Igår beskärde... beskar... skärde... slet jag upp en massa träd och buskar från mina vänners trädgård. Utan skyddsnät slängde jag mig handlöst in i deras svenska Amazonas och hängde och slängde mig i spett och spadar likt en smidig trädgårds- Krakel. Rötter som sedan länge slingrat ihop sig med vattenledningar och husgrunder fick sig nu en rejäl upplyftning och fick nu se dagen ljus för första gången. Saligt lycklig stod jag där med svett och blod rinnande längst kroppen, jublade inombords att jag minsann är så stark att jag kan slita upp femtiokilosrötter enbart med hjälp av händer och några förlossningsliknande stönanden. Måste dock säga att det var pyttelite mer givande att stöna ut en 3700 grams bäbis än en 50 kilos rot, men ändå...
En del av er trötta husägare fnyser förmodligen lite avundsjukt åt min begeistring och funderar antagligen samtidigt på vad jag egentligen fick betalt för detta slitsamma arbete. Jag kan då stilla er nyfikenhet med att stolt och klämmigt hojta:
- Ingenting, nada, cero, nothing!!!
Ni förstår, jag bor ju i en lägenhet som ligger mitt i centralaste delen av Borås och det är inte så skitkul alla gånger. Man måste till exempel tjuvlyssna på djupa, korkade fyllesamtal utanför fönstret sena helgnätter. Man måste gå förbi 52 affärer med små, söta inrednings detaljer på vägen hem, vilket oftast brukar resultera i fattigdom. Det bästa med att bo så centralt är väl då att man måste lägga alla sina pengar på en ofattbart hög hyra så man aldrig råd att börja knarka eller supa. Man måste dessutom alltid tänka på sitt yttre och se proper och välklädd ut om "folk" nu skulle råka se en, vilket "folk" naturligtvis alltid gör ("folk" har jag lärt mig är en osynlig skara människor som straffar andra människor som inte är perfekta).
Tillbaka till rötterna.
Den enda lilla tillskymmelse till trädgård vi kan nyttja på denna innerstadsgård är alltså en liten, pytte plätt på 3 kvm som vi är 6 familjen att slåss om. En gillar rosor, en annan Pensé, en visar sina trosor, en annan vill inte se.
Detta är alltså i huvudsak anledningen till varför jag njuter av att vältra och vräka mig i ett trädgårdsland, slita rötter tills blåsorna är större än händerna och rycka ogräs likt en gödselspridare. Mina trötta husägarvänner är naturligtvis glada över detta och betalar mig med leenden och orangea liljor!
Så nu står jag här med rispade armar och blödande knän, insekterna har byggt bo i mitt hår och jag somnar gott, utsliten och avsliten...
Heja Jenny!
Det är verkligen något visst med naturen!
Ha en fin Första Maj och Kram!
Moster Kri