Dödsviktigt!





Under en promenad på kyrkogården häromdagen råkade min melodramatiska åttaåriga dotter se en gravplats som garnerats med teddybjörnar och ett brev med orden: ”Till Nelly på ett års dagen”. Varpå hon kom i en liten kris och utropade: ”Varför skulle jag läsa det däääär för!?” dramatiskt vaggande på sitt lilla, bedrövade huvud. Den pedagogiska fadern försökte sig på en lindrande och överkomlig utläggning över att den lilla flickan kanske varit väldigt sjuk och att hon hade lidit enormt om hon hade levt längre än hon gjort.

 

"Eller så avlivade dom henne!?" Utbrast dotter med sina stora, olyckliga ögon.

"Nej, det får man inte göra, det gör man bara med djur om man måste, inte med människor" upplyser den tröstande pappan henne.

"Men... får man inte göra det med gamla heller?"

"Nej, inte ens då"

"Det tycker jag att man borde få... (funderar en stund)... om man är gammal och vill dö, för om man tar livet av sig blir det ju så himla mycket skriverier i tidningen!"



Åtta år gammal och redan för aktiv dödshjälp alltså.

Denna lilla anekdot värmer ett mammahjärta med skräckblandad förtjusning! Min dotter vill å ena sidan avliva folk, men å andra sidan inser hon det livsodugliga i att ligga gammal och sjuk och dessutom oförmögen att ens kunna ta sitt liv. Jag känner mig stolt och förvirrad på samma gång.


Jag håller dock med min lilla tös och ber å det blidaste om att om ni någonsin finner mig liggandes på ett dåligt bemannat vårdhem, sugandes på en gnutta löstand och brödsmulor. Med totalt bristande karaktär och totalt avskalad på minnen… så snälla skjut mig! Dra ur proppen, släck ljuset och sätt min sista potatis!

 

Inte ens om man föreställer sig att detta liv är det enda liv man har och att vi kanske bara har den här chansen så känner jag att det finns någonting man skulle kunna få ut av att sitta och senilsuga på livets sista bittra droppar.

 

Men istället för att oroa oss för vad som kommer i framtiden så kan vi bara helt lugnt konstatera med en högfärdigt, predikande röst att vi alla ska den vägen vandra och så tar vi varandra i händerna och låter helt och hållet bli att sjunga ”we shall overcome”. Istället tycker jag att vi kommer överens om att vi alla passar på att leva riktigt ordentligt nu istället och låter bli att ta livet av oss så länge.

 

” för om man tar livet av sig blir det ju så himla mycket skriverier i tidningen!"

 

 

Jag har placerat min blogg i Boråsbloggkartan.se!

Kommentarer
Postat av: Johanna

Ni är bäst Jenny! Du och din dotter =)

2010-04-23 @ 22:15:54
Postat av: Kristina Burén

Hej Jenny!

Kloka tankar och ord från Dig och Din visa dotter!

Kramar!

Moster Kristina

2010-04-25 @ 20:11:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0