image12



Igår beskärde... beskar... skärde... slet jag upp en massa träd och buskar från mina vänners trädgård. Utan skyddsnät slängde jag mig handlöst in i deras svenska Amazonas och hängde och slängde mig i spett och spadar likt en smidig trädgårds- Krakel. Rötter som sedan länge slingrat ihop sig med vattenledningar och husgrunder fick sig nu en rejäl upplyftning och fick nu se dagen ljus för första gången. Saligt lycklig stod jag där med svett och blod rinnande längst kroppen, jublade inombords att jag minsann är så stark att jag kan slita upp femtiokilosrötter enbart med hjälp av händer och några förlossningsliknande stönanden. Måste dock säga att det var pyttelite mer givande att stöna ut en 3700 grams bäbis än en 50 kilos rot, men ändå...


En del av er trötta husägare fnyser förmodligen lite avundsjukt åt min begeistring och funderar antagligen samtidigt på vad jag egentligen fick betalt för detta slitsamma arbete. Jag kan då stilla er nyfikenhet med att stolt och klämmigt hojta:


- Ingenting, nada, cero, nothing!!!


Ni förstår, jag bor ju i en lägenhet som ligger mitt i centralaste delen av Borås och det är inte så skitkul alla gånger. Man måste till exempel tjuvlyssna på djupa, korkade fyllesamtal utanför fönstret sena helgnätter. Man måste gå förbi 52 affärer med små, söta inrednings detaljer på vägen hem, vilket oftast brukar resultera i fattigdom. Det bästa med att bo så centralt är väl då att man måste lägga alla sina pengar på en ofattbart hög hyra så man aldrig råd att börja knarka eller supa. Man måste dessutom alltid tänka på sitt yttre och se proper och välklädd ut om "folk" nu skulle råka se en, vilket "folk" naturligtvis alltid gör ("folk" har jag lärt mig är en osynlig skara människor som straffar andra människor som inte är perfekta).


Tillbaka till rötterna.


Den enda lilla tillskymmelse till trädgård vi kan nyttja på denna innerstadsgård är alltså en liten, pytte plätt på 3 kvm som vi är 6 familjen att slåss om. En gillar rosor, en annan Pensé, en visar sina trosor, en annan vill inte se.


Detta är alltså i huvudsak anledningen till varför jag njuter av att vältra och vräka mig i ett trädgårdsland, slita rötter tills blåsorna är större än händerna och rycka ogräs likt en gödselspridare. Mina trötta husägarvänner är naturligtvis glada över detta och betalar mig med leenden och orangea liljor!


Så nu står jag här med rispade armar och blödande knän, insekterna har byggt bo i mitt hår och jag somnar gott, utsliten och avsliten...


image11

Hjälp!

Jag är nytränad. Kan inte lyfta armarna. Det är svårt att skriva dessutom, aj, aj aj aj aaaa!

Jag följde idag med min (betydligt mera vältränade) väninna till det absolut dyraste och trendigaste gymmet i denna småstora stad och försökte mig tappert på ett bodypump pass. Passet går helt enkelt ut på att man ska pumpa sönder sin fysik fullständigt när den sedan börjar producera så pass mycket mjölksyra att du kan göra egen oboy om du bara hade haft pulverpåsar i fickan har du tränat klart.

Jag stod och skvalpade likt en pastej där mitt på golvet (inte alls så långt bak i hörnet som jag egentligen ville). Dessutom skulle vi kasta runt med en lång och tung stång. Jag stod där med stången vinglandes över huvudet och försökte att se så naturlig som möjligt ut i denna fashionabla miljö.
Det lyckades jag inte med.

Vad som hände häremellan är ren plåga. Styrda av ett speedat muskelknippe som muntert gastade:

- Neej, det finns ingen anledning att ge upp, kom igen nu era latmaskar!!

Jag tog detta som direkta påhopp och svarade:

- Det är lätt för dig att säga! Hur många barn har du klämt ut ur din lilla platta mage din jävla tönt! Hur många gånger har du blivit tvingad att äta kakor och fika bara för att få barnen att känna av den där familjära fikastunden som främjar deras barndom och för att du samtidigt ska se ut som en perfekt hemmafru. Och har du ens provat att gå ut och jogga med en treåring hängandes i mjukbyxan!!? Hur jävla lätt tror du att det egentligen är!? VAA!?

Tur att han inte hörde mig, för då hade jag nog inte fått berömmet som jag faktiskt fick av honom när passet äntligen var slut. Jag ändrade snabbt åsikt och beslutade mig för att tycka om honom istället. Stackarn, han har ju ett ganska tufft jobb. Hur kul kan det vara att se otränade tjockisar iklädda gymkläder från åttitalet flåsa sig rödlila i ett osynkat tempo? Det KAN inte vara roligt alla gånger, hoppas de har företagshälsovård så han får hjälp pojken.

Äntligen var plågan över och jag skulle nu bara lyckas dallra mig nedför de etthundratusenen trappstegen till den befriande utgången. Men det som om mina ben drabbades av spasmliknande grimaser, fruktansvärt pinsamt. Nedanför trappan var det självklart inte tomt, som det skulle ha varit om någon annan gick där med fullständigt normalt skak i benen, utan där satt ju förstås alla enormt vältränade instruktörerna i en välformad klunga, bekymrat betraktande dessa fladdrande ben som kom nedknyckandes från övervåningen. Uppepå benen kom så även jag. Jag kunde så klart inte uppträda normalt utan skränade lite lagom lätt:

-Nej, det här går inte, jag kan inte gå ner, mina ben kan inte gå i trappan!! Här behövs en pulka! Hahahahah...

De skrattade, men inte tillräckligt tyckte jag.

-Jag får hoppa ned såhär på skinkorna istället!! Bonk, bonk, bonk.

Jag demonstrerar tydligt hur tokigt det nu skulle se ut genom att studsa på rumpan nedför trappan, samtidigt som jag i smyg är uppriktigt oroad över om huruvida jag kommer att kunna ställa mig på denna slackande spiror någonsin igen. De skrattar lite mera, men fortfarande tycker jag att det känns liiiite för jobbigt det här med mina skakande ben att jag måste visa dem hur fantastiskt rolig jag kan vara, skälvande ben till trots, varpå jag med kraftig ansträngning häver upp mitt ena mjölksyrefyllda ben mot trappstången och hotar med att glida ned längst räcket istället...

- Jag glider ner istället! Jag glider! Hahahhahah...


Där någonstans slutade de skratta helt.


Jag försökte så gott jag kunde se ut som om jag skämtade, men hela vägen hem fick jag verkligen fokusera på att inte ramla omkull. Det var som om mina muskler hade gått ut på en amishspringa och de var nu på väg att lämna mig. Tack och lov så har jag bunkrat upp med skyddande underhudsfett, så de tar sig ingenvart än så länge!

Men efter imorgon då jag ska prova cirkel och corepass. Och definitivt efter onsdag då jag ska prova Afro Power Dance. DÅ kommer jag antagligen att förlora alla mina stackars små muskler och muskeltrådar för alltid och risken är att detta är den sista gången jag skriver överhuvudet taget...

I alla fall med kroppen i behåll.

Men vad gör man inte för lite skönhet, och får man offra benskörhet för benskönhet så skall det göras!





image8



Med tyfonsteg märker vi nu hur kroppar brister och duvorna häckar, späda blommor med näpna namn dyker upp här och var och maskrosorna hetsar till allsång:


- Jag lät alla mina maskrosor fiiinaaaas fast jag vet att de kallas ogräs och bör rotas UUUTTTT men det är så skönt att sitta och miiiiinaaas små solar i gräset när sommaren är sluuut... osv, osv.


Samtidigt blir vi trevligare och påtagligt gladare (Vi är alla överens om att vi kan skylla på solen! Vi är naturligtvis fortfarande bittra och otillfredsställda med våra liv egentligen, om inte vore för att den där förbannade solen skulle få oss på så bra humör bara!!). Våren för alltid med sig en blomstrande stämning av förändring och vi vaknar sakta upp ur den vinterdvala vi legat och tjurat i under ett halvår.


Nu förväntas vi vara lyckliga över detta fantastiska årstidsskifte, vilket vi såklart är också, men ett liiitet läskigt faktum kvarstår dock, och det är att efter vår... kommer SOMMAR!!! Och vad betyder det då? Vad gör man när det är sommar? Vaaaad är det man som småbarnsförälder måste göra vareviga sommar tills barnen tack gode gud börjar tycka att det är för pinsamt? Vad är det som är blött och slaskigt och kissvarmt och framkallar både drunkning, vatten i ögonen och anorexi? BAD! ATT BADA!! Och BIKINII!!!


Detta år hade jag svurit dyrt och heligt svurit på att jag minsann skulle ha både körkort och klä i kortkort, men inget av det blev det... Jag hade ju i och för sig min lilla motionmotivationssvacka alldeles efter nyår men den känslan har jag nu lyckats undertrycka och bemästra och jag står inte alls och ser mallig ut med min träningsväska nu längre...

Jag gissar att det var den lilla, lilla händelsen med vågen, (jag såg fel på 9 kilo och trodde i ett helt dygn att jag tappat denna vikt, tills jag dagen efter lyckades konstatera att så inte var fallet utan jag hade helt enkelt sett fel på vågen). Det kan ha varit detta som fick mig att känna en aning gymnastikmörker. Sedan blir det ju inte bättre av att min älskade sambo nu minsann i ren ondska har sett till att bli värsta träningsförståsigpåaren och joggar runt här hemma som en manhaftig Blossom och gastar på Paolo Roberotiska:

- Fan, har du gett upp helt eller? Ska du skita i det här? Vill du smaka proteindrink eller?

Jag bemöter honom oftast med en förgiftad blick, eller så blir jag obstinat och börja våldsäta godis och chips framför honom så att han ska bli sugen och falla för frestelsen så att jag sen kan ge tillbaka:
-Hurru, haru gett upp nu eller? va?va?va? VA? Och sticka in ett hårt pekfinger i hans mage - Ska du skita i det här eller?du?du?du? Vill du smaka proteindrink eller? Jag har gjort den på trä, strumpor och linfröolja, Man kräks nästan inte och så är det JÄTTENYTTIGT!!!

Men istället för att få möjlighet att få njuta av denna hämningsaktion så småjoggar han istället iväg till skafferiet för att hämta ALLT onyttigt vi har samlat på oss under fyra år och så slänger han till mig det och tjoar:

- Det är ju JÄTTEBRA!! Ät upp allt vi har så slipper jag se det och bli sugen! Det gör ju inget om du äter upp det! Du är ju ändå ett hopplöst fall!! Du kommer ju aldrig att bli smal, du kommer att vara en knubbig gråsäl i hela ditt liv! Tjockis!!

Ok, de där sista fyra meningarna säger han inte, men ändå...

Jag ska iallafall köra igång igen nu på måndag! Funderar bara på om det skulle vara bättre om jag helt enkelt lät bli att äta under en vecka eller två som mjukstart... Om jag inte äter någonting alls på två veckor så borde det väl ge effekt!? vad tror ni? det borde väl funka? Jag behöver ändå inte vara så jävla pigg och glad i sommar, ska ju bara ligga och sola på stranden! Måste man väl inte ha näring för att fixa.

Nä, på måndag börjar alltså min nya träningsdagbok. Det kommer att bli skittråkigt för er som inte har börjat träna ännu, för jag ska minsann sätta in bilder på hur smal och snygg jag blir sedan, och då får ni SKÄMMAS!! Bara så ni vet!!

Måste äta lite chips så jag inte har kvar något till på måndag! Hej så länge.


image7


Vi tände ett ljus för lilla Engla ikväll.

För säkerhets skull tände jag ett åt varje väderstreck så att hon riktigt skulle se att vi tänkte på henne.


Men jag klarar nästan inte av det, att tänka på henne. Jag gråter så fort jag ser en sekund för länge på min dotter idag och känner mig så lycklig som får vara med henne och höra hennes okontrollerade pladder, hennes rop och skratt. En annan mamma sitter med ett alldeles tomt hjärta och tom famn...


Jag vill inte le idag. Jag vill bara stänga ögonen, slippa tänka på allt detta. Alla dessa sjuka människor som gör denna värld så mycket värre än vad den redan är. Vi vuxna må fördöma oss själva med vår egen parasitism, men lämna barnungarna utanför! De är skuldlösa och deras enda uppgift just nu är att inbringa lite framtidshopp och barnatro i denna värld som isar vårt blod och förslöar våra sinnen allt mer för var dag som går...


Kära gudar och gudinnor. Ni har nu fått fyra barn under denna korta tid, från en väldigt liten plats på jorden. Dessa 4 barn ihop med alla de små som dör varje ögonblick av svält, hiv, våld, droger, alkohol och krig måste väl ge dig mer än nog av småänglar till himmelriket. Är det cittrorna som skall strängas? Är inte barnakören tillräklig nu?


Låt oss vila ett tag och jämna nu ut genom att som kompensation istället befria oss från de själsligt fula som inte gör något annat här i världen än att åstadkomma lidande. Ja, jag sa det... jag sa det ni andra tänkte... Men snälla, vem tror på återhämtning från gedigen ondska idag?


Vi tänder ljus, det är det enda vi kan göra för dig nu. Hoppas att du ser så många vi är som tänker på dig.


Engla... Bland änglarna...


och vi som är kvar, vi gråter...


Vila i frid lilla gumman!


Aha, just det, nu ni... Håll i er ungdomar, nu kommer jag!


Jag har nästan vart kändis idag! Eller iallafall nästan fotomodell... nåja, hårmodell då, men flera av tjejerna på salongen försökte fota mig med sina gamla mobilkameror, och kamera + modell = fotomodell, så det så!!

Ifrån att ha sett ut såhär:





Så blev jag alltså en sån här:

image5




Att just jag fick en sådan chans beror på att jag för över en månad sedan gick och släpade mina utslitna joggingskor på köpcentrumet och hasade rakt på en skylt, "Hårmodeller sökes" stod det. Jag speglade mig snabbt i skyltfönstret och möttes av en gråaktig, trött och sliten byracka som slöögt stirrade tillbaka på mig. Med självförtroendet nedtryckt i Team Sportia strumporna kravlade jag mig uppför trappan till den fina salongen där alla moderna flickor stod och övade nedlåtande ögonkast. Jag väste ur mig så omodernt och bonnit jag bara kunde:

- Jag har långt hår, ni får göra vad ni vill!!

Jag bemöttes med ett glatt:

- Jaha, vad roligt! Då skriver jag upp dig här så kommer vi att ringa dig om en månad!

Jag iakttog henne tvekande och väntade mig att hon skulle brista ut i skratt och säga att hon bara skojade, säga att de nämligen hade en regel om att alla som skulle klippas där måste väga under 60 och se naturliga ut i klackeskor, men hon sa inte det. Jag mådde genast lite bättre och kände mig redan snuddande nära ett skede av förändring och ett ljus av hopp om att ytterligare tider av ungdomlighet kanske skulle kunna bli en verklighet. När jag gick relativt normalt nedför trapporna igen så mötte jag samma gråa blick som innan i skyltfönstret, det var en West Highland White Terrier. Hon såg sliten ut... Det gjorde jag med, men bara i en månad till!


Månaden gick och mitt hår kittlade mig på skinkorna i sittande läge och alla 5 balsamflaskorna var slut för längesedan. Det var under en härlig vårpromenad med mitt fula hår och två vänner som jag resolut tog saken i egna händer och ringde upp min utlovade hårfrälsare och stönade:

- Hej, Det här är Jenny, jag skulle vara modell hos er, men ni ringer aldrig och nu går jag här i Göteborg och folk här skrattar faktiskt åt mig, jag ser hur de pekar i smyg och försöker leka "gissa färgen" med varandra, nu får ni faktiskt ta och bestämma er för om ni inte kan klippa mig nu snart så måste jag helt enkelt gå någon annan stans!

Det pep på andra sidan luren och jag hörde en harang av ursäkter och förlåt och varför och därför för att så småningom få veta att hon minsann TÄNKT på mig, och att vi skulle kunna klippa i början av nästa VECKA!!! Jag svimmade lite där mitt på modegatan och kände mig som en prinsessa.

- Tack, tackelitacktack!

Kvittrade jag ur mig och klickade på luren för att så snabbt som möjligt hinna med att falsettskrikhoppa med mina väninnor om denna glädjande nyhet. Jag såg lättnaden i deras ögon. De har nämligen fått stå ut med en himla massa: "Ser det mycket hemskt ut?" och "tänker man mycket på att det är så slitet?" Jag avslöjade en gång en av dem med att stå och lovorda en torkad nyponbuske av misstag istället för mitt hår. Så detta besked var en fröjd för alla.

Idag var alltså dagen kommen.

Jag gillar inte frisörer. De ska alltid envisas med att påpeka hur slitet hår jag har, gärna högt och ljudligt så att alla kan komma och titta och känna på fnösket.

- "Herreguuud så slitet ditt hår är!! Hörrni, är det någon som har två pinnar vi kan gnugga med, här kan vi tända en brasa! iiiiiiiiihihihihihi"!

Jävla låtsaskonstnärer!! Men nu var ju detta iallafall gratis och jag behövde åtminstone inte betala för förnedringen. Bara för att vara på den säkra sidan så såg jag till att luskamma håret kvällen innan, IFALL, och i morse tvättade jag håret två gånger. När jag kom dit försökte jag se ut som om mitt hår alltid såg så rent och kammat ut men för säkerhets skull berättade jag att jag är sångerska också... så vet de att jag åtminstone kan något, och om man kan något så har man rätt att inte vara helt perfekt. Så är det.

Jag hade på mig mina allra finaste klackeskor och försökte se avslappnad ut, men efter en halv sekund så var jag igång och pladdrade. Under 4 timmar hann jag uttala ord som "ballen" och "snöpulla" (ballen = rumpan på skånska, snöpulla = snömula på sandvikiska) Undertiden som denna otroligt proffsiga, naturligtvis snygga och smala frisör, läckert rufsade runt i mitt allt kortare hår så satt det tre unga versioner av frisörer runt omkring och försökte allt de kunde att se ut som om det faktiskt ärligt tyckte att det blev bra. Jag små skrek:

- JA, det kunde ju iallafall inte bli SÄMRE! ! Moahahhahaha!

Så skrattar alla artigt och lite krystat med. De skötte sig jättebra!! Jag fick kaffe, skvallertidningar (är Britney gravid IGEN!!? Räcker det inte med ett barn!! Och Brad Pitt och Angelina Jolie, otippat va!?) Så hela tiden utvecklades min modernitetslåga inom mig allt mer. Efter färgning och styling så satt det nu inte längre en långhårig tant med en rand av råttfärgad utväxt runt huvudet framför spegeln, utan nu satt där istället en trendig, läcker innebrud!! Med nyaste frillan från hårnyhetsvärlden! Och det var jag!

Jag tackelitackade och bockelibockade och frågade dessutom pinsamt nog om det kostade något. När frisörskan sedan påstod att jag från och med nu alltid skulle vara hennes modell för att jag var så "perfekt" så började mina klackeskor lyfta lite från marken och jag småflög hela vägen hem till spegeln och kameran för att försöka föreviga denna euforiska känsla av tillfredsställelse över sitt yttre.

Klockan är nu i skrivande stund alldeles på vippen till midnatt och det har hunnit passera snart 7 timmar sedan jag flög ut från mina nya bästa (hår)vänners salong och jag känner mig fortfarande nysnygg!

Jag hoppas att nattens brottningsmatcher med kudden inte kommer att gnugga ur alla magiska produkter ur håret på mig och att jag får behålla lite skönhet även tills imorgon så jag kan dela med mig till mina vänner och få småmysa i de avundsjuka blickarnas sken.





image3


En del dagar är ju sådär härligt underbara! Idag har jag hunnit genomföra sju fantastiskt härliga saker:

1: Jag tog sovmorgon, drog mig en timma extra och låg där och småfes sängen varm och bara njöt.

2: Satte mig i solen och läste Moa Martinsson på en kyrkogård. Eller, satte mig som Moa Martinsson på en kyrkogård och läste i solen. Hur man än vänder och vrider på det så låter det väl underbart!?

3. Fick ånjuta synen av en gravt handikappad pojk som flögsprang fram med armarna utsträckta likt flygplansvingar, skrikandes, - Aj beliv aj kän flääääää! Det allra bästa med det var ju inte valet av just den låten utan snarare att han antagligen i det ögonblicket trodde just precis det!

4: Luskammade familjen. Den enda gång i livet man blir överlycklig när man kammar noll. Några mjällkorn och flera hårstrån fattigare, men inte en lus i sikte! Jag valde att fira med ett äpple, de andra gick och la sig,

5: Skickade iväg en text till Finland för påseende. Det låter kanske lite märkligt, men om man visste att jag skriver toklustiga manus och säljer dem till revyer så kanske man börjar förstå glädjen i att skicka en text till Finland, något som annars kanske inte låter så bejublande glatt.

6: Fick nya kompisar på kortis. En flicka i rullstol som hade världens mest underbara skratt, en ung grabb med en fantastisk sångröst och en skön stil, en annan ung kille med fantastisk fingerfärdighet och en alldeles otrolig aptit, en stor grabb med en störtskön förmåga att imitera repliker i tecknade filmer. En färgstark, kärlekstörstande kvinna i sin bästa ålder.

7:Fick träffa mina älskade underbraringar innan de gick och la sig, både pussar och kramar åt alla håll! Vilket underbart avslut på en underbar dag!

Hoppas ni fått det med!!

God natt!



image2





Ikväll kommer det folk hit. jag har hunnit förbereda mig mentalt i flera timmar så jag tror att efter några koppar kaffe och en dusch så kommer jag att vara redo. Nu ska här bara städas...


(Och hade ni nu hunnit med att läsa mina gamla texter så hade ni även vetat hur det kommer att gå. Vill ni komma ikapp så föjl länken: http://www.poeter.se/viewText.php?textId=442497)

I panik ska jag nu diska, dammsuga, torka, damma och eventuellt möblera om bara för att slutligen ramla ihop som en påse med havregryn i soffan för att se avslappnad och välkomnande ut... Ni vet väl hur det är.

Jag kan inte direkt påstå att jag älskar att få besök, men det är ju inte så rolig att sitta själv heller, då måste man ju ta sig an en massa saker man med glädje skjuter upp, sortera förråd, glömda läxor, deklarera osv., osv. 

Så visst är det på ett sätt bra när det kommer hit folk, men om det bara kunde kännas lite enklare. Istället är det som om man får panik över att folk ska komma på en med att ha en smutsig strumpa på fel ställe, eller en odiskad tallrik i diskhon, (eller ännu värre, kvar på bordet!!!) och OM nu någon skulle råka öppna en av skåpen där man lyckats pressa in allting i ren hysteri så ursäktar man sig snabbt och skyller på sin ofattbart slarviga sambo eller någon annan som inte är närvarande.

Varför gör man så? Ursäktar sig i sitt eget hem...

Det är som om en hemmets jantelag råder och lyckas förpesta varje del av dig och ditt hem. Ingenting ska du vara nöjd eller stolt över! Du har det stökigast och smaklösast av alla, och det är viktigt att du visar att du faktiskt inser det!!


Varför vi svenska inte längre bjuder hem folk på fika


Nämen gud förlåt!! Jag såg mig inte...



Gäst: - Fina gardiner.

Svensk kvinna, gärna norrlänning: - Gardinerna? De där fula trasorna? Nä usch, de hängde jag bara upp för att bättre kunna se hur gräsligt fula de är, titta inte på dem, usch, de är gräsliga!

Gäst: - Men de passar ju väldigt bra ihop med den där soffan annars!

Svensk kvinna, gärna norrlänning: - Soffan nej, det passar inte ihop med något, den är ju sååå gammal och ful, jag förstååår inte varför den fortfarande finns kvar, det är min man som vill ha kvar den, han har aldrig haft bra smak på inredning. Nä, usch, den är jätteful verkligen, bra att du sa det för nu ser jag verkligen att den är gräslig, här, häll gärna ditt kaffe på den, det gör ingenting, den ska ändå slängas imorgon!

Gäst: - Men, men... Jaja... Jag gillar den här planlösningen ni har här, lite annorlunda, spännande.


Skgn: - Ja näääe... Det ser ju så konstigt ut. Man tappar ju bort sig själv nästan, vet ju inte riktigt vart man ska gå. Sedan är det ju så trångt med, känner du inte det, hur trångt det är härinne, trångt och kvavt!? Känner du det?

Gäst: - Nää...

Skgn: - Äsch, du vågar säga vad du tycker, jag vet redan att det är så, det är inget att göra åt, möjligtvis om man skulle slå upp den här väggen. Det kanske man borde göra? vad tror du? Ska vi göra det?

Gäst: - Ehhnäää, jag tycker du har det jättefint redan, du behöver inte göra någonting.

Skgn: - Men slita upp golvet då? Känner du inte hur obekvämt det är att stå på, får du inte extra ont i fötterna här? Varsågod, här är en kudde, stå gärna på den, så känns det kanske bättre!! Jag kan byta påslakan om du vill! Det här är kanske lite ofräscht att stå på, jag har ju sovit på det! Vilken färg vill du ha?

Gäst: - Men nää, det känns alldeles normalt. Finns det mera kaffe förresten?

Skgn: - KAFFE JA!!! Ett ögonblick bara, så dum jag är, glömmer att bjuda på påtår. Hoppas det går att dricka nu bara, den här kaffebryggaren är så vansinnigt dålig! Nä fy, det här luktar ju jätteäckligt, vill du ha iallafall eller ska jag springa och köpa nytt?

Gäst: - Jag smakar gärna det där tack.

Skgn: - Ok, ok, du kanske vill ha mjölk och socker?

Gäst: - Nej tack!

Skgn: - Jaja, du får säga till om det är alldeles för starkt, eller svagt!

Gäst: - Nej, det var perfekt!

Skgn: - Jaha, men den där koppen kanske inte är så trevlig, vill du kanske ha en annan kopp att dricka ur, tycker du inte att den känns tung? Nästan så man tappar den?

Gäst: - Nej verkligen inte!

Skgn: - Inte? Nä, nä. Tårta kanske, eller kaka? Bullarna är nybakade, men de blev säkert jätteäckliga. Så du kan ju smaka försiktigt på dem. Om du nu kan äta när det är så här stökigt och äckligt här inne? Du kanske mår illa av det? Toaletten är längst åt höger i hallen i så fall, jag har nytvättat den, men jag slarvade säkert så du kanske inte vill låna den? Ska jag fråga grannen om du får låna hennes?

---


Och så håller vi på, till folk börjar tycka att beteendet är sjukt och slutar besöka oss i hemmet. Sedan sitter vi  och gråter över att vi aldrig får besök!!


GAAAAAHHHHH!!!!!

Nä, suck... Nu måste jag börja städa... Väntar besök om tre dar.


Kram!


//Jenny "lokalvårdaren" Falestål





Många människor som tror sig ha skapat ett hem att leva i, märker ganska snart att de bara öppnat ett värdshus för sina vänner.

                                                                                                                              Källa: 
Norman Douglas





image2


Här kommer jag att ta upp sådana där vansinnigt viktiga saker. Som sex, orättvisa, högskoleprov, genus
 inom restaurangyrket, städning, barnuppfostran, konflikthantering... osv.

Jag kommer inte att lägga in en massa gamla texter här, utan de vilar säkert på Poeter.se. Däremot har jag lagt till länken till dem och jag rekomenderar er starkt att jogga dit och ta er en titt. Det gör jag för att ni snabbt kan läsa in er i samma skeptisk/pessimist/falskhatiska men ändå överpositiva/rättviseskipande/överpedagogiska sinnesfattning som jag i allmänhet befinner mig i så att ni lättare kan identifiera er.


Jag kommer att fylla på med en hel del tänkvärdheter och lustifikationer under dagarna som går och tills jag
börjar tycka att detta är tråkigt. Det brukar som regel hålla i sig ca tre veckor så passa på.


Kommentarer är önskvärda... fjäsk går också bra.






Tyck gärna att jag är rolig, men glöm inte bort att kalla mig snygg också...
- Jenny


RSS 2.0