Frallan - Mitt tecknade liv

Hjälp!

Jag är nytränad. Kan inte lyfta armarna. Det är svårt att skriva dessutom, aj, aj aj aj aaaa!

Jag följde idag med min (betydligt mera vältränade) väninna till det absolut dyraste och trendigaste gymmet i denna småstora stad och försökte mig tappert på ett bodypump pass. Passet går helt enkelt ut på att man ska pumpa sönder sin fysik fullständigt när den sedan börjar producera så pass mycket mjölksyra att du kan göra egen oboy om du bara hade haft pulverpåsar i fickan har du tränat klart.

Jag stod och skvalpade likt en pastej där mitt på golvet (inte alls så långt bak i hörnet som jag egentligen ville). Dessutom skulle vi kasta runt med en lång och tung stång. Jag stod där med stången vinglandes över huvudet och försökte att se så naturlig som möjligt ut i denna fashionabla miljö.
Det lyckades jag inte med.

Vad som hände häremellan är ren plåga. Styrda av ett speedat muskelknippe som muntert gastade:

- Neej, det finns ingen anledning att ge upp, kom igen nu era latmaskar!!

Jag tog detta som direkta påhopp och svarade:

- Det är lätt för dig att säga! Hur många barn har du klämt ut ur din lilla platta mage din jävla tönt! Hur många gånger har du blivit tvingad att äta kakor och fika bara för att få barnen att känna av den där familjära fikastunden som främjar deras barndom och för att du samtidigt ska se ut som en perfekt hemmafru. Och har du ens provat att gå ut och jogga med en treåring hängandes i mjukbyxan!!? Hur jävla lätt tror du att det egentligen är!? VAA!?

Tur att han inte hörde mig, för då hade jag nog inte fått berömmet som jag faktiskt fick av honom när passet äntligen var slut. Jag ändrade snabbt åsikt och beslutade mig för att tycka om honom istället. Stackarn, han har ju ett ganska tufft jobb. Hur kul kan det vara att se otränade tjockisar iklädda gymkläder från åttitalet flåsa sig rödlila i ett osynkat tempo? Det KAN inte vara roligt alla gånger, hoppas de har företagshälsovård så han får hjälp pojken.

Äntligen var plågan över och jag skulle nu bara lyckas dallra mig nedför de etthundratusenen trappstegen till den befriande utgången. Men det som om mina ben drabbades av spasmliknande grimaser, fruktansvärt pinsamt. Nedanför trappan var det självklart inte tomt, som det skulle ha varit om någon annan gick där med fullständigt normalt skak i benen, utan där satt ju förstås alla enormt vältränade instruktörerna i en välformad klunga, bekymrat betraktande dessa fladdrande ben som kom nedknyckandes från övervåningen. Uppepå benen kom så även jag. Jag kunde så klart inte uppträda normalt utan skränade lite lagom lätt:

-Nej, det här går inte, jag kan inte gå ner, mina ben kan inte gå i trappan!! Här behövs en pulka! Hahahahah...

De skrattade, men inte tillräckligt tyckte jag.

-Jag får hoppa ned såhär på skinkorna istället!! Bonk, bonk, bonk.

Jag demonstrerar tydligt hur tokigt det nu skulle se ut genom att studsa på rumpan nedför trappan, samtidigt som jag i smyg är uppriktigt oroad över om huruvida jag kommer att kunna ställa mig på denna slackande spiror någonsin igen. De skrattar lite mera, men fortfarande tycker jag att det känns liiiite för jobbigt det här med mina skakande ben att jag måste visa dem hur fantastiskt rolig jag kan vara, skälvande ben till trots, varpå jag med kraftig ansträngning häver upp mitt ena mjölksyrefyllda ben mot trappstången och hotar med att glida ned längst räcket istället...

- Jag glider ner istället! Jag glider! Hahahhahah...


Där någonstans slutade de skratta helt.


Jag försökte så gott jag kunde se ut som om jag skämtade, men hela vägen hem fick jag verkligen fokusera på att inte ramla omkull. Det var som om mina muskler hade gått ut på en amishspringa och de var nu på väg att lämna mig. Tack och lov så har jag bunkrat upp med skyddande underhudsfett, så de tar sig ingenvart än så länge!

Men efter imorgon då jag ska prova cirkel och corepass. Och definitivt efter onsdag då jag ska prova Afro Power Dance. DÅ kommer jag antagligen att förlora alla mina stackars små muskler och muskeltrådar för alltid och risken är att detta är den sista gången jag skriver överhuvudet taget...

I alla fall med kroppen i behåll.

Men vad gör man inte för lite skönhet, och får man offra benskörhet för benskönhet så skall det göras!