Missionären

 

 

Sitter på en föreläsning om genus. Ja, de flesta av er kanske somnade redan där, men jag råkar vara en sådan där stolle som tycker att detta är riktigt intressant. Även om jag kan erkänna att det kanske inte är en så väldigt bra ide att sitta på genusföreläsning samma dag som jag ska gå på badhus. Där ska jag stå med en rakhyvel i högsta hugg för att skövla bort eventuellt förargelseväckande buskage på kroppen. SAMTIDIGT som jag kommer att vara späckad med feministisk jämställdhetspropaganda och stora delar av mig kommer att protestrera över behovet av att raka bort fullständigt naturlig hårbeklädnad. I värsta fall får jag bjuda mina medsimmare på endast en halv bikinilinje bara för att demonstrera min jämställdhet...



Här inne sitter ca 150 studenter med blandad entusiasm. En del sitter och vibrerar i rytmiska nickar då de tappar huvud och ögonlock i plötsliga sömnanfall. En del sitter med handen uppsträckt för att ivrigt svara på alla frågor, oavsett fråga, oavsett svar, bara svara.

 

– "Röda tighta byxor!!!" Var det en kvinna som skrek precis. Det blev tyst i salen under tre pinsamma sekunder innan det börjades mumlas. Kvinnan försökte desperat förklara sig men alla hade redan fullt upp med att himla med ögonen och stöta armbågar mot varandra, jojo, någon kommer att få svårt att få fikakompis nu på det närmaste…

 

Tänk så upplysande, tankeväckande, motiverande, utvecklande, utbildande... Ehn... lärorikt... och så vidare, det är att sitta och lyssna på en kunskapsrik människa. Varför gör inte vi så oftare? Bara ställer oss och föreläser om något som vi brinner för? Ja, jo, det kanske skulle verka lite märkligt till en början, men tänk efter ett tag...



Föreställ dig följande. Du kommer in på en restaurang, där sitter några personer på olika bord och håller föredrag om olika ämnen. Sedan är det bara att välja vart du vill sätta dig. Vilken information du skall ta till maten.



Det finns så vitt jag vet endast ett ställe där de redan har tagit fasta på denna fantastiska idé. Rollspel. Alltså dataspel där du går omkring i en pixlig låtsasvärld och löser olika uppdrag. Man kan gå in på den lokala puben i det skottlandsinspirerade bysamhället. Där inne står en handfull personer och bara väntar på att du ska komma fram till dem och ställa frågor. När du väl gjort det så får du snabbt ta del av saftig information som hur pesten kom till byn eller allsköns skvaller och historier kring byns invånare eller rent en lektion i hur man på bästa sätt fångar fisk med ett spjut. VA!!?? Det låter väl underbart!! Tänk er själva så allmänbildade vi skulle bli!



Eftersom att jag har en viss missionärådra i mig (d.v.s.svårt att hållakäftensjukan) så utmanar jag er därför härmed att åtminstone en gång per dag se till att upplysa en eller flera människor om något som du vet eller tror dig veta! Det gör inte alls något om du får för dig att fantisera ihop och överdriva, det är mottagarens uppgift att vara källkritisk inte ditt.

 

Så kom igen nu. Dela med dig av dina knypplings-, dammsugar-, motor-, design-, barnmats- kunskaper och känn hur världen växer! Lycka till!

Casino sidor med bonus

Lärarrollkoll

 

 

Då det är lärare som visst har blivit mitt kall här i arbetslöshetens Sverige så är det väl som sig bör om jag nu redan innan starten av min karriär sätter mig ner och tar mig en funderare över vilken typ av lärare jag skulle vara. Det finns ju som bekant en hel del olika exemplar inom skolans betongväggar och det gäller att identifiera sig snabbt, annars äter barnen upp dig!

 

Kanske ska jag vara den käcka ”sätta sig på bänken” läraren med gympadojor och svenneslang på lagom töntvuxen nivå? Ni vet då man mycket väl är medveten om vilka nya ord ungdomarna svänger sig med, men likt ett utforskande barn så använder man dem på helt fel ställen: ”Tjenare! Idag är soft det riktigt kefft kallt ute, jätte fett, det äger och suger!!” Men tack vare mitt ungdomliga sätt och pinsamt charmiga ansträngning att vara en av dem så kommer jag också undan alla dessa verbala klavertramp.

 

Eller kommer jag kanske att vara den där mossiga lärarinnan som helt uppenbart aldrig får till det hemma och tar ut sin frustration över det på de stackars barnen. Hon som börjar gråta då någon stackare piper ur sig att de glömt att göra läxan och som på fullt allvar skulle vara fysiskt kapabel till att sätta fast pekpinnen i strängrynkan mellan ögonen.

 

Kanske är det den intelligenta Asperger läraren jag kommer att bli. Som har otrolig sakkunskap om diverse märkliga saker som ingen människa egentligen på fullt allvar bryr sig om. Så som gamla döda monarker, befolkningsmängd eller kvantfysik. Denna typ av lärare lyckas alltid få eleverna att känna sig fullständig dumma i huvudet och den entusiasm som de kanske hade de första två lektionerna dör snabbt i samma stund som läraren panikskriker att de ”kan väl för FAAAN inte jämföra atomer och elementarpartiklar! De har ju HELT olika växelverkan!”

 

Sedan kvarstår ju även läraren som enbart valde yrket på grund av sommar ledigheten. Det är dessa som egentligen vill arbeta med något helt annan än småglin och vars pedagogiska förmåga max sträcker sig till att åtminstone titta något sånär i barnets ansiktshöjd medans ungen entusiastiskt berättar om en spännande upplevelse. Denna typ av lärare visar total avsaknad av intresse för barnet utan befinner sig egentligen fortfarande mentalt i Turkiet och det mest pedagogiska aktivitet denne typen av lärare anstränger sig med är att försöka komma ihåg namnet på de elever som han/hon haft i fyra års tid nu.

 

Vad finns det kvar sen? Jo, den klassiska, den riktigt dåliga matteläraren. Som egentligen såg det som ett nederlag att utbilda alla dessa förbannade sifferdyslektier och som på varje ”varför” ilsket muttrar: ”Det bara ÄR så, det är en matematisk REGEL!” Istället för att försöka förklara. Dessa lärare är dock överrepresenterade i den svenska skolan och det finns inte en människa som utbildat sig mellan 60 – 90 talet som har en enda positiv erfarenhet av en mattelektion. Bortsett när de var inställda och hela klassen sprang omkring som kvigor på grönbete.

 

 

Nåja, jag har ytterligare 2 år på mig att finna min roll och med tanke på alla fantastiska referensramar man har i bagaget så borde det ju sannerligen inte vara något problem att finna sig till rätta.

 

 

 

Powered by WebRing.

Tova, nästan ännu coolare än att brodera!!



I går fick jag lära mig att tova på skolan! Så otroligt roligt är det. Nästan lite som att sticka, spela tetris, lägga patiens. Alltså ett tidsfördriv som du lätt kan fokusera på utan att lägga på full kaliber i järnaktiviteten! Perfekt för sånna som mig, som tänker alldeles för mycket och behöver vila systemet emellanåt.

Jag tovade ihop en trollslända (eller är det en fjäril?).







När jag så kom hem så var jag naturligtvis tvungen att sprida denna nuvunna kunskap vidare. Så jag och L satte igång och tovade så det riktigt bubblade av såpa i vardagsrummet. Märkligt nog så verkade inte J lika intresserad, han sneglade på oss och mumlade något om att han absolut ville prova tova... men sen försvann han märkligt nog.

Vi gjorde iallafall halsband! Jag testade att göra ett grön,skönt yllesnöre som jag spetsade med blå glasstenar. Jag blev riktigt nöjd. Lovisa avancerade till det och blandade lite olika färger och smyckade till den med en tovad boll och stora gröna paljetter dessutom! Skitsnyggt! Jag gjorde dessutom några armband som ni ser... Jag kommar entagligen att snöa in på detta ett tag och kommer därför snart att vara helt beklädd i tovade små atteraljer! Till min glädje och era suckar.





När vi var färdiga så passade vi på att pynta oss själva. Nyklippta (hemmabygge), nyslingade och ny halsbandade! Inte illa!





Nu ska vi åka in till stan och köpa lite gott till mellodellokvällen nr 2! Som denna gång utspelar sig i my hometown, mina kvarter, my crib...(ooohohoh... Jenny from the block...oooh) SKELLEFTEÅ! Min kära kusin och söta mamma ska gå dit, så ser ni två fantastiskt vackra kvinnor i publiken så är det dom!

Tillökning i familjen!



Japp! Här är hon...

Ella!!






Jag ska nu visa er själva skapande förloppet av henne.

Men av den orsaken att denna sida även ska lämpa sig till yngre åldrar så har jag valt att ta bort en del "detaljer" (blink, blink, armbågsstötning). Ni har väl alla läst er biologi och vet alla de grundläggande element som hör till skapandet av nya människor? Choklad, kaffe, färgglada tyger. Alla dessa beståndsdelar fanns såklart i denna kärleksfulla dag och nu hälsar vi alla henne välkommen till oss! (Känsliga läsare varnas).


(Men prova klicka på bilderna så ser du bättre då... mamma ;)



Finkultur och fulkultur... eller varför inte youghurtkultur




Idag har vi kultiverat oss ordentligt. Jag fick nämligen veta precis vad kultur är under dagens seminarium så nu var det bara att sätta igång och förädla sig förstår ni.

Först anammande vi en annan matkultur. Tredje gången gillt och nu älskar hon det! För en sjuåring är det ett stort steg att kunna äta vuxenmat utan att kväljas! Kommer ni inte ihåg det? Gamlingar!





Sedan gick vi vidare till populärkultur. Där vi klämde vi in kläder och mode. (Modellen på bilden bär förövrigt en päls av silverräv. Jag försökte intensivt att få henne att visualisera sig de stora, sorgsna rävögonen som ledset blinkade hos de stackars rävar som på ett så onödigt sätt fått sätta livet till för denna skrud. Funkar tydligen inte så bra som man skulle vilja tro på 2000- talets ungar, hon tyckte den var sååå fin och mjuk sååå! Men de 1600 kr som den kostar får hon i så fall spara själv primadonnan).





För att sedan bekanta oss med något så nytt och modernt som barnkultur. Kepsen inhandlades för drygt en tjuga och eftersom att hon är smart denna unge så förstog hon ju naturligtvis att det skulla dra en smula runt öronen. Varpå hon helt enkelt trädde den ovanpå mössan! Man ska aldrig underskatta barns medvetende gällande hälsa VS mode!





Och slutligen berörde vi även den så kallade fulkulturen. Och eftersom att jag så ogenerat skyltar med andra modeller så är det väl bara att inse att den typen av kultur står jag för!




Det har sannerligen varit en lukrativ dag för oss som ligger här på gräddhyllan och pöser oss ibland bibliotekskort, högskolestudier och poesiaftnar... ;)

Kanske ska virka en kroppsstrumpa då?




Nu så! Nu är jag laddad som en trallande elektromagnet och totalt redo för vilken utmaning som helst! I dagarna har jag äntligen blivit klar med de första, tråkiga kurserna på lärarlinjen och nu har vi istället kommit in i den roliga, textila delen. I går satt vi och broderade våra initialer med korsstygn och det är ju faktiskt fantastiskt roligt! För er som inte hängde med under min broderi hysteri tidigare i bloggen så kommer här en återblick av mina urtjusiga alster:









Jorå! Här har ni en kvinna med rediga kors!

Det kommar iallafall att bli jätteroligt och jag ser verkligen fram emot denna kurs. Nästa helg ska vi åka till Nääs slott på textil mässa, bara en sån sak lixom! Jiiihaaa!...hosthost...


J är fortfarande sjuk så jag kanske skulle kunna lura på honom en liten stickning eller så, man vet aldrig vad de där virusen gör med männskor! Nä, jag kanske ska låta bli... Vi ska ju trots allt gifta oss, jag vill inte ge honom extra lift in i gubbstadiet riktigt ännu... Det är dumt.

För ska han börja få gubbsjuka och kolla sig runt efter yngre och snyggare tjejer redan så ligger jag i lä för tillfället. Jag är nämligen inte riktigt mitt allra snyggaste jag just nu i livet. Det är lite så där så att när jag möter människor jag inte sett på ett tag, vill jag gärna låta bli kramen eller handskakningen och istället låta mina händer vila över mitt ansikte i förhoppning om att de inte ska se mig allt för mycket.

Ibland får jag för mig att om jag pratar jättemycket så ska de lägga fokus på vad jag säger och inte på hur jag ser ut. Det gör de sällan, utan de ser istället lika skeptiska ut åt bägge avikelserna. Det enda som känns riktigt ok på min kropp just nu är min vänster tumnagel som märkligt nog har antagit en mycket välformad skepnad, helt på egen hand( hmpffniss, fattar ni, egen hand..heheheh). Kanske är det just därför föresten? Mina naglar har blivit försummade under en så pass lång tid att de börjar genomföra någon form av feministisk "vi klarar oss själva då din jävel" revulotion.

När kommer det hända resten av kroppen i så fall?

Nåja, jag kommer väl igång snart, tills vidare så får jag tacka gudinnorna för hörlurar som gör att man enkelt kan ignorera människor utan att de vet om att det egentligen är medvetet och inte alls för att man lyssnar på något vansinnigt bra/intressant/spännande i sina lurar... Tack för dem, tack!
 

Ässääääää







Idag har jag högskolat mig ordentligt!

Första ramlade jag in direkt hemkommen från nattarbetet med dessa fantastiska ungar på kortis, för att sedan slå mig ner i datasalen och se intelligent ut igen. Jag lurade antagligen ingen. Förmodligen såg jag bara arg ut, vilket jag gör när jag är koncentrerad... Arg med en kraftig rynka mellan ögonen... (Tack för den föressten mamma. Inte ditt mörka, vackra hår eller ditt fantastiska pigment... nädå, rynkan fick det bli).

Nåja så satt jag iallafall och koncentrerade mig och skrev detta som kallas något så fånigt som essäää. Man fick skriva om vad man ville, bara det hade att göra med vad vi hittills lärt oss under denna första termin som lärarstudent. Jag valde bland:

* Hur många gånger en människa kan somna under en och samma föreläsning?
* Hur mycket kan folk omkring en prassla och småprata under en föreläsning innan man slår dem hårt i huvudet?
* Hur hatad kan man bli när man återkommande berättar anekdoter från sitt eget liv och sina alldeles perfekta lilla dotter?
* Hur lite studentlitteratur kan en del läsa och ÄNDÅ klara sig igenom lärarkurserna?
* Hur många mandariner kan jag äta utan att kräkas?
* Hur högt måste man sörpla sitt kaffe för att en medelsvensk ska vända sig om och nästan titta på en?
* Hur mycket bakterier finns det på musen på de gemensamma datorerna på en normalstor högskola?

Ja, som ni ser så har vi hunnit gå igenom en massa intressanta områden!

PLUS att vi nu vet att barn mår bra av att känna sig trygga (!!!) och att det finns en ryss vid namn Vygotskij som är jämngod med Gud moder och som får alla föreläsare att skälva på rösten och tala i värsta Enya anda när de nämner hans namn.

PLUS att vi fått veta att vi i Sverige håller på att fucka up totalt (läste ni!!?? COOLT uttrykt av mig va!!?? Ungdomligt! Eller hur!!?) när det gäller matte i skolan. Vi är katastrof dåliga. Sedan mätningar som gjordes från 60- talet fram tills förra året så visar det sig att vi bara blir sämre och sämre dessutom.

Detta valde jag att undersöka som min uppgift... trots det intressanta utbudet.Att fundera över den perfekta matteboken för lågstadiet och hur den skulle kunna se ut.

Jag tänker inte tråka ihjäl er med att berätta hur, men jag vill bara göra mig lite lustig över mig själv och min fantastiska egenskap att börja tokbrinna för något sådär på en hundradels sekund och verkligen bygga upp framtidssyner med mig och en Ugly Betty inspirerad mattebok i färgglada papper och tyg hängandes runt i kring. Jag bestämde mig visst samtidigt för att detta skulle bli mitt examensarbete... Känner mig lite överaskad över det så här i efterhand dock...

Det är ju inte det att jag inte är liiite söt som blir så engagerad. Men det är ändå så otroligt typiskt mig. Jag brinner så intensivt att jag under ett arbete om Buddism blir på vippen att konvertera, bara för att sedan plötsligt slockna och tappa lysten totalt.

Detta är ju något jag är medveten om och faktiskt har arbetet mycket med. Nu förtiden finns det ju faktiskt flera saker som jag lyckats fullfölja!! Som t.ex:

En graviditet!
Att sluta röka!
Att inte dricka en droppe sprit på ett helt år! (För mellanöl räknades  faktiskt inte!)
Att ehhh...
ehhhhh....
aaaaaattttt......hmm....
JO! Ljusen jag stöpte innan!!! Inte avslutade jag dem mitt i bara för att det blev dödligt tråkigt efter femhundra timmar dödstråkigt stöpande inte, nähääedå!!

Ni ser... Jag är på bättringsvägen!

Nu går jag och lägger mig, och drömmer om min fantastiskt kreativa mattebok...



*Plötsligt kändes det inte allt lika inspirerande… suck*

En skitsak





Det här med att gå på toaletten på offentliga platser är ett riktigt lidande för mig. När jag är på toaletten så gör jag det som förväntas att göras av en toalettbesökare, detta gör jag dessutom utan direkta problem och jag klarar av det alldeles själv. Vad som däremot är lite skämmigt är när man har kastat sig in på toa för att "ta sig en funderare" för att sedan i sluttampen upptäcka att det börjar bildas en mindre folkmassa utanför dörren, som alla väntar på att du ska "fundera" klart.

Där blir det problem för min del.

För man vill liksom inte ha in dem... Iallafall inte så länge som ens "funderingar" ligger som en dunkel dimma i det lilla rummet. Om man nu skulle råka ha en tändsticksask i fickan så kan man snabbt komma undan eventuella pinsamheter genom att tända en sticka och vips så är luften ren igen. Men om man nu inte har det... Vad gör man då?

När man precis "funderat" färdigt och febrilt försöker att eliminera denna... eh... hallondoftande bouquet, med alla medel som tänkas kan. T.ex. genom att sminka sig massor och hoppas att doften av kosmetika skulle överta luftrummet. Försöka fladdra intensivt med kläderna för att på så sätt lyckas sprida ut små sköljmedelspartiklar. Springa runt i en pytteliten cirkel flera varv och hoppas på att man börjar svettas lite. När ingenting annat hjälper så tvättar jag slutligen händerna i 15 minuter och dränker handfatet med den (såklart neutralt doftande) tvålen... Men ingenting hjälper, det finns fortfarande en stark arom av... hallon... i rummet.

Folket utanför börjar bröla och bräka och låtsasrycka i dörren, precis som om de inte aaalllls ser att det var låst. Alla vet ju att de bara gör så för att den som har barrikerat sig därinne ska fatta att man faktiskt måste skynda sig. Men det är inte alltid så jävla lätt alla gånger. Alternativet är att stå kvar därinne och riskera att någon ringer en vaktmästare som inför allas forskande blickar kommer och lirkar upp dörren, och där står man, i en odör utan dess like, med röda kinder och väldigt rena händer. ELLER så låtsas man som ingenting och stormar ut och håller sig demonstrativt för näsan och anklagar högt den som var innan med ett: "usch, det var inte trevligt därinne" eller ett " Fy, att en del inte kan hålla sig" eller: "Nää, jag höll på att kräkas, håll för näsan ordentligt, någon här på skolan har ätit för mycket fibrer!" Men risken är då att ingen tror en och att alla kommer att peka och titta på dig i smyg och kanske drar du på dig smeknamn som "storbajsarn" eller "stinkis" vilket inte är fullt så smickrande!

Jag brukar iallafall välja att sitta kvar... Eller sitta och sitta, jag står där med örat tryckt mot dörren för att lyssna om folksamlingen därutanför har gett upp. Först brukar jag inbilla mig att de bara kommit överens om att vara alldeles knäpptysta för att locka ut denna hemlige toalettgömmare och sedan, när jag sticker ut huvudet, falla ut i ett gemensamt "bllluääääää!" och nypa tag i alla kroppsöppningar de välsignats med bara för att få mig att förstå hur äcklig och osmaklig jag är som har suttit därinne och BAJSAT!!!

Det brukar dom inte göra, har aldrig gjort heller... men tänk om!

För säkerhets skull så brukar jag gå jättefort därifrån så att ingen ska få en ordentlig glimt av mig ifall det nu skulle stå någon bakom ett hörn och tjuvkika.

Nu sitter jag i alla fall här och skriver och ser helt oskyldig ut!

Lärarkårar längst ryggen




Ja, jag sitter här under föreläsningen som erbjuds oss lärarstudenter och skäms. Jag kommer nämligen på mig själv att avundas de som välsignats med dåligt ordsinne och därför får små, fina häften direktlevererade till sin plats i aulan. Förvisso blir dessa fyra skapligt utpekade, men samtidigt känns de också liiite viktigare än oss andra, och inte alls utpekade på ett dåligt sätt. Jag vill också få ett häfte av fröken! Ja, så tänker jag… och skäms.

Jag försöker envist att hålla mig fokuserad under föreläsningen som handlar om blablablaa i relation till blablabla. Efter fem minuter har blicken och tanken redan seglat iväg och jag granskar så där snyggt skelande min bänkkamrats anteckningar för att se om det sägs något viktigt. Tydligen inte, för denne vuxna kvinna sitter nämligen och klottrar ”High School Musical” men fina, bubbliga bokstäver. Jag sneglar lite ytterligare och får anstränga mig för att inte lägga mig rakt i hennes anteckningar. Hon fortsätter klottret. Nu skriver hon alfabetet, A… B… C…, ja, ni kan det. När hon kommit till Ö så börjar hon skriva glosor på respektive bokstav. R = rödbeta, T = tiger, tomat, U = uggla, V = vitlök osv., osv. Jag blir osäker på om det verkligen är en vuxen kvinna här bredvid mig eller om det bara är en väldigt stor 8 – åring i en alldeles för stor dunjacka. Men som svar på mina funderingar så skriver hon W = Whiskey.

Plötsligt skriver hon Q = Quit, vilket gör att jag ryggar tillbaka lite och blir rädd att hon ska börja skriva arga meddelanden riktade bara till mig för att på så sätt få mig att avsluta mitt spioneri. Men det verkar bara vara ett snabbt infall av amerikanisering, vilket är positivt, eftersom att denna kvinna antagligen kommer att arbeta som lärare någons barn så känns det ju tryggt att veta att hon kan åtminstonde några ord på engelska, sånt är ju bra att kunna… Plötsligt slutar hon skriva och sätter pennan tillmunnen och pannan i djupa veck. Hon funderar så det kokar. Nu, nu kanske det kommer, att hon släpper loss och börjar citera Dante eller textar en välformulerad strof som får mig att bli imponerad! Plötsligt släpper det och hon skriver snabbt och något lättad dit B = Banan, Benny och Bamse.

Här slutar jag spionera. Jag återgår en kort stund till att försöka se engagerad ut men det tar inte mer än några sekunder innan mina ögon kanar likt sega gele´hallon tillbaka till hennes anteckningsblock. Nu har hon tydligen gjort sig bekväm med alfabetet och gått över till hela meningar. Hon skriver: ” Du vet väl om att du är värdefull… Du är lika värdefull som alla andra” Jahapp, då känner jag mig hemsk igen, här har jag suttit och gjort mig lustig inombords åt en ensam liten flicka som bara vill känna sig värdefull, usch, jag är en hemsk människa!! Narrar både dyslexier och ... ehn… alfabets intresserade vuxna.

Hon fortsätter att skriva: ”Jag är busig, men försöker att vara lugn och trevlig ändå” Och plötsligt slår det mig, denna människa som sitter bredvid mig kanske är psykopat! Hon som ser så snäll ut! Jag ser scener ur filmen Lida lite snabbt utspelas bakom hornhinnan och jag känner mig plötsligt rädd. I ren skräck så byter jag ljudligt ben och hostar till så det ekar i föreläsningssalen. Fan, jag kanske skulle ha valt att utbilda mig till ekonom eller programmerare istället, de här lärarstudenterna gör mig bara rädd och osäker på om det kommer att finnas en enda arbetsplats där det finns trevliga, normala arbetskamrater som inte skrämmer livet ur en.

Jag byter ben igen och drar upp halsduken över ansikten och gömmer mig så en stund och hoppas på att ingen ser mig. Vilket de säkert gör ändå, för tjejer bredvid mig har iakttagit mig i smyg en bra stund nu, undrar vad hon tänker?


RSS 2.0