När man är på besök upp i de norrländska skogarna så gäller det minsann att anamma de happenings som erbjuds på affischtavlorna för att inte stadspulsen ska ge upp helt och man börjar visa symtom på lappsjuka. Därför berikade vi idag vår norrländska vardag med att ge oss ut på utflykt. Målet var en marknad i Mensånger (fiktivt namn, men det riktiga var minsann inte långt ifrån).


För er som aldrig varit och säkerligen aldrig heller kommer att vara på marknad i Mensånger så ska jag berätta ungefär hur det är, så att ni kan sitta där i era innerstads lägenheter och riktigt avundas fjällrävarna uppe i norr.

När man går på marknad i Mensånger så möts man av 4 stånd. Ett som erbjuder samma kläder som går att köpa oavsett vart i detta avlånga land du än befinner dig. Ni vet de där fula tunikorna med blommönster och de tunna capri byxorna av tveksam kvalitet och färgval. Efter att du ignorerat dig igenom detta så möts du av en pratsam gubbe som sitter ensam i ett litet stånd och säljer rullskridskohjul. " Det bästa me dom här ä att man kan schpänna på dom på vilka schkor som helscht". Jag reagerade naturligtvis imponerat, men skulle knappast vinna en oskar för mitt agerande, det ansåg tydligen gubben och uppfattade min skräckblandade förtjusning som en raggningsinvit och gav mig sitt kort. "Schå att du inte glöm bort mä". Kortet pryddes med en adress till en dåligt uppdaterad hemsida som han kallade " Meråväljpå"... Jag tackade och sprang iväg utan rullskridskohjul på fötterna till nästa stånd.


Där kunde man köpa surströmmingsklämma. En klämma för 40 kronor. Det var mycket gott och en smula orealistisk att stå i en klunga av inhemska norrlänningar och slaska i sig en surströmmingsklämma på stående fot mitt i Mensånger. Men det gick.

Efter det var det dags för barnaktivitet. Några av byabarnen hade satt ihop en liten show a lá småstjärnorna, där de tävlade om vem som var den bästa mimaren till populärmusik som Spice girls och Sarek låtar. Hela byn var samlad och sjöng med. En pappa försökte till och med dansa men blev snabbt nedröstad av sin gigantiska fru som gav honom onda norrlandsögat, och det mina vänner är flera gånger hårdare än ett tjurigt nollåtta öga minsann. Vinnare blev tre flickor som mimade till EMD:S "Baby good bye" samtidigt som de hyfsat synkat svängde runt med långa skohorn istället för käppar. Alla applåderade ivrigt men när de skulle köra vinnarnumret ytterligare en gång blev till och med min sjuåring less och vi gick till vad som skulle vara häst ridning. Min dotter betalade 25 kronor...och fick rida 25 meter. Sedan var det slut. Vi fotograferade en livs levande hästbajshög som stolt lyste upp marknadens centrum likt stormens öga.
 

Runt omkring oss lunkade apatiska barn med ansiktsmålningar. Inte var det de där färgglada fjärilsmålningarna som man har sett förut inte, utan här hade de helt enkelt målat de små raringarna helt svarta i ansiktet. Bortsett från en unge som istället festat till det med en svensk flagga rakt i nunan. Inte såg barnen gladare ut för det inte. Bredvid oss stod en otvättad och orakad gubbe som jag förmodar bytte kläder vid tidigt 80-tal och därefter glömt dem på, han mumlade och fräste på suraste bondska att det här var då en " riktigt dåli marknad". Jag ville nicka instämmande men kände mig tvingad att försöka upprätthålla någon form av livsglädje till denna festliga dag. Med surströmming i magen och sedvanliga torggodisremmar i påsen så halvjoggade vi ut från marknaden för att så snabbt som möjligt sätta på radion och se om vi fortfarande hade kontakt med omvärlden.


Ja, vad säger man... Sverige är fantastiskt... eller hur.





Eftersom att jag nu befinner mig i de norra delarna av landet så betyder det tyvärr dessutom att mitt datafokus har fått en våldsam knuff åt sidan för att istället ägna sig åt fokus på gamla vänner och släktingar.

Det är fantastiskt roligt att återupptäcka de gamla fröna som man delade smygcigaretter med bakom slitna skjul. De gamla bilraggarna som vänligen skjutsade runt oss uppkäftiga fjortisar, samt de rebeller som man så storögt såg upp till på den gamla oskuldsfulla tiden.

Samtidigt är det lite skrämmande att se hur en del av dem verkar ha använd dålig solkräm och visar tydliga tecken på slitage, det betyder ju då att även jag torde ha blivit lite småskavd i kanterna, och inte alls ser ut som den kajalsminkade, halvkonstiga, uppkäftiga rökarunge som man var då. Något som jag gladerligen bestrider genom att dra mina bästa avföringsskämt i rädsla för att folk annars anar att jag förvandlats till en regelrätt vuxen.

Nu har jag ju stationerat mig här några dagar längre än vanligt så det medför ju att jag inte alls kan flaxa igenom min vistelse på sedvanligt manér utan nu måste jag tillochmed anpassa mig till detta norrländska leverne... något som är svårare än man faktiskt kan tro för de ovetande. Jag måste till exempel snabbt försöka ta reda på vilken humor som gäller i byn innan jag börjar vika mig dubbel över torftig Boråshumor. Jag måste dessutom försöka komma ihåg de personer som tas upp i snacket, och om man inte fort nog kommer i håg vem Blobben, Tjoppen, AndersTjuven och Tjockanette är så försvinner man ekande snabbt bort från disskussionens centrum. Jag måste snappa upp vem som är nuvarande president av brännvinsfesterna i byn och om det fortfarande är inne med att skrika "visa pattarna" när man glider förbi den lokala pizzerian... sånt kan ju annars bli fruktansvärt pinsamt om man inte gör riktigt rätt...

Nå, trots detta så är det vansinnigt spännande, intressant och dessutom roligt att återuppliva gamla förträngda minnen om än bara för några dagar, och preciiiis när jag kommer på hur Fenan eller Vegan såg ut så återkommer jag till min vardag... där folk kommer att gullstöna uppmuntrande åt min nygamla, norrländska dialekt...

Scchoooooo...

RSS 2.0