Ovanligt vanliga tjejer!





Idag mötter vi en bekant. Han berättade om ett filmprojekt som han hade på gång. Något som innefattade bröllopspar som skulle bedömas och granskas allt från stil, utsmyckning och bröllopsnerver.

"Jaså? Är det modetjejer som skall sitta och utvärdera deras klädsel och sånt då eller?" Undrade jag nyfiket och med en sådan där skeptisk min som man alltid får när man pratar om unga kvinnor som mest verkar ha klänningstyg innanför pannbenet.

"Nej, det är nog alldeles vanliga tjejer" Svarar filmprojektsvännen. Varpå min underbara dotter ljudligt fnysande inflikar, något förnärmad:

"Vanliga tjejer?! Vilka är ovanliga tjejer då? Alla är väl vanliga tjejer!?"



Hon är bäst!


In sickness and in health... but mostly health...

Följ min blogg med bloglovin

 

 

 

 

Min familj är sjuk.

 

Snoriga, håglösa, eländiga, trista, bedrövliga. En hyvens medmänniska skulle kanske spontant stryka lite moderligt på deras varma kinder och visa lite medlidande. Men det går tyvärr inte idag. Jag försökte under flera minuter, men jag har ingen ”synd om” känsla i kroppen alls. Som tur är så är jag kvinna och kan skylla alla sådana psykiskt labila företeelser på PMS. Jeii!

 

Så istället för att ömka de små liven så funderade jag på att byta ut min sjuka familj mot en sån där rosenkindad, energisk en som man ibland får se på teve. Såna där som skuttar runt och kittlas och kastar kuddar på varandra under reklampausen istället för att fnittra åt vem som fes ljudligast. Kanske skulle min nya familj komma studsande likt brunstiga getter när de hör mig komma hem istället för att göra som dessa två fuktiga mjölpåsar. Jo då, de ansträngde sig djupt båda två för att fixera blicken på mig och bort från filmen (den fjärde på raken) i ungefär en halv sekund för att stöna ur sig en lång ramsa av vokaler i olika styrkor. UÄääoouää. Jag tror det skulle översättas ”Välkommen hem”, men det är en grov gissning.

 

Dagen fortsatte sedan med stönande läten från soffan som lät som "maaaaammmmaaa...du som ändå är friiisk, kan du hämta vatten, isglass, macka, tidning till miiig" Jag låtsades naturligtvis inte höra. Bortsett från ett tillfälle då den feberklibbiga 8-åringen fastnade runt mitt knä och väste likt Linda Blair något om att jag ska ”bhhäääära henne tilll toaletten!!” Jag säger naturligtvis nej och ser istället till den andra, äldre sjuklingen. Jag såg honom först inte riktigt, men när jag tittade riktigt noga ner i fåtöljen som stod placerad en centimeter från vår gigantiska plattskärmsteve så såg jag en transparent, muntorr stackare som säkerligen var han. Med jämna mellanrum stönade han något om AIK och fotboll samtidigt som han spelade fotbollsspel under kolossal koncentration. Jag tror han blev nästan upprörd en gång, för då hörde jag honom andas...

 

Barnet läste de sju serietidningarna jag införskaffat och åt tre isglassar. Sedan hade hon gjort sitt och efter en liten snyftvisa om hur trött hon var, så trött att hon inte ens oooorrrkade borsta tänderna, så somnade hon fall och trall. Den äldre sjuklingen stukade antagligen tummarna av den intensiva tevespelsmatchen och utvisade strax därefter sig själv till sängen.

 

Själv är jag frisk som en nötskrika. Inte är jag den som säckar ihop bara ett litet virus kittlar mig i halsen inte. Lite feber har ingen dött av. Aptitlöshet ser jag snarare som ett sundhetstecken inför beach 2010 och inte ett sjukdomssymtom. Jajamensan, klackarna i tacket, tjo vad det var livat, galet!! Helvilt är det här hemma minsann!! Woooh!! WWooohoOOO!!

 

... suck...

 

Jag råkade prutta i biblioteket idag. Det kan faktiskt ha varit det mest upplyftande denna dag hade att bjuda på. Kanske ska göra om det imorgon bara för att få känna på lite fart och fläkt... hehehe... fart... hehehe... fattar ni? Ahhh… Helt crazy…


Födelsedag

 

Jahapp. Slurrrp sa det. Sedan var visst ungen 8 år gammal. Imorgon kommer vi att sitta och romantisera över själva födelsen och säkerligen yppa något om att vår lilla rosenkindade tös var den vaaackraste bebis vi någonsin sett. Att vi endast var några händer gamla och knappast hade sett några bebisar innan hon kom påverkar naturligtvis inte detta!



Men det är klart att man måste få föräldraljuga lite på det sättet. Nu var ju visserligen vår tös sällsynt bedårande, om man då kisade bort slem och blod och det faktum att hon hade ganska kraftig gulsot. Påminde lite om en ut och in vänd grapefrukt med hår. Men vad säger de föräldrar som faktiskt får ta en riktigt frånstötande bebis i sin svettiga famn? De där som i rena farten får dra ut sina ungars huvuden med sugklocka och på så sätt får gosa med en alldeles egen "bananer i pyjamas" formad bebis? Säger även dessa att denna unge var det vaackrasteee...?



Sanningen är väl den att även dessa små telningar redan tidigt lär sig uppfattat vikten av familjeljug. Inte kan det vara lätt att spontant älska en mamma som ser ut på det sätt man gör efter en flera timmars utdragen förlossning. Föreställ er själva att silas genom en gång som får dina skallben att förflyttas likt ett jordskalv i Sydostasien. Belöning för detta slit, när du äntligen kommer ur denna håla, blir alltså att möta en svettig, rödsprängd, oduschad, hes, svullen, sladdrig kvinna som brölar en massa svårtydliga vokaler. Som om inte det räckte med det så måste du sedan suga på hennes bröst!! Inte alls särskilt konstigt att ungarna får kolik eller förstoppning. En fullt normal reaktion på en traumatisk upplevelse.



Nåja... Nu säger vi ju att hon var det vackraste en människa kan skåda, och även om man så här i efterhand kanske kan erkänna att man då i födelsens hetta var liiite påverkad av lustgasen så kan man iallafall med all säkerhet stå för det nu, 8 år senare. Nu är hon ju varken slemmig eller särskilt gul.



Imorgon är hon dessutom ett år närmare tonåren, så nu är det på riktigt allvar bäst vi preppar henne ordentlig med föräldrakärlek och självtillit så att vi slipper sopa upp henne från en smutsig fritidsgård som 15-åring. För jag antar att en slemmig, nedkräkts, gallgul tonåring inte pockar på moderskänslorna på samma oskuldsfulla sätt... Men, men som sagt fleeeera år kvar…

 


Jag broderar mig en sommar



Ahhhhh, OOohhhhh!! Sååååå underbart! Jag sitter här och myser och känner hur det riktigt bränner i kinderna efter dagens våldssolning i de nyinköpta utemöblerna! Bara för att visa er kära vänner i norra Sverige hur en vår i andra delar av världen kan se ut så ger jag er denna: 15 grader varmt!




Under tiden så sydde jag ihop några gamla sommavykort till en liten ytterkruka. Bara för att riktigt krama ur all sommar som var möjligt ur denna dag.



J och L är på fotboll, det är Elfsborg som spelar. De har tydligen ståplats och står längst fram. persomligen tycker jag att det låter livsfarligt och distraherar mig med att städa och tvätta för att inte lockas ringa och gråtskrika hem henne i luren. Jag kommer ihåg en gång då jag var på hockeymatch, det var fruktansvärt. Inte bara för att man inte ens kunde titta på alla söta pojkar för de var totaltäckta av stora fula vadd -dynor och galler, utan dessutom för att mitt i matchen, precis när jag börjat få kläm om själva grejen och hajade att det var den svarta lilla saken i mitten som de  jagade, så flyger den där eftersökta gummi kapsylen i en våldsamfart över sargen och jättehårt rakt ner i en mjuk snödriva. TRODDE NI JA! För det gjorde den INTE; neeheeejdå, den kände ju såklart på sig att jag stod där och riktade sportfientliga blickar mot den så den valde istället att lägga sin färd med siktet rakt mot det allra ondaste stället på min armbåge! Jag kräktes i en snöhög och fick skjuts på en spark hem.

Nu vet jag visserligen inte om fotboll är riktigt lika läskigt, men den där bollen kan ju inte vara trevlig den heller. Och de står ju längtst fram och ... Nu fick jag en dålig känsla, jag måste ringa dem och säga att jag brutit benet så att de kommer hem! Nä, jag är för gammal för att bryta ben, J skulle aldrig tro mig, höften får det bli!!

Hej så länge!

Tillökning i familjen på flera sätt!!


Under halgen så har vi haft den äran att få ta hand om denna lilla krabaten:



Alltså den utan mössa. Den andra får vi faktiskt ha på heltid. Dom påstår att det är en hund, men det kan vara en blandras av något annat slag... som ni ser är det lite osäkert och svårt att avgöra, men hund är en klar överdrift.

Diezel heter han och detta är, utan att överdriva på sådantdär obehagligt hundägarvis,  den absolut raraste lilla voffsing man kan tänka sig. Vi har blivit bjudna både på morgonslick i ansiktet, befogade varningsskall för småfåglar som eventuellt skulle attackera oss, samt hysterist glädjegosande i sängen när han kommit hem efter promenader. Två omgångar sängkläder har gått åt, men det var det värt! Vi har haft honom sedan fredag och ska nu åka in till stan med honom och lämna tillbaka den lilla tussbullen. Typiskt, vi som precis höll på att bli den mest populära familjen på gatan. Våra marsvin verkar inte alls ha samma dragningskraft märkligt nog...

MEN, nu är det inte bara Diezel som var ny familjemedlem i helgen utan vi fick även en alldeles ny liten Falestålare!! Det är min bror och hans maka som lyckats producera en alldeles liten perfekt minivariant av brorsan. Jag har inte hört ryktas om något namn ännu, men däremot har jag fått fotobevis:

Äsch, jag kunde inte ladda upp det, men han ser ungefär ut såhär:



Med andra ord, fantastiskt söt!!

Vi säger välkommen till världen vår lilla brorson och förste kusin! Du är efterlängtad!

 

Postkodsmiljonärerna!!




Bilden är liiite fixad...ytterst lite...Snarare en framtidsvision

Ända sedan jag lärde mig tänka själv, i 18-års ålder ungefär, så har jag varit fast besluten att jag kommer att bli ekonomiskt oberoende någon dag. Jag har varit så pass övertygad att jag under alla år dessutom har kunnat använda detta som argument då jag lånat pengar av min kära mor. – Men mamma, du får tillbaka det när jag blir ekonomiskt oberoende! Det brukar gå bra dessutom. Men hittills så har det närmaste jag varit en miljon de 94 000 som jag fick som skadestånd en gång i tiden. Blodspengar som gick till en synt, en gitarr, en förstärkare och sedan en massa mat... Den gången fick jag våndas för pengarna och det hade jag alltså inga planer på att göra denna gång. Nu ska vi istället, på gammalt hederligt sossemanér, se till att håva in storkovan på frågesport! Postkodsmiljonären!


När vi besökte bröllopsmässan för några veckor sedan så knycklade någon ner ett litet flygblad om att postkodsmiljonären söker blivande bröllopspar som har för avsikt att gifta sig under -09. Jag har känt hur detta papper frasat i fickan men inte lagt någon större vikt på det. Idag, efter att skattebeskedet kommit och miljonerna tydligen inte vill komma genom hederlig arbetaranda, så knycklade jag så upp papperet och ringde Maria, som visst ansvarar för uttagningen. Hon var mycket glad och trevlig. Vi skrattade och skojade och redan där så började jag känna att aaaaa, hon gillar mig! Hon kommer säkerligen att fiffla in oss på något sätt och sedan dessutom smussla med svarsalternativen så det blir till vår fördel.


– Vilken behå storlek har Linda Rosing på sina läppar? Är det: 

A. A-kupa
B. B- kupa
Eller C. Det behövs ingen behå, det är ju bara stora fladdriga läppar?


Med sådana frågor som Maria fixar till oss så kommer det bara att vara några veckor kvar tills miljonen rullar in på våra ekande tomma konton och människorna på banken börjar le åt oss igen.


Men nu ska vi natuuurligtivs inte ta ut segern i förskott. Vi ska först åka in till Göteborg och ha en lite förberedande frågesport på Marias kontor. Det är då hon bestämmer om vi ska få vara med eller ej. Naturligtvis så förstår ju även jag att det knappast handlar om våra kunskaper, utan bara om hur snygga och tevevänliga vi är… hon kommer förstås att älska oss. Jag ställer mig en smula bakom J så löser det sig nog. Han har en bra hand med kvinnor.


Nåja, jag återkommer med mer om detta efter provet!


Håll tummarna så länge!

Fräääääs!



Familjen.... familjeeenn....


Nu är jag nära upplösningstillstånd. Jag sov tolv timmar i natt! TOLV!

Men mår fortfarande som ett utskitet äppelskrutt... Hur mycket snor kan det rymmas där inne? Jag sitter nu och funderar på att bygga en egen snorsug bestående av en dammsugare, en ballong och ett sugrör + lite tejp... Men jag återkommer om det.

Hoppas ni andra får en trevlig lördag. Själv ska jag jämföra bihåle svullnader på höger och vänster sida, ångkoka ansiktet, se på teve och eventuellt då dammsuga näsan. PARTYYYY!

L mår iallafall bättre, tur att vi har pyssel så att hon kan aktivera sig och inte dör av uttråkning på grund av trist mamma. J flydde fältet och påstås arbeta... jag vette tusan om det jag, hade jag varit han så hade jag dragit oavsett. För att vara här och simma sig fram genom snytpapper och akta sig för eventuella nysningar och konstiga nästäppiga uttalanden kan inte alls vara så kul.

Sidder hebba idag isdälled


Nä. Det bidde ingen skola idag... Det bidde ingenting, för vaken mig eller L.
Den gladlynta grillningen som vi tog oss an på den enda feberfria dagen igår var visst att anstränga oss lite väl mycket, så vi hamnade i förkylningskoma.

L fick dubbelsidig öroninflammation och rekvirerades medicin som enligt den lille öronsjuke smakade "apa". Och om någon som aldrig tagit ett endaste fult ord i sin mun påstår att något smakar ”apa” så måste man tro på det. Jag smakade såklart. Det var inget jag skulle sitta och småsmutta på nej. Men det såg lite häftigt ut när kvinnan på apoteket cocktailade ihop det ögonaböj sådär rakt över disk, man nästan såg hur det rykte och bubblade och hur pharmaceuten började skälva i ett häxliknande "MMUUOOOAHAHHAHAHAAaaa!!" Denna drink beställer vi nog dessvärre aldrig mera igen.

Nåja, in i kroppen ska det. Två gånger om dagen. Vi laddade såklart upp med god ProViva juice och marshmallowglass för att underlätta för den lilla hörselsnäckan. Det gjorde det, men hon är sååå sjuk ändå. Det gör ju så förtörnat ont det där. Och om man sedan är lite överdrivet orolig som vår L är så finns det ju dessutom en massa annan otäcka rädslor rörande plötslig dövhet eller eventuell öronlossning som måste bearbetas dessutom... stackar`n!






Så här satt vi sen i 20 minuter. Med våra snuviga, plomberade nosar noga genom sköljda av nässpray. Varsamt placerade över varsin skål med rykande varmt vatten. Förhoppningen var att allt snor i våra öron och hjärnor skulle luckras upp och helt enkelt flöda ut. Det gick inte riktigt så lätt... Men det var väldigt trivsamt. Jag hoppas bara att den lilla detaljen att jag i jakt efter eukalyptus råkade klämma i en hel tub mintdoftande fotkräm inte ska påverka vårt anlete i allt för stor utsträckning. En häl i pannan är sällan vackert. Särskilt inte när man är snorig…

Nåja... snörvel på er...



Vi sitter kvar så här en stund och hoppas att våra kroppsdelar är lite mera samspelta med oss i morgon istället. Skänk oss gärna en varm tanke... För synd om oss, det är det...

Men titta igen då:



Har ni sett något mera bedrövligt?

Frostiga lungor och skuggbilder



Här om dagen så var vi nära på att dö av frostskador på insidan av lungorna. Ja, så kallt var det nästan här. Tydligen hade ett överhettningsblablabla slått ut värmen och det har antagligen varit så ett tag. Men eftersom att vi har haft huset fullt av varma människor samtidigt som jag hysteriskt har sprungit runt med en refillhink med värmeljus på armen i hopp om att skänka julefrid så har det inte varit mera påtagligt kallt än att man ogärna tagit sig ett bad i fasa för att behöva går ur det varma vattnet. Eller varma och varma föresten, TYDLIGEN så hade även någon varmvattenssäkerhetsblablabla slagit ifrån så att vattnet inte kunde bli varmare än 60 grader. Prova heta Jenny och bada i 60 grader! Det är ju som att slänga sig i en isvak. Men eftersom vi varit så euforiskt glättiga över att äntligen bo i hus så har vi väl inte reflekterat mera än lite smågnälligt över dessa problem.

Förens här om dagen alltså. För då gick strömmen i hela huset. I hela kvarteret. I hela stadsdelen till och med!! När jag ringde till vattenfall och tryckte in mitt postnummer så fick jag dessutom höra av en mycket intelligent dataröst att min oro var befogad. Vi hade elavbrott och det gick inte att säga hur lång tid det skulle hålla på, det visste minsann den där datarösten. När jag efter en timma ringde till dem igen och halvgrät i telefonen tryckte jag mig till slut fram till en livs levande människa. En norrlänning. Han tyckte ju såklart att jag var döfånig som satt och huttrade i fjuttiga  5 minus när han säkert satt naken med sitt headset ute i en snödriva i minus 30. Jag frågade om han inte bara kunde svara på hur många timmar det normalt sett tar med en sådan här black out. Ska jag ställa ut maten på balkongen? Ska jag börja elda gamla kläder? Äta kalla konserver? Vad ska vi göra? VAAAD? Han gav oss inget svar alls på det så jag tjöt något om att Boråsare är amatörer i kyla och att jag flyttade från norrland för att slippa den här skiten och så slängde jag vänligt på luren.

Vi gjorde därefter det enda vi kunde göra. Vi satte vi på oss täckbyxor och tjocksockar och spelade lite skuggteater i ljuset av ficklampan.




Det var roligt i ungefär tio minuter. Sedan la vi oss under tre täcken och försökte räkna våra sista minuter. När jag sedan kände de sista köldknäpparna frosta igen näsborrarna och jag var i full färd med att ringa runt till vänner och bekanta för att ta avsked så klickade det till. VARDE LJUS!! Skrek jag visst högt i örat på den som jag ringt att beklaga mig för där under täcket. VARDE LJUUUUUSSS!!! Så dansade vi så gott som två isglassar kan runt på övervåningen.

Denna lilla "överraskning" gjorde att jag i rena frossan ringde hyresvärden och storgnällde över både kyla i luft och halvljumna badkar. Jag blev beordrad att hämta ”allt i allo”-mannen på gården som omedelbart började pilla och trycka mellan olika hummanden och ahaaaanden.  Samtidigt hängde jag över axeln på honom och poängterade allt som var fel flera gånger så att han sannerligen inte skulle missa något! Jag är ju inte helt dum så jag använde mig förståss av en manlig bekant som skyddsväst och tryckte honom framför mig som en sköld så att han fick sköta den kunniga ”Ja-men-visst-förstår-jag-att-den-hydrokoralliska-säkringen-ska-paralleliseras-” -blicken. Medans jag stod för de mera korkade och lite gnälliga ”men–vad-fan-är-den-här-knappen-till-för-då” -stilen. Det gick bra. Bortsett från att denna ”allt i allo”, tillika granne, verkade tro att det var min vän som var min man, detta trots att han träffat min riktiga man flera gånger. Och dessa två killar är inte mera lika än en teve och ett kylskåp, men det verkade iallafall vara så att det var min manlige vän som skulle ta ansvar över våra VVS problem hädanefter. Ja... vad har man inte vänner för om inte till det.

Nåja. Efter dessa hummanden och tryckanden så kom alltså både varmluft och varmvatten tillbaka. Jag njöt i flera timmar. Simmade som en vidbränd val i 80 grader och sprang runt i trosor och svettades av lycka. Tills det blev för varmt och vi fick sänka igen.

Nu har vi i alla fall både varmt vatten och varm luft. Nu är det bara diskmaskinen som ska lagas så är vi euforiska igen!

Och tänk så skönt att vi kan sitta fastklistrade vid teve och dator igen så vi slipper umgås och spela skuggteater allt för mycket! Puh!

Hallå, allå, allå...Jaha, är festen över nu?







Maten är uppäten, julpengarna borta och alla släktingar har åkt hem.

Jag la mig för att andas i en kvart idag, sen fick jag tråkigt.

Så för att inte rasa ihop och drabbas av försoffad tristess som skulle få mig att sakna att ha hela huset fullt av sällskapliga människor så såg jag idag istället till att aktivera mig.

Då min dotter pinas av tillfällig med besvärligt feber kunde hon såklart inte delta i några större upptåg. Så istället tog hennes käre far chansen att arrangera ett ”sagan om ringen” - medley som startade halv ett och slutade vid tio på kvällen. Jag hängde dessvärre bara med den första filmen, sen började andra saker pocka på min uppmärksamhet. Så med familjen tryggt nedbäddad i soffan så började jag min lördag a´la distraktion.

Först skulle det dammsugas, ut med juledofter och knäckaromer och in med 2009 års ehh… dammsugardoft.  Men för att lyckas göra det så var jag först tvungen att skruva isär vår gamla maskin och ta reda på vad det egentligen var som låg och skrek som en plågad Chihuahua där inne. Jag sköljde, tömde och hittade flera små pärlor och plastgrejer jag ”råkat” dammsuga upp under ursäktande utrop. Efter en timmas polerande och gnuggande och bytande av filter jag inte ens visste fanns i dammsugaren så kunde jag sätta igång.

WWWWRRRRRRRRR… Fantastiskt. Jag har ju aldrig varit motorintresserad. Bilar är för mig enbart en metallkaross i olika färger och inget mera. När något brassar med motorn och skryter om kusar under huven så fnyser jag bara och klagar på att färgen i alla fall är ful. Men detta är något i stil med vad ni som gillar motorer känner antar jag.

WRRRRRRRR… Jag blev plötsligt sugen på att ta med mig henne ut och ställa mig mitt bland grannarna och njuta av deras avundsjuka blickar då jag motorcykelgasar henne och suger in både löv och damm och oönskade katter under varma applåder och bravorop. Det gjorde jag inte, utan jag lekte istället teveshop reklam med mig själv och låtsade att detta var en alldeles ny uppfinning denna maskin, men extra, supermega bra sugförmåga!

Maskinen sög sannerligen som aldrig förr och när jag vred upp dem på max så var det nära att den nyanlagda bilringen på magen sögs med av bara farten. Tyvärr så släppte den aldrig riktigt. Efter en halvtimma då allt hade blivit väl dammsuget och bara sovrummet återstår så råkade jag dessvärre ut för ett klassiskt dilemma. Strumpan i hörnet.

Tillfällen som detta är då man som vuxen återigen får ett välbekant pirr i magen av att tillåta sig själv att inte motstå frestelser, men utan droger, festivaler eller äldre pojkvänner inblandade. Min omdömesförmåga sjönk drastiskt och jag kände hur jag instinktivt ville utbrista - Jiiiiiippi kajejj mutterfuckkerr! Den ser så liten ut på avstånd den där lilla strumpan… Maskinen är ju nytrimmad… Det är ju dessutom väldigt jobbigt att böja sig framåt och plocka upp den så här efter jul… Det går säkert…

WWWWWRRRFLURPP
… Tvärstopp.

Följande timma fick jag ägna åt att försöka peta ut en strumpa ut ett alldeles för långt dammsugar rör. Efter att jag skrikit, svurit och forcerat strumpan med vatten i en stänkande liten sketch så tittade tillslut en liten, svart strump topp ut genom röret och låg där helt oskyldig dränkt och tittade anklagande på mig. Som om det var mitt fel att den kravlat sig in och satt sig på tvären på det allra dummaste och mest svåråtkomliga stället!! När jag kastat strumpan kändes det bättre, där kunde den ligga i soporna och skämmas medas jag fick skura väggar och golv i badrummet.

När jag var klar så var det dags för kaffepaus. Det betyder sådana här dagar tydligen bara att sätta på kaffebryggaren.
För under tiden det stog och puttrade inbjudande så hann jag minsann både tvätta, diska, skruva upp ett rasat databord, värma en vetenalle, göra kvällsfika, klämma två finnar, smörja ansiktet, titta beklagande på min spegelbild samt måla ett köksbord.

Nu har jag i alla fall äntligen hällt upp en stoooor modern glaskopp med kaffe som jag sitter och fuldricker ur.

Men det bästa med dagen är ju att jag faktiskt inte har hunnit ägna en endaste tanke åt hur det känns att alla släktingar har åkt hem och att jag inte alls kan ropa ”Maaaammmaaa” med gnällig tonårs röst längre. Eller vinprata på norrländska sent på natten med min konstnärsmoster. Eller lyssna på nyinövade syntläten och skönsång av min lillkusin. Eller sitta och leka sanning och konsekvens så sent så att man på ”motspelarens val” föreslår att motspelaren ska ställa sig med huvudet instoppad i taklampan och snurra runt samtidigt som han pratar som en komiker med en fantastisk svåger, som faktiskt gör det…

Det är ju en förbenad tur att jag har två i min familj här i alla fall, annars vet man ju inte alls hur världen hade sett ut. Jag hade kanske hängt pärlor på alla träden och målat övergångstället för hand, med eyeliner.

Dr Jekyll & Mr Hyde by night?







Jag sitter här och beundrar mina foton av den snyggaste killen i världen... Vilka ögon, vilket leende, vilken panna! Jag är helt såld! Mitt i min fascination så inser jag att denna sköna skapelse faktiskt ligger där uppe i min säng! Varför tar jag då inte och gör skäl i att kalla mig själv för "14 inuti" och tonårshormonstörta upp till honom!? Så kan jag ju ligga där och titta på honom live, där han ligger och småsnarkar och dreglar och är precis lika vacker som på fotot. Men jag drar mig lite för det...

Sanningen är att jag faktiskt är lite rädd för att komma in i sovrummet när J väl har somnat. Inte för att väcka honom eller så, utan för att han ska börja med sina märkliga sömnsnackar utbrott! Jag menar det när jag säger att han fan är läskigare än uppskjutet på Liseberg! Skenet bedrar nämligen och denna fantastiskt vackra man förvandlas under nattetid till ett hysteriskt monster. Igår skrek han: -47! 47!! När jag kom insmygande tyst som en fästing vid ettsnåret. Jag blir förståss överraskad och rädd, men inte särskilt förvånad, det var lindrigt. Snart förstår ni...

När jag var i nionde månaden i graviditeten så var det som för alla andra tjockisar ett ständigt kissande hela tiden. Eftersom att jag var rent otroligt tjock med mina 91 kilo så orkade jag av naturliga skäl inte riktigt resa mig ur sängen när Lovisa kickade till blåsan och jag var tvungen att gå på toaletten mitt i nätterna. Istället så hasade jag mig fruktansvärt osmidigt nedåt för att på så sätt komma ur sängen. När jag så var halvägs ut så vaknar "monstret" ovanför med ett desperat skrik efter hjälp och hugger tag i mina händer: - Hjälp! HJÄÄLP! Skriker han och försöker slita upp mig på sängen igen... Vilket han naturligtvis inte orkade utan det blev några minuters ruckade och dragande innan jag kommer ur chockskadan och lyckas avbryta denna "räddningsmanöver" genom att fråga vad han sysslade med. Det visar sig att han drömt och i halvvaka trott att det var någon som höll på att dra ur mig ur sängen.

Så här i efterhand tänker man ju att det var gulligt av honom att försöka rädda sin stora kvinnoval så intensivt. Men var det inte lika roligt. Jag fick faktiskt uppsöka läkare dagen efter eftersom att jag hade blivit så rädd över detta utfall att jag sträckt en muskel intill hjärtat!!

En annan gång, i början av vårt förhållande vaknar jag runt 4 snåret av att J sitter på kanten av sängen och skriker: "- Den är borta, DEN ÄR BORTA!!!" Samtidigt som han lagt upp sin ena fot i knäet och bankar skiten ur den... Han blev lite paff efter en stund då han vaknade till liv och såg hur han betedde sig. Jag var då 21 år... Hade jag idag, 9 kloka år senare,  sovit hos en kille och vaknat av detta så hade jag antagligen lämnat rummet... Men inte då inte, istället såg jag till att bli gravid med honom, hur jag såg detta som positiva faders egenskaper kan jag inte svara på idag.

Eller kanske ska jag berätta om den natten för ungefär ett år sedan då jag skulle smyga ner i sängen bredvid min älskling som redan låg och sov. När han då hävde sig upp på armen med en kudde i handen trodde jag såklart att han ville pussas och mysa till det lite... Men det var såklart inte fallet, istället pressade han sakta, sakta in kudden mot mitt ansikte. Så satt han en liten stund och jag var som förstelnad. Tillslut frågade jag från inuti kudden vad han håller på med varpå han svarar: " Jag tänkte puffa upp kudden lite bara" fullkomligt oskyldigt. Han vaknar av att jag skrattar och kommer då på vad han gjort och brister ut i skratt...

Eller...

En annan sen natt... Jag ligger i sängen och halvsover och J rullan nära inpå mig och småmyser och fnittrar. Jag kramar honom tillbaka såklart kärleksfull som man är, men när han sedan utbrister: - Får man parkera bilen eller?Är det några bilar i garaget!? Då brister det för mig och jag väcker honom ur hans romantiska koma. Det blev inget parkerande för hans del den natten kan jag bara understryka, men vi hade väldigt roligt åt det ett bra tag framöver.


Suck... nä, nu längtar jag efter honom... Jag kanske ska införa en Nattens J också, där jag antecknar hans sömnsnackeri!?

Tissel och tassel bland granriset!

 

 

Schhh!

Ikväll var jag och dottern ute på granrisjakt.

 


Dum som jag var så råkade jag berätta att man absolut inte får gå och slita ner granris hur som helst. Detta lilla utlåtande ledde till att min kära vän fick för sig att vi skulle göra något som vi eventuellt skulle komma att hamna i finkan för. Jag tycker inte alls att hon överreagerade utan det fick mig istället att tänka på en gång då jag och min familj hade varit ute att plocka vitsippor.

De vuxna hade då diskuterat om huruvida det var vit eller blå sippor som var fridlysta och med en enkel nyck på de vuxna axlarna som svar så lämnande de mig stående i bestörtning med en redan plockad bukett sippor! När vi satt i bilen på väg hem igen så var jag både kallsvettig och fullständigt medveten om att något fruktansvärt skulle hända, och jag bad till gud att jag skulle ta hand om dessa sippor som vore det mina barn så att plockningen inte hade varit förgäves. PRECIS när jag lyckats lugna ned mig en smula så blir vi stoppade av en POLISKONTROLL!!! Jag kommer ihåg hur jag knycklade ihop de stackars blommorna bakom ryggen och gjorde mitt allra bästa för att se ut som en helt vanlig, ickekriminell 7-åring. Poliserna lyste misstroget med ficklampa mot oss i baksätet och så här i efterhand ser jag ju att det förvisso måste ha sett en smula märkligt ut med tre tårögda barn med vettskrämda miner och händerna bakom ryggen. Men, eftersom att man i Sverige oftast måste ha ett huvud hängande löst för att få hjälp av dessa poliskonstaplar så släppte de oss naturligtvis...

Jag väntade ända tills vi kom hem med att ta fram mitt stöldgods och då var det i form av en sörjig tepåse. De hade krossats där bakom mig skrämda rygg. Inte hade jag tagit väl hand om dem som jag lovat!! Detta var sista gången jag någonsin behandlat naturen med så dålig respekt. Nu för tiden är jag ytterst noga med att inte plocka fridlysta varken orkidéer, våradonis eller gulkronill.

Så, min lilla väns oro var befogad och välmotiverad. Men klok mor, som man är, så förklarade jag att vi självklart endast skulle ta granris från de trasiga träden som ändå skulle dö. Dom träden skulle ju bli lyckliga om de fick hänga på vår balkong sina sista veckor i livet, istället för att hänga där ensamma mitt ute i skogen. Planen fungerade och vi kunde alltså plocka granris utan någon oro. Vi letade upp granar som blivit antastade av någon Gudrun eller Pär och knipsade försiktigt bort små grenar. Sedan tackade vi trädet och letade vidare. Mycket smidigt och jättemysigt och helt utan dåligt samvete!



(Jepp, John Bauer måste ha vetat att vi skulle finnas!)

Nu måste jag bara gå ut en runda till idag, för det räckte visserligen bara till halva balkongen, men idag går jag ensam så vi får se om mitt samvete säger mig att jag bör vara lika naturpedagogisk idag... Något säger mig att jag kommer det iallafall... suck...

Återkommer.


Ny dag, nya upptäkter!



Idag har varit en synnerligen lukrativ dag!

Jag har fått lyssna på tre långa föreläsningar om fascinerande saker som jag redan glömt och sedan hade vi ett studiegruppsarbete där vi resonerade oss trötta på ett trevligt sätt utan att för den sakens skull vara alltför ambitiösa. När jag sedan hämtade jag min dotter på skolan fick jag lite oväntat berättat lite om Skapelsen för mig. De håller tydligen på att impregnera lågstadiebarnen med kristendomen såhär lagom till jul och allt. Förmodligen för att de små ska förstå bakgrunden till julen och att det egentligen är något helt annat än att byta pengar med varandra i form av hysterishoppade klappar i dyra omslag. Eller så har de provision från kyrkan som hoppas få några nya anhängare till sin barnaskara. Själv var jag djupt troende som barn. Jesus var min homie och gud nåde den som svor!! Då skulle man minsann bocka och buga och "be gud om förlåtelse"! Det ni, No Mercy!

Jag vet inte vad som hände med min och Jesses vänskap, men den rann allt eftersom ut i sanden och det var som om höra om en gammal polare när jag nu fick höra min dotter berättelse om skapelsen. Idag hade de lärt sig om Noas ark.

J (Jag)- Jaha, berätta för mig, hur låg det till med det där egentligen? Vem var Noah?
L (Lovisa)- Han var en kompis med gud som byggde en båt.
J - Jaha, ok, men varför byggde han en båt då?
L - Det var gud som sa det till honom, för att människorna skulle sluta kriga. Han visste att det skulle bli översvämning så han sa åt honom att bygga en.
J- Ok. Vad skulle han ha på båten då?
L- Två av varje djur.
J- Jaha... Men varför hade han två av varje?
L- För att det skulle bli flera.
J- Ok...
L- Ja, alltså, Gud gjorde översvämning för att människorna krigade.
J- ok. Tror du att det var så det var på riktigt?
L- Ja.
J- Jaha… På riktigt riktigt alltså?
L- Ja… Fast jag tror inte på gud.
J- Men, du tror ju att det här hände, och du sa ju att de var guds idé, då måste du väl tro på honom?
L- Nä... Det kanske var Jesus som sa det!? Och honom tror jag ju på!!

SÅ, där var han igen min gamle vän! Jesus, Jessebjesse... Det är tydligen någon i hans utstrålning som lockar till sig barn. Han ska vara tacksam att han inte är här i kroppslig skepnad, för då hade jag varit MYCKET misstänksam mot honom!

Nåja, med Jesus tillbaka i vårt liv och allt annat religionsprat så satt vi på väntade på bussen och försökte bryta den frikyrkliga känslan med lite hårdrocks poser. Den lilla av oss klarade det galant:



Medan jag till min fasa upptäckte att jag inte kan göra hårdrocksfingrar med vänsterhanden!

Jag får sendrag i ringfingret och det känns inte alls hårdrockigt, tänk dig att klaga på det under en Metallica konsert!

För att dränka min sorg över mina nyfunna spasmiska fingrar samt inspirerade av allt skapelsesnack så gick vi hem och skapade oss, inte en ark, men en sparbössa!

Det syns inte så bra, men hon har ett hål i magen där stålarna går in... Är hon inte snygg!? Där ska hon stå vid trappan för att samla in pengar till oss, och vem kan motstå att stoppa slantar när man möts av dessa... Ehn... uppmanande ögon?


: Busschaufförerna var osedvanligt trevliga idag, de sa ingenting. Däremot blev jag nästan omkulltrampad av en kärring i päls så jag var tvungen att ta i med hårdhanskarna! Alltså stirra hårt och argt på henne... Vadå, jag är svensk.


Spacklar igen hålen och slutar med passivt sex.




Vi ska flytta. Vi ska lämna denna centrala trea med ”spännande planlösning” för att äntligen placera oss i ett radhus som andra renodlade Svennesons.

Vi kommer att lämna den tråkiga duschen med märkliga mögelfläckar som, enligt den påtaligt aggressiva vaktmästaren, är ett resultat av vårt vanvettiga schamponeringsmedels-användande. Han använder själv tydligen något annat för att tvätta sina grå… sten kanske? Som han klonkar mot skallbenet för att på så sätt lyckas bevara sin osympatiska attityd?


Nåväl, vi lämnar alltså denna dusch för att istället flytta till ett stort härligt badkar! Äntligen, efter 4,5 år ska vi få bada. Vi som ÄLSKAR att bada! Det är fullt sannolikt att vi kommer att kännas igen på stan som russinfamiljen de nästkommande månaderna, men nu vet ni åtminstone anledningen. Vi kommer dessutom att lämna vår pyttiga gröna toalett som är så liten att minsta lilla extra tårtbit kan få ridbyxlåren att polera väggarna på sidan om toalettsitsen. Vi kommer istället att få, inte bara en, utan två, stora toaletter. Vi kommer dessutom att kunna vädra på en av toaletterna!! Bara det gör ju att vi svimmar av lycka istället för ofrivilligt delade odörer.

Vi efterlämnar dessutom vårt lilla kök. Vårt lilla, lilla kök som byggdes under början av 1900- talet då folk uppenbarligen var betydligt mindre än vad vi är idag. Då räckte det om man kunde sprattla in tjänsteflickan i köket och att hon där kunde få tillräkligt med svängrum för att röra om i kålgrytan, något som vi nuförtiden blivit mera kinkiga med. Alltså går vi nu ifrån att ha absolut INGEN köksbänk till att ha en hel bänk. Oj, vad vi ska baka! Och mina polkagrisar! De kommer ju att bli mycket bättre denna jul, då jag slipper att baka dem på fönsterbrädan!

Vad vi kommer att sakna allra minst i denna lilla lya är kanske det påtvingat delade samlivet med alla tillhörande grannar. Det är som i andra gamla fastigheter väldigt… VÄLDIGT lyhört här. Genom toaletten kan man i normal samtalston konferera om all världens problem med närmaste granne om denna ser till att gå på dass samtidigt. Men att ofrivilligt bajsa tvåstämmigt är dock inte fullt så charmerande som man kan tro…

Inte heller är det så upplyftande att ha oavsiktligt samsex med grannarna. Man hör dem nämligen så väl så att de likaväl kunde lägga sig i vår hall utan att volymen skulle påverkas märkvärdigt. Inte så roligt förstår ni. Det blir ju som en tävling och så måste vi ju försöka låta minst lika hysteriskt kåta när vi väl "kommer till"… vilket inte alltid lika lätt för oss småbarnsföräldrar förstår ni väl!! LITE hänsyn om man får be! Nu kommer vi ju istället till en radhuslänga där det endast bor småbarns föräldrar, vilket antagligen betyder att det mest obscena stönande kommer när någon försöker putta igång bilen på morgonen.


Nåväl, nu ska vi bara spackla och måla lite sedan kan vi muntert överlämna detta lyhörda näste med gott samvete för att gå och vältra oss i balkong, badkar, rabatter och köksbänkar… och som pricken över i kommer vi att få DISKMASKIN!!! Tänk vad den kommer att bespara mig på en massa tjat om disk…


Jag återkommer om radhusskvaller om några månader bara…

Musse med munnen familjen





Vi är en tönt familj.

 

Johoodå, det är vi faktiskt!

 

Det är oss du ser ute i skogsdungen med fjällräven rygga och plastpåsar i kängorna. Vårt barn kan minsann urskilja minst tre sorters svamp och hon skulle aldrig för något i världen få för sig att fingra på en flugsvamp. Vi skrattar dessutom högt och skvimpar upprymt vatten på varandra alla tre när vi gör vårt regelbundna besök på stadens badhus. Som om inte detta vore nog så har vi även en liten ramsa som vi avfyrar då vi känner att andan faller på: Vi lägger en varsin hand på varandras och utbrister sedan tillsammans:


-FAMILJEN! ÅÅÅåååååå! Samtidigt som vi skjuter iväg en fingerraket med fingrarna föreställande dalande fyrverkerier.



Jodåsåatt...


Vi är antagligen den familjen som alla ni fullständigt föraktar! Eller iallafall som jag skulle förakta om jag inte vore jag... Vi har inte ens varit otrogna mot varandra... "Men HUR vet hon det då!! Hennes gubbe har sääääkert varit ute och svängt utan att hon vet! Säääääkert!!" … Nej!

 

Trist va?! För er alltså. Bra för mig, så slipper jag sitta i fängelse för krossning av otrogen man... Något sådant kan ju skapa en smula dålig stämning i familjelyckan...


Visst grälar vi också, men det skulle antagligen bli en ganska trist familjesåpa eftersom de flesta bråk består av att jag beter mig en smula överteatraliskt och försöker spela Garbo till min oförstående sambos förtret. Bråken kan också vara ett resultat av att jag anmärkt på hans egenskaper som är så typiskt för karlar i allmänhet. Han kan visserligen inte rå för att killar helt enkelt är liiiite mera korkade än oss kvinnor, men han representerar ju ert släkte för mig iallafall... Så när han inte hittar saxen som ligger mitt på bordet bara för att ett plåster ligger över den så får ni skäll allihopa ska ni veta! När han "städar" köket men missar att diska, damma, dammsuga, torka, rengöra... utan bara kom ihåg att ställa in mjölken, så är det minsann hela det manliga släktet som åker på bakläxa.

 


Men bortsett från det så är vi en alldeles, fruktansvärt gemytlig familj! Med egen ramsa och interna skämt som bara vi förstår. Vi ska dessutom passa på att njuta av detta ända tills vår dotter blir tonåring och till slut inser hur fenomenalt töntig jag egentligen är och hon straffar mig genom att börja knarka. Då min kille dessutom tillslut utbrister: MEN FÖR HELVETE JENNY! HÅLL KÄFTEN NÅGONJÄVLAGÅNG!!! Då även jag får hamna i ett hål av skilsmässa, curlingföräldrande och barnbidragsbråk...

<!--[if !supportLineBreakNewLine]-->
<!--[endif]-->

Hur som helst så ville jag bara presenter oss ordentligt för er, så att ni vet att det är oss ni ser nästa gång som ni spottar åt dessa förbannade familjepretton som inte har vett nog att separera när ungen är bebis!


Så håll tummarna era missunnsamma, bittra jävlar! Snart kanske vi sjunger vår ramsa för sista gången och jag gör er sällskap!

 

Men så länge så kan ni ju spotta och fräsa över denna fantastiska bild ovan, där vi gör något som vi kallar ”Musse med munnen” – minen...


Konsten med att misslyckas att vara vuxen



image14



Helgen efter jul så beslutar vi oss för att besöka min bästa väninna med familj som bor i Stockholm. Vi hade inte träffats på ett tag och var som vanligt upprymda och ivriga över hur otroligt, fantastiskt roligt vi skulle komma att ha det. Väl framme så bestämmer vi oss för att göra en familjär kälke tur till närmaste kulle för att ha det sådär "last christmas" mysigt. Sex snoriga små och lite större näsor begav sig så med muntra kliv till backen. Som senare visade sig vara en väldigt reslig backe... nästan ett litet fjäll. Naturligtvis så fanns det även små kullar intill denna mastodont till urberg, som de små kunde åka i med ett fullständigt normalt pirr i magen. Men när vi efter att ha tagit en vandring uppför berget och kommit fram till denna alptopp och blickade ner utöver trädkronorna, och när min lilla sockersöta 08-väninna piper ur sig: - Nej, usch, hur kan de där små glina våga åka i denna backe?jag skulle aldrig...


Jag svarar då genom att plötsligt bli besatt av en anarkistisk norrländsk hin håle och utbrister stöddigt ; Jojomänsan! Vi tar boben! Sätt dig här bak å håll i de. He je bar å ååk!! Jag kände hur jag instinktivt sökte med tungspetsen under överläppen efter en stor och rinnande snus, och drog in en ordentlig snorloska för att på så sätt lyckas förvissa denna stackars stockholmare, som förmodligen knappast sett en bob i hela sitt liv, att jag hade fullständig kontroll över läget och att vi dagligen gjorde dessa vansinnesutflykter där hemma i norrland. Att det absolut inte hör till vardagen att kasta sig ut på vansinnes färder i bobar eller pulkor när man är 25 där heller och att det därtill var närmare 10 år sedan jag bodde där brydde jag mig inte om att påminna henne om.

Men lydig som hon är min vän så placerar hon sin lilla gump bakom sin bästa väns, i hopp och tron över att jag aldrig någonsin skulle kunna utsätta henne för risker som var direkt dödliga. Innan hennes små, frusna huvudstadsfingrar hunnit runt min hållbara midja och mina fötter på bromsen så passar hennes TOKROLIGA pojkvän på att ge oss en liten extra knuff, för att försäkra sig om att det minsann skulle gå riktigt fort i denna 90 graders lutning! Vi hade förvisso aldrig tvekat om att det skulle göra det innan heller, så knuffen kom något överraskande och innan jag han tänka hembränt i min norrländska, egotrippade hjärna så fann jag mig själv sitta på en liten jävla plast bob som rusade nedför backen i 190 knyck och med en falsettskrikande nollåtta fasthängd vid ryggen.

Jag försökte någon sekund att nå bromsen med ena handen men det var fullständigt omöjligt eftersom jag samtidigt var tvungen att styra så att vi inte åkte i full karriär ut på motorvägen som låg en bit bort åt vänster. Hade jag istället svängt åt höger så hade antagligen våra kära familjer fått bevittna hur vi slutat våra dagar som röda trädsvampar fastvuxna i de hårda björkarna. Mitt enda alternativ var att köra rakt fram mot det gupp som någon idiot hade byggt upp i slutet av backen.

Mitt nästa minne är att jag försöker andas utan att lyckas, min väninna drabbades av chockskada och ligger intill mig och bara tok skrattar, blandat med ljud som uttrycker smärta, - Ajajajhahaajajjajajajahhahhahah! Själv försöker jag få ut ord och till slut lyckas jag väsa ur mig - Jag... kan... inte.... andas!!!

Min väninna har märkligt nog slagits av total avsaknad av empati och fortsätter i stället att vrida sig av skratt och plågor. Den jäveln!! Hinner jag tänka. Hon bara skrattar under tiden som jag ligger här med brutet ben och säkert ett brutet revben som nu stuckit hål på min lunga så jag sakta men säkert kommer att ligga här och dö, fan vad genant sätt att gå bort på! Själv så satt hon ju bakom mig och behövde inte få ratten intryckt ända till ryggkotorna utan hon gjorde säkerligen ett graciöst bockhopp över min stackars rygg medan hon tryckte ner mig ytterligare mot detta öde! Jag slutade vara arg i nästa sekund då jag återfick andan och förstod att jag faktiskt hade mig själv att skylla, och hennes jävla pojkvän förståss. Vi låg alldeles orörliga i ca tre minuter och undertiden så stod alltså våra familjer högst uppe på berget med två små treåringar i var sin hand som stirrade med tefatsstora ögon på detta spektakel. "Pappa... Är dom döda?" Utbrast min väninnas förskräckta son.


När de gick nedför backen så vaknade vi emellertid till liv och lyckades vrida lite på kropparna. Jag kunde lyckligt konstatera att mina lungor höll och att det antagligen hade att göra med flera års rökning som räddat mig tack vare lungornas tjocka lager av tjära som fungerat som en form av airbag. När de så äntligen kom ner så stod de bara där med en något klentrogen min och stirrade på oss med nästan upprivna blickar. Jag pep ur mig något om att detta gjorde mamma för att visa er barn hur man INTE ska göra! Min dotter tog min hand och sa så klokt som bara hon kan. "Nu åker vi i den lilla backen istället mamma".

Två veckor senare så haltade jag fortfarande, och jag hoppas innerligt att jag aldrig mera ska inbilla mig att är någon form av bobsleigh proffs och att även jag kanske, kanske ska få bli vuxen någon gång...

I alla fall lagom vuxen?


RSS 2.0