Under alla mina år har jag följt Melodifestivalen med skräckblandad förtjusning över hemska kreationer, falsksång och ljuvliga tonartshöjningar. Även om jag sannerligen är en riktigt dålig patriot så brukar jag hålla tummarna extra hårt för Sverige bara för sakens skull. Vi brukar dessutom ha mysiga mellodellokvällar med tacos och goda vänner under dessa tillställningar, precis som alla andra normala familjer. Men detta får nu ett abrupt slut!


Detta år kommer vi alltså inte ens att delta i detta stora, extravaganta spektakel. Inga carolafläktar, inga tokroliga skämt från Stockholmsjuryn, inga blonda små fäbojäntor som skuttar runt och försöker se riktigt svenskklämmiga ut på scenen.


Anna... Anna... Anna... Stackars lilla gympasko flicka! Tänk er att vara den, vars prestation resulterar i denna svenska chock. Vi svenskar har ju egentligen varit lite avslappnade och lutat oss malligt åt Abba och Carola när det kommer till melodifestivalsammanhang. Vi namedroppar Björn Skift och Fredrik Kempe med överlägsen min bara för att vi kan. På samma sätt som vi har en avslappnad inställning till krig och visar upp total avsaknad av förståelse för olika världsliga konflikter och bryr oss inte riktigt om att hålla koll på vad det egentligen är Israel och Palestina tjafsar om, så har vi blivit lika bortskämda med att komma på hyfsad placering i Eurovision Song Contest.


Men nu har verkligheten alltså kommit ikapp oss, nu har vi till slut fått suga på den sista G - klaven. Med huvudena sänkta ska vi nu se till att skämmas över att vi trots alla överdrivna delfinaler inte lyckats skrapa fram någonting bättre än en medioker, liten gympasko som ironiskt nog sjunger om att det är hennes tid nu...


Nåja, nu får vi istället se det positivt. Detta kanske kan bidra till att göra oss mindre främlingsfientliga genom att vi får lov att finna våra favoriter utanför landets gränser. Själv tänker jag hålla tummarna för Turkiet. Då min svärfar är turk så känner jag mig fortfarande lojal och skäms inte det minsta över det.


Så håll era turkiska tummar eller vad det nu blir så får vi försöka se detta som en läxa och istället se till att vi nästa år skickar in en riktigt, rejäl, slagdänga med Abba status så att vi lika malligt som innan kan påstå att vi är grymma på musikproduktion i Sverige.






Idag mötter vi en bekant. Han berättade om ett filmprojekt som han hade på gång. Något som innefattade bröllopspar som skulle bedömas och granskas allt från stil, utsmyckning och bröllopsnerver.

"Jaså? Är det modetjejer som skall sitta och utvärdera deras klädsel och sånt då eller?" Undrade jag nyfiket och med en sådan där skeptisk min som man alltid får när man pratar om unga kvinnor som mest verkar ha klänningstyg innanför pannbenet.

"Nej, det är nog alldeles vanliga tjejer" Svarar filmprojektsvännen. Varpå min underbara dotter ljudligt fnysande inflikar, något förnärmad:

"Vanliga tjejer?! Vilka är ovanliga tjejer då? Alla är väl vanliga tjejer!?"



Hon är bäst!



OBS: Jag publicerar nu lite gamla texter som legat och grott till ingen nytta alls. Men som kanske kan vara lite putslustiga i alla fall... 





Jag sitter här och inspekterar den oljefläck som jag så lagom prydligt placerat på vår klar röda fåtölj nu senaste gången jag hade min "skönhet a`la nature" svacka. Denna gång var det en läcker hårinpackning bestående av ett ägg och en deciliter olivolja som skulle masseras in i håret, för att sedan ligga där och verka i tre timmar. Jag dubblade självfallet tiden för att verkligen försäkra mig om att fnösket däruppe skulle förvandlas till änglahår. Jag förblev under den verkande tiden nedpluffsad i fotöljen i väntan på miraklet.


Eftersom mina tjänstgörande hjärnceller förmodligen lekte majonnäsfabrik där uppe, så reflekterade jag inte alls över det faktum att olja utan större ansträngning kan forcera en skruttig handuk och in i en klarröd fåtöljtextil för att forma en bestående, mindre charmig flottfläck. Denna mörklila spökfläck får mig att melankoliskt återvända till de gånger som jag under mitt liv behandlat mig själv med liknande "natur kurer" med både dåliga och direkt värdelösa resultat.


En gång i tiden låg jag till exempel på rygg i en alldeles för liten toalett. Inte för att vara snygg, utan för att BLI snygg. Hoptryckt likt en näsduk på det blåa plastmattebeklädda golvet låg jag. I ansiktet hade jag tre deciliter rårivna morötter. Någon hade påstått att morötterna skulle se till att man fick en ljuvlig solbränna som skulle vara i daaagar! Och det gjorde det också, höll i flera dagar alltså... Men särskilt ljuvligt solbrynt vet jag inte om jag blev. Snarare ljuvligt orange spräcklig. Men som den optimistiska pubertetskalv jag var så ansåg jag minsann att jag blev mycket elegant. Möjligt är förvisso att ljuset inne på toaletten reflekterades mot det blåa golvet och den gröna väggen och på så sätt såg till att nyansintrycket dämpades något. När jag nu ser på foton från den tiden, dyker det ibland upp en förskräcklig tonårsunge som är brandguls flammig i ansiktet och endast där, med en väldigt markerad käklinje av, om möjligt, ännu starkare orange. Min mor påstår att denna unge är jag, men det tror jag då rakt inte, jag var ju läcker då!


Naturligt försökte även jag göra något åt mina (då obefintliga) påsar under ögonen genom att placera gurkskivor på ögonen. Tyvärr hade varken tonårstidningarna Frida, Okej eller Kamratposten avslöjat att man endast skulle hyvla en tunn, behaglig gurkstrimla som man sedan enkelt placerade på sina ögon, varpå den följsamt skulle glida ned mot de stängda ögonlocken. Eftersom att jag då inte visste detta så försökte jag istället få denna avslappnande gurkbehandling genom att låta storskurna gurkskivor ligga och balansera på pannben och näsben. Den ville inte alls forma sig mjuk och varsamt in i mina ögonhålor. Resultatet blev därför även i detta fall ytterst tveksamt.


Nästa expriment var när hade någon sett till att inbilla oss "Samantha Fox wannabes" med storlek medium på näsan, att man enkelt kunde skaffa sig en alldeles förtjusande liten uppåtnäsa om man helt enkelt sov (!) med näsan uppåttryckt i kudden (!!!). Jag provade detta i tre nätter. Ända tills jag började misstänka att den rynka som nu uppstått mellan nästipp och näsben inte heller var så smickrande.


Det allra första minnet jag har av denna "naturliga väg" till förändring är från när jag som sexåring bestämde mig för att få lika vitt och änglalikt hår som min sockersöta vän Clara då hade. Varpå jag fick den briljanta idén att pudra rumppuder i hela håret. Jag tyckte detta var en fantastisk uppfinning. När jag sedan var hos frisören och hon utbrister: - VAD HAR DU I HÅRET BARN!? Och slänger sig över telefonen för att meddela min mamma om denna mystiska asbest hårsjuka som hennes dotter drabbats av springer jag hem. Bolmandes likt en öppnad mjölpåse. Snabbt sköljde jag ur denna revolutionerande uppfinning så att ingen någonsin skulle upptäcka detta nya användningsområde för rumppuder. Märkligt nog så tog jag aldrig patent på den idén!


22 år senare sitter jag alltså fortfarande här. Med majonäs i håret, tepåsar på kinderna och citronhalvor fastklämda på armbågarna och känner mig inte särskilt mycket vackrare än innan. Mest hungrig. Men jag ligger kvar och motiverar mig med talesättet: Det som göms i snö kommer fram i tö och hoppas att min skönhet ska blomstra ut någon jävla gång.


Prova själva! Gå igenom ert skafferi. Och glöm för allt i världen nu inte bort att klappa frenetiskt med undersidan av handen mot dubbelhakan 200 gånger. Knip ihop skinkorna när ni sitter på bussen. Häll ölen i håret och borsta munnen.  



Lycka till!

 


 

 

Jag heter Jenny. Att jag heter Jenny och inte den något lättsammare varianten "Jennie" är endast av den anledningen att min kära mor skulle kunna få lite mera klös i tillsägelserna. Det är ju betydligt lättare att rynka pannan till en Jenny än en Jennie!

 

Under 80-talet var det visst vansinnigt populärt att döpa sina små rundkindade pyren till just Jenny. Idag är det istället vansinnigt opopulärt. Just nu finns det 47305 kvinnor och 2 män som välsignats med detta tilltalsnamn. TROTS det så verkar det vara ett namn som lyser med sin frånvaro kring kändiseliten! Hur många skådespelarJenny känner man till? Sångerskor?( Ja, Jenny Lind, men kom över det, hon är död för länge sen!) Idrottsstjärnor? Politiker? Författare?

 

Nej, jag märker en klar brist på Jennyar i mediesamhälle! Någonstans tycker man väl ändå att de två manliga Jennyarna borde kunna skapa någon form av rubrik kring sig?

 

De mest populära flicknamnen idag är istället Alice, Maja, Ella. Ni hör ju, det är ju som att läsa direkt ur Aftonbladet!

”Här kommer den nya tjejgruppen A.M.E!! Men vänta, hade ni inte ytterligare en medlem förut? – Ja, det stämmer, det hade vi, men hon har fått sluta. Hon hade nämligen cendréfärgat hår, blekgula tänder, melerade ögon och alldeles vanlig blandhy. Hon var med andra ord inte riktig A.M.E stoff! Sen heter hon Jenny dessutom. A.M.E.J, J.A.M.E, M.A.J.E… ja men ni hör ju. Det förstör ju allting!”

 

Så är det när man heter Jenny. Inte kan man hitta på något kul med det namnet heller.  Jempa? Jenna? Jenjen? Ynnej? Det enda namnbaserade smeknamnet jag välsignats med är ”Jennyflenny”… Att ”flänna” betyder ungefär ”fulgråta” på norrländska, så det var ju inget status i det heller. Nä… Det var antagligen därför mitt smeknamn från 8 års ålder blev Frallan. Frallan… ni förstår ju själva vad det kan göra med en ung kvinnas självbild!

 

Men hur det än är med det så är ju både Jenny och Frallan ett mycket vackrare tilltalsnamn än denna nu så högaktuella kändis vulkanen ”Eyjafjallajokull” i alla fall. Det är ju inte annat än att man förstår varför den där stackarn står där på Island och kräks! Det hade jag med gjort med ett sådant namn.

 

Men tänk vad pinsamt för henne när alla andra vulkanbarnen ska leka ”Alla barnen”. Alla barnen satt och metade, utom Göte för han fick vara flöte. Alla barnen stampade utom Katrin, det var hennes kanin.

Alla barnen luktade gott utom Eyjafjallajokull... för hon luktade…

 

Näää… Stackars!

 

 

 

 

 

 


 

 

 

Om man kommer hem till oss så kanske man kan få ett intryck av att vi inte har det så där "Ikea hem" städat som alla andra människor verkar ha det. Men detta kan jag snabbt försvara om jag får en chans att upplysa er om min sporadiska städmani sjuka.

 

Detta betyder alltså att om och när jag råkar komma på att jag borde skura golven så drabbas jag, i samma stund jag tar ett grepp om moppen, av den illvillige städdjävulen. Detta innebär att jag absolut måste idiotstäda precis hela lägenheten jätte noga, oftast måsta jag samtidigt möblera om dessutom för att de vansinnigt fina, glänsande golven verkligen ska matcha med det övriga möblemanget.

 

Förra veckan köpte jag två nya gardiner på rea på Hemtex. Det slutade med att jag bytte tevebänk, sydde ett litet skynke till denna för att gömma videon (jaa, vi har fortfarande video, än sen då). Jag möblerade om hela vardagsrummet och putsade två bord och lackade dem med klarlack. När klockan sedan var 3 på natten och jag hade slutfört mitt uppdrag så hade jag kraftig släng av ischias, reumatism och huvudvärk av lackdoften och slocknade med en trasa i handen.

 

Ibland låter jag även disken stå i någon dag. Eftersom jag vet att jag antagligen kommer att bli tvungen att städa precis hela jävla köket ifall jag råkar skölja ur en kopp. Denna hybris tycks även eskalera vid de tillfällen vi väntar besök. Om någon ringer och vill komma förbi en sväng så utbrister jag - jaaaa! Vad trevligt! Ni är såå välkomna sååå! Sedan vänder jag mig om och möter skräcken i mina älskades ögon samtidigt som de långsamt börjar smyga bakåt och ut genom dörren innan jag transformeras likt hulken till en helt obehärskat, hysteriskt städgalning. Jag springer runt med gamla tandborstar och borstar listerna och dammsuger under soffkuddarna bara ifall våra gäster skulle få för sig att ta en titt där under. Detta samtidigt som jag okontrollerat skenar runt och skriker order till de övriga familjemedlemmarna om saker som ska hinnas med. När jag sedan tvingar 8 åringen att putsa våra fönster så bestämmer sig min sambo för att de istället går ut och köper diskmedel. Sedan är de mystiskt försvunna i minst tre timmar. Men det märker i och för sig inte jag, jag har ju fullt upp med att städa, putsa, damma, skura, sopa, eventuellt måla och renovera!

 

När min bästa väninna skulle komma hit så städade jag konstant i 3 dagar innan, endast med nödvändiga avbrott. När den lilla raringen sedan dyker upp så går hon den obligatoriska husesynen, för att sedan muntert utbrista! - Tänk, det är så skönt att komma hit, man slappnar liksom av och inser att det faktiskt inte gör något om det är lite skit i hörnen.

 

- Skit!!?? SKIT I HÖRNEN!!?? Här har jag städat i tre dagar och så är det SKIT i hörnen!! Jag har ju till och med rengjort ugnen!! - Jo, men gumman man måste även tvätta ruuunt spisplattorna, piper den lilla nollåttan. Gärna med en hård svamp!

 

Hon hade vart hos oss i en halvtimma och jag var nära att slänga ut henne, fast istället så demonstrerade jag mitt missnöje genom att slänga all smutstvätt och lite brödsmulor i hennes säng och glömma att spola efter mig bara för att visa hur skönt det skulle vara med lite skit i hörnen!

 

För tillfället så behöver jag inte städa lika hysteriskt i alla fall, för jag har nya snittblommor på bordet! Och det vet väl vem som helst att de som har nya snittblommor på bordet är jätte propra!



RSS 2.0