Bortom horisonten

Hur var det nu när vi var små.. 
Värsta kriget var i skolmatsalen 
då Marcus fick ett slag i magen 
och när Jill blev arg för att Anna hittat på. 

Det var krig runt om i världen då, men det var ingenting man tänkte på. 
Då var fred nånting vi bara sjöng om och vi åt all mat med tanke
på dom som... 

Levde så långt, långt borta, så hemskt, så långt vi inte kunde se. Men avstånden har blitt korta, 
plötsligt står det där barnet, som var hungrigt breve.

Det verkar som om vi glömmer bort all gratis trygghet som vi fått. Inte lika trygga nu idag. Vi glömmer allt gott som hände förr, släck din dator, lås din dörr. Dina tankar dina skäl. Dimman kommer snabbare nu... Väl? 

De som krigar de är en annan sort, det läser vi i en politisk rapport. Vi vill hjälpa men tar avstånd, Håglöst lämnar vi nåt bistånd.  Vi blir rädd för folk från det där landet så långt bort, och som stannat här förmodligen för gott. 
Gör det egentligen så mycket då? Den trygghet som han fått? Om han åker hem till krig då? Horisonten är ju ändå bara fem kilometer bort...

Trygghet är ingen garanti, och inget som är oss exklusivt. Vi är rädd att nått ska hända... Men den här vågen kan vi vända. 
Om vi bryr oss om världen, både vi och oss och dem...

Så ska säkert tillslut allihopa hitta hem.

Hela världen kommer närmre inom kort.. Horisonten är alltid 5 kilometer bort.




Konvoj attacken - Konflikthanteringarnas bullkalas?


Innan ni fortsätter att läsa vill jag att ni alla ska veta att jag motsätter mig all form av våld och tar på inget sätt någons parti samtidigt som jag är väldigt ledsen för de familjer som förlorat anhöriga under denna aktion!



Sex fartyg med förnödenheter har alltså skeppas till Gaza fullastade med solidaritet. Men denna Friggebo hjärtliga fredsaktion går fullständigt galet.


Precis när vi börjat bli smått tårögda av att läsa på löpsedlarna om hur fruktansvärt snopet det är att våra nio ton av nybakta bullar och sällskapsspel och nyblandad cement inte kommer fram till de behövande samt att nio personer fått sätta livet till. Precis då, när tårarna nästan lyckas klämma sig fram ut ögonhålorna så möts man av en film där dessa fredliga aktivister (bestående bland annat av kända författare, journalister och någon politiker) brutalt gängkrossar de soldater som av någon anledning bordar skeppet med långa stålrör och transformeras från rödkindade fredsaktivister i batiktröja till en brutalt, vandaliserande folkhop. Det är inte heller den där lilla småsvensk rädda petningen med stålrör som gäller, utan ett riktigt massakrerar bank är vad det är. 

Jag tar genast tillbaka mina tårar och funderar istället på hur i helvete vi menar att dessa konvojer ska kunna bidra med någonting av värde i en konflikt som varat i så många år och som knappast verkar uppskatta att några råbarkade vikingar med förnödenheter och finexamen skall komma till räddning!?

Om vi bryter ned det hela.

Du kommer in i ett gängslagsmål, det ena gänget vill att det andra gänget skall dra ifrån deras område. De andra vägrar naturligtvis och anser att det är lika mycket deras kvarter. Tänk West Side Story alltså. Då, mitt i knivbråken då de dansar runt varandra med adrenalinet pumpandes, då kommer du med en korg med bullar och läsk.

 

Gängen blir mycket upprörda över att du lägger dig i och försöker få dig att gå. Du plockar då lite lagom smidigt fram ett järnrör ur fikakorgen och slår ihjäl några av dem.

Kvar står du med din bullkorg. Du ringer hem till mamma och förklarar hur orättvisa de var som inte ville äta av dina fina, nybakta bullar, som numera är täckta av blod visserligen, men ändå. Mamma ringer runt till släkten och lovsjunger din fina känsla för solidaritet och konflikthantering.

Du bestämmer dig för att göra ett nytt försök och går hem för att ladda upp med en rejäl bulldeg som ingen minsann ska kunna tacka nej till.

För visst är det så man löser en konflikt... eller?  


Utmanad



Lycka och frid i världen, jag har blivit utvald! Jag har fått en utmaning förstår ni. Jag fick den av Ida. Utmaningen går ut på att jag ska svara på en massa skitfrågor så fyndigt jag någonsin kan. För att göra detta extra hysteriskt roligt så ska jag dessutom svara på allting med samma begynnelsebokstav som det är i mitt namn. ROLIGT!!!

Jag brukar sannerligen inte ställa upp på alla dessa konstiga utmaningar, jag ställer sällan upp på någonting som inte ger någon som helst utdelning. Men eftersom att Ida snart ska komma söderöver för att hälsa på så känner jag mig dessvärre tvungen att anta denna utmaning. Annars kan det faktiskt bli så att hon kommer att skrika "feeegis" åt mig på grov norrländska, samtidigt som hon harkelspottar snus på backen och hotar med att jaga mig med en motorsåg. De där norrlänningarna är INTE att leka med!

Så, varsågod Ida...och tack för den.


1. Vad heter du? Jenny

2. Ett ord på fyra bokstäver: Java

3. Flicknamn: Jenny

4. Pojknamn: Jonas

5. Yrke: Jesus

6. Färg: Jätte grönt

7. Klädesplagg: Jättetjock tröja

8. Mat: Jonas proffsiga pasta

9. Sak i badrummet: Jättegammal ögonskugga

10. Plats/stad: Jävle

11. En orsak att vara sen: Jävulskt sena bussar

12. Något man skriker: Jaaa!!

13. Film: Jalla! Jalla!

14. Något man dricker: Jägershots (bluäää!!)

15. Band: Journey

16. Djur:  Jättebäver

17. Gatunamn: Järnvägsgatan

18. Bil: Jag har busskort

19. Sång: Jesus christ superstar


Phu! Med hedern i  behåll...

Hmmmgrgrgmrymt...


Idag är inte en glädjens dag.

Antingen…

Så beror detta på att människor i dag har lyckats utveckla en förstklassig avsaknad av respekt för sina medmänniskor. För att istället utveckla en buss skuffar -gen som gör att de mekaniskt knuffar sig före i bussköerna. Tänk att de ska ha så in i helvittis bråttom att skynda sig in i bussen. Bara för att så snabbt som möjligt ställa sig och gestalta ett stort, missbildat sågspån mitt i gången. Att det finns gott om plats längre bak i bussen verkar inte vara ett bekymmer om man är sågspån nämligen. Då står man bara där och blinkar förvånat och fattar ingenting när man lite lagom irriterat påpekar deras tendens till utvecklingstörning.

Eller…

Så beror det på att min kära, älskade pojkvän, vars eviga kärlek jag snart ska bli garanterad sitter hemma och kliar sår i huvudet på sig själv medans han räknar bröllopsbudget tills han närapå kräks. Jag börjar redan bli osäker på om man verkligen ska slå till på en sådan här pessimist. Det fullkomligt flyger av:   ”Vi kommer aldrig” och ”hur ska vi hinna” och ”tänk om” och ”ojoj” härhemma. Jag vill bara ta ett lagom hårt tag i hans lilla, skäggiga, söta huvud och, kanske inte skrika, men hojta glatt, DET LÖSER SIG!!! Om till och med en skånepåg med lockig page och jättekonstigt namn som ingen kan uttala naturligt har fattat att det gör det så måste väl även denna halvturk ta och anamma lagen om all lycka, nämligen: Det LÖSER sig. ”Ja det gör det alltid, det kommer fixa sig till slut, det finns inga tvivel om att det löser sig”… osv, osv. Fast på skånska då. Det löser sig och han överdriver, så är det med det!

Eller…

Så beror det på att jag denna vecka har en verksamhetsförlagd utbildning på en förskola på en helt annan plats i staden än vart vi bor. Så jag får den äran att hicka mig upp i gökottan för att hinna komma dit innan alla ungarna gått hem för dagen. Väl där så sitter jag i spänd förväntan över om hur många löss eller magsjuke bakterier jag ska komma hemdragandes med åt min redan sjuka dotter. En dotter som i stor sett börjar transformeras till en penicillinburk hela hon efter ytterligare en öroninflammation, två magsjukor, tre febertoppar och en tidigare öronsveda.

Eller...

Så beror det på att jag igår började med min pulverdiet i strävan efter mitt vackrare jag. I fem veckor minst ska jag jobba stenhårt på det här. Med personlig coach som ringer och piskar mig och allt. Denna socker avvänjning kommer att bli riktigt jä-la ofantastisk känner jag redan nu och jag misstänker starkt att min lilla, söta handdocka Ella:s (se tidigare inlägg) möte med de små rara barnen i skolan kan komma att bli en ren massaker om det vill sig riktigt illa.

Men se bara till at inte knuffas i bussen så kanske det blir människa av mig i slutet av denna vecka iallafall. Jag måste ju överleva till på lördagen och till MELODIFESTIVALEN!!!! YIPPPIEEEE!!




Min vän Johanna hade en lite tokrolig utmaning på sin blogg i dag. Nu utmanade hon visserligen inte mig. Men eftersom att jag nu ändå är så patetiskt  just nu så försöker jag att vara med att leka i alla fall.

Man skulle leta upp den sjätte bilden i den sjätte mappen i sitt bildarkiv och lägga upp den på sin blogg... Jag har ingen aning om vad det kan bli för en bild, men varsågod:





Otippat att det var på henne ja, hehe... (Phu!)


Jag drar täcket över huvudet en stund till då...




Näää, sådana här dagar som denna kan man allt leva utan. Dagar då man helt och fullt varit förberedd i veckor (nåja, timmar i alla fall) på att få en riktigt skön sovmorgon inbäddad i ett moln av morgon andedräkt och ljummen morgonfis. Men så vaknar man istället upp med en gnyende halvmänniska liggande i fosterställning bredvid sig.

- Brrrruuuuäääääk! Du måste åka in med L till skolan, jag kan inte åka till jobbet idag, fräs, snyyyytt... brrr... Är jag varm i pannan? Det blir nog inget giftermål, för nu dör jag av förkylning...

Så när jag äntligen blivit kvitt de styvnackade arbetarna i mina bihålor så visar det sig att de endast bytt yrkesgren och istället tecknat nya avtal med en annan firma och plötsligt blir min sovmorgon bara en utopisk idé. Eftersom att denna eländiga lilla gnyhög antagligen inte skulle gå att övertalas eller skrämmas vare sig med mutor med stryk till att göra mera fysiskt ansträngande rörelser än en schizofren brottningsmatch med täcket (på, av, på, av) så var jag ju helt enkelt tvungen att dega mig upp kl 6 i morse.

Dessa dagar är man inte bara lite sugen på att kunna använda sig av "dagisknepet", då man kan ringa dagis och skylla på snuvigt barn och sedan ligga tokfrisk och utvilad hemma och småfnittra över sin busighet hela dagen.

Det kan man tyvärr inte längre. Inte bara av den anledningen att barnet kommer efter i skolarbetet utan även för att man då sätter ramarna för hur seriöst det egentligen är med skolan och alla dina myndiga argument som du kommer att uttala med auktoritär röst som trotsig tonårs förälder när du ska övertyga om gympans viktiga vara eller icke vara kommer att vara stekta. Även om jag är fullkomligt överens med mig själv om att barnen gott kan få vara hemma en dag eller två i månaden på minisemester utan att för den sakens skull bli dum i huvudet. Och då ska jag ändå snart bli lärare... ojoj, ni kan ju ana vart samhället är på väg.

Tur för er att jag inte valde en politisk karriär, då hade jag vid det här laget varit statsministriss och infört en rejäl, obligatorisk siesta på tre timmar om dagen.

Det ni.


Nu tändas tusen idioter på jordens mörka rund...




"Julen är ju roligast för alla som är små" hette då jag var liten.

Inte visste man då den brutala sanning som vuxenvärlden skulle komma att bjuda på! Inte visste man att snälla gamla tant Agda som såg så rosenkindat rar ut kunde förvandlas till en hysterisk köknuffare som med livet som insats och utan att tveka skulle kunna kvadda några små skitungar på vägen till bästa platsen i bussen!

Sånt visste man minsann inte!

Idag har jag avverkat ytterligare en dag av julshopping och om jag hade liten tro i mänskligheten sedan innan så är den idag obefintlig. VAD ÄR DET MED DOM!!!??? Denna hysteriska kommers är ju helt befängd. Idag har jag fått höja rösten till främlingar två gånger på en och samma dag, och även om jag generellt sätt kan betraktas som en piplisa så är det mycket till och med för mig.

Första gången var på bussen, på väg in till kaoset. Jag och min dotter sätter oss ner och blir påtvingade en otroligt pubertal telefonterror i form av tonårs pladder från flickan på sätet bakom oss. Själva snackandet och typ-andet och ba-andet må väl vara då, men när jag sedan hör en dovare stämma som ekar repliker i bakgrunden likt en sufflös så irritationsvänder jag mig plötsligt och får där se en 40+ tonårsmamma med lika gammal kajal runt ögonen som hon kladdat dit i ett misslyckat försök att se ut som en 14 - åring även hon. Hon är minst lika frenetiskt som sin dotter gällande skvallrandet, inte bara det förresten, det är hon som berättar för flickan vad hon ska sprida för dynga. Allt utgått ifrån på moderns sena utegång kvällen innan.

Jag slog råbandsknop på mina tentakler och försökte ignorera verkligheten för en stund. När flickan sedan utbrister ”Då kom det en JÄVLA SVARTSKALLE” högt och ljudligt och utan att få en reaktion av vare sig sagda vårdnadshavare eller annan medmänniska så blir jag naturligtvis tvungen att reagera. Jag ställde mig bestämt upp och stirrade argt och mässade: ”- NeJ! KOM så byter vi plats, här vill jag då rakt inte sitta!!” För att sedan gunga fram till bussens främre del med min något förvånade dotter hängandes i kapptyget.

Som om denna aktion nu skulle skydda mig eller min dotter från dessa ofantligt korkade människor... nä... antagligen inte, men man måste väl ändå reagera!

Denna lilla happening lade grunden för kvarstående dag och mitt humör gick inte att återställa. Fortfarande i skrivande stund sitter jag med små plirande ögon och ihopsnirklad mun och muttrar fördömanden till folk som inte hör.

Tre gånger blev jag puttad idag. Två gånger var det folk som trängde sig före min dotter i kön! (Japp, jag grälade såklart om det, WOFF!) Tjugo gånger ignorerades vi av dessa urholkade skinn som står och ser dumma ut mitt i gångarna på leksaksaffärerna. Varför gör de så? Är det en desperat jakt efter närhet? Eller vad är problemet? Kan vi inte vara mänskliga och ödmjuka nog inför varandras behov att vi åtminstone tar ett halvt litet steg åt vänster!?

Nä, fy tusan! Jag ska från och med nu börja föra anteckningsbok över dessa julefrids förbrytare och sedan skicka in mitt register till tomten, så får de vara utan klappar i år ta mig fan!

//GRRRRrrrrrrrrrrrrrr

Men jag FÖRSÖKER ju!!


Det är ju fanimig typiskt! Här försöker jag apa mig och bli modern och lika trendig som alla andra. Försöker köpa produkter som ser moderna ut och som ska få mig att gnistra och glimma i julemörkret som värsta Eko ljuskedjan! Men jag fattar verkligen inte grejen. Sitter nu med en hårprodukt inkladdad på skalpen som tydligen ska göra mig magnetisk på alla sätt och vis. Enligt förpackningen ska denna ofärgade gegga dra till sig uppmärksamhet mot mig. Tydligen ska den skapa en kemisk reaktion som får folk att hänga sig på mig som om jag vore ett kylskåp... Visserligen låter det inte så smickrande när jag skriver det...

Men, vad jag missade var att denna fantastiska pryl var att den är tillverkad för män, och det är ju inte jag. Norrlänning, men inte riktigt man. Inte bara skapad för vanliga män heller utan män utan doftsinne dessutom! Den luktar nämligen en blandning av gammal köttfärs och orakad gubbe. Om nu denna hårgelé är skapad för att få tjejer att hänga sådär förvånat runt halsen på en så måste det vara tjejer som opererat näsan en gång för mycket för detta luktar inte hallon minsann! Något som jag kom på alltför sent efter att jag, under två dagar, gått omkring och sniffat anklagande på oskyldiga människor och djur med menande blick.

Så nu sitter jag här på högskolan i Borås och väntar på någon kemisk reaktion hos människor... Inget har hänt ännu, men jag tyckte att de på bussen rynkade på näsan, det kanske var lite magnetiskt. Och min dotters avskedskram var inte alls så generös som vanligt, lite som om man sätter två minusmagneter mot varandra. Ahaaaa, magnetiskt!

Jag ger gelén en dag till, sedan ryker den till neseccären med oanvändbara skönhetsbrodukter tillsammans med större bröst- och anticellulit krämen.



Självmordsbenägna tyranner styr mitt liv flera minuter om dagen!!

 



Busschaufförer. Vad är deras PROBEM!?

Det verkar som om de kollektivt har kommit överens om att göra alla bussresenärer till fienden och snart kommer de väl antagligen att sätta konformade örngott eller lakan på huvudet bara för att visa sin gruppgemenskap. BYT jobb då för hela friden om du är så missnöjd med detta serviceyrke. För visst är det väl det!? Jag betalar som kund en tjänst som de skall tillhandahålla på bästa sätt och om ingen åker så har de inga att skjutsa, alltså inget jobb. Men jag misstänker att de missade det lilla stycket på busschaufförutbildningen.

Under en dag så åker jag buss minst 4 gånger. Jag betalar ett dyrt busskort för det och jag förväntar mig följande:

1. Att bussarna kommer i tid
2. Att jag slipper hänga utanför bussen på grund av platsbrist.
3. Att jag får känna mig trygg under resan som ska ta mig till målet.

That`s it. MEN, istället för att anamma dessa "klausuler" som vi som kunder har all rätt att sätta så väljer dessa förbannade fånrattare istället att göra precis tvärt om.

Bussen är 40 minuter sen. När det sedan kommer så säger chauffören ingenting om det, utan sitter och ser ut som en spade och som svar på min fråga om det var halkigt på vägen, om det kanske var därför han var så sen, får jag nöja mig med ett nonchalant knyck med axlarna som svar. Nästa buss. Jag och min dotter ska kliva på bussen, det står en man tre meter bakom som precis då hoppar fram och ska byta av chauffören. Halva jag och min dotter har redan gått in med blir nästintill halshuggna och får höra ett grymtande: "Ni får ju vänta tills jag har bytt, ska det vara så jävla svårt att begripa!" Detta får mig naturligtvis att se rött och jag skäller ut honom efter noter och efter att jag gastat åt honom att be om ursäkt för sitt idiotiska beteende inför barn och allt så bajsar han ur sig en falsk "ja, ja ursäkta då".

Nä, jag tänkte nu föra lite statistik över hur illa det egentligen är ställt med dessa människor. Det känns faktiskt riktigt obehagligt att ha en massa självmordsbenägna, hätska människor som kör runt oss, och som faktiskt har mera makt över om vi ska krossas till kärnpartiklar eller om vi ska få fortsätta leva våra bussåkande liv än vad jag vågar tänka på.

Därför kommer jag att inflika en till varje inlägg så att vi kan hålla koll på om det lutar åt någon sanning detta med att de sannerligen borde skickas på gruppterapi.


Jag börjar med idag då.



Jag och min dotter kommer springandes mot bussen. Vi är inte sena, bara på pricken i tid. Chauffören tittar på oss, vi springer så att snoret rinner och närliggande hus vibrerar. Bussen stannar demonstrativt långt bort så att vi måste springa en liten extra bit och skämmas. När vi sedan går på bussen och jag, min idiot, ler tacksamt och flåsar *Oh, vilken tur att vi hann* bemöts jag av en blick av is. ”Ni måste ju stå PÅ busshållsplatsen, annars ser jag er ju inte!!” hivar han argt ur sig. Jag VET att han såg, ALLA såg oss. Vi hade färgglada kläder och flaxade med ett stort kollegieblock! Men jag sa ingenting, kunde inte prata efter språngmarschen. Som om detta inte vore nog så fungerade inte stoppknappen heller så jag ställde mig upp för att högt och tydligt ropa: * STAPPKNOPPEN är trasig!! STAPPKNOPPEN fungerar inte!!*... Två gånger, innan jag fattade vad jag sa. Jag satte mig sedan ner och ropade *PLING* Istället...


Dagens fynd på NDWoods




(För er som missat mina tidigare fynd på detta fantastiska varuhus så rekomenderar jag er att rulla ned lite på denna sida så kommer ni ifatt)

Ja, det gick alltså bara någon dag, sedan var jag där igen. Men ni vet hur det är, när man väl hittar en affär som passar en så är det svårt att låta bli att gå dit och ögonshoppa! Kolla vad som är nytt lixom!

Idag ramlade jag över denna asgrymma designersoffa! Man kan inte fatta hur cool den är... Men efterssom jag hade bestämt mig för att inte handla något så fick jag nöja mig med att bara stå och riktigt njuta av den en stund. Kanske har råd nästa månad *håller tummarna*
.





Suck... Jag älskar det här varuhuset! Det tar ju lixsom aldrig slut!!

McDonald`s serverar skinka




I väntan på stundande tandläkartid gjorde jag mig själv en otjänst och satte mig på Mc Donalds idag. Trots att jag inte alls var hungrig så beställde jag minsann ett helt meal av någon slags Hawaiiburgare som såklart smakade precis likadant som alla de andra torra köttslamsorna som McDonald's envisas med att lura på oss genom sina glättiga färger och amerikanska kladd. Jag envisas till min egen förvåning med att fortfarande bli snopen när min lilla måltid inte alls föreställer bilden som tindrade mot mig bakom huvudet på den pinsamt tillgjorde säljaren.



Denna gång blev jag så besviken att jag faktiskt gick fram för att klaga. Jag låtsades först hämta mera servetter och kollade i smyg en gång till på bilden för att verkligen förvissa mig själv om att jag faktiskt visst sett någon form av sås på den smaskigt svulstiga hamburgare som presenterades på affischen. Visst var det så, jag halvjoggade tillbaka med rynkade ögonbryn, fast besluten att gräla på föreståndaren om denna falska marknadsföring och kanske på så sätt lyckas locka till mig en livstids premuneration på Happy meal -bladet eller kanske till och med gratis kaffe i ett helt år!



Jag lyfte på locket på köttskorpan och lyckades dock tyvärr efter några minuters grävande faktiskt hitta en liten, liten vit klick av något som skulle föreställa sås... Det var antagligen den som skulle vara Hawaii... Jag kände mig rånad men åt lydigt upp hela burgaren.



Jag var iallafall väldigt noga med att stirra elakt på mannen som jag misstänkte var chef på stället som nu tydligen bestämt sig för att hålla ett säljmöte med några nasare mitt under min måltid och nu satt de nästan mellan mina torra bröd och jonglerade dito skämt mellan varandra. De avbröts endast av när chefen tydligen blev osäker på om inte alla matgäster förstått att han var chef, varpå han utropade ett högt och nästan krigisk: "Tjena grabbar" Till passerande matgäster som alldeles uppenbart inte kände igen honom lika väl som han kände dem. Jag stirrade elakt hela mötet och när det sedan äntligen avslutades kunde en fruktpåse urskilja att han gjort en riktigt bra affär. Han var närapå att hoppa jämfota av glädje över dealen han höll på att ro i land och de små säljnissarna hann knappt komma ut genom de kladdiga dörrarna innan han kastade sig över sin vokaltelefon för att ringa upp någon annan överklädd snobb som då tydligen skulle bli imponerad över den glada nyheten om nya burgare eller köksbänkar till Mackedonken.



Sedan följen ett scenario som jag fick svårt att acceptera och som resulterade i att jag helt resolut gick ut från restaurangen utan att ens lämna in brickan! Han SATTE sig på bordet och fortsatte sitt samtal! SATTE sig på bordet! Bordet som vi ska sitta och knapra på dessa torra köttfärskottar, köttfärskottar som vi betalat surt förtjänade kosingar för! Inte konstigt att han såg så oövervinnerlig ut. Där sitter han med arsle på våran matplats och vi, de små skamsna hundarna, betalar honom för att få äta på hans rövs viloplats! Suck... Nästa gång, då jävlar, då ska jag minsann strunta i att sopsortera, ska inte ens vika ihop Happy mealet!! De kan dom gott få de jävlarna!


Dansa din jävel! Nu, NU!!




http://www.aftonbladet.se/sofismode/article3185211.ab

I dagens aftonblad kan du vara med att påverka den mest väsentligt folkomröstningen som ägt rum i svensk historia. Du kan vara med och göra din röst hörd! Tack vare demokratins, folkstyrets älskvärda lagar så kan du idag vara med och se till att Sofie Fahrman inte går klädd helt åt helvete fel i höst!!


Men sätt igång och rösta då för fan! VAD VÄNTAR DU PÅ??!!


Så här ser resultatet ut i skrivande stund:

Med lila kappa (25.7 %)

Med kort svart kjol (34.7 %)

Med rosa dress (24.5 %)

Med mönstrad kjol (15.1 %)


Jag hoppas innerligt och av hela mitt hjärta att detta endast är resultatet av en handfull ointelligenta svenskars röster och att det inte är en större samling människor som på allvar har förslösat energi genom att trycka på musknappen bara för att lyckats bidra till denna idiotiska omröstning!

Men jag vet att jag har fel.

Säkerligen är det fler människor som röstat om Sofies klädval än vad som orkat läsa igenom hela artikeln om den stackars 15- åringen som skickades iväg att sprängas av sin far. Säkert var det betydligt fler som i minuter satt och valde och tvekade mellan rosa dress eller mönstrad kjol än som läste om att nordpolen nu blir helt isfri för första gången i historien... Och de som missade denna fantastiska omröstning, hoppade kanske direkt ner till Aftonbladets andra intelligenta lilla frågelåda ang. om du skulle ta chansen att retuschera ditt skolfoto om du hade fått möjligheten...



33.5 % har svarat ja på den frågan...



För självklart ska vi tillåta att våra barn får retuschera vad de inte är nöjda med på skolfotot. Det är lite synd bara att inte 8- åringarna får möjlighet att visa upp sin nya snygga bikinilinje på fotot... jag menar, vi betaaalar ju ändå flera kronor för bikinivaxning och katalog så liiite valuta för pengarna borde man ju få. Tänk på barnen, inte är det så kul att titta tillbaka på sin skoltid och komma ihåg hur man verkligen såg ut! De skulle ju skämmas, må dåligt, och inte ens orka med att använda sig av sin demokratiska rösträtt till sådana livsviktiga, livsavgöranden som vi idag håller på med.

Märkligt nog så verkar Sofie själv ha fått svar på sin lilla kläd "situation" för när jag skickar en liten kommentar på artikeln där vi uppmanas att rösta angående Sofies klädval som lyder:

"Varför??? Varför ska vi det? Vad är det för människor som egentligen bryr sig OM i vilken outfit denna hyfsat överskattade och faktiskt rätt obehagligt overkliga figur passar bäst i? Jag blir förstummad aftonbladet, inte särskilt förvånad, men ändå... Intressantare saker finns det som händer i världen!!! Skärpning för fan!!

Då svarar tidningen med att en lite fel har uppstått och man kan visst inte alls publicera mitt lilla inlägg... Märkligt.

Men så spännande det ska bli att se i vilka kläder Sofi står och ser likadan ut som vanligt i på nästa omslag! Verkligen jättespännande...


Nä, nu ska jag gå och be om förlåtelse för människornas dumhet till de högre makterna. Hej så länge!

Dödskalle galen?








För ca 5 miljarder år sedan föddes jorden. Någonstans där i mitten på tidslinjen från dess och fram tills idag så var det två lyckligt förälskade människor som faktiskt verkade ha det rätt skönt och som tycktes uppskatta livet. De satt och njöt under ett äppelträd och omgav sig med både djur och växter på ett mycket harmoniskt sätt.

Därefter var det något som gick snett med den allmänna lyckan…

Efter att ha slagit och supit ihjäl varandra i århundraden. Uthärdat digerdöd och högljudda danskar. Axelvaddar och myggjagare. Storblommigt och batikfärgat. Har vi så nu, genom allehanda modeflugor, jobbat oss fram till vad vi tycker passar in i vårt liv som allra bäst idag 2008… Inte är det några fjantiga växter och fikonlöv inte, utan… *tadaaa* Dödskallar! Javisst, det finns idag inte en enda liten pinal som inte blivit beprydd med dödens signum. Plåsteraskar, potatisskalare, packtejp, brödstämplar, kakformar, nappar, pasta, diskborstar, hängslen, påslakan, mattor, kondomer, hus, bilar, människor, världsdelar,
planeter ja ALLT!

Varför? Är det ett sätt att spegla oss själva? Identifierar vi oss med dessa skelett? Inte ens skelett, bara skallar. Döda, avskalade, beniga huvudskålar. Är det människans ideal 2008?

Istället för att hylla livet och jaga svar på livsfrågor genom Buddhameditation eller pilgrimsvandringar så jagar vi idag istället dödskalletryck för glatta livet. Vi omringar oss istället av dödens skepnad och ser till att göra allt i vår makt för att kunna fly vårt kaos av fullständig, total villrådighet gällande detta virrvarr av känslor, pengar och semesterresor som blivit vårt liv. Vi super och knarkar, till och med bloggar ihjäl oss själva i flykten.

Det är precis som om vi äntligen har insett att det enda som vi vet på riktigt här i livet är att vi kommer att dö. Det är det enda vi kan vara absolut på det klara med. Valen vi föds med är alltså; leva… eller dö. Inget mellanting. Visst kan du välja att leva ett riktigt dåligt liv, men skyll dig själv i så fall din idiot…

Inte så skojigt det här kanske.

Visst var det roligare förr i så fall, då vi fortfarande kunde förlita oss på att det faktiskt fanns en gud eller flera gudar som skulle ta hand om oss om vi bara gjorde rätt. Eller mystiska naturväsen som kunde se till att vi fick dansa med älvor en evighet om vi misskötte oss. Dansa med älvor, det låter bättre än att skiktröntgas det… Idag vet vi däremot att J.R. R Tolkien har hittat på alltihopa och att Aslan aldrig vandrat i dessa skogar. Ingen trollkarl kommer att skjuta blixtar med staven för vår skull och han där ovan har sedan länge bett oss dra åt... jorden.


DÄRFÖR väljer vi att inte ens ge alla dessa jobbiga funderingar utrymme i våra liv och ser alltså istället till att vi dagligen får chans att stirra döden i vitögat så att vi på så sätt kanske lyckas vänja oss vid tanken.

Jag utmanar dig nu människa, att byta ut alla dina dödskallar och ersätta dem med något som representerar något levande. Vi provar… så får vi se om vi kanske kan få två lyckligt förälskade människor som hellre omger sig med blommor här på jorden igen…

RSS 2.0