. Jag får då tillbaka ett mail där det förklaras att det är närmare 1000 Dollares som ligger och väntar på mamma Bliss. Jag vässar nu pennor för fulla muggar efter att ha sprungit runt på högskolan i ett desperat försök att finna någon intelligent förståsigpåare som kunde hjälpa mig med denna lilla uppgift, men förgäves. Jag tänker nu istället vända mig direkt till det amerikanska företaget och på svengelska förklara mina problem.

- Dear Amerikanas. I relly want those monney, but i dont now how to fill in the papper! Pliis hälp me!

Man vill ju lixom göra det rätt så att man inte får THE IRS springande bakom hälarna på en. För det har man ju sett på film att det inte verkar så kul alls. Amerikanska skattemyndigheterna är nog inte lika gråstela som de svenska... Det hör man ju på namnet, IRS = Inte Riktigt Svenskt. Jag föreställer mig en van med FBI- utrustning som avlyssnar mina samtal, stjäl mina trädgårdstomtar och som hotar min familj. Plötsligt måste vi fly och flytta runt hela världen för att undkomma dem och för att hindra dem från att förstöra vår familj... Allt bara för att vi har superkrafter! Eller?! Nä... Det var ju Heroes... sorry, fel film. Men iallafall så känns det viktigt att inte messa med the IRS.

Iallafall så ska jag inom snar framtid skicka en korrekt ifylld liten lapp och så också få min lilla check på 1000 dollars och shoppa mig en frisörtid så att jag kan få bli nääästan lika snygg som de som lyssnar på min musik säkert tror att jag är.

Idag har vi långpromenerat och satt fart på de kreativa små partiklarna som var nära på att frysa fast i morse. Då bestämde vi oss för att måla minsann! Inspirerade av Miss hopeful så satte vi igång och penseldansa med olja! Vi plockade fram några gamla tavlor som legat och skämts i en garderob sedan datte vi igång!


Processen:



Resultatet:


Lovisas bild föreståller en skog, med äppelträd och blommor och med en aktiv vulkan i bakgrunden. Mycket fin!




Min bild blev av det mera klassiska slaget. MEN, med inslag av tovade små hjärtan och glittriga fjärilar (synd inte så bra på bilden, med de är ganska rejält silverglittriga) . Jag är mycket nöjd själv! Nu ska den bara torka och sedan förgylla en av de många tomma väggarna här!






Japp, jag har haft min första nätdate! Ja alltså. ingen date som date (jag ska ju gifta mig så det vore ju slarvigt nu när vi bokat kyrka och allt). Men om man skulle slå upp nätdate på wikipedia så skulle antagligen den rätta benämningen vara:

"Fysiskt möte mellan två människor som aldrig tidigare träffats i verkligheten men som känner varandra genom kontakt på internet."

Något sånt borde det vara och det var just vad som hände idag!

Precis när jag och min dotter bänkat oss på första parkett i bussen på väg hem så stövlar det på en högljudd herre med finhalsduk. Jag känner igen honom och inser snabbt att det är min bloggvän vars blogg jag dagligen läser och som jag så många gånger berömt och utbroderat som en så klok man inför mina nära. Nu blev det lite jobbigt. Jag funderar som hastigast om jag ska låtsas leta efter intressanta snorkråkor under sätet precis när han ska passera. Men förstår snabbt att platsen är alldeles för trång och jag är alldeles för stor för att kunna komma undan med det utan att denna högljudda osvenne skulle uppfatta mitt flyktförsök. Han skulle antagligen rycka tag i jackärmen på mig och fråga varför i hela friden jag ligger och krälar på bussgolvet. Han verkar vara en sån, som inte blygs för sig. Det skulle bli alldeles för pinsamt att bli ertappad på det sättet så istället hoppar jag verbalt på honom och halvskriker hans blogg alias...  Det kan hända att jag råkade peka på honom dessutom.

– WOB!!  Skriksäger jag. Han tvekade dock någon hundradels för länge så jag började snabbt tveka och bad till henne därovan att ordet WOB inte kunde tolkas som en förolämpning på något språk.

– Jenny Falukorv! Försökte jag förklara mig med. Om detta nu inte alls hade varit denne man som kallade sig WOB på sin blogg så hade det förstås i detta lag kunnat bli rejält pinsamt! Något som jag misstänker att en tonårstjej på sätet intill plockade upp. Hon rodnade å mina vägnar... omtänksamt nog. Istället för att springa sårad och konfunderad ifrån denna märkliga falukorvsdyrkande kvinna så säger mannen istället; - Ser väl jag det, det ser jag ju! Och han såg inte alls förolämpad ut, bara förvånad. Hoppas jag. Jag känner ju i och för sig inte honom och vet inte alls hur han väljer att yttra sina känslor utåt. Men jag tolkade det som förvånad då.

Efter att ha stannat upp hela påstigningsprocessen i bussen och övertygat minst tre personer om att vi antagligen var narkomaner, alkoholister eller bara obehagligt annorlunda så klämde vi ihop oss på ett säte mitt emot varandra. Här började det blir lite obehagligt. Vad säger man nu? Ska man referera till inlägg som man läst på dennes blogg? Ska man presentera sig och sina intressen? Nä, det vet han ju om han läst min blogg. Vad säger man? Och efter att han då plötsligt utbrister något om att jag är så talangfull och att jag sjunger som en ängel och att jag minsann borde skriva i tidningar så får jag ju dessutom prestationsångest och tänker att herregud, nu måste jag vara rolig också. Och jag kan ju bara vara rolig spontant, annars får jag panik och börjar prata bolåneräntor och avkastningar i ren anarki mot den påtvingade humorn! Jag kommer inte ihåg vad jag sa, men särskilt rolig var jag definitivt inte.

Vi skämde ut oss lagom mycket och vi hann prata om att åka buss, att ha eller inte ha körkort, falukorvar som skriker vid stekning och gamla gubbar som går aggressivt med rullatorer. Detta på ca 12 minuter. Kan vara ett nervöst inslag i denna diskussion. I alla fall från min sida. Vi är framme på vår hållplats. Vi säger adjö på ett ganska normalt sätt och mötet är slut.

Missförstå mig rätt nu. Det är absolut inte så att det är obehagligt att träffa denna herre, tvärtom, jag vill fika i timmar med honom och prata skit om samhället och all annan djävulskap. Men det kändes helt enkelt för oförberett konstigt. Vi pratar ju endast med varandra genom kommentarer på våra bloggar, efter att ha läst alla konstiga reflektioner man har om livet. Sedan ska man plötsligt sitta och prata på riktigt, utan att kunna läsa vad människan tänker först. Jättekonstigt. Jag undrar om han kände detsamma...

Nåja, efter denna omtumlande upplevelse så är det mys med familj, tacos ooooooch MELLODELLO som gäller!!! Jag håller på Lili och Sussie. Det vore coolt om de vann!



I går fick jag lära mig att tova på skolan! Så otroligt roligt är det. Nästan lite som att sticka, spela tetris, lägga patiens. Alltså ett tidsfördriv som du lätt kan fokusera på utan att lägga på full kaliber i järnaktiviteten! Perfekt för sånna som mig, som tänker alldeles för mycket och behöver vila systemet emellanåt.

Jag tovade ihop en trollslända (eller är det en fjäril?).







När jag så kom hem så var jag naturligtvis tvungen att sprida denna nuvunna kunskap vidare. Så jag och L satte igång och tovade så det riktigt bubblade av såpa i vardagsrummet. Märkligt nog så verkade inte J lika intresserad, han sneglade på oss och mumlade något om att han absolut ville prova tova... men sen försvann han märkligt nog.

Vi gjorde iallafall halsband! Jag testade att göra ett grön,skönt yllesnöre som jag spetsade med blå glasstenar. Jag blev riktigt nöjd. Lovisa avancerade till det och blandade lite olika färger och smyckade till den med en tovad boll och stora gröna paljetter dessutom! Skitsnyggt! Jag gjorde dessutom några armband som ni ser... Jag kommar entagligen att snöa in på detta ett tag och kommer därför snart att vara helt beklädd i tovade små atteraljer! Till min glädje och era suckar.





När vi var färdiga så passade vi på att pynta oss själva. Nyklippta (hemmabygge), nyslingade och ny halsbandade! Inte illa!





Nu ska vi åka in till stan och köpa lite gott till mellodellokvällen nr 2! Som denna gång utspelar sig i my hometown, mina kvarter, my crib...(ooohohoh... Jenny from the block...oooh) SKELLEFTEÅ! Min kära kusin och söta mamma ska gå dit, så ser ni två fantastiskt vackra kvinnor i publiken så är det dom!




Eller nja, kanske inte riktigt... Men om jag bara påtar ner 79995 tecken till så kan jag ställa upp i bok - SM. Då måste ni såklart gå in och läsa och rösta flera gånger varje dag. Ni kan ju alltid tjuvstarta redan nu! Ni hittar den här:

Huvvaligen vilket tjåller

Det är alltså en samling med en hel del av mina gamla och nya kåserier så ta er gärna tid att läsa igenom och släng in en kommentar, jag tror ni måste vara medlemmar för att kommentera. Men det är gratis och ni får läsa en massa nya, okända författares böcker! Jättekul!!

I går vad jag och L på författarafton och fick möta Jan Höjjer. Han har skrivit en massa barnskräckisar och snusk och äckelpäckel böcker. Det var jätteroligt och mitt i allting så hamnade såklart jag på scenen och fick agera buss chaufför. Otippat, men inte ovanligt. Jag blev inspirerad och bestämde att mitt nästa projekt kanske ska vara en bok. Igår tyckte jag att det var en strålande idé. Men nu har jag värk i kroppen efter dagens pulkaåkning så jag känner mig inte alls så sugen på att sitta på dessa ömmande skinkor och skriva. Det får bli ett bad istället.

Idag gjorde vi detta:








För stunden håller jag på att tillverka en liten bröllopspärm med en liten romantisk touch. Det ska naturligtvis handla om mig och J och vår tid tillsammans (det vore ju fantastiskt opassande om jag gjorde en pärm om någon annan gammal pojkvän).

 För att hitta lite spännande bilder sedan livet innan så fick jag gräva i det stora arkivet. Arkiv och arkiv, det är en klädd skolåda som innehåller foton och brev från vänner från förr. Det tog sin tid vill jag lova! Efter att ha läst alla dessa gamla kärleksbrev och glada vykort efter vänner som utropad sin saknad efter mig så var jag full till toppen av lycka och även om jag ofta känner mig älskad så var detta en riktigt bra kväll då jag kände mig mycket betydelsefull i världen!

Jag ska nog kontakta dem som skrivit alla dessa vackra brev så ska jag skicka en kopia på deras brev, det är ju som ett utdrag ur en dagbok man skrev för 14 år sedan! Fantastiskt roligt!

Nåja, efter en himla massa läsande och tåraskvättande så hittade jag två foton på mig och J där vi var i samma ålder och då vi intet ont anande var på väg att resa mot varandra (oh my god, att jag bara kan skriva så). 4 år efter dessa bilder togs så träffades vi första gången, ett år efter det blev vi tillsammans, 4 månader senare blev vi med barn (schhhhh!!) Och nu, 9 år senare så gifter vi oss! Med varandra dessutom! Lite i omvänd ordning mot vad det kristna kyrkan kanske skulle förespråka, men som tur är så bryr vi oss inte om det alls, hoppas bara prällen inte ska jobba på att få oss att känna ett riktigt dåligt samvete och gör så att vi sedan, mot vår vilja, spelar förvånade på bröllopsnatten...

Men titta på dessa söta små ungdomar, visst är vi fina...

En punkare och en liten bohem... (bra låtmateria? Hint,hint)






Och så nu:





Så här spända blir riktiga schlager fans under röstningen!!





Vi röstade på:

J
Caroline af Ugglas
Emilia - You're my world
Alcazar - Stay the night

L
Jonathan Fagerlund - Welcome to my life
Alcazar - Stay the night
Scotts - Jag tror på oss

Jag kommer inte ihåg så mycket. Vi åt nämligen tacos och efter att ha levt på pulverdiet en vecka så blev det närmast en religiös upplevelse! Men dessa låtar var iallafall vad som hördes genom tacos knastret. Hoppas ni alla hade en trevlig kväll med!







Nu ser ni ju bara de billiga ringarna på bilden. Men de som vi slutligen väljer kommer naturligtfis att ligga runt miljonklassen!


Idag är inte en glädjens dag.

Antingen…

Så beror detta på att människor i dag har lyckats utveckla en förstklassig avsaknad av respekt för sina medmänniskor. För att istället utveckla en buss skuffar -gen som gör att de mekaniskt knuffar sig före i bussköerna. Tänk att de ska ha så in i helvittis bråttom att skynda sig in i bussen. Bara för att så snabbt som möjligt ställa sig och gestalta ett stort, missbildat sågspån mitt i gången. Att det finns gott om plats längre bak i bussen verkar inte vara ett bekymmer om man är sågspån nämligen. Då står man bara där och blinkar förvånat och fattar ingenting när man lite lagom irriterat påpekar deras tendens till utvecklingstörning.

Eller…

Så beror det på att min kära, älskade pojkvän, vars eviga kärlek jag snart ska bli garanterad sitter hemma och kliar sår i huvudet på sig själv medans han räknar bröllopsbudget tills han närapå kräks. Jag börjar redan bli osäker på om man verkligen ska slå till på en sådan här pessimist. Det fullkomligt flyger av:   ”Vi kommer aldrig” och ”hur ska vi hinna” och ”tänk om” och ”ojoj” härhemma. Jag vill bara ta ett lagom hårt tag i hans lilla, skäggiga, söta huvud och, kanske inte skrika, men hojta glatt, DET LÖSER SIG!!! Om till och med en skånepåg med lockig page och jättekonstigt namn som ingen kan uttala naturligt har fattat att det gör det så måste väl även denna halvturk ta och anamma lagen om all lycka, nämligen: Det LÖSER sig. ”Ja det gör det alltid, det kommer fixa sig till slut, det finns inga tvivel om att det löser sig”… osv, osv. Fast på skånska då. Det löser sig och han överdriver, så är det med det!

Eller…

Så beror det på att jag denna vecka har en verksamhetsförlagd utbildning på en förskola på en helt annan plats i staden än vart vi bor. Så jag får den äran att hicka mig upp i gökottan för att hinna komma dit innan alla ungarna gått hem för dagen. Väl där så sitter jag i spänd förväntan över om hur många löss eller magsjuke bakterier jag ska komma hemdragandes med åt min redan sjuka dotter. En dotter som i stor sett börjar transformeras till en penicillinburk hela hon efter ytterligare en öroninflammation, två magsjukor, tre febertoppar och en tidigare öronsveda.

Eller...

Så beror det på att jag igår började med min pulverdiet i strävan efter mitt vackrare jag. I fem veckor minst ska jag jobba stenhårt på det här. Med personlig coach som ringer och piskar mig och allt. Denna socker avvänjning kommer att bli riktigt jä-la ofantastisk känner jag redan nu och jag misstänker starkt att min lilla, söta handdocka Ella:s (se tidigare inlägg) möte med de små rara barnen i skolan kan komma att bli en ren massaker om det vill sig riktigt illa.

Men se bara till at inte knuffas i bussen så kanske det blir människa av mig i slutet av denna vecka iallafall. Jag måste ju överleva till på lördagen och till MELODIFESTIVALEN!!!! YIPPPIEEEE!!




Min vän Johanna hade en lite tokrolig utmaning på sin blogg i dag. Nu utmanade hon visserligen inte mig. Men eftersom att jag nu ändå är så patetiskt  just nu så försöker jag att vara med att leka i alla fall.

Man skulle leta upp den sjätte bilden i den sjätte mappen i sitt bildarkiv och lägga upp den på sin blogg... Jag har ingen aning om vad det kan bli för en bild, men varsågod:





Otippat att det var på henne ja, hehe... (Phu!)


RSS 2.0