Naturlig skönhet(s)


OBS: Jag publicerar nu lite gamla texter som legat och grott till ingen nytta alls. Men som kanske kan vara lite putslustiga i alla fall... 





Jag sitter här och inspekterar den oljefläck som jag så lagom prydligt placerat på vår klar röda fåtölj nu senaste gången jag hade min "skönhet a`la nature" svacka. Denna gång var det en läcker hårinpackning bestående av ett ägg och en deciliter olivolja som skulle masseras in i håret, för att sedan ligga där och verka i tre timmar. Jag dubblade självfallet tiden för att verkligen försäkra mig om att fnösket däruppe skulle förvandlas till änglahår. Jag förblev under den verkande tiden nedpluffsad i fotöljen i väntan på miraklet.


Eftersom mina tjänstgörande hjärnceller förmodligen lekte majonnäsfabrik där uppe, så reflekterade jag inte alls över det faktum att olja utan större ansträngning kan forcera en skruttig handuk och in i en klarröd fåtöljtextil för att forma en bestående, mindre charmig flottfläck. Denna mörklila spökfläck får mig att melankoliskt återvända till de gånger som jag under mitt liv behandlat mig själv med liknande "natur kurer" med både dåliga och direkt värdelösa resultat.


En gång i tiden låg jag till exempel på rygg i en alldeles för liten toalett. Inte för att vara snygg, utan för att BLI snygg. Hoptryckt likt en näsduk på det blåa plastmattebeklädda golvet låg jag. I ansiktet hade jag tre deciliter rårivna morötter. Någon hade påstått att morötterna skulle se till att man fick en ljuvlig solbränna som skulle vara i daaagar! Och det gjorde det också, höll i flera dagar alltså... Men särskilt ljuvligt solbrynt vet jag inte om jag blev. Snarare ljuvligt orange spräcklig. Men som den optimistiska pubertetskalv jag var så ansåg jag minsann att jag blev mycket elegant. Möjligt är förvisso att ljuset inne på toaletten reflekterades mot det blåa golvet och den gröna väggen och på så sätt såg till att nyansintrycket dämpades något. När jag nu ser på foton från den tiden, dyker det ibland upp en förskräcklig tonårsunge som är brandguls flammig i ansiktet och endast där, med en väldigt markerad käklinje av, om möjligt, ännu starkare orange. Min mor påstår att denna unge är jag, men det tror jag då rakt inte, jag var ju läcker då!


Naturligt försökte även jag göra något åt mina (då obefintliga) påsar under ögonen genom att placera gurkskivor på ögonen. Tyvärr hade varken tonårstidningarna Frida, Okej eller Kamratposten avslöjat att man endast skulle hyvla en tunn, behaglig gurkstrimla som man sedan enkelt placerade på sina ögon, varpå den följsamt skulle glida ned mot de stängda ögonlocken. Eftersom att jag då inte visste detta så försökte jag istället få denna avslappnande gurkbehandling genom att låta storskurna gurkskivor ligga och balansera på pannben och näsben. Den ville inte alls forma sig mjuk och varsamt in i mina ögonhålor. Resultatet blev därför även i detta fall ytterst tveksamt.


Nästa expriment var när hade någon sett till att inbilla oss "Samantha Fox wannabes" med storlek medium på näsan, att man enkelt kunde skaffa sig en alldeles förtjusande liten uppåtnäsa om man helt enkelt sov (!) med näsan uppåttryckt i kudden (!!!). Jag provade detta i tre nätter. Ända tills jag började misstänka att den rynka som nu uppstått mellan nästipp och näsben inte heller var så smickrande.


Det allra första minnet jag har av denna "naturliga väg" till förändring är från när jag som sexåring bestämde mig för att få lika vitt och änglalikt hår som min sockersöta vän Clara då hade. Varpå jag fick den briljanta idén att pudra rumppuder i hela håret. Jag tyckte detta var en fantastisk uppfinning. När jag sedan var hos frisören och hon utbrister: - VAD HAR DU I HÅRET BARN!? Och slänger sig över telefonen för att meddela min mamma om denna mystiska asbest hårsjuka som hennes dotter drabbats av springer jag hem. Bolmandes likt en öppnad mjölpåse. Snabbt sköljde jag ur denna revolutionerande uppfinning så att ingen någonsin skulle upptäcka detta nya användningsområde för rumppuder. Märkligt nog så tog jag aldrig patent på den idén!


22 år senare sitter jag alltså fortfarande här. Med majonäs i håret, tepåsar på kinderna och citronhalvor fastklämda på armbågarna och känner mig inte särskilt mycket vackrare än innan. Mest hungrig. Men jag ligger kvar och motiverar mig med talesättet: Det som göms i snö kommer fram i tö och hoppas att min skönhet ska blomstra ut någon jävla gång.


Prova själva! Gå igenom ert skafferi. Och glöm för allt i världen nu inte bort att klappa frenetiskt med undersidan av handen mot dubbelhakan 200 gånger. Knip ihop skinkorna när ni sitter på bussen. Häll ölen i håret och borsta munnen.  



Lycka till!

 


Huvudbryyyyt



Denna onsdag var det dags för ytterligare ett av de där fantastiskt spännande spontanbesöken på akuten. I vanliga fall brukar vi tajma in detta under lördagar, men det blev lite mera en mittiveckan happening denna gång. Problemet var mitt huvud. Denna konstanta och regelbundna värk i knoppen hade eskalerat så till den grad att jag skevt lutande fick fumla mig fram till närmaste kiropraktor där jag raskt slängde av mig kläderna för att få min lekamen skruvat i rätt form igen. Men icke, 350 kr senare och med ömmande muskler i bihang till huvudvärken så skenade jag därifrån och in på närmaste vårdcentral.

Detta måste ha varit en otäck syn. En vuxen kvinna som kommer inspringande med huvudet inpressat i armhålan och tårarna sprejandes. "HJÄLP MIG!! MITT HUVUD DÖDAR MIG!!"

De vänliga sköterskorna placerade mig i ett torftigt rum, samma rum där jag tidigare stått och rapporterat om denna förtörnade värk ett flertal gånger med lugnande besked om att det antingen är migrän, spänningshuvudvärk, hormonellt betingat, eller som nu sista gången, möjligtvis en tumör i hypofysen. Ingen av dessa diagnoser låter särskilt lockande men helt ärligt så bryr jag mig inte ett dugg om vad det heter, bara det går bort, undan, iväg.

Efter att akutdoktorn lekt "röra näsan med fingertopparna" med mig, vilket jag så här i efterhand kan tycka var ett ganska illa valt tillfälle att leka lekar på i och för sig, så skickade hon upp mig till akuten för skiktröntgen. Jojo, så som jag tjöt så trodde man väl förståss antingen att mitt huvud helt sonika höll på att ramla av eller att något var på väg att torpederas därinne. Som om hjärnkontoret nu var en tickande bomb så forslades jag raskt upp på akuten av en hjälpsam väninna som jag kanske skrämt iväg för all framtid. När så även min man kom på plats några minuter senare så kändes det en smula bättre och jag blev plötsligt lite rädd för att smärtan skulle gå över! Så pinsamt! Att ha suttit där och vrålat som en stucken sugga, fått remiss till något så läskigt som hjärnröntgen, och sedan bara ställa sig upp och borsta plåstrarna av sig och be om ursäkt för uppehället.

Som tur är så höll lidandet i sig och jag gjorde alla patientföreteelser alldeles rätt. Skjutsas fram på en brits med filten över huvudet (jag lekte vid ett tillfälle död så att de förbipasserade skulle ha något annat än sina brutna ben och armar att tänka på), kräkas i en plastringsförsedd plastpåse, påminna sköterskan om att byta påse. Varpå hon förvånande nog hojtade till "ja men det är skillnad på lite kräks och en gammal mans urin!!!" Då kunde man ju inte hålla sig för skratt, ens om man låg där och sprängdes!

Efter scanningen så fick vi vänta i vårt rum en stund, värktabletterna hade satt in små puffar och jag kunde prata utan falsettläge vid det här laget. En doktor kom in, slängde ur sig något om att det inte synes något på bilderna och att detta med största sannolikhet var en kraftig späningshuvudvärk/migrän. Han mumlade något om medicin och sedan såg vi rocktyget svischa ut genom dörren.

Vi satt kvar som två använda plåster och utfrågade varandra på vad denne doktor precis sagt. Med absolut osäkerhet så packade vi ihop oss och började smyga oss ut från rummet. Plötsligt kom då en manlig sköterska springande mot oss. Spruuuutan!! Ni ska få spruuuutan!! Jahaokejojdå... svarade vi och försökte låtsas att vi bara var på en liten kissepromenad och att vi inte alls var på väg därifrån. Men med ytterkläder och väskor under armen så var det kanske ingen idé.

"Jag ska bara ge dig en liten spruta i låret" "Ok, jaha… kan man ta sprutor i låret mot migrääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNNNNNNNNN!!! AJSOMFANSJÄVLAAAAARRR!! Den sved... Min man råkade skratta till över mitt förvånade utbrott. Det gjorde visserligen jag med och trots att alla krafter som fanns kvar i min sargade kropp vill döda denna stickvänlige lille sjukbrorsa så samlade vi oss och begav oss hemåt.


Nu, tre dagar senare så har vi fått 3 recept på mediciner som jag muntert knaprat i mig under dessa satans påfundsdagar som huvudet protesterat mot min nya frisyr på detta högljudda sätt. Jag har fått remiss till provtagning om det kan vara en inflammation i kärlen jag har, samt ytterligare en scanning med kontrastvätska i kroppen.  Jag misstänker som vanligt att dessa remisser bara är ett spel för galleriet då alla läkare egentligen är övertygade om att jag är en uppmärksamhetssökande, uttråkad hemmafru som bara suktar efter att folk ska behandla mig som döende... Det ligger visserligen en del i det, och så här i efterhand så funderar jag lite skamset på om jag inte grät lite i onödan mycket endå... för migrääään... så pyttigt... hade det varit en fotbollstumör eller en propp eller så så ok, då bör man gråta på, men migrääään, kan det verkligen stämma... nåja... Jag återkommer med bild av hur jag skrikgråter vid nästa attack.

Tills dess: Håll huvudet högt!



RSS 2.0