Kvasiromantik på bondenivå

 

Under ett ytterst avslappnat tillstånd råkade jag igår placera mina trötta ögonkulor mot teverutan.

Programmet handlade om kärlekstörstande bönder i olika modeller som under allmän beskådan sökt efter fruar. Bönderna har under sommaren bekantat sig med en drös kvinnor som sett dem på teve och därför också sedermera bestämt sig för att gifta sig med valfri bonde. Japp, ungefär så romantiskt som det låter.

 

SÅ, nu efter flera veckor av allmän polygami inför hela svenska folket så är statusen följande:

 

Den unga bonden. Alla förstår att denna söta flicka antagligen är denna blyga, lite tafatta och tystlåtna bondes allra första flickvän, så därav kan man skönja en viss pubertal förtrollning kring kvinnan, med all förståelse. Lite romantiskt, men lite väl pubertalt för att man ska höra bröllopsklockor.

 

Den äldsta bonden. Han har lyckats sålla ut en tjusig dam som han verkar ha det riktigt trevligt med. Men mitt i trivsamheten så beslutar han sig drastiskt sig för att berätta för henne att polygamin steg honom åt huvudet och att han samtidigt är förälskad i en annan kvinna... iiiinte det allra bästa förförelseknepet kan man tycka.

 

Den kvinnliga bonden. Söker även hon en fru och har i sista avsnittet sparat en vardaglig, småmullig fnittertippa som hon säkerligen blir god vän med. Den sexuella spänningen är sedan länge som bortblåst och man har svårt att se hur det kan uppstå annat än småfnittrande åt eventuella smygfisar under det gemensamma täcket.

 

MEN, medelålders bonden verkar så här i sluttampen i alla fall ha funnit rätt och efter att ha provhånglat med flera sköna kvinnfolk så har han valt kvar en blond skönhet som han och hans väl tilltagna haka numera klamrat sig fast vid. Det hela är väldigt romantiskt.

 

Jag suckar kärleksfullt åt deras nyvunna kärlek och slumrar till en stund under programmets gång. Vaknar med ett ryck när jag plötsligt hör något om förlovning, giftermål och samflytt. Plötsligt ska detta förälskade tevepar förlova sig! Detta gör dom i samma avsnitt och alla tittare förväntas säkerligen falla ut i en kyrkoklockeringande fingråt. Jag funderar istället på hur länge jag egentligen slumrat till, men då kaffet fortfarande är varmt i min bortglömda kopp så var det nog inte så länge ändå. Jag tittar med något piggare ögon vidare på programmet. Vid ett tillfälle när denna bondetörstande kvinna bedyrar sin kärlek så nämner hon något om att de antagligen är gjorda för varandra, att det är som om de tänker samma saker, att de avslutar varandras meningar...

 

Någon som känner igen sig?

 

Jag svävar tillbaka elva år i tiden och får en minnesbild av hur jag och min man ligger bredvid varandra, med fötterna uppsträckta mot taket. Fullkomligt fascinerade över att våra fötter ser EXAKT likadana ut... Likadant lutande tår, likadan hålfot... Det var verkligen samma fötter, om än hans var lite större då, men ändå, WOW!!

 

Inte nog med det, döm om vår förvåning när vi under en filmkväll småhånglar till Starwars. Pernilla August dyker plötsligt upp i rutan och vi båda två konstaterar samtidigt att hon är så lika våra respektive mammor! Det har vi alllllltid tyckt! Nu börjar det bli obehagligt.

 

När vi sedan helt sonika börjar bli genuint chockskadade när den ena ringer då den andre preciiis tänkte på honom/henne, samt när vi inser att vi har samma begynnelsebokstav i förnamnen så beslutar även vi oss för att vi är gjorda för varandra och antagligen skapats ur samma form och att det alltid har varit meningen att vi skulle mötas.

 

Jag önskar dessa nykära bönder all lycka och kärlek, men det är med viss sarkasm jag kan konstatera att mina och min mans fötter idag har vuxit från varandra, våra mammor påminner på inget sätt om varandra och ingen av oss har, efter elva års träning, utvecklat telepatisk förmåga...

 

Men våra begynnelsebokstäver... dom är fortfarande det samma! Länge leve kärleken!


Vi är på gång!!



Nu du, håll i dig! Nu är vi på gång! Jag gör en renodlad "svich svich" med höger handen och joddlar mig över planeringstabeller. Vi har bokat lokal! Ok, detta kanske är det 23:de lokalen vi bokat, men denna gång känns det verkligen som om det kommer att bli den. Ok, det kanske det gjorde de andra gångerna med, men denna gång kände det RÄTT! Ok... det kanske dTYYYYST!

Bröllopslokal är bokad! Det blev varken Universeum, Grand hotell eller i en kyrka mitt i stan, det blir i en jääääätte tjusig liten byggdegård som är betydligt äldre än en riktigt gammal tant. Fast nyrenoverad...

Jag berättar inte riktigt mera tror jag, det måste vara liiite hemligt med... Men skönt känns det!


Ute eller inne... i hjärta eller sinne? Eller på en liten pinne?



Vi ska gifta oss. Vi ska faktiskt gifta oss... Det ska vi göra.

Och det, min vän, är det enda som är riktigt säkert med detta bröllop. Att vi ska göra det och att vi ska göra det med varandra. Sedan är det ett enda stort blank i båda våra planeter. Inte för att det har varit så hela tiden, neeeheej då, tvärt om. Helt plötsligt så drabbas vi av bröllopshybris och idéerna bara haglar över oss som välkokta risgryn, och vi utbrister båda ett falsettpipande JAAAAAaaaa! För att sedan, dagen efter, lyfta både näsvingar och ögonbryn åt våra otroligt korkade idéer. Och så börjar vi från noll igen.

Under dessa tre månader som giftermålet har hägrat så har vi redan hunnit boka två kyrkor, en präst, en vigselförrättare, två bröllopssviter, ett hotell, ett vandrarhem, två festlokaler och en bygdegård... Och vi har inte avbokat någon av dem ännu.

Vi konstaterade för ett tag sen att vi under dessa 9 år, mer eller mindre har lyckats modellera varandra som individer. Ett virrvarr av givande och tagande har tydligen gjort att vi nu för tiden inte bara kan avsluta varandras meningar, utan även bedriva tankeläsning och samåsiktning. "Samåsiktning" innebär att man, utan att veta om det automatiskt gillar exakt samma låtar på melodifestivalen, att man tycker precis samma saker om olika teveprogram eller nya kontakter. Det innebär INTE att man tar på sig matchande joggingkläder och åker på husvagnsemester under förargade utrop. Det kallas istället äktenskapliga förpliktelser och det är det vi strävar efter förstås!  

För visst är det är en hel massa saker som vi lärt oss av varandra och som vi inte hade en aning om innan vi träffades. Jag visste till exempel inte hur ska - musik lät, han visste inte att man kan uppskatta musikalmusik, jag lärde mig en massa smeknamn för gräs och vilka tatuerare som är bra. Han har lärt sig att gråta och att man inte ska ta en allt för stor klick av brun utan sol -kräm i ansiktet. osv., Osv. Men, tyvärr har ju då denna komposition gjort att vi nu istället formats till en enda substans av biologisk materia med två exakt lika svårkontrollerade hjärnor. Vi är båda spontana. Vilket är bra, men, MEN när det handlar om att planera ett bröllop så kanske, kanske det skulle vara bra att ha en liiiiten gnutta av organisationsförmåga dessutom... Eller åtminstone bara lite fallenhet för att lyckas hålla fast vi vad som beslutats i mera än två minuter.

Vi har under denna bröllopsresa gått mellan stor och prålig kyrkovigsel till liten borgerlig snabbis på vår innergård. Vi har pendlat mellan vikingatema till fina gå bort rockar med svåruttalade namn. Just i denna skrivande stund, så är det enda som vi bestämt följande:

Vi ska gifta oss
Med varandra
Den 22: augusti 2009

That`s it!

Det finns ingen lösning som verkar universal och vi har inte ens möjlighet att anmäla oss till "Vårt bröllop i dina händer" eftersom vår släkt beslutat sig för att bo flera hundra mil ifrån oss och därför knappast skulle kunna ta sig an någon planering... Egoister!

Nu efterlyser jag härmed alla tips vi kan få! VAD ska vi göra? Jag ger er lite att arbeta med bara, viktiga regler att hålla sig inom bara:

Vi vill att det blir en rolig, familjär, fest där alla känner sig bekväma och avslappnade
Vår dotter och min lillkusin ska vara brudnäbbar.
Det ska vara lättillgängligt för alla
Inga pinsamma stela typiska vigsel grejer som inte passar oss. (Det där med att gästerna ringer i en klocka och så ska vi pussas gör att jag blir generad av att bara tänka tanken!)
Gärna något lite annorlunda...


Så alltså HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!
 


Barnakonst



Jag var på föräldramöte i går. Då får man kika lite i pärmarna och kolla om barnet följer normerna för utvecklingsstandarden i Sverige. Lovisa skulle skriva en kärleksdikt på alla hjärtans dag på skolan:



Phu! Hon har fattat poängen med kärlek!!
Hon hade även skrivit och illustrerat  en egen bok:




Ett annat barn valde att gestalta saker och ting på ett annat sätt...




Ahhh, barn,barn! Jag önskar att de skylle styra världen istället för alla skäggiga tanter och gubbar som sitter och smygfiser!

Massa bröllppsmässa man kan missa!



Vad händer om vi pyntar Göteborgs konserthus med en massa spets och volang? Smäller in en massa fjäskiga säljare som vill pracka på folk bröllopsklänningar, fotografer och överklass resor? Om vi dessutom dekorerar alltsammans med konstgjorda blommor samtidigt som vi bjuder på konfekt och räkor, vad blir det då? Jo, bröllops mässa!

Vi hade ganska höga förväntningar på detta event som faktiskt kostade flera matkassar på Netto. I annonsen utlovades både provsmakning av champagne, tävlingar och annat inspirationshöjande inför kommande bröllop. Men som vanligt så blir det aldrig riktigt som man tänkt sig. Något bubbel såg vi inte droppen av. Istället svettades vi omkring i en trång samlingssal med giftassugna ungmör samtidigt som vi med jämna plågor blev påhoppade av försäljare som singlade visitkort i ansiktet på oss. På ett ställe gick det så långt att kvinnorna i montern valde att gå omkring i underkläderna bara för att visa hur man inte skulle se ut under klänningen... eller hur var det nu? När jag småskrattande plockade på mig en behå i storlek dubbel ö eller så och demonstrerade för J hur tacksam han hela tiden ska vara för mina alldeles lagom hanterliga behag så fladdrade en av de halvnakna kvinnorna över mig och slet av mig bysthållaren, tydligen gällde ”se men inte röra” - skylten kläderna, inte kvinnorna i montern.

För att borsta av mig obehagskänslan av att få en kvinnas armhåla uppkörd i ansiktet i en kamp om ett brösttält så gick vi vidare i salongen. Några meter fram så såg vi minsann att det bjöds på godsaker. Det smaskades på för fullt och vi försummade flera bord i vår iver att få komma fram till gratismaten. Vi kände hur visitkorten från hetsade fotografer och bröllopskoordinatörer riktigt ven kring öronen på oss och vi slungade oss fram över resten av folket för att komma fram till... räkorna. Av all mat i världen som de hade kunnat bjuda på så väljer de oskalade räkor. Oskalade räkor med massor av små räkägg. Som plåster på såren så fick man i alla fall citrondoftande våtservetter så att man sedan kunde återgå till att se ut som om man hade ett högbudget bröllop i sikte. Det är ju svårt att göra annars med räkrom i ansiktet och små tentakler utspretandes mellan tänder och naglar stinkandes Feskekörka. Jag äter såklart inte skalade räkor med rom på. Jag skalar dem inte heller. Men det gör J, otroligt snabbt och förvånande proffsigt dessutom. Jag fick blunda och han matade mig. Jag låtsasnjöt i flera sekunder medans jag egentligen föreställde mig hur jag nu knastrade på små oskyldiga räkbarn som intet ont gjort i världen.

Som tur är så var nästa provsmak bröllopstårta! En med hallon och en med choklad. Jag spelade urskuldande och frågade allra vördnadsfullast om hur man i all sin dag man skulle bete sig om man nu ville smaka av dem båda, för det fick man väl förståss inte an, då skulle de väl ha betalt? Men jodå, det var bara att ta en av varje (som om jag inte visste det redan, jag lurades ju bara för att de skulle få för sig att jag var en hälsosam kvinna som minsann inte glufsade i mig två tårtbitar sådär ohämmat utan krumbukter och omsvep). Båda bitarna gick snabbt ner. Att dessa tårtor säkerligen innehöll ägg var inget jag skämdes över, för tydligen anser någonting i mig att små räkbarn är mer oskyldiga än små, ulliga kycklingar... Men det kan ju inte jag rå för.

Efter två timmars trängandes och låtsasintresserande så tog vi sista varvet. Sista varvet på en mässa innebär alltid att man då mera oförsiktigt springer runt och tömmer godisskålarna utan att för den delen se ut som om du faktiskt vill köpa deras fula klänningar. Sedan gav vi upp.

Inte var våra bröllopsplaner mycket klarare efter denna röriga upplevelse. Om inte annat så fick vi ju i alla fall lite egentid då vi kunde känna oss som vuxna bara i varandras sällskap utan att bli tvångsinkvarterad på en leksaksaffär av en övertrött 7-åring och bara det var ju värt allt!

Vi gick på restaurang och kollade igenom våra mässpåsar efter fynd. Sedan tog vi bussen hem till ett kraftigt snöoväder som tydligt fick min kära vän att pulsera av norrländsk djupsnö längtan. Jag frös och muttrade att jag minsann satte mitt hopp till den påstådda globala uppvärmningen som min värmande frälsning.



Bröllopspyssel







För stunden håller jag på att tillverka en liten bröllopspärm med en liten romantisk touch. Det ska naturligtvis handla om mig och J och vår tid tillsammans (det vore ju fantastiskt opassande om jag gjorde en pärm om någon annan gammal pojkvän).

 För att hitta lite spännande bilder sedan livet innan så fick jag gräva i det stora arkivet. Arkiv och arkiv, det är en klädd skolåda som innehåller foton och brev från vänner från förr. Det tog sin tid vill jag lova! Efter att ha läst alla dessa gamla kärleksbrev och glada vykort efter vänner som utropad sin saknad efter mig så var jag full till toppen av lycka och även om jag ofta känner mig älskad så var detta en riktigt bra kväll då jag kände mig mycket betydelsefull i världen!

Jag ska nog kontakta dem som skrivit alla dessa vackra brev så ska jag skicka en kopia på deras brev, det är ju som ett utdrag ur en dagbok man skrev för 14 år sedan! Fantastiskt roligt!

Nåja, efter en himla massa läsande och tåraskvättande så hittade jag två foton på mig och J där vi var i samma ålder och då vi intet ont anande var på väg att resa mot varandra (oh my god, att jag bara kan skriva så). 4 år efter dessa bilder togs så träffades vi första gången, ett år efter det blev vi tillsammans, 4 månader senare blev vi med barn (schhhhh!!) Och nu, 9 år senare så gifter vi oss! Med varandra dessutom! Lite i omvänd ordning mot vad det kristna kyrkan kanske skulle förespråka, men som tur är så bryr vi oss inte om det alls, hoppas bara prällen inte ska jobba på att få oss att känna ett riktigt dåligt samvete och gör så att vi sedan, mot vår vilja, spelar förvånade på bröllopsnatten...

Men titta på dessa söta små ungdomar, visst är vi fina...

En punkare och en liten bohem... (bra låtmateria? Hint,hint)






Och så nu:



En inblick i gårdagens sp(ring)...






Nu ser ni ju bara de billiga ringarna på bilden. Men de som vi slutligen väljer kommer naturligtfis att ligga runt miljonklassen!

Dijng dåjng, dijng dåjng...








I kväll ha jag och J gjort något så bevandrat fullvuxet att det nästintill kliar i skäggstubben.

Vi har skrivit gästlista till vår bröllopsfest!

Det ni. Det kan jag i uppriktighetens namn säga att jag aldrig gjort förut. Eller jo, en gång, men då råkade vi förväxla oss med miljonärer och satt plötsligt en lista på 104 namn som tydligen skulle vara intresserade av att hylla vår romans. Men en gång är ju ingen gång så den gången räknas alltså inte.

Men nu har vi alltså rasslat ihop en liten skral folksamling på 40 personer som ska få uppleva ett J & J bröllop. 40 personer och 9 barn ska få bevittna hur en helsvenne med alldeles svenskt efternamn transformeras till halvturk i ett enda ljudligt ”YES". Vilka de lyckliga är kommer ni snart att bli varse om. Vi lämnar givetvis inga löften nu, det är ju trots allt nästan ett år kvar. Men håll er på god kant med oss, vi kan ju alltid behöva byta ut en eller annan som inte håller måttet under det kommande året.

Det här med bröllops förberedelse kommer ju att bli riktigt spännande. Jag tror till och med att vi kommer att kunna hålla en hyfsat seriös planering. Ingen ska komma inridande på grisar, inga trollkarls utklädda vigselförrättare. Men man vet aldrig, eldsprutare står absolut kvar på listan av underhållning.

Att skriva gästlistan på ett normalt och högstämt sätt gick sådär. När vi gick igenom våra telefonlistor i jakt efter inspiration och började lägga in namn som: Iris-skolsyster, Wilma på dagis mamma, Vårdcentralen och Banken till gästlistan så började vi inse att detta kommer nog att bli riktigt roligt! Vi har under denna första planeringsdag, förutom gästlista, hunnit löddra igenom; bröllopsmusik, bestmannar, taostmastar, bröllopsresa och bröllopsnatten.


Man kan ganska enkelt säga att vi bara snabbskissade lite. Men bröllop blir det!

Vi har visserligen inte riktigt friat till varandra. Men jag tycker ändå att J:s beställning av Europas längsta limousin till Stallmästaregården i Sthlm där vi lyxade till det med privat kock i Kristina paviljongen räknas fortfarande. Han friade ju visserligen då om förlovning men det kan ju jag lätt låtsas som om jag inte kommer ihåg. Jag tycker det räknas iallafall och om någon frågar hur han friade så kommer det att vara mitt svar, de behöver ju inte veta att det var för 6 år sedan...

Bara så ni vet nu då att under dessa återstående 9 månaderna fram tills brölliset så har vi alltså en hel del att fixa. Alla tips och trix tas tacksamt emot och jag efterlyser redan nu en pålitlig barnvakt/barnunderhållare som ska aktivera de mindre gästerna medans de vuxna ägnar sig åt fjantiga saker som långmiddag, ringbeskådning och fylletal.

Dingelidång så länge.


Kärlekens DNA










Att leva i ett förhållande är ju, som vi lär oss från balladerna, en alldeles fantastisk upplevelse. Vi får lära oss att "we can`t hurry love" att "notning compares to you" och att vi "can´t live when living is without you" osv. osv. Vad balladerna sällan talar om för oss är förhållandenas baksida... familjemedlemmarna.

Jag har personligen alltid genomlidigt långa, utdragna kärleksförhållanden. Man kan gissa att det beror på att jag upplevt antingen riktigt trevliga förhållanden, besitter benhård ihärdighet eller lider av en förfärlig separationsångest men inget av det är rätt. Den egentliga boven i dessa långkörare är egentligen denna "tillhörande släkt skräck" som jag ofrivilligt lyckats utveckla men som gynnar mitt nuvarande förhållande på det sätt att jag aldrig någonsin kommer att gå ifrån min nuvarande man. Det kanske tillkommer liiite andra grejer till det valet förutom detta, men det hör inte hit nu.

Vad som skrämmer mig så förfärligt är alltså dessa nödtvungna nya bekantskaper som man släpas in i och som påverkar ens beteende till yttersta pinsamhet. Dessa skrynkliga fastrar, påträngande farbröder, förslavade svägerskor och bortklemade kusiner som du plötsligt ska bli låtsasglad över att träffa.

Det börjar i samma stund det avgörs att man från och med nu ska kila stadigt. *PANG* så befinner du dig plötsligt i en obehaglig svärmors kök, där du stelbent tvingas avvärja nyfikna blickar på ditt maghull och du ser hur hon undrar;
Ska det verkligen vara så plufsigt eller är det rent av en liten byting som ligger där och gror?

Man blir i samma ögonblick vansinnigt angelägen om vad denna okända tant anser om en. Alla flickvänners våta dröm är därför att hon spontant utbrister:
- Du är ju såå mycket bättre än hans ex, och mycket snyggare dessutom, jag älskar dig, du är som den dotter jag aldrig haft!!
Detta säger de sällan. Utan vi nöjer oss istället med ett tack för kaffet och tar det som en tydlig invit till gemensamt bullbak.

Denna euforiska känsla avtar som regel efter en tid, för att istället övergå till en mera realistisk bild av denna "urmoder". Det blir efter hand alldeles tydligt att hennes sockerkakor inte alls smakar sådär speciellt som alla i hans släkt skryter om. De tjusiga, genomtänkta presenterna du fått av henne visar sig vara "rea på rean" fynd från närmaste loppis och charmen i hennes spontana påhälsningar hos er flera vändor om dagen har för länge sedan avdunstat i ett moln av skepsis.

När du så till slut lyckats hitta alla brister och psykiska avvikelser hos din nya svärmor så börjar du plötsligt dessutom se hur hans övriga släktingar fullkomligt kryllar av defekter och outtalade diagnoser. Systern är manodepressiv, brorsan sexuellt besatt av bilar, pappan tydligt utvecklingsstörd och mormodern schizofren. Vid detta laget har du generellt sett redan fixat så att även din partner blivit väl medveten om dessa sjukliga åkommor och därför brutit all kontakt med dessa idioter. När du sedan riktigt lyckats slita sönder banden mellan dem ordentligt och han precis bytt efternamn så får du panik och inser att om ni två ska få barn någon dag så kommer ju detta barn att ärva från hans vidriga familj med och inte bara från din egen, alldeles perfekta härkomst!!! Hur ska du kunna älska ett barn som ser ut som hans syster, pratar som hans mormor och är lika dum i huvudet som hans mamma!!?? Du gör naturligtvis det enda rätta och dumpar honom innan det är försent.

När du sedan kommit över den första sorgen efter ert gemensamma tevespel så inleder du så ett nytt förhållande och nu ser det ju bättre ut minsann!

Hans mamma verkar underbar! Verkligen! Och hon tycker att du är såå mycket bättre än hans idiot till ex som bara dumpade honom helt plötsligt! Nu är du bara såå kär....

För ett tag iallafall... suck.


Gift... Är det lika med döden?


image17



Det där äktenskapliga är i mina ögon en galet mogen företeelse och i många fall även ett dumt infall som tycks inträffa någonstans mellan ett och ett halvt barn och husköp eller i värsta fall ca tre månader efter ett storgräl som egentligen borde ha slutat med separation.


Tjusningen med att gifta sig av kärlek har för länge sedan dunstat upp i ett moln av gemensamma lån och samboavtal. Förr i tiden så var det ju i alla fall så att de nyförälskade krakarna inte hade så mycket annat att välja på än att gifta sig när hjärtat och andra delar av kroppen började dunka. Inte kunde de då ha "prova på" perioder av samboende och kattinförskaffning, vad skulle resten av socken anse om det? De skulle förstås bli anklagade för otukt och eventuellt även sinnessvaghet! Idag hinner vi istället både bli kära, förbannade och less på varandra och säkert snackas det om både könsbyte och partnerbyte innan ringbyte kommer på tal i många fall.


Jag har ett par i min umgängeskrets som inom kort ska till att byta ringar med varandra och svära inför gud och hela släkten att de minsann kommer att älska varandra både i glada och värdelösa stunder under resten av livet. Jag försöker desperat att se det där rosa ljusskimret som en del påstår sig se när det snackas bröllop, men jag ser bara bröllopets jobbiga tal och tafatta kyssar och krystat gråt från svärmödrar som egentligen ger fan i vilket huvudsaken de har ett ordentligt jobb båda två... Gemensamt liv, bla, bla, bla... skilsmässa.


Trots att detta är så långt ifrån vad jag skulle vilja ha så kan jag inte hjälpa att mitt 26- åriga ringfinger börjar rycka lite av avundsjuka. Ibland så hör jag mig själv säga till min partner:
"När ska vi gifta oss då" För att sedan vänta på hans reaktion i ungefär en halv sekund. Sen frustar jag kvickt ur mig ett neurotiskt skratt och knuffar honom kamratligt i ryggen och släpper en ljudlig fjärt,
- Tjohoooo! Ja ba skämta!!Skriker jag glatt. För att sedan smyga iväg och gömma mig i ett hörn, gråtandes över att han inte gjorde det minsta anspänning till att fria under den fjärdedels sekund han faktiskt hade på sig. Kanske är det så att det är min nyfyllda 26 års ålder som gör att det börjar rycka i giftastarmen, kanske är det en strävan efter fullkomlighet som automatiskt kommer alltefter som kraven på ett felfritt leverne höjs desto äldre man blir? Jag menar, förr kunde man ju göra lite mera "galna" saker, som att bli påkommen med att sno toapapper från restaurangtoaletten... Gud förbjude om man skulle göra något sådant idag, 26 år och giftasmogen och låtsasvuxen. Nu är det på något sätt "Svenssonlivet"
som hägrar och de rebeller man förut rökte brass med sitter idag och pratar bolån och bergvärme och familjegravar. Så jag inbillar mig ibland att det som vore mest rätt och riktigt att göra just nu antagligen är följande: Skaffa mig minst ett halvt barn till. Köpa en hund som heter Fido. Få fram minst tre bästa väninnor som jag egentligen hatar. Ge ett sken av att jag bantar och motionerar trots att jag aldrig gör det för att sedan skylla eventuell övervikt på kraftig benstomme. Aldrig tillåta mig själv att vara nöjd över min man, klaga så ofta jag kan på honom... för alla jag träffar... Alltid. Börja använda stora hårspolar, grön ansiktsmask och gurkskivor på ögonen.


Lyckligtvis så slipper jag detta patetiska "svensson" liv än på ett tag i alla fall. För när min älskade sambo säger att han tycker att det är bra att vi har något att se fram emot och att vi därför inte behöver gifta oss redan, så håller jag ju med... Och när han säger att det i alla fall alltid slutar med skilsmässa mellan människorna nuförtiden så håller jag ju också med... Och när han säger att giftermålet ändå är vackert och romantiskt och något som man absolut kan göra i vår ålder utan att folk tycker att man är tokig och att han verkligen vill gifta sig med mig och bara mig i hela världen så fort det går, så håller jag absolut med om det med... Fast så säger han aldrig förståss...


Fast, i och för sig så var det ju inte riktigt tre månader sen vi hade ett riktigt storgräl, ge mig några veckor till bara så kanske, kanske...

RSS 2.0