Man hör ju ofta hur folk ska ta tag i och förändra sitt liv till det bättre just under denna veckodag... På måndag börjar dieten, träningen, studierna, arbetssökandet, skillsmässan, nikotin stoppet... osv. Men jag undrar varför, VARFÖR just på måndagar? Det är ju kanske den allra minst inspirerande dagen under veckan och jag misstänker att det ligger in vår natur att konstant vara allmänt negativa under denna dag. Tänk bara om alla skulla ta tag i sina liv på tisdagarna istället! Det är ju då livslusten kommer och den sanna andan kommer in!

Nåja, jag vet att jag inte är ensam  om detta fenomen men måndagsdepp, men jag har bestämt för att göra någonting åt det! Istället för måndagsdepp har jag införskaffat måndagspepp!

Så, för att lyckas bevara någon slags positiv framtidstro mitt i allt elände som kommer över en på måndagsmorgonen så har jag sett till att prenumerera på ett dundrande peptalk mejl som kommer tidigt varje måndagsmorgon.


I detta uppfriskande och affirmativa mejl får jag tips på hur man får ett sagolikt liv. Där får jag förslag hur jag ska filosofera för att på bästa sätt falla i positiv mylla istället för att ligga i en mental dynghög och kräla med ett täcke av självförsorgelse över mig.  

Nej, nej, inte jag inte…  efter detta mejl ska jag istället finna mig själv smågnolande på blott sorglösa trudelutter samtidigt som jag med överväldigande glädje bemöter alla underbara problem som vardagen har att erbjuda med ett rungande ”JAAAAAAAAAAA! ÄNTLIGEN FÅR JAG KÄNNA ATT JAG LEEEEEVER!”


Det är en fantastisk grej verkligen, detta mejl.  Om än en smuuula svårt att ta till sig när man sitter där grådaskig, hålögd och jävlig på måndagsmorgonen... Innan kaffet, med mensvärk och en ytterst deprimerande inställning till denna förbannade dag som tvingade mig upp ur den sköna sömnen med en ytterst liten tilltro till att dagen har något makalöst att erbjuda som grundläggande inställning.

Det är då man som mest behöver höra detta.

Dagens peptalk  - (med måndagsmorgonsreflektioner):

"Idag är det läge att dra ett streck och gå vidare. Livet väntar där ute. Gå ut och var glad, vad ska du annars ha allt det här till?"

– Jag springer ut till busstationen med barnet fastklämt i armhålan, bussen är sen, chauffören otrevlig. Jaha, jo jag försökte sjunga vackra julsånger i väntan på bussen... ingen så glad ut... Min dotter utbrast något surt om att hon inte känner mig.

"Du är vad du gör. Du är dina val, dina handlingar. Lämna ditt rum och gå ut och var glad"

– Jag lämnar köket. Bemödar mig att le mot mig själv i spegeln. Möts av en trött, mossig kärring som på ett frånstötande, missbildat sätt formar munnen till något som kanske ska föreställa ett leende... alternativt att hon vill visa mig sin nyutdragna kindtand... Blir inte gladare.

"Lär dig italienska. Boka en resa. Sponsra en späckhuggare. Var inte lat.”

– Italienska? Slänger ur mig lite ”Kommo stas” och ”Bonjorno” här och där… får inga vänner för det. Har inte råd med en resa det kommande decenniet. Såg aldrig Rädda Willy så jag har inga större sympatier för späckhuggare. Lat!? Jag är ju för fan uppe i ottan och försöker bli positiv!

"Hitta en livskamrat igen. Odla vänskap."

– En NY livskamrat!? Här har jag kämpat i 11 år med att arbeta fram en perfekt man, ska jag börja om nu? Nej tack. Odla vänskap? Visa mig den galning som faller för mitt vanskapta morgonleende, som tycker det är charmigt att jag kan två italienska ord, som uppskattar min skojfriska morgonsång…


"Lev ditt liv som du vill. Som du kan och vill. Du kan sitta där i Paris i maj med ost och bröd och vin. Du kan om du vill."

– Men det var ett jävla tjat, Italienska, Paris... HAR INTE RÅD MED EN RESA!

"Törs slåss för din sak också när mörkret faller. Följ linjen i din hand. Börja drömma."

– Kollar förtvivlat efter linjen i händerna. Det finns flera. Menas det att jag ska gå i samma rikting? Det kommer ju att uppfattas jävligt märkligt att gå runt med en imaginär handkompass! 

"Du är en gladiator som rymt, det är ett pris på ditt huvud. Men kom ihåg: Det är inte synd om dig."

– Ehhh... va? Om jag går runt och inbillar mig att jag är en professionell krigare från antikens Rom, OM det dessutom är ett offentligt pris på mitt huvud, så ÄR det ju synd om mig!

"Du är en människa full av liv. Dom vill fånga in dig och tämja dig, men du ska vara vild och fri. Utan tårar får du inte den friheten. Nån slår igen dörren i ansiktet på dig, men du klämmer in din fot."

– En fulgråtande dammsugarförsäljare... jojo, det låter verkligen som en bra ambition...

"Gå ut och tänd lite hopp. Få det att sjuda och sjunga en stund i någons kropp. Få någon att glömma det som glömmas skall."

– Försökte som sagt med julsånger på busshållsplatsen. Ingen sjöng med mig. Det sjöd inte i någons kropp, förutom i min dotters som sjöd av skamkänsla möjligtvis.


"Vad du drömmer om vet du bara själv. Gå ut och var glad. Gå ut och var vacker och stolt”

– Hmm... Jag sitter i gympabyxor, med snus under läppen, trasiga nagelband, morgon frilla, osminkad på ett bibliotek... om jag dessutom ler, då tror ju folk att jag är galen. På en måndagsmorgon dessutom...


”Du kan om du vill. Var glad att du lever, var glad att du finns.
"

– Jag är glad att jag finns, men visst vore det…

fantastiskt skönt…

om man kunde ställa in på autopilot emellanåt?... I alla fall på måndagar...


 

Det här med att gå på toaletten på offentliga platser är ett riktigt lidande för mig. När jag är på toaletten så gör jag såklart det som förväntas att göras av en normal toalettbesökare. Detta gör jag dessutom utan direkta problem och jag klarar av det alldeles själv. Vad som däremot är lite jobbigt är när man har kastat sig in på toa för att "ta sig en rejäl funderare" för att sedan i sluttampen upptäcka att det börjar bildas en mindre folkmassa utanför dörren, som alla väntar på att du ska "fundera" klart.

Där blir det problem för min del.

För man vill liksom inte ha in dem... Iallafall inte så länge som ens "funderingar" ligger kvar som en tjock, dunkel dimma i det lilla, lilla rummet. Om man nu skulle råka ha en tändsticksask i fickan så kan man snabbt komma undan eventuella pinsamheter genom att tända en sticka och vips så är luften ren igen. Eller parfym, det vore så lätt. Men när man nu inte har det... Vad gör man då?

När man precis "funder..." äsch, tokbajsat färdigt och febrilt försöker att eliminera denna... eh... hallondoftande bouquet, med alla medel som tänkas kan. T.ex. genom att sminka sig massor och hoppas att doften av kosmetika skulle överta luftrummet. Försöka fladdra intensivt med kläderna för att på så sätt lyckas sprida ut små sköljmedelspartiklar. Springa runt i en pytteliten cirkel flera varv och hoppas på att man börjar svettas lite (ja, hellre svettis än snuskbajsar´n). När ingenting annat hjälper så tvättar jag slutligen händerna i 15 minuter och dränker handfatet med den (såklart neutralt doftande) tvålen... Men ingenting hjälper, det finns fortfarande en stark arom i rummet.

Folket utanför börjar som på en given signal att bröla och låtsasrycka i dörren, precis som om de inte aaalllls ser att det var låst. Alla vet ju att de bara gör så för att den som har barrikerat sig därinne ska fatta att man faktiskt måste skynda sig. Men det är inte alltid så jävla lätt alla gånger. Alternativet är att stå kvar därinne och riskera att någon ringer en vaktmästare som inför allas forskande blickar kommer och lirkar upp dörren, och där står man, i en odör utan dess like, med röda kinder och väldigt rena händer. ELLER så låtsas man som ingenting och stormar ut och håller sig demonstrativt för näsan och anklagar högt den som var innan med ett: "usch, det var inte trevligt därinne" eller: "Nää, jag höll på att kräkas, håll för näsan ordentligt, någon här har ätit för mycket fibrer!" Men risken är då att ingen tror en och att alla kommer att peka och titta på dig i smyg och kanske drar du på dig smeknamn som "storbajsarn" eller "stinkis" vilket inte är fullt så smickrande!

Jag brukar iallafall välja att sitta kvar... Eller sitta och sitta, jag står där med örat tryckt mot dörren för att lyssna om folksamlingen därutanför har gett upp. Först brukar jag inbilla mig att de bara kommit överens om att vara alldeles knäpptysta för att locka ut denna hemlige toalettgömmare och sedan, när jag sticker ut huvudet, falla ut i ett gemensamt "bllluääääää!" och nypa tag i alla kroppsöppningar de välsignats med bara för att få mig att förstå hur otroligt äcklig och osmaklig jag är som har suttit därinne på toaletten och BAJSAT!!!

Det brukar dom inte göra, har aldrig gjort heller... men tänk om!

För säkerhets skull så brukar jag småjogga därifrån, fort som ögan,  så att ingen ska få en ordentlig glimt av mig ifall det nu skulle stå någon bakom ett hörn och tjuvkika på hur en toalettcampare ser ut. Jag tar på mig min icket nybajsade min och strosar vidare och lovar mig själv att hålla mig tills jag kommer hem nästa gång här ska bajsas!

RSS 2.0