Naturlig skönhet(s)


OBS: Jag publicerar nu lite gamla texter som legat och grott till ingen nytta alls. Men som kanske kan vara lite putslustiga i alla fall... 





Jag sitter här och inspekterar den oljefläck som jag så lagom prydligt placerat på vår klar röda fåtölj nu senaste gången jag hade min "skönhet a`la nature" svacka. Denna gång var det en läcker hårinpackning bestående av ett ägg och en deciliter olivolja som skulle masseras in i håret, för att sedan ligga där och verka i tre timmar. Jag dubblade självfallet tiden för att verkligen försäkra mig om att fnösket däruppe skulle förvandlas till änglahår. Jag förblev under den verkande tiden nedpluffsad i fotöljen i väntan på miraklet.


Eftersom mina tjänstgörande hjärnceller förmodligen lekte majonnäsfabrik där uppe, så reflekterade jag inte alls över det faktum att olja utan större ansträngning kan forcera en skruttig handuk och in i en klarröd fåtöljtextil för att forma en bestående, mindre charmig flottfläck. Denna mörklila spökfläck får mig att melankoliskt återvända till de gånger som jag under mitt liv behandlat mig själv med liknande "natur kurer" med både dåliga och direkt värdelösa resultat.


En gång i tiden låg jag till exempel på rygg i en alldeles för liten toalett. Inte för att vara snygg, utan för att BLI snygg. Hoptryckt likt en näsduk på det blåa plastmattebeklädda golvet låg jag. I ansiktet hade jag tre deciliter rårivna morötter. Någon hade påstått att morötterna skulle se till att man fick en ljuvlig solbränna som skulle vara i daaagar! Och det gjorde det också, höll i flera dagar alltså... Men särskilt ljuvligt solbrynt vet jag inte om jag blev. Snarare ljuvligt orange spräcklig. Men som den optimistiska pubertetskalv jag var så ansåg jag minsann att jag blev mycket elegant. Möjligt är förvisso att ljuset inne på toaletten reflekterades mot det blåa golvet och den gröna väggen och på så sätt såg till att nyansintrycket dämpades något. När jag nu ser på foton från den tiden, dyker det ibland upp en förskräcklig tonårsunge som är brandguls flammig i ansiktet och endast där, med en väldigt markerad käklinje av, om möjligt, ännu starkare orange. Min mor påstår att denna unge är jag, men det tror jag då rakt inte, jag var ju läcker då!


Naturligt försökte även jag göra något åt mina (då obefintliga) påsar under ögonen genom att placera gurkskivor på ögonen. Tyvärr hade varken tonårstidningarna Frida, Okej eller Kamratposten avslöjat att man endast skulle hyvla en tunn, behaglig gurkstrimla som man sedan enkelt placerade på sina ögon, varpå den följsamt skulle glida ned mot de stängda ögonlocken. Eftersom att jag då inte visste detta så försökte jag istället få denna avslappnande gurkbehandling genom att låta storskurna gurkskivor ligga och balansera på pannben och näsben. Den ville inte alls forma sig mjuk och varsamt in i mina ögonhålor. Resultatet blev därför även i detta fall ytterst tveksamt.


Nästa expriment var när hade någon sett till att inbilla oss "Samantha Fox wannabes" med storlek medium på näsan, att man enkelt kunde skaffa sig en alldeles förtjusande liten uppåtnäsa om man helt enkelt sov (!) med näsan uppåttryckt i kudden (!!!). Jag provade detta i tre nätter. Ända tills jag började misstänka att den rynka som nu uppstått mellan nästipp och näsben inte heller var så smickrande.


Det allra första minnet jag har av denna "naturliga väg" till förändring är från när jag som sexåring bestämde mig för att få lika vitt och änglalikt hår som min sockersöta vän Clara då hade. Varpå jag fick den briljanta idén att pudra rumppuder i hela håret. Jag tyckte detta var en fantastisk uppfinning. När jag sedan var hos frisören och hon utbrister: - VAD HAR DU I HÅRET BARN!? Och slänger sig över telefonen för att meddela min mamma om denna mystiska asbest hårsjuka som hennes dotter drabbats av springer jag hem. Bolmandes likt en öppnad mjölpåse. Snabbt sköljde jag ur denna revolutionerande uppfinning så att ingen någonsin skulle upptäcka detta nya användningsområde för rumppuder. Märkligt nog så tog jag aldrig patent på den idén!


22 år senare sitter jag alltså fortfarande här. Med majonäs i håret, tepåsar på kinderna och citronhalvor fastklämda på armbågarna och känner mig inte särskilt mycket vackrare än innan. Mest hungrig. Men jag ligger kvar och motiverar mig med talesättet: Det som göms i snö kommer fram i tö och hoppas att min skönhet ska blomstra ut någon jävla gång.


Prova själva! Gå igenom ert skafferi. Och glöm för allt i världen nu inte bort att klappa frenetiskt med undersidan av handen mot dubbelhakan 200 gånger. Knip ihop skinkorna när ni sitter på bussen. Häll ölen i håret och borsta munnen.  



Lycka till!

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0