Under en härlig promenad genom kyrkogården häromdagen råkade min melodramatiska åttaåriga dotter se en gravplats som garnerats med teddybjörnar och ett brev med orden: ”Till Nelly på ettårs-dagen”. Varpå hon kom i en liten existensiell kris och utropade: ”Varför skulle jag läsa det däääär för!?” Dramatiskt vaggande på sitt lilla, bedrövade huvud. Den pedagogiska fadern försökte sig på en lindrande och överkomlig utläggning över att den lilla flickan kanske varit väldigt sjuk och att hon hade lidit enormt om hon hade levt längre än hon gjort.
"Eller så avlivade dom henne!?" Utbrast dotter med sina stora, olyckliga ögon.
"Nej, det får man inte göra, det gör man bara med djur om man måste, inte med människor" upplyser den tröstande pappan henne.
"Men... får man inte göra det med gamla heller?"
"Nej, inte ens då"
"Det tycker jag att man borde få... (hon funderar en stund)... om man är gammal och om man vill dö, för om man tar livet av sig blir det ju så himla mycket skriverier i tidningen!"
…
Åtta år gammal och redan för aktiv dödshjälp alltså.
Denna lilla anekdot värmer ett mammahjärta med skräckblandad förtjusning! Min dotter vill å ena sidan avliva folk, men å andra sidan inser hon det livsodugliga i att ligga gammal och sjuk och dessutom oförmögen att ens kunna ta sitt liv. Jag känner mig stolt och förvirrad på samma gång.
Jag håller dock med min lilla tös och ber å det blidaste om att om ni någonsin finner mig liggandes på ett dåligt bemannat vårdhem, sugandes på en gnutta löstand och brödsmulor. Med totalt bristande karaktär och helt avskalad på minnen… så snälla skjut mig! Dra ur proppen, släck ljuset och sätt min sista potatis!
Men istället för att oroa oss för vad som kommer i framtiden så kan vi bara helt lugnt konstatera med en högfärdigt, predikande röst att vi alla den vägen kommer att vandra. Så tar vi varandra i händerna och låter helt och hållet bli att sjunga ”we shall overcome”. Istället tycker jag att vi kommer överens om att vi alla passar på att leva riktigt ordentligt just nu istället och så låter vi bli att ta livet av oss så länge.
För då blir det ju så himla mycket skriverier i tidningen!
Ni är bäst Jenny! Du och din dotter =)