Under halgen så har vi haft den äran att få ta hand om denna lilla krabaten:



Alltså den utan mössa. Den andra får vi faktiskt ha på heltid. Dom påstår att det är en hund, men det kan vara en blandras av något annat slag... som ni ser är det lite osäkert och svårt att avgöra, men hund är en klar överdrift.

Diezel heter han och detta är, utan att överdriva på sådantdär obehagligt hundägarvis,  den absolut raraste lilla voffsing man kan tänka sig. Vi har blivit bjudna både på morgonslick i ansiktet, befogade varningsskall för småfåglar som eventuellt skulle attackera oss, samt hysterist glädjegosande i sängen när han kommit hem efter promenader. Två omgångar sängkläder har gått åt, men det var det värt! Vi har haft honom sedan fredag och ska nu åka in till stan med honom och lämna tillbaka den lilla tussbullen. Typiskt, vi som precis höll på att bli den mest populära familjen på gatan. Våra marsvin verkar inte alls ha samma dragningskraft märkligt nog...

MEN, nu är det inte bara Diezel som var ny familjemedlem i helgen utan vi fick även en alldeles ny liten Falestålare!! Det är min bror och hans maka som lyckats producera en alldeles liten perfekt minivariant av brorsan. Jag har inte hört ryktas om något namn ännu, men däremot har jag fått fotobevis:

Äsch, jag kunde inte ladda upp det, men han ser ungefär ut såhär:



Med andra ord, fantastiskt söt!!

Vi säger välkommen till världen vår lilla brorson och förste kusin! Du är efterlängtad!

 




Bilden är liiite fixad...ytterst lite...Snarare en framtidsvision

Ända sedan jag lärde mig tänka själv, i 18-års ålder ungefär, så har jag varit fast besluten att jag kommer att bli ekonomiskt oberoende någon dag. Jag har varit så pass övertygad att jag under alla år dessutom har kunnat använda detta som argument då jag lånat pengar av min kära mor. – Men mamma, du får tillbaka det när jag blir ekonomiskt oberoende! Det brukar gå bra dessutom. Men hittills så har det närmaste jag varit en miljon de 94 000 som jag fick som skadestånd en gång i tiden. Blodspengar som gick till en synt, en gitarr, en förstärkare och sedan en massa mat... Den gången fick jag våndas för pengarna och det hade jag alltså inga planer på att göra denna gång. Nu ska vi istället, på gammalt hederligt sossemanér, se till att håva in storkovan på frågesport! Postkodsmiljonären!


När vi besökte bröllopsmässan för några veckor sedan så knycklade någon ner ett litet flygblad om att postkodsmiljonären söker blivande bröllopspar som har för avsikt att gifta sig under -09. Jag har känt hur detta papper frasat i fickan men inte lagt någon större vikt på det. Idag, efter att skattebeskedet kommit och miljonerna tydligen inte vill komma genom hederlig arbetaranda, så knycklade jag så upp papperet och ringde Maria, som visst ansvarar för uttagningen. Hon var mycket glad och trevlig. Vi skrattade och skojade och redan där så började jag känna att aaaaa, hon gillar mig! Hon kommer säkerligen att fiffla in oss på något sätt och sedan dessutom smussla med svarsalternativen så det blir till vår fördel.


– Vilken behå storlek har Linda Rosing på sina läppar? Är det: 

A. A-kupa
B. B- kupa
Eller C. Det behövs ingen behå, det är ju bara stora fladdriga läppar?


Med sådana frågor som Maria fixar till oss så kommer det bara att vara några veckor kvar tills miljonen rullar in på våra ekande tomma konton och människorna på banken börjar le åt oss igen.


Men nu ska vi natuuurligtivs inte ta ut segern i förskott. Vi ska först åka in till Göteborg och ha en lite förberedande frågesport på Marias kontor. Det är då hon bestämmer om vi ska få vara med eller ej. Naturligtvis så förstår ju även jag att det knappast handlar om våra kunskaper, utan bara om hur snygga och tevevänliga vi är… hon kommer förstås att älska oss. Jag ställer mig en smula bakom J så löser det sig nog. Han har en bra hand med kvinnor.


Nåja, jag återkommer med mer om detta efter provet!


Håll tummarna så länge!



Vi ska gifta oss. Vi ska faktiskt gifta oss... Det ska vi göra.

Och det, min vän, är det enda som är riktigt säkert med detta bröllop. Att vi ska göra det och att vi ska göra det med varandra. Sedan är det ett enda stort blank i båda våra planeter. Inte för att det har varit så hela tiden, neeeheej då, tvärt om. Helt plötsligt så drabbas vi av bröllopshybris och idéerna bara haglar över oss som välkokta risgryn, och vi utbrister båda ett falsettpipande JAAAAAaaaa! För att sedan, dagen efter, lyfta både näsvingar och ögonbryn åt våra otroligt korkade idéer. Och så börjar vi från noll igen.

Under dessa tre månader som giftermålet har hägrat så har vi redan hunnit boka två kyrkor, en präst, en vigselförrättare, två bröllopssviter, ett hotell, ett vandrarhem, två festlokaler och en bygdegård... Och vi har inte avbokat någon av dem ännu.

Vi konstaterade för ett tag sen att vi under dessa 9 år, mer eller mindre har lyckats modellera varandra som individer. Ett virrvarr av givande och tagande har tydligen gjort att vi nu för tiden inte bara kan avsluta varandras meningar, utan även bedriva tankeläsning och samåsiktning. "Samåsiktning" innebär att man, utan att veta om det automatiskt gillar exakt samma låtar på melodifestivalen, att man tycker precis samma saker om olika teveprogram eller nya kontakter. Det innebär INTE att man tar på sig matchande joggingkläder och åker på husvagnsemester under förargade utrop. Det kallas istället äktenskapliga förpliktelser och det är det vi strävar efter förstås!  

För visst är det är en hel massa saker som vi lärt oss av varandra och som vi inte hade en aning om innan vi träffades. Jag visste till exempel inte hur ska - musik lät, han visste inte att man kan uppskatta musikalmusik, jag lärde mig en massa smeknamn för gräs och vilka tatuerare som är bra. Han har lärt sig att gråta och att man inte ska ta en allt för stor klick av brun utan sol -kräm i ansiktet. osv., Osv. Men, tyvärr har ju då denna komposition gjort att vi nu istället formats till en enda substans av biologisk materia med två exakt lika svårkontrollerade hjärnor. Vi är båda spontana. Vilket är bra, men, MEN när det handlar om att planera ett bröllop så kanske, kanske det skulle vara bra att ha en liiiiten gnutta av organisationsförmåga dessutom... Eller åtminstone bara lite fallenhet för att lyckas hålla fast vi vad som beslutats i mera än två minuter.

Vi har under denna bröllopsresa gått mellan stor och prålig kyrkovigsel till liten borgerlig snabbis på vår innergård. Vi har pendlat mellan vikingatema till fina gå bort rockar med svåruttalade namn. Just i denna skrivande stund, så är det enda som vi bestämt följande:

Vi ska gifta oss
Med varandra
Den 22: augusti 2009

That`s it!

Det finns ingen lösning som verkar universal och vi har inte ens möjlighet att anmäla oss till "Vårt bröllop i dina händer" eftersom vår släkt beslutat sig för att bo flera hundra mil ifrån oss och därför knappast skulle kunna ta sig an någon planering... Egoister!

Nu efterlyser jag härmed alla tips vi kan få! VAD ska vi göra? Jag ger er lite att arbeta med bara, viktiga regler att hålla sig inom bara:

Vi vill att det blir en rolig, familjär, fest där alla känner sig bekväma och avslappnade
Vår dotter och min lillkusin ska vara brudnäbbar.
Det ska vara lättillgängligt för alla
Inga pinsamma stela typiska vigsel grejer som inte passar oss. (Det där med att gästerna ringer i en klocka och så ska vi pussas gör att jag blir generad av att bara tänka tanken!)
Gärna något lite annorlunda...


Så alltså HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!
 




Lycka och frid i världen, jag har blivit utvald! Jag har fått en utmaning förstår ni. Jag fick den av Ida. Utmaningen går ut på att jag ska svara på en massa skitfrågor så fyndigt jag någonsin kan. För att göra detta extra hysteriskt roligt så ska jag dessutom svara på allting med samma begynnelsebokstav som det är i mitt namn. ROLIGT!!!

Jag brukar sannerligen inte ställa upp på alla dessa konstiga utmaningar, jag ställer sällan upp på någonting som inte ger någon som helst utdelning. Men eftersom att Ida snart ska komma söderöver för att hälsa på så känner jag mig dessvärre tvungen att anta denna utmaning. Annars kan det faktiskt bli så att hon kommer att skrika "feeegis" åt mig på grov norrländska, samtidigt som hon harkelspottar snus på backen och hotar med att jaga mig med en motorsåg. De där norrlänningarna är INTE att leka med!

Så, varsågod Ida...och tack för den.


1. Vad heter du? Jenny

2. Ett ord på fyra bokstäver: Java

3. Flicknamn: Jenny

4. Pojknamn: Jonas

5. Yrke: Jesus

6. Färg: Jätte grönt

7. Klädesplagg: Jättetjock tröja

8. Mat: Jonas proffsiga pasta

9. Sak i badrummet: Jättegammal ögonskugga

10. Plats/stad: Jävle

11. En orsak att vara sen: Jävulskt sena bussar

12. Något man skriker: Jaaa!!

13. Film: Jalla! Jalla!

14. Något man dricker: Jägershots (bluäää!!)

15. Band: Journey

16. Djur:  Jättebäver

17. Gatunamn: Järnvägsgatan

18. Bil: Jag har busskort

19. Sång: Jesus christ superstar


Phu! Med hedern i  behåll...


Nä, nu skiner ju solen så att det gör riktigt ont i ansiktet! Detta  kan väl aldrig vara nyttigt!? Ni ser ju själva så plågade vi är:





Jag tycker så synd om barnen med.





Suck, vi får ju helt enkelt hitta på sätt att roa oss på bara för att hålla livsgnistan uppe! Tex. genom en spontan kräftskiva i miniformat, men det är ju i och för sig inte så trevligt alls.





Det enda som är positivt med våren är att man äntligen får ta på sig sina efterlängtade vårkläder så att man kan se lite representabel ut när man åker in till stadens mera modemedvetna centrum! Som idag, denna outfit har jag riktigt saknat, den smalnar till mina ben så, samt att jag får en så avslappnad approach:




Nä, om jag kanske skulle sätta mig på balkongen, termometern skriker 37 grader i solen... så nu får man väl soleksem eller något annat jobbigt... Åh, vad jag längtar tillbaka till den kalla, gråa, slaskiga vintern!





Medans andra jobbade och slet så har vi bara varit ute och njutit och vårat... vi hittade inga blommor, men hela rabatten är full av knoppar av spännande oidentifierade växter!




Jag låter vårbilderna tala för sig själv!







Återkommer senare med mera vårbevis, var bara tvungen att dela med mig. Nu ska vi gå ut på vårjakt.

 

 

Måns Zelmerlöw - Hope & Glory

 

Ja mamma, visst är han söt. Men det räcker ju inte. Om denne man flirtar med ögat bara en gång till mot mig så finns det risk att jag blir illamående. Ska han dessutom fortsätta spritta sådär energiskt i sina rörelser i käcka "hoppsan, hejsan" alá friskis och svettis pass så kanske jag till och med kräks en smula! Låten i övrigt är ju en klassisk schlager dänga som rycker tag i en och motvilligt så finner man sig själv sitta och poppa med tårna i hurtbulletakt.

Caroline af Ugglas - Snälla snälla

 

Ja, visst är vi snälla, snälla! Att denna låt kom tvåa i år säger en hel del om det svenska folket. Är det så att det är de små haschtomtarna som man satt och bolmade skumma fimpar med som nu vuxit upp och istället sitter bland familjemedlemmar och huslån och drömmer sig tillbaka till den forna Janis Joplin inspirerade ungdomens dagar. ELLER är det så att det är vårt promiskuösa leverne som gör att flera miljoner svenskar känner igen sig i denna sorgsna ballad om att bli övergiven? OAVSETT så tycker jag att det är uppfriskande med en kvinna som inte står och putar och flirtar med sina behag utan som bara sjunger sådär halvkackigt i samklang med en ljusblåögonskugga. Härligt! Mera unika flickor!

Agnes - Love love love

 

Nä, jag kommer inte ihåg att denna låt var med, hur gick den? Det enda jag kommer ihåg var att hon påminde lite om de bortglömda topsar som legat alltför länge längst ned i min handväska. Fast de har såklart inte ett sånt där guldfodral runt sig. Men vem har det egentligen då... någonsin...


H.E.A.T - 1000 Miles

 

Jag vet inte. Kanske beror det på att jag impregnerats med 80-tals rock genom min storebrors vägg som barn, och därför också revolterat genom att istället lyssna på pojkbandspop. Eller så är det för att jag får en känsla av att dessa upplandsväsbygossar tar sig på lite för stort allvar. Trummisen är helt säker på att han är det sexigaste som någonsin skådats i ett par cykelbyxor. Så kan visserligen vara fallet eftersom att det i sig inte är ett särskilt välbekant afrodisiaka. Att sångaren sedan ser ut som en vibrerande duracellkanin med löshår och moppemustasch gör inte det hela bättre. Jag lockas att tro att vibratot han lyckas få fram i rösten är ett resultat av dessa små och mycket dansanta skutthopp som han gör, hela showen, hela tiden… hjälp, tänk er mjölksyran!


Emilia - You're My World

 

Ja men hon är ju så söt Emilia! Problemen för mig blir istället att jag inte kan sluta att höra Jason Mraz söndertuggade dänga i refrängen. ”I won't hesitate no more, no more
It cannot wait, I'm yours " Bara för att jag hör den så måste jag ju då naturligtvis få alla mina medlyssnare att höra att det är samma fyra ackord även i denna låt. Därför har jag sällan lyckats höra igenom låten helt utan yttre påverkan av mig själv. Ett annat något störande moment är när flickan börjar dansa bredbent uppe på podiet. Bredbent gungande. Då är hon plötsligt inte så söt längre. Varför var hon tvungen att göra så?

 

Alcazar - Stay The Night

 

Jag vet inte. När tre 40+ are trippar in på en scen iklädda latexklänningar och med rosa dildos i näven, skrikande att vi ska stanna hela natten så blir jag automatiskt lite rädd. Nää jag vill faktiskt inte stanna till kvällen... Jag vill inte ens komma till dig.


Sarah Dawn Finer - Moving On

 

Nä, snacka om att hon lägger ner för mycket hopp på att hennes röst ska räcka för att fortrolla oss. Hon ser i stort sett fastskruvad ut och det är kanske tack vara den otroligt åtsittande gördeln som hon lyckas komma upp i de toner som vi luras att ro att hon galant ska fixa, för inte är hennes röst helt ok inte. Med en arrogant blick som hennes så måste man se till att skaffa sig en röst som sopar mattan helt enkelt. Den enda gång hon lyckas är när hon skriker ”Nothing will brake me down" Om hon bara höll den nivån helt igenom så skulle det vara jättebra... Men tyvärr, trots specialbeställd lift och en stark ”tjocka tjejer är visst vackra” -känsla så föll denna platt som en pannkaka.


E.M.D. - Baby, Goodbye

 

Ja, hejdå. Jag hoppades att detta skulle vara något i stil med Robbie Williams eller så, men det är inte alls bra. Sången är som en evighetsmaskin som går ruint,runt,runt... Stämmorna är osäkra och knaggliga. Koreografin är smart, man tror att de dansar och rör på sig, men när man tänker på det så är det inte många avancerade steg det rör sig om. Sedan påverkas jag kanske lite av att min kära producent Tomas Skyldeberg (du ser Tomas, this is namedropping!!) nyligen har spelat in en låt med Danny och därför blev lite förälskad i honom. För han hade ju sååå fiiin röst. Då måste jag ju sätta mig lite emot bara för att han konkurrerar om min studiotid, mest bara därför...


Sofia - Alla

 

Refrängen fastnar ju, även om jag gärna vill att den ska fortsätta och bara gå "Alla,alla,alla,lalla,allalalalalala" i all evighet så att jag slipper lära mig grekiska. Jag hörde låten på radion häromdagen och kom på mig själv med att sjunga med (ja, i alla,alla,lallalal då förståss) Men när man tvingas se på henne så blir hela låten så mycket sämre. Varför tar hon på sig en mörkblå baddräkt med axelvaddar från teveserien V?


Molly Sandén - Så vill stjärnorna

 

Ja men hon är ju så söt så att man får diabetes. Men låten, suck... jag somnade halvägs in. zzzzzzzzzz. Det är så synd för flickan har en fantastik röst och hade väl kunnat få en bättre låt att pråla med. Nåja, hon har ju några år på sig så hon kommer nog igen. Detta var förövrigt min dotters favorit. Hon ringde minsann och röstade två gånger, bara för att se att det var de enda ynkans poäng hon fick dessutom... Hon grät när poängen var färdigsatta. Jag är rädd att vi laddat denna tävling med lite för mycket förväntan *gulp* Opps!

 

Malena Ernman - La Voix

 

Allvarligt så trodde jag att detta var ett skämt de första sekunderna. Hon ser ju så komisk ut, som om hon hela tiden ska brista ut i fulgrimasen. Istället så blir det till min förvåning opera... mycket märkligt! Jag kan inte gilla denna låt och även om denna, för mig, hittills helt okända kvinna säkert är både trevlig, snygg, talangfull, rolig och smart så gör det iallafall inte att jag någonstans känner att låten blir bättre för det. Det finns många sådana kvinnor i Sverige, men inte behöver de få vinna mellodello för det va? Nä, snälla, snälla, snälla, snälla... låt mig inte sitta ensam här och skämmas!!




Jag är så lat idag. Så lat så laaaat… Jag sitter faktiskt här och skäms en smula. Skulle det vara möjligt att dressera våra marsvin till att hämta mera kaffe till mig så hade jag gjort det för länge sen. Men eftersom att det tydligen inte går så sitter jag istället bänkad här framför datorn och anstränger kroppen på det minst tänkbara sättet.  Jag slutade lyfta kaffekoppen för en timma sen och försökte istället lapa i mig kaffet med tungan men det blev såklart jobbigt. Kom nyss på mig själv med att gäspa efter att jag kliade mig på armen och känner mig andfådd av att tänka. Jag försökte sjunga en smula med när jag öppnade munnen så kom det bara ut ett ostämt bröl så det var då rakt ingen idé.

Jag har iallafall orkat resa mig ur sängen och ta en dusch. Eller dusch och dusch föressten... Jag stod upp och lät vattnet rinna över mig i en halvtimma medans jag dumstirrade rakt fram utan större ansträngning. Jag lyckades sedan ta ned en kopp från köksskåpet och fylla den med kaffe, släpade mig nedför trappan till stolen framför datorn. Men sedan tog det stopp minsann. Jag har inte ens orkat klä på mig så jag sitter i en urtvättad morgonrock och väntar på att grannarna ska börja fundera över min stela siluett där i fönstret och förhoppningsvis så stormar de in snart för att kolla pulsen på mig. Då kanske jag skulle resa mig från stolen iallafall.

Jag tror det var gårdagens joggingtur som satte stopp i systemet och trots att jag igår minsann lovade och svor att jag hädanefter kommer att jogga en stund varje dag så känner jag redan hur jag försöker lura mig själv genom att spela sjuk. Jag tryckte i ett desperat försök att piggna till i mig en tveksamt välgörande bantningstablett som skulle innehålla ett stort lass av koffein så nu sitter jag här och väntar på denna amfetaminuppiggande effekt, som lyser med sin frånvaro. Snart orkar jag inte skriva så här energiskt med fingrarna utan börjar peta lite förstrött med en pinne på tangentbordet istället...

v i k ans k e h örs  

                                                         se

                                                                                       nar

 

                                                                                                                                                 e…




Ja, i ren tristress har min kropp revolterat mot det sedavanliga soffpotatisandet genom att börja alstra diverse konstverk. Jag känner stark hur fettet har flytt artärerna och lämnat plats åt en massa energirika blodplättar som nu skuttar runt likt ett raveparty i mitt omlopp. Det är något positivt förstås, för jag får minsann aldrig tråkigt!

I helgen såg jag till att ta in våren. Jag ville egentligen börja plantera växter och gick ut och sågade ned träd för fulla muggar i förebyggande syfte, men det visade sig att det var för tidigt ännu... så löjligt. Så  nu får jag stå i startgroparna med tulpanlökar i händerna, redo för att vid nästa plusgrad kasta mig ut i rabatten och vältra mig likt ett tryffelsvin bland mossa och gödsel och kvarglömda cigarettfimpar. Åh vad jag längtar!

Helgens bravader:

Jag sydde ett lapptäcke! Mitt livs första...



Jag vårade...



Jag improviserade a`la Ernst...



Jag textilmålade...



Lovisa textilmålade...



Men en del i familjen hjälpte inte till ett endaste jävla dugg!
 
Greta


Gullefjun





http://bloggkartan.se/registrera/3282/boraas




Idag var det premiär. Provhyttspremiär. Jag stapplade osäkert in på en Lindex butik nära dig för att smyga likt en panter längst klädhängarna i jakten efter ett rov som inte skulle sitta alltför snävt runt de nybantade höfterna. Jag hittade minsann både jeans och skjorta. I storlek 40. Det sprack ingenstans, det dinglade kanske över en smula, men inget som jag borde arresteras för.




Så här avspänd har ni nog inte kunnat se mig i en provhytt under det senaste året!!

SÅ, bara för att jag inte skulle falla för frestelsen att bli för avslappnad och bekväm så såg jag till att plåga mig själv hos en kiropraktor lite sådär dagen till ära.

Jag har aldrig varit hos en sådandär kotknäckare tidigare och mina förväntningar lågnågonstans mellan att av misstag få nacken avknäckt och visionen av ett stark ryskt fruntimmer som plumsar runt mig som en vetedeg till min onda ryggs förstummade glädje. Det blev inget av det kan jag säga.

När jag väl kom dit så möttes jag av en mörk och smärt liten snärta som med en stillsam lutning på läppen bjussade på något som liknade ett ytterst diskret leende i välkomstceremoni. Efter den ansträngningen var hon visst tvungen att gå på toaletten.  Överraskande nog så började hon då trumpeta igång ett riktigt kiropraktorparty därinne. Jag läste tyst min Allers utan att avslöja att jag la märket till några barnsliga fisljud. Men när hon avslutar med en renodlad fjärtfanfar så kunde jag inte hålla mig. Jag pekade menande mot tidningen för att ingen ska haja att jag skrattade åt prutten, men det var ingen annan än jag i väntrummet så det var ingen fara. När hon så gled ut från kompositionen så lyckades jag iallafall hålla mig.

Det kanske är så med de där kiropraktikorerna, som med yoga folket. De släpper ohämmat väder som den mest naturliga sak i världen och skulle aldrig förstå sig på att en töntig norrländska med kiss och bajs humor sitter och blåhåller sig från att brista ut i storgarvet där i lobbyn. Skärpning! Jag måste vara mogen, nu är jag ju hos en kiropraktiker, det är lite bror duktig över det!

Naturligtvis ville hon att jag skulle klä av mig. Allt utom underkläderna. Jag förstår inte vad som är så svårt att undersöka med kläder på!? Är det för att hon ska kunna sitta där och jämföra sin lilla späda kropp med min mera tilltagna kroppshydda? Till råga på allt så för hon mig rakt framför spegeln så att hon riktigt får visa på mina defekter.

Det visar sig att jag är sned i hela kroppen. Eller ja, i nacken och höfterna... Sned... skev... krokig... Hon suckade lite så hennes förnäma Amerika diplom fladdrade till på väggen.

– Vilken tur att du kom nu iallafall, har du inte känt av mycket av det här?

– Nja... Jag berättade lite försynt om min ischias. Men förklarade muntert att "om jag bara håller mig i rörelse hela dagen så känns det ingenting, det är när jag sätter mig och ska resa mig det tar stopp, men då har jag ju lärt mig att rusa runt tills det är natt, då ska man ju inte upp och hoppa igen! SMART VA!! Jag letade febrilt efter glödlampan ovanför min skeva skalle. Hon ruskade på sitt alldeles raka lilla huvud och beordrade mig upp på britsen. Sedan tog hon tag i olika delar av min kropp och drog till så det knakade. Höfterna, nacken, ryggen... Jag kände mig lite som en sån där gurka som man fick spela på i lågstadiet. Rrrriiitch, rraaatttchhh.

Efter att ha fått stå där bland märkvärdiga diplom, halvnaken, frusen och alldeles skev så får jag veta att det blivit dags för massage. Åh, äntligen det var det här jag väntade på. In trippar en, om möjligt, ännu mindre nippertippa som då påstår att hon ska massera mig. Jag betraktar tveksamt hennes små morrhår till fingrar och lägger mig skeptisk på britsen igen. Då ska vi se vart du hade dina triggerpunkter är! Hojtar hon glatt. Jag undrar frågande:

– TriggerpunkGAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!

...

tydligen

...

TYDLIGEN

...

Så har fröken kiropokter gjort små markeringar på mitt ister med en grispenna av något slag.  Precis de punkter där det gör som allra mest ont att trycka. DÄR bestämdes det visst att man skulle massera, eller förlåt, sa jag massera? Jag menar plåga, pressa HÅRT! Vid ett tillfälle är jag övertygad om att hennes långa små klospetsar var på väg rakt igenom mig.

När vi var färdiga så förklarade de vackert att jag nu med min handikappade rygg skulle komma två gånger till redan nästa vecka för att få plågas lite till. Till den ringa kostnaden av 450 kronor per tillfälle! Och om jag inte skulle få "massagen" så kostar det "bara" 350 kronor... suck...

Äsch, vad kostar en rullstol egentligen?
 


RSS 2.0