Vi tände ett ljus för lilla Engla ikväll.
För säkerhets skull tände jag ett åt varje väderstreck så att hon riktigt skulle se att vi tänkte på henne.
Men jag klarar nästan inte av det, att tänka på henne. Jag gråter så fort jag ser en sekund för länge på min dotter idag och känner mig så lycklig som får vara med henne och höra hennes okontrollerade pladder, hennes rop och skratt. En annan mamma sitter med ett alldeles tomt hjärta och tom famn...
Jag vill inte le idag. Jag vill bara stänga ögonen, slippa tänka på allt detta. Alla dessa sjuka människor som gör denna värld så mycket värre än vad den redan är. Vi vuxna må fördöma oss själva med vår egen parasitism, men lämna barnungarna utanför! De är skuldlösa och deras enda uppgift just nu är att inbringa lite framtidshopp och barnatro i denna värld som isar vårt blod och förslöar våra sinnen allt mer för var dag som går...
Kära gudar och gudinnor. Ni har nu fått fyra barn under denna korta tid, från en väldigt liten plats på jorden. Dessa 4 barn ihop med alla de små som dör varje ögonblick av svält, hiv, våld, droger, alkohol och krig måste väl ge dig mer än nog av småänglar till himmelriket. Är det cittrorna som skall strängas? Är inte barnakören tillräklig nu?
Låt oss vila ett tag och jämna nu ut genom att som kompensation istället befria oss från de själsligt fula som inte gör något annat här i världen än att åstadkomma lidande. Ja, jag sa det... jag sa det ni andra tänkte... Men snälla, vem tror på återhämtning från gedigen ondska idag?
Vi tänder ljus, det är det enda vi kan göra för dig nu. Hoppas att du ser så många vi är som tänker på dig.
Engla... Bland änglarna...
och vi som är kvar, vi gråter...
Vila i frid lilla gumman!
Hej Jenny, det är mamma, som skrev komentaren på fel ställe först. Så här är det: du har ju alltid skrivit så jag skrattat, nu skriver du så jag kan gråta...