För ca 5 miljarder år sedan föddes jorden. Någonstans där i mitten på tidslinjen från dess och fram tills idag så var det två lyckligt förälskade människor som faktiskt verkade ha det rätt skönt och som tycktes uppskatta livet. De satt och njöt under ett äppelträd och omgav sig med både djur och växter på ett mycket harmoniskt sätt.

Därefter var det något som gick snett med den allmänna lyckan…

Efter att ha slagit och supit ihjäl varandra i århundraden. Uthärdat digerdöd och högljudda danskar. Axelvaddar och myggjagare. Storblommigt och batikfärgat. Har vi så nu, genom allehanda modeflugor, jobbat oss fram till vad vi tycker passar in i vårt liv som allra bäst idag 2008… Inte är det några fjantiga växter och fikonlöv inte, utan… *tadaaa* Dödskallar! Javisst, det finns idag inte en enda liten pinal som inte blivit beprydd med dödens signum. Plåsteraskar, potatisskalare, packtejp, brödstämplar, kakformar, nappar, pasta, diskborstar, hängslen, påslakan, mattor, kondomer, hus, bilar, människor, världsdelar,
planeter ja ALLT!

Varför? Är det ett sätt att spegla oss själva? Identifierar vi oss med dessa skelett? Inte ens skelett, bara skallar. Döda, avskalade, beniga huvudskålar. Är det människans ideal 2008?

Istället för att hylla livet och jaga svar på livsfrågor genom Buddhameditation eller pilgrimsvandringar så jagar vi idag istället dödskalletryck för glatta livet. Vi omringar oss istället av dödens skepnad och ser till att göra allt i vår makt för att kunna fly vårt kaos av fullständig, total villrådighet gällande detta virrvarr av känslor, pengar och semesterresor som blivit vårt liv. Vi super och knarkar, till och med bloggar ihjäl oss själva i flykten.

Det är precis som om vi äntligen har insett att det enda som vi vet på riktigt här i livet är att vi kommer att dö. Det är det enda vi kan vara absolut på det klara med. Valen vi föds med är alltså; leva… eller dö. Inget mellanting. Visst kan du välja att leva ett riktigt dåligt liv, men skyll dig själv i så fall din idiot…

Inte så skojigt det här kanske.

Visst var det roligare förr i så fall, då vi fortfarande kunde förlita oss på att det faktiskt fanns en gud eller flera gudar som skulle ta hand om oss om vi bara gjorde rätt. Eller mystiska naturväsen som kunde se till att vi fick dansa med älvor en evighet om vi misskötte oss. Dansa med älvor, det låter bättre än att skiktröntgas det… Idag vet vi däremot att J.R. R Tolkien har hittat på alltihopa och att Aslan aldrig vandrat i dessa skogar. Ingen trollkarl kommer att skjuta blixtar med staven för vår skull och han där ovan har sedan länge bett oss dra åt... jorden.


DÄRFÖR väljer vi att inte ens ge alla dessa jobbiga funderingar utrymme i våra liv och ser alltså istället till att vi dagligen får chans att stirra döden i vitögat så att vi på så sätt kanske lyckas vänja oss vid tanken.

Jag utmanar dig nu människa, att byta ut alla dina dödskallar och ersätta dem med något som representerar något levande. Vi provar… så får vi se om vi kanske kan få två lyckligt förälskade människor som hellre omger sig med blommor här på jorden igen…





Visst är det något magiskt över gamla hus!? De gamla tapeterna som sakta börjar släppa greppet om den fuktskadade väggen, takets struktur påminner ett medelålders kvinnolår, och golven erbjuder symfonier av knarrande skräckfilmsljud. I varje litet skrymsle gömmer sig både möss, råttgift och skadedjur. Men det bästa utav allt är alla gamla, bortglömda skatter som ligger gömda under plankor eller bakom lönndörrar. Jag har visserligen aldrig hittat något ännu, men jag är fullständigt övertygad om att det finns.


Jag lever i en sagoliknande illusion där alla människor som levde i sina stugor under 1800 talet och tidigare hade för vana att gömma sina allra värdefullaste tillhörigheter bland bråtet för att jag senare skulle hitta det flera hundra år senare. Därför måstes det snokas igenom på precis vartenda litet krypin som är stor nog att rymma en sedelbunt. Tråkigt nog så ägs alla dessa gamla ruckel oftast av någon fantasilös stackare som inte alls tycker att det är absolut nödvändigt att slita upp alla lösa plankor och riva ihåliga väggar. Men vill de leva med en massa gamla gömda lik och benknotor från ouppklarade mord, Jonas Alströmer första potatis och Fredmans förlorade Epistel så varsågod då...


Jag har som sagt var inte funnit något direkt jätte spännande... ännu. Men en gång hittade jag en skitläskig bunt av någon slags blodfärgad tråd som gav starka Blair Witch kårar, jag började nästan gråta men det visade sig vara en gammal rostig svinto som hamnat fel. Som tur var hann jag aldrig berätta detta för någon innan jag upptäckte det. En annan gång så hittade jag hemlighetsfulla skrifter på en gammal undangömd spegeldörr på vår vind. Denna gång hann jag slå larm och fick då minsann veta att detta endast var allmän information till den som skall installera dörren om hur hög och låg o bred den var... Inge hieroglyfer alls alltså.


Men jag känner mig ändå inte nedslagen av de mera konservativa realisttänkarna utan jag tänker minsann fortfarande leva ut min Maria Gripe fantasi när jag sitter i någon av dessa bortglömda boningar. Och bara för att vara lite schyst mot mina efterkommande jämlikar så ser jag till att peta in lite hemligheter innan jag tapetserar om, lägga in en femtiolapp under den nya golvplattan och gräva ner örhängen i rabatten.


Detta gör jag alltså under tiden, medan jag väntar på min skatt...











Att leva i ett förhållande är ju, som vi lär oss från balladerna, en alldeles fantastisk upplevelse. Vi får lära oss att "we can`t hurry love" att "notning compares to you" och att vi "can´t live when living is without you" osv. osv. Vad balladerna sällan talar om för oss är förhållandenas baksida... familjemedlemmarna.

Jag har personligen alltid genomlidigt långa, utdragna kärleksförhållanden. Man kan gissa att det beror på att jag upplevt antingen riktigt trevliga förhållanden, besitter benhård ihärdighet eller lider av en förfärlig separationsångest men inget av det är rätt. Den egentliga boven i dessa långkörare är egentligen denna "tillhörande släkt skräck" som jag ofrivilligt lyckats utveckla men som gynnar mitt nuvarande förhållande på det sätt att jag aldrig någonsin kommer att gå ifrån min nuvarande man. Det kanske tillkommer liiite andra grejer till det valet förutom detta, men det hör inte hit nu.

Vad som skrämmer mig så förfärligt är alltså dessa nödtvungna nya bekantskaper som man släpas in i och som påverkar ens beteende till yttersta pinsamhet. Dessa skrynkliga fastrar, påträngande farbröder, förslavade svägerskor och bortklemade kusiner som du plötsligt ska bli låtsasglad över att träffa.

Det börjar i samma stund det avgörs att man från och med nu ska kila stadigt. *PANG* så befinner du dig plötsligt i en obehaglig svärmors kök, där du stelbent tvingas avvärja nyfikna blickar på ditt maghull och du ser hur hon undrar;
Ska det verkligen vara så plufsigt eller är det rent av en liten byting som ligger där och gror?

Man blir i samma ögonblick vansinnigt angelägen om vad denna okända tant anser om en. Alla flickvänners våta dröm är därför att hon spontant utbrister:
- Du är ju såå mycket bättre än hans ex, och mycket snyggare dessutom, jag älskar dig, du är som den dotter jag aldrig haft!!
Detta säger de sällan. Utan vi nöjer oss istället med ett tack för kaffet och tar det som en tydlig invit till gemensamt bullbak.

Denna euforiska känsla avtar som regel efter en tid, för att istället övergå till en mera realistisk bild av denna "urmoder". Det blir efter hand alldeles tydligt att hennes sockerkakor inte alls smakar sådär speciellt som alla i hans släkt skryter om. De tjusiga, genomtänkta presenterna du fått av henne visar sig vara "rea på rean" fynd från närmaste loppis och charmen i hennes spontana påhälsningar hos er flera vändor om dagen har för länge sedan avdunstat i ett moln av skepsis.

När du så till slut lyckats hitta alla brister och psykiska avvikelser hos din nya svärmor så börjar du plötsligt dessutom se hur hans övriga släktingar fullkomligt kryllar av defekter och outtalade diagnoser. Systern är manodepressiv, brorsan sexuellt besatt av bilar, pappan tydligt utvecklingsstörd och mormodern schizofren. Vid detta laget har du generellt sett redan fixat så att även din partner blivit väl medveten om dessa sjukliga åkommor och därför brutit all kontakt med dessa idioter. När du sedan riktigt lyckats slita sönder banden mellan dem ordentligt och han precis bytt efternamn så får du panik och inser att om ni två ska få barn någon dag så kommer ju detta barn att ärva från hans vidriga familj med och inte bara från din egen, alldeles perfekta härkomst!!! Hur ska du kunna älska ett barn som ser ut som hans syster, pratar som hans mormor och är lika dum i huvudet som hans mamma!!?? Du gör naturligtvis det enda rätta och dumpar honom innan det är försent.

När du sedan kommit över den första sorgen efter ert gemensamma tevespel så inleder du så ett nytt förhållande och nu ser det ju bättre ut minsann!

Hans mamma verkar underbar! Verkligen! Och hon tycker att du är såå mycket bättre än hans idiot till ex som bara dumpade honom helt plötsligt! Nu är du bara såå kär....

För ett tag iallafall... suck.



Över hela Sverige pågår idag en osynlig kamp, det är kampen om vem som bär på det genuina knätofs anlaget. Vem kan hissa sin blågula högst utan att skämmas och vem kan anse sig vara den mest korrekta ursvennen? Denna kamp är som sagt osynlig till en början, under de månader som dessa "allmoge wannabes" arbetar på sina vanliga jobb, när de jagar dagisplats och förstaplats i köerna. Det är först när den efterlängtade semestern sätter igång som dessa semesteratleter sätter igång på allvar och hoppar i träskorna med Björn Borg svettband runt huvudet.

Den människa som tidigare i veckan inhandlade importerat flaskvatten med smak av svåruttalade frukter kokar nu istället saft i den nedärvda saftmajan så att det alldeles stänker om det. Barnen som för bara några dagar sedan draperades i rykande färska märkeskläder och inbyggda hårflätor har nu istället påtvingats farfars fars gammelfarbrors förlegade paltor. Efter en halvtimmas huserande vallas de sedan bort till det fallfärdiga utedasset under muntra påtryckningar, som om det vore det mest naturliga här i världen att skita familjepyramider i en murken barack. De lyckostar som till och med har skaffat sig dubbeldass med tvåsits tar självfallet tillfället i akt och ser till att inviga de stackars stadsbarnen till den förtrollande upplevelsen "sällskapande skitstunder". Barnen genomgår märkligt nog denna förändring med öppna sinnen och ifrågasätter aldrig eller sällan sina föräldrars vanvett utan börjar istället leka "Astrid Lindgren värld" med aktivt letande efter grådvärgar och fattighjon i buskagen.

Samma barn som veckan innan skulle sitta fint, tala tyst och andas regelbundet släpps nu ut på grönbete och beordras till kojbygge, trädklättring och sällskapsbajsning under allmän förvirring.

Detta är Sverige i en näverask och inte heller finns det någon som utses till "på landet proffs" trots detta ihärdiga kämpande. Detta beror antagligen på att varje vuxen av idag har sin alldeles egna erfarenhet och verklighet från sin "på landet" barndom som de sedan under sin vuxna semester skryter om. Och sanningen är väl ändå att smultron och blåbär smakar i stort sätt likadant oavsett hur eller vart eller i vilken mängd du plockar dem.

Jag skulle iallafall vilja utse de människor som på slutet av semestern faktiskt kommer att sörja utedassets charmiga vinddrag mot stjärten. De som numera vant sig vid handdisk i sämre begagnat vatten. De som på fullt allvar kommer att tråna efter de generationsärvda kvalstersängarna som vi muntert gnott ned våra trötta semesterhuvuden i. Dessa människor stannar oftast kvar på landet när vi andra åker hem till storstan igen. Det är dem vi stadsbor senare kommer att kalla "jävla hippies", excentriker och eremiter. Det är dem som vi senare kommer att anklaga för att vara obehagligt märkliga som inte har förstånd nog till att anpassa sig till vårt moderna, svenska samhälle som det sig bör.

Det är dessa människor som vinner pokalen.

Men misströsta ej, vi andra vinner bonusmedalj som...
helgjutna svenskar!

Trevlig sommar på er alla. Vi ses på stan...


RSS 2.0